Jag började sjunga i St Matteus gospelkör januari 2017, en gospelkör i den kyrka jag då hade börjat gå i (primärt för att tända ljus och gråta en skvätt, och sekundärt för att jag var nyfiken på svenska kyrkan och hade ett andligt uppvaknande), och sedan dess har jag tänkt på sjungande som både ett språk, och en färdighet, och synnerligen då som båda två, samtidigt. Att man kan uttrycka sig genom sång är ju givet, och att sång är något man kan öva sig på är det likaså, men att själva sättet man uttrycker sig på och därmed kan utforska sina känslor (exempelvis genom sång) är direkt kopplat till vad för slags förmågor man har, är det inte. Eller det är ju självklart att man inte kan "uttrycka" tonen C5 i huvudröst om man inte har den skicklighet som krävs för just detta (jag "har"/hade det, fast enbart när jag sjunger/sjöng med en väldigt öppen vokal, säg ah, och på ett specifikt nog sätt som inte passar sig när sången "kräver" ett annat slags sound, eller gud förbjude - konsonanter), men påståendet som jag inte tror lika många hade antagit för sant men som jag likväl vill lägga fram, är att det i någon mån är rentav omöjligt att faktiskt känna det som känns när man uttrycker det relativt höga (för en tenor, åtminstone) C:et utan att faktiskt göra det. Och när jag lägger fram påståendet ovanför på sättet jag gör, så kanske även det låter som truismerna jag redan retoriskt proklamerat och antagit att vi alla kan utgå ifrån, så jag ska förtydliga ytterligare, och detta genom att berätta om var jag är in all of this utifrån min egen erfarenhet av att sjunga, och att inte kunna sjunga.
När jag säger att "man" inte kan "känna ett högt C utan att sjunga det", så menar jag att 1) jag inte på ett särskilt konsekvent sätt vet hur man gör det, 2) jag inte gillar känslan av att inte "få till" ett högt C, och 3) jag till och med ifrågasätter ifall jag lurar mig själv på något sätt att känna att det faktiskt verkar gå ibland. Att jag rentav inte är säker på att det ens går (för någon, överhuvudtaget) att "sjunga dåligt" men känna dom känslor som kommer när man "sjunger bra" - men är öppen för den möjligheten, och kommer försöka närma mig den i mitt eget sjungande framöver, och detta för att jag haft mer problem än vanligt att sjunga just bra den senaste tiden, men också för att jag inser att jag ofta tyckt mig ha "problem" av olika slag, oberoende av hur duktig jag än varit (både på sång, och annat). Jag håller med andra ord inte mitt påstående för onekligen sant, och jag menar även att det ju går att känna något som är snarlikt den känna "man kan få" när man sjunger ett högt C, och detta utan att faktiskt göra det - exempelvis vicariously (genom att enbart lyssna på någon uttrycka det, eller kanske ännu bättre - mima till någon som sjunger skiten). Frågan är då vad exakt som känns när man uttrycker ett högt C, och om den känslan kan approximeras av att göra något annat, och vad det i sådana fall spelar för roll om man kan sjunga ett högt C, egentligen (rent känslomässigt, då). Min ingång in i det hela är min eviga frustration över att jag upplever det som att jag inte kan uttrycka mig tillräckligt väl, och inte känna tillräckligt djupt - i sång, men faktiskt även i allt jag tar för mig, då jag har en tendens att känna mig lagom död inombords i tid och otid. Att det ska vara så jävla svårt för mig att känna vad som helst när jag tänker på något tragiskt från min barndom, och att jag ofta saknar verktygen för att uttrycka det som jag känner liksom är at the tip of my tongue - genom sång, eller något helt annat, som skrivande, vilket jag ju också använt mig av mycket för att förstå och uttrycka mig själv och världens plats inom mig. För när jag skriver, då tar något plats på skärmen, men något sker även inom mig. Något väcks till liv, och jag blir levande tillsammans med detta nya liv.
Ibland känner jag liksom att jag bara måste skriva, för att något behöver uttryckas så att det kan förstås, och kännas. Om jag då är så trött att jag knappt orkar tänka, let alone skriva - well, då blir det svårt att känna, liksom. Jag kan försöka hitta andra metoder för att uttrycka mig och hitta det väsende inom mig som bara måste ut, men det är inte nödvändigtvis särskilt enkelt, och det kan ibland kännas som att det inte är en annan metod som bör användas, utan just skrivandet, för att just detta språk bäst will get me where I'm going - or at least put me on the path leading there. Det var därför det var så jäkla jobbigt för mig när jag blev utbränd, och att dom vägar jag hade använt mig av för att ta mig till mitt inre med ens blev så mycket svårare att vandra. Maybe that's a case of putting all your eggs in one basket, in my case reading and writing, which left my high and dry när jag inte kunde tillgå dessa mina verktyg, där andra hade haft less of a hard time i samma situation som min då dom hade lärt sig att exempelvis känna sig förstådda på andra sätt än genom att läsa om andras liknande erfarenheter. In that specific case känner jag liksom att det (i teorin) finns andra sätt att införliva och förkroppsliga ett visst behov på, men när det kommer till sjungande ser jag det som ett språk som inte kan översättas till ett annat utan att något väsentligt går förlorat.
Länge har jag vandrat och känt mig utan ett vettigt språk när det kommer till sång, och detta för att jag ju inte har vågat sjunga inför andra (och knappt inför mig själv) förrän för drygt ett år sedan, och definitivt inte vågar utforska sången inom mig. Istället har jag sökt uttrycka min längtan och mina sångdrömmar genom dumburken och andras musikaliska uttryck. Genom att titta på Småstjärnorna som liten, och genom att titta på Idol, Talang, och dylika program, som tonåring. Men man kan bara komma så långt genom att se andra leva ut ens drömmar, dock, och att uttrycka det man har i själen. När jag började sjunga förra året var det både som att inse att jag kunde flyga, och att samtidigt förstå att jag knappt hade lämnat marken, och egentligen mest hade blicken riktat mot stjärnorna, snarare än mig själv. Hur mycket jag än tränade sången så kände jag mig likväl alltsomoftast frustrerad. Som att det var något där i horisonten som jag ville åt, men som jag väldigt sällan nådde, för att jag inte kunde sjunga tillräckligt bra. Aldrig nöjd, alltid out of reach.
Ja, sådär låter det inom mig ibland. Ofta kan det göra nästintill fysiskt ont inom mig att ta plats när jag inte är övertygad om att jag har något att komma med, och jag kan även på någon nivå faktiskt tycka att detta är en rättfärdigad känsla, både för att samhället vill se skönhet snarare än att otrygga, fula, och ointressanta personer tar plats, men även för att denna känsla liksom skyddar mig mot att göra mig själv till åtlöje och gå ovanför min sociala position och (o)förmåga (lite som att knulla "uppåt", fast inte alls, när jag tänker efter). Det gör ont när man inte har språket och verktygen för att uttrycka någon slags inre röst, självförtroende, eller strandkropp som man känner att man har latent, som potential. Och en ganska stor del av mig tänker då att det inte ens är meningen att man ska försöka uttrycka vissa saker när man liksom inte har verktygen för det - både för att bespara andra ens lidande genom att vara realistisk/humble, men även för att det är galenskap att tro att man kan uppnå samma effekt med sin egen, lacking person, som någon vars person är som gjord för ändamålet, kan åstadkomma, och åstadkommer. Jag menar ingen förväntar sig vare sig känslan eller träningsresultaten av att ha sin kroppsvikt ovanför huvudet av att lyfta en liten del av sin egen kroppsvikt, eller genom att titta på när någon annan tränar tyngdlyftning, så varför skulle man förvänta sig att det skulle kännas bra att exempelvis stå på scen och sjunga dåligt? Man behöver liksom tala språket och ha rätt förutsättningar för det för att förstå det, och man måste vara talför om man vill påverka andra - du kommer inte genomgå katharsis av ett se en film med mycket ambition, men dålig follow-through/hantverkande. Ambition only gets you so far. Man måste "go through the motions" för att känna, och följa ett språks interna och externa villkor och seder för att relatera till och med andra.
Jo, sådär kan det som sagt låta inom mig ibland. Som tur är finns det även röster som ger mothugg till kritikern ovanför. Jag menar man kan lära sig både spelreglerna och the skills som dessa kräver för att man ska komma närmare dom känslor man strävar efter. Och även om känslan av att bara kunna lyfta en liten del av ens kroppsvikt inte är den samma som att lyfta hela sin kroppsvikt, så är en maxning en maxning, i någon bemärkelse, och en strävan är en strävan - oberoende av resultat. Man behöver ge sig in i leken för att spela, mer än någonting annat. Och även om samhället har en dubbelhet vad gäller platstagande och individualism som gör att fler vägar verkar accepterade att ta än vad dom faktiskt är, så är det inte en fråga om antingen-eller, heller. It's wheels within wheels on this motherfucker, obviously, cybernetics style. Vad gäller the bit about att man "behöver tala språket för att förstå det" - that one's harder att bemöta på ett tillfredsställande sätt. Man kan mena på att man inte behöver "allt det där fluffet" för att känna på ett visst sätt. Att självförtroendet för att gå runt med magtröja sitter på insidan. Att ens kvinnlighet sitter inombords och att man kan uttrycka och känna femininet utan andras hjälp, utan att vara beroende av "yttre omständigheter", sociala koder och föreställningar. Men samtidigt så är ju mitt problem just detta - att jag kan känna vissa saker först när det yttre i någon utsträckning sammanfaller med det inre. När the medium, instrumentet genom vilket jag uttrycker saker, passar uttrycken som behövs för att uppnå en viss resonans och en viss feeling. När det språk jag talar grokkas av andra.
Men vad är egentligen ett språk? Vad är dess användning, och i vilken utsträckning kan man lära sig det, eller finna andra sätt att kommunicera "samma sak"/uttrycka samma känsla på? Egentligen är det dom två sista frågorna som detta inlägg kretsar kring, men låt oss bara fundera över dom två första för en stund (i förhållande till sig självt, och i förhållande till samhället). Man brukar tänka på språk som ett verktyg för att överföra budskap till andra och utforska relationer, men så som jag använder ordet här är språk lika mycket ett sätt att stå i förbindelse med sig själv, och att utforska sin egen person. Jag ser inte språk som något "mellan" en själv och upplevelsen, utan som en del av en själv, och upplevelsen. Och att kunna tala om känslor, beskriva dom, sätta ord på dom, förstå dom, skapa dom, är lika viktigt i relation till andra som i relation till sig själv. Att språka är därmed att tala, och göra detta med hela världen, men det är inte bara att yttra sig (slutprodukt), utan också att faktiskt resonera (process). Det är att yttra sig genom att låta sig yttras av yttrandet - you know, strictly speaking.
Språket är ett sätt att spegla, och bli speglad, upplysa och lysa upp. Vissa språk är som unika sinnen (musik i form av sång som särpräglad i relation till det som i vardagen brukar kommuniceras genom stämbanden i form av tal), medan vissa bättre förstås som en förlängning av ett redan existerande språk/sinne - academese sett som en variant av ett existerande språk, säg svenska, en variant som förvisso inte kan förstås om man inte har lärt sig det, men som fortfarande använder sig av liknande regelsystem som dess överordnade, mer fundamentala "mål". Med språket lär vi oss inte bara hur man talar, utan även hur man lyssnar. Uttrycksmedel ger oss verktyg för att både känna med, och känna av. Det är att lära känna, och det är att känna. Följer det av detta att man för att känna "mer", "bättre", "djupare", behöver en motsvarande "bättre" och "djupare" förståelse av språket genom vilket man känner? Säkert i varje fall är att olika sorters språk premieras olika mycket, och anses behöva tillhöra olika sfärer i samhället, och därtill graderas inbördes och emellan varandra utefter rådande ideologier. Ibland (eller, well, hela tiden, konstant) krockar föreställningar om språk och vad de bör användas till bäst, och ibland (eller, well, hela tiden, konstant) gör dom det inte bara mellan individer, utan på en aggregerad, samhällelig meso/makro-nivå.
Jag tänker att jag har "mycket känslor" (a statement if any in need of being unpacked och förstådd i ideologisk kontext med ett normkritiskt perspektiv), och har upplevt att mycket av samhället och sätten som samhället (inklusive dess institutioner som är ämnade att få mig att må bättre, som psykiatrin) har försökt att få mig att behave, fungera, och vara en produktiv medlem av said samhälle, har gått ut på att liksom få mig att copa med känslorna, istället för det jag förstår som att faktiskt uttrycka dom. Samhället ser gärna att jag sublimerar känslor i någon syssla dom anser vara produktiv för dom (och mig), eller i någonting som enligt dom möjliggör vidare sublimering - exempelvis genom att djupandas och vara mindful under pågående inre "känslostormar". Resultatet av denna hållning som går ut på att hålla inne och hålla tillbaka ter sig för mig resultera i att jag låser mig mer än öppnar upp. Stelnar, snarare än blommar. Dör, snarare än lever. Istället för att locka fram demonerna och låta dom ta över för att sedan kunna utföra exorcism, vill samhället att "demonerna" ska förbli i förgrunden, compartmentalized och individualiserade, medan jag på det symboliska planet (eller i anslutning till det) omformar dom under de pågående ideologiska projekten, och omfamnar dom i acceptansens anda.
Jag har länge funderat över "alternativa metoder" att begripa det samhället förstår som psykisk ohälsa, och då även alternativa sätt som dessa skulle kunna hanteras/behandlas/talas om på - eller bearbetas, och uttryckas. Jag har i många år fascinerats över "fringe psychiatry" där gestaltterapi, droger, psykodrama, primalskrikande, upplysningsmetoder som går ut på att försöka minnas sin egen födsel och på så sätt uppleva catharsis, mfl, används in the service of the whole existential being that is a person. Vad kan sång och dans ha för roll i dessa alternativa sätt att förstå "bra samtal" och "förståelse" av sig själv och sina både lägre och högre väsen? Vissa anekdoter har följt med mig till idag, som den om en person som var någon slags själs-doktor från något land i Afrika som kliade sig på huvudet när han fick höra att vi i väst skickar våra "sjuka" till en främling som vi pratar med ensamma för att reda ut "oss själva", där man i hans samhälle involverade ens sociala krets, och därtill inte la sån himla stor fokus på det talade ordet, utan även andra former av ritualiserade seder. Eller den anekdoten om någon tribe i (you guessed right - some imaginary African country) där den som hade begått något fel inte straffades, utan istället fick påminnas av alla i byn om att den faktiskt var god. Vi har organiserat vårt samhälle på ett annat sätt, och med detta följer, tja, andra sätt, men likväl har jag ofta tänkt att vi har något att lära oss av andra samhällen och deras sätt att organisera sig, och ibland till och med tänkt att vi måste göra detta för att inte förgöra oss själva inom en snar framtid. Således har även österländsk filosofi och dess insistence på att involvera mer kropp, och fler sinnen, överlag, påverkat mig starkt, och detta för att dessa "kroppens språk" ger oss tillgång till större bandbredd att förstå världen genom, vilket leder till fler nyanser, och större potential för uttryck.
När man förstår kroppens olika domäner som språk, kan man även börja se dialekter, och hur dessa kan användas för att göra sig förstådd inför världen, och förstå den. Det senaste året har jag funderat över hur röster kan låta exempelvis rasifierade respektive bleka, och hur man kan leka med ens stämband och uttryck för att bredda sin bandbredd. Hur röster och sätten som man pratar på kan låta dömande respektive sympatiska, gnälliga respektive ödmjuka. Jag har tittat på dans och förstått att det finns olika sätt att dansa - som om man simulerade ett instrument från låten man dansar till (eller allihop, samtidigt, om man vill gå full retard och göra bort sig rejält, which I do sometimes, for funsies); följa takt till punkt och pricka, "dansandes helnoter"; låtsas vara den som sjunger i låten; dansa "som en professionell dansare", exempelvis som "folk som dansar" dansar till house, som jag har fistpumpat mig igenom all these years, men nu har fått ett ramverk utifrån vilket jag kan expandera min bropertoar - när jag såg den eklektiska stilen house (ex1/ex2) dansas för första gången i mitt liv, igår, så var jag den första kvarten osäker på om dansarna var dåliga som inte verkade dansa till musiken alls (dvs på det sättet jag är van vid), tapdansade in i capoeria och salsade ut i balett fram och tillbaka hejvilt i förvirrande trioler och synkoper, för att sedan inkorporera lite breakdance med "dålig" rytmmarkering (något som påminde mig om pojkarnas försök i mellanstadiet att breaka), men efter en timme började jag tala dansens språk och var såld (even if I proceeded att fistpumpa till house på klubben efteråt); följa infall bortom de sociala regler som dikterar gemenskap i dans ("dansa som ett barn", måhända neuroatypiskt, eller "dansdyslektiskt" - lite som jag upplevde house-dansarna göra), osv, och hur alla dessa olika sätt att dansa kan ta plats i en själv och i (sociala) rum. Jag har funderat över vad musiken får för roll i olika sätt att dansa och approacha dans på, och vilken plats kroppar och personer och personligheter får ta plats i relation till musiken, dansen, en själv, och andra. Och frustrationen över att inte kunna språka bekvämt på andra sätt än det verbalt-symboliska är större än någonsin, vilket gör frågan desto mer aktuell för mig nu när jag är mitt uppe i att faktiskt utforska det här med sång och dans inom mig själv och tillsammans med andra. And I keep coming back to this fucking question som jag ställt så många gånger nu utan att riktigt besvara - är det jag som är alltför dömande som vanligt, har för lätt till skam som vanligt (I'm like the worst part of society - får ångest varje gång en kvinnlig komiker går upp på scen), eller ligger det något i min misstanke om att "mycket känslor" och (stort behov av att ha en) bred span vad gäller sin personlighet kräver "mycket språk" för att uttryckas?
En sak som talar emot detta är dom personer som kommer till Idol och tror att dom är The Shit, men i själva verket bara är the plain old kind. Tror dom är da bomb, men får reda på att deras alleged talang (vouched for by their mothers) i själva verket inte kommer blow up någon annanstans än i deras ansikten när dom möts av samhällets kriterier för uttryck, konstnärlighet, vad som är tilltalande estetiskt, medryckande, osv. När deras tal möts av tystnad, eller explicita uttryck för ogillande. Grejen är ju dock att även om dessa människor är tondöva eller har någon annan brist som gör att dom aldrig kommer anses vara objektivt bra på det dom tror dom har talang i, så verkar dom ju själva kunna njuta av det dom sysslar med, och verkar liksom jag ha ett väldigt stort behov av att uttrycka sig - une passion. Och någonstans tänker jag att ja, fan, dessa dumhuvuden är inne på något, för det är ju precis a kind of fool jag vill vara - the (Deleuzeian) fool* som inte hör samhällets kakafoni, utan går efter "sina egna"** värderingar. Eller?
Ja, det är frågan - hur villig är jag att göra något och skita i vad andra, och jag själv, tycker? Samtidigt som jag vill använda språk för att uttrycka mig själv och förstå mig själv inför mig själv, och universum, och Gud, så vill jag ju även som sagt tala med andra, och uttrycka mig inför dom. Jag finner det väldigt jobbigt med människor som inte förstår sociala koder till den grad att dom inte fattar att dom "gör sig till åtlöje" - även om jag är långtifrån säker på att detta mitt karaktärsdrag är så jävla "vettigt", eller mest fascistiskt. Det är väl ganska mänskligt att skämmas när någon annan skäms (eller borde skämmas), men jag har nog för mycket av det där goda, det där mänskliga. Jag är fruktansvärt rädd att detta att "inte förstå" är precis vad jag gör varje gång jag går ut och dansar, eller vill dansa med någon annan, eller tycker jag är tillräckligt bra på något för att ta platsen som krävs för att uttrycka mig. Jag skämdes något så otroligt efter att jag prövade sjunga solo i kören, på körträningen, för första gången. Jag låg i sängen, kunde inte sova, och skämdes ihjäl, och när jag vaknade dagen därpå, så fortsatte jag att spela upp gårdagens scen i mitt huvud och skämmas. Så pass bryr jag mig om att vara bra i andras ögon (och om sång och min förmåga att sjunga). Jag bryr mig så mycket att jag inte ens vågade sjunga förrän jag blev 30, liksom. To close to heart. To being vulnerable. To close to den jag är, och det sätt som jag kan finna mitt autentiska jag, och uttrycka detta på bästa möjliga sätt.
Jag känner jag börjar upprepa mig lite väl mycket, så vi ska äntligen komma till the heart of the matter, det vill säga det som faktiskt fick mig att skriva den här texten (även om ämnet som avhandlas här i sig är relevant för och går som en röd tråd hela mitt liv). Thing is, jag filade ner adamsäpplet i november som en del av min transition, en operation som enligt kirurgen ska ha varit väldigt simpel, och nästan aldrig leder till komplikationer (jag hade inte hört talas om någon som hade fått komplikationer, och kirurgen som opererade på mig hade aldrig haft en patient som fått några), men som faktiskt kan leda till besvär, och detta sådana som jag förstår först efter att ha googlat om dom i efterhand kan leda till en permanent förändring, försämring, av ens röst. Jag upptäckte efter min operation att jag inte längre kunde sjunga på ett "vettigt" sätt, och snabbt därpå upptäckte jag att detta för mig var som att förlora en kroppsdel, ett sinne, då jag ju använde sången för att känna starka känslor som jag upplevde behövde komma ut, och bara kunde göra detta genom just sång. Nu har det gått tre månader sedan operationen, och rösten har förvisso blivit lite bättre (edit: senaste tre veckorna har det hänt mer än vad det gjort dom sex veckorna innan dess), men det kan lika gärna vara det att jag lärt mig jobba runt den, med den, snarare än att jag fått "tillbaka" den (red: vilket förvisso fortfarande kan stämma, då jag ju märker att jag sjunger mer nasalt eller operatic än "öppet" just för att inte få ont eller låta dåligt) (eller märker och märker, förresten - I'm selling myself short here, då det snarare är så att jag experimenterat med min nya röst och funnit att vissa saker fungerar bättre än andra genom envishet och träning, helt enkelt). Och herre jävlar som jag har sörjt detta att inte kunna sjunga på ett tillfredsställande sätt, och varit ledsen när jag tänkt att jag nu kanske aldrig kommer kunna göra det. Ja inte för att jag med mitt perfektionistiska karaktärsdrag någonsin skulle kunna göra det helt och hållet, men innan var jag ju åtminstone bara lite dålig, medan jag nu varit såpass dålig att jag gråtit eller fått ångest eller skämts eller blivit arg eller uppgiven när jag sjungit.
Vad innebär det att sjunga dåligt för just mig, just nu, då? Det innebär att jag blir andfådd av minsta lilla sjungande. Att jag har en känsla av att stämbanden är slappa eller punkterade och liksom släpper igenom luft och att det är därför dom inte kan spännas ordentligt. Jag får ångest, det kan göra ont på ett sätt sång (och rop) aldrig gjort innan, och det känns som att det vibrerar mycket mer i hela halsen när jag sjunger, på ett lite obehagligt sätt när jag inte vill det, men på ett lite skönt sätt när jag bara går with the flow och kan uppskatta det faktum att det känns "konstigt" (lite som snurrigheten av att ha druckit en massa, liksom). Transponera låtar kan jag ju inte göra riktigt för att anpassa mig efter min nya röst, för min range där det känns någorlunda bra att sjunga är så liten nu att jag inte kan sjunga särskilt mycket så som jag i min barnsliga förnekelse tycker jag borde kunna, medan jag innan kunde ge nästan alla låtar jag velat sjunga från musikaler och annat åtminstone en ärlig chans (givet att jag transponerade dom och sket i whistle register och andra diva-fasoner - men inte för att jag inte är en diva, utan för att jag inte kan uttrycka min diva-personlighet som jag hade velat, men se upp, för om tio år kommer jag ha lärt mig diva-språket och vara så pass gammal att ni alla kommer tycka det är pinsamt snarare än fab när jag uttrycker det).
Det här att min röst har ställt till det så mycket för mig dom senaste två månaderna är ironiskt med tanke på att jag var mer engagerad i min röst än vad jag någonsin varit månaderna precis innan operationen. Jag har tränat mer än tidigare, och skaffat mig en bredare palett för mitt uttryck. Jag har drömt mer om att sjunga. Jag tänkte till och med gå med i en kör extra, eller två. Jag var på audition på en kör som var alldeles för bra för min nivå, och så hade jag börjat gå på en damkör mest för funsies, också. När jag prövade att gå till damkören efter operationen skämdes jag så pass mycket att jag gick därifrån efter en kvart för att det var så fruktansvärt jobbigt. Där jag tidigare mest var nervös pga transkvinna som låter som en man, så kände jag mig verkligen som en man nu. Där jag tidigare ändå lyckades låta någorlunda fint med min huvud- och falsettröst och därmed upplevde mig själv vara en av damerna (i den lägre stämman), lät jag nu som en bullrande gubbe med pipig röst (om det nu går ihop). Detta skämdes jag för. Över könsdysforin, och att inte kunna uttrycka min könsidentitet på det sätt jag ville, men även över att förlora kontrollen över mitt spontana, sjungande, uttryck. Över att inte kunna kommunicera på det sätt jag ville, och då inte bara kommunicera i bemärkelsen att överföra det som redan fanns inom mig, utan att inte kunna känna mig som en del av körens process, kropp, uppträdande, sed - ton. Min oförmåga att samklanga gjorde att jag inte längre kände mig i harmoni vare sig med mig själv, eller med kören ifråga.
Jag ville alltså vara en del av en gemenskap, kören, och uppleva dess magi, tala dess språk, utan att faktiskt tala dess språk. Och jag ville inte leva i lögn (självbedrägeri) för att göra det, heller. Jag vill med andra ord uppskatta musik och dans på hög nivå, men ändå använda dess språk dåligt, och inte lida av att det är dåligt. Tall order, that one. Men det är en fråga om grader, och att kunna joina paradoxer. På samma sätt som man kan suspend ones disbelief när man tittar på en film och det blir bara alltför tydligt att en specialeffekt är just en specialeffekt, så kan man i någon utsträckning göra det med sina egna uttryck, och "play at" being a fucking star även när man inte är det enligt mer objektiva kriterier (även om dom är subjektiva också, inom mig). För jag behöver verkligen verktyg för att låta min kropp tala det språk den vill. Det språk jag vill. Och då inte bara det "jag vill", utan det jag faktiskt gör när jag respekterar mig själv och min integritet. När jag är lite lagom galen.
Det kan tyckas vara en paradox att jag har mycket känslor, men ändå anser mig behöva hjälp med att faktiskt känna. Men det kan ju också vara så att massa känslor jag har kommer ut sådär starkt är just för att dom har varit bottled-up alltför länge. Som sagt - där psykiatrin verkar fokusera mer på att jämna ut humöret, kunna härbärgera känslor och i någon bemärkelse "lida i tystnad" (fast helst inte lida då, eller åtminstone lida men finna sig i det med hjälp av acceptans), så har jag i takt med att jag fått kontakt med mitt inre i större utsträckning även fått mer lust att vara utåtagerande när det kommer till mina känslor och sätten jag "hanterar" dom på. Jag har mer och mer velat göra mitt liv till en musikal, liksom, because fab - obvs.
Emilia Fart gjorde en video på youtube med namnet "Is Emilia Fart a character- or is she real?" och där blir det tydligt för mig hur annorlunda människor som jag och Emilia är från, tja, människor som inte är som oss (vilket verkar vara nästan alla, men som jag misstänker inte är fallet egentligen because appearances (and bitches) be deceiving). Hur annorlunda vi verkar vara från människor som inte tillåter sig själv att vara "explosiva", inte värderar den sortens emotionella kapacitet, och uttryck, eller rentav kan känna sig autentiska och emotionellt hälsosamma/nyktra när dom inte "uttrycker massa saker hela tiden". För mig börjar det bli svårare och svårare att förstå vad som är så jäkla bra med det där som folk i allmänhet sysslar med, och varför vårt samhälle har fått för sig att livet ska vara så jäkla strukturerat, förutsägbart, och... mellanmjölk.
Jag önskar mig ett samhälle där folk går runt på gatan och gråter, för att jag får lust att göra det/värderar det så högt, och ibland rentav vågar göra det och inte vill att andra ska tro att jag gör det för att få uppmärksamhet eller är broken inside. Jag vill leva i ett samhälle där folk vågar dansa in i bussen när dom har glädje och språng i kroppen - although that one I have never dared to actually live out. Den här sortens saker kan jag mest göra när jag är själv, och är tillräckligt emotionellt nykter för att våga. Så vem är karaktären, egentligen - den del av mig som sköter sig och är proper ute i samhället och därför är helt "karaktärslös", eller galningen som springer runt hemma och sjungpratar med sig själv, eller viskar samma ramsa om och om igen tills hon börjar yla som en varg, och sedan låta som en indian i några minuter?
But, you might ask, surely there is a time and place for everything? And yes, I might answer, verily it is so, surely that is the case - sure enough as my opinion that in general in today's society there is just too little time and place for people being able to actually "be people". Det är så att jag ibland önskade att jag hade en autism-diagnos eller något, och att det "stod i pannan" på mig så att jag bara kunde tillåta mig själv att vara mer levande och spontan. Även om det hjälper lite att gå runt med cykelhjälm när jag inte cyklar, så är det inte tillräckligt för att folk ska förvänta sig att jag är i min egen värld (och att jag därmed inte bör dömas efter samma standard som alla andra, och detta både för att jag inte är förmögen till att leva i deras värld, men även inte antas göra anspråk på att ta plats i den, och därför inte behöver korrigeras utifrån denna förmodan och dess värderingar och competitiveness) till den grad att jag kan spegla den förväntan och faktiskt vara i min egen värld och därmed inte bry mig om andras potentiella dömanden av mig. Hur fan man gör för att vara i samma värld som andra och samtidigt vara modig - that's the real kicker, ain't it?
Sårbarhet, och tacksamhet, är en del av svaret på ovanstående fråga, och är ett stående inslag (antingen som affirmering eller negation) i dom flesta frågor jag ställt mig dom senaste åren.Vi kan ju inte alla bara helt spontant uttrycka glädje över Scooby-Doo lunch boxes***. Good thing att jag är så bra på tacksamhet och sårbarhet då, snarare än, säg, sarkasm, which along with hyperbole is like the best thing, like ever. När jag satte det faktum att min röst hade fuckats upp efter operationen i ett större ramverk, så tänkte jag stundvis att det var någon form av straff just för att jag inte hade varit tacksam nog för min röst, utan istället ville ha mer, aka led av the sin in ye olde book. Precis som förra hösten (fast då av andra skäl) kände jag att Gud hade gett mig en gåva, öppnat en dörr för mig, bara för att dra undan mattan (and I guess the gift-wrapped gift and the door along with it, although that picture is just a testament to how mixed metaphors lead to just as mixed results). Oberoende av om jag är i spiritual mode or not, så får jag leva med rösten jag har nu, och utgå ifrån den, eller better yet, leva i och från den. Leva utifrån stunden och uppskattningen, snarare än perfektionismen, strävan, och "idea debt". Precis som jag fick sadla om efter utbrändheten, behöver jag nu skifta fokus med sången, och istället för att hela tiden "pröva" rösten och försöka få tillbaka den, behöver jag helt enkelt finna mig i den, och således även finna den i mig. Det var ju minst sagt problematiskt att satsa så mycket krut på att vara i huvudet och i böckerna och i skärmarna, och min kropp har lidit för det, då den inte fick uttrycka allt den behövde uttrycka på annat sätt än suboptimala sådana. Och minst lika dåligt är det att satsa allt på strävan, och inte balansera upp det med tacksamhet. Det gäller att vara både-och. Forever big in ones smallness.
Man kan alltid sträva efter det (att vara tacksam, att sträva, och att strike a balance between the two), i alla fall.
Man kan alltid sträva, även om det inte är särskilt realistiskt because them social injustices (you don't always get the limelight because you rhyme tight), and because hedonic treadmill aka mo monies mo problems, och man kan alltid känna tacksamhet i sin strävan och dom gåvor man faktiskt har fått. För att parafrasera en viss "illegitimate child of Kermit the Frog and Miss Piggy" - aspirations utan tacksamhet leder till självcentrering, which in turn leads to ärelystnad och narcissism, which in turn leads to anger and (self)hate, and then, finally --
--and we don't want none of that. Det vi vill är att sjunga vår sång med den röst Gud har gett oss, och fortsätter att ge, varje dag - eller åtminstone så vill vi vilja detta, which is a beginning as good as any, and also an end as good as any.
______
* "The
”schizo” does not care how others have organized the world. The
schizo is immune to extant systems of meaning and structure. The
schizo creates his or her own meanings and structures ad infinitum.
The schizo is thus anti-theoretical and untheorizable. The schizo
resists." Source.
** "There's
nothing wrong with not being a me. In other
words, the schizophrenic doesn't operate off of the need to be
a specific disjunction (person) that would then do everything
in its power to further establish this personality (me-hood)
by seeking the approval of others, whereby the approval and
disapproval of others would form injunctions and non-injunctions that
would guide that person, thereby making them neurotic and
oedipalized. The injunction function of oedipus is not the case for
the schizophrenic. The schizophrenic doesn't feel bad that
they aren't a "whole" personality, a limited and definite
personality. They don't feel bad because they're angry at someone
who's trying to oedipalize them, they just don't have the instinct
for specificity-formation. Instead of specificity, where
opposition by way of the negative personality occurs,
non-specificity occurs as affirmation. What is formed in
experience as disjunctive parts (partial objects) is affirmed, not
negated. Things don't get classified into "I'm not this" in
the schizophrenic, instead, the schizophrenic says to the analyst:
"Human being? I'm a fucking dinosaur!" And after this,
maybe they move onto being a girl regardless of whatever personal
sex they are (For example; a lesbian who takes on very feminine
traits). The disjunctions of experience are all affirmed, not at the
same time, but at different times where one isn't privileged over
another.
The schizophrenic recognizes correctly the ontological notion that
all is one, that humans and nature are all one process. In other
words, there is no such thing is a human nature that is separate from
nature itself. Being-and-Other would be the name of the existential
doctrine of the schizophrenic." Source.
*** "They the ones that got the extra chromosome. That's the smile chromosome. You're not happy you think you're happy - you're not happy. What you need to be happy? Big two three millions dollar house on the hill, lots of money in the bank, would that make you happy? You wouldn't be happy, because you'd want something else. That's why Bill Gates goes to work every day. You know what a retard needs to be happy? A Scooby-Doo lunchbox. And if it's got a thermos with chocolate milk, that motherfucker hit the lottery!" Source (Ralphie May).
*** "They the ones that got the extra chromosome. That's the smile chromosome. You're not happy you think you're happy - you're not happy. What you need to be happy? Big two three millions dollar house on the hill, lots of money in the bank, would that make you happy? You wouldn't be happy, because you'd want something else. That's why Bill Gates goes to work every day. You know what a retard needs to be happy? A Scooby-Doo lunchbox. And if it's got a thermos with chocolate milk, that motherfucker hit the lottery!" Source (Ralphie May).
