fredag 31 mars 2017

Jag hatar att jag älskar mina fantasivänner

 
Det är läskigt vad tv-tittande gör med mig. Att det gör att jag mår så himla bra. Alltså inte jättebra, mind you, men relativt, liksom. Jag har börjat titta på Angel och Buffy igen, och plötsligt har jag något under dagarna som jag längtar till, vilket både är bra och dåligt. Det gör kanske inte att jag får svårare att fokusera på annat, direkt, men det gör att jag drömmer mig bort till Buffys värld oftare än innan jag började titta på Buffy igen. Måhända är det bättre än att drömma bort mig till katastroftankar, måhända inte. Oavsett vilket så känner jag besattheten lura i krokarna. Att ett avsnitt på kvällen känns som alldeles för lite. Att två inte heller räcker, riktigt. Att jag helst bara skulle vilja titta och titta, tills jag inte orkar längre. Som jag gjorde förr. Gå in fullständigt. Återkomma, dag efter dag. För det är ett mirakel, tv-tittandet. När jag inte orkar göra en enda sak till för att jag är så jävla trött och tom, så kan jag sätta på ett avsnitt av Angel, och förvånansvärt ofta känna tröttheten subside, och något slags lugn, infinna sig. Med ens blir jag buren. Jag är bland vänner. Jag är hemma.


Jag bryr mig om dom så satans mycket, fantasifostren skapade av andra. Inte fan når jag mitt inre barn (eller bottnar i någon känsla överhuvudtaget) av att tänka på exempelvis min egen barndoms smärtor, men jag får höra en liten fiol spela och en animerad fisk prata om känslor, and I'm awash in fucking tears. För fan, Ada - eller, jag menar, det är ok Ada, det är ok att vara en hemsk, hemsk människa som har mer empati för några prickar på en skärm än för folk som inte har råd med mat, eller dom människor som faktiskt bryr sig om en. Hakuna matata - I got this acceptance thing down to a tee.


Det som är synnerligen intressant med tv-tittandet är att jag kan finna film-tittande ganska tröttande, och att jag har lätt för att somna både framför filmer och tv-serier när jag inte är ensam, men alltid kan se åtminstone två avsnitt av en tv-serie om jag är ensam, oberoende av hur trött jag är innan. Ibland tänker jag att jag kan bli extra trött när jag är bland folk för att jag då kan känna mig trygg på ett sätt som jag inte gör när jag är själv, och ibland tänker jag att det som gör att jag INTE somnar när jag är själv med en tv-serie är att jag är just själv och kan slappna av. Å ena sidan är jag så trygg med karaktärerna i tv-serien att jag kan slappna av med dom och därmed inte bli trött, till skillnad från när jag tittar på en film, men å andra sidan är jag så trygg med en vän att effekten blir den motsatta och jag somnar framför tv-serien? Det handlar om olika sorters trygghet, antar jag. Jag är ju så konstant utarbetad vad gäller min viljestyrka att vissa saker får mig att somna väldigt lätt, som exempelvis mysig kroppskontakt, samtidigt som jag också kan bli exalterad av kroppskontakt, eller få ångest av den, och därmed inte kunna slappna av. It's complicated. Men jag har ju en återkommande fantasi om att vara en hund i ett hushåll där familjen är så jävla white picket fence och lyckliga. Där jag bara kan få vara, snegla lite på när barnen leker, bli gosad med, men inte prestera. Inte förväntas göra alla dom där sakerna man förväntas göra när man är människa.


Jag vill inte dö - jag vill bara sova eller titta på Angel. Och när jag inte tillåter mig själv att göra det, då vill jag dö. Jag har under dom senaste åren ofta tänkt att jag borde prioritera sömn i form av powernaps över tv-tittande, att jag liksom borde lägga mig en stund snarare än sätta på någonting på teven för att vila hjärnan (ja sen finns ju också alternativet att bara stå och stirra in i en vägg, men då vill jag ju verkligen dö, för det är väldigt ansträngande för mig att hålla mig vaken när jag håller på att somna). Förra året prioriterade jag inte sömn över tv-tittande så mycket som andra saker helt och hållet - träning, bloggande, träffa folk. Det blev förvånansvärt lite tv-tittande förra året, faktiskt. Därför var det väldigt dubbelt när jag nu började titta på Buffy igen, för att jag upptäckte att det var ett sätt för mig att må helt ok i stunder då jag annars mådde fruktansvärt, men det innebär ju också att det blir en grej som jag kanske får svårt att balansera med resten av mitt liv. Jag tänker ju att jag bara borde hutta ut skiten och inte se ett enda avsnitt igen, någonsin. För att jag vill vara så engagerad i mitt eget liv som jag är i Buffys. Jag vill vara lika engagerad i mina vänner som i Buffys vänner. För det vet jag inte hur man gör. Och om jag slutar titta på Buffy vet jag lika lite om hur jag gör det, som när jag faktiskt tittar på Buffy. Mindre, rentav. Åtminstone på kort sikt. Om jag inte tittar på Buffy så blir det desto mer av tomhet, och fan vad jobbig den är. Men kanske öppnar den tomheten upp för en större kärlek inför mina medmänniskor. Kanske. För tillfället vågar jag inte släppa taget.

torsdag 30 mars 2017

And on the seventh day of creation--

 
Styrkelyftare är bra på att vila, sägs det, både mellan seten och mellan träningstillfällena. Vila dig i form, säger dom. Ada är således inte en bra represenTant för styrkelyft, för hon vill att hela världen ska bestå av gains upon gains i evigheters evighet wheyman.

Bad day

 
Idag är en sån där riktigt dålig dag. Där listan med saker att göra känns helt oöverkomlig. En dag då jag funderar på om jag inte bara borde göra ett experiment och sova när jag känner för det, tillåta mig att lyssna på lugn musik, duscha hur länge jag vill, och se vad fan som kommer hända. Om jag mår prima imorgon, liksom. Vem vet, kan ju hända. Jag behöver inte vara så extrem heller, såklart, utan stanna vid att bara ta det allmänt lugnt. Skippa träningen. Which it looks as if I'm doing right now. Shit, I've got stuff to carry no matter if I go to the gym or not.


Not sure what I'm supposed to do here. Jag har ju dock inte låtit mig själv vila ut så mycket som jag tänker att jag borde låta mig själv vila ut mellan sakerna jag planerar in. I stundens hetta föreställer jag mig att eh, att spela in en meditationsgrej i ett par minuter, och sedan gå straight till sångövning, vadå, det ska man väl klara av om man inte är världens lataste person? Och sen behöver man äta, plötsligt. Men man är trött. Och man blir ännu tröttare av att äta, men eh, fem minuter på golvet räcker väl innan man går vidare till att kolla sin facebook, eller så kanske man rentav börjar kolla in sina mail medan man äter? Jag menar det är ju inte direkt arbete jag sysslar med, så varför skulle jag behöva vila? Jag vägrar acceptera sakernas tillstånd, gång på gång. Även när jag är ensam hemma så förvägrar jag mig själv den vila jag behöver för att må bättre snarare än sämre. It all comes down to acceptans, märker jag.


Acceptans kommer innan tacksamheten. När jag inte kan förmå mig att känna någonting alls, då är tacksamhet långt, långt borta, hur mycket min DBT- eller Mindfulness-bok tycker att det hjälper att skriva ner saker man är tacksam för på en lapp. Jag kan traggla massa grejer med logik, jämföra hit och dit, men har jag inte med känslorna så gör det noll skillnad, och har alltid gjort. Det där med fake it until you make it, ja, undrar hur länge man behöver fejka innan man börjar känna något? När jag mår bättre så kan jag faktiskt fokusera på någon slags känsla innan känslan, fokusera på den, försöka greppa tag i den, och låta den komma upp till ytan, exempelvis i form av tacksamhet. Men nu? There's just nothing there. Konsten ligger ju i att känna, inte i att resonera sig fram till att man har det bra jämfört med barnen i wherever (jepp, det exemplet används inte enbart av lärare i mellanstadiet, utan även av folk i böcker).


Att bara rakt av acceptera sakernas tillstånd är lättare än att vara tacksam för dom, men även detta blir tomt för mig, oftast. Jag finner mig i ett motstånd när jag försöker. Jag slåss mot acceptansen. Jag vägrar den. Fuck off, ditt jävla horluder. Ge mig tillbaka glädje och jag ska ge dig acceptans. Men att försöka acceptera motståndet till att acceptera sakernas tillstånd? Now we're getting somewhere. Det bara finns där, ju (eller åtminstone verkar det så i större utsträckning än världen i stort, för mig, because not logic). Ibland blir jag arg på motståndet och upplever därmed motstånd mot motståndet, men hur många lager det än blir där så är det ändå i slutändan ett motstånd som jag kan observera, och acceptera. Om jag vägrar acceptera motståndet så skapar jag mer motstånd, och har därmed accepterat motståndet på mitt eget lilla vis. Hur svårt jag än gör det för mig så kan jag i slutändan observera mitt motstånd, och min frustration, min tomhet, och min otacksamhet. Så motståndet får vara mitt fokus, helt enkelt.

 
Jag vill ju så gärna hitta tillbaka till tacksamheten, nåden, men det verkar inte vara vad mitt liv handlar om just nu. Jag drivs av min oro inför att aldrig finna tillbaka till känslorna igen, vilket gör det svårt att bara acceptera läget och inte ens försöka nå in till känslorna på dom sätt som jag gjort det på innan, som att läsa spirituella texter, lyssna på musik, se på film, osv. Men det är inte som att jag inte försökt. Någon kväll förra veckan då jag var desperat började jag hälla stearin på min arm för att försöka känna någonting alls, och kanske hitta till mitt inre barn. Jag tänkte att om jag misshandlar mig själv och börjar gråta så kanske den lilla jäveln kommer fram, och då kanske jag kommer känna någonting - om inget så tacksamhet över den barmhärtighet mitt vuxna jag visar jämte mitt inre barn när jag slutar misshandla det.


Nu ringer den jävla mobilen igen, och påminner mig om att acceptera mitt motstånd. Jag tänkte att om jag upplever ett motstånd varje gång min mindfulness bell ringer, så kan jag lika gärna göra motståndet till mitt fokus för min mindfulness. Var tionde minut, idag, då min plan ändå är att vara hemma, ensam, vilket innebär att jag har utrymme för att gå runt som en robot som stängs av varje tio minuter.

tisdag 28 mars 2017

Fiasco and success: Close Contact of the Third Kind with that which is holy(wood) through the Fiasco's of Stanislaw Lem and successes of New Age



En text. Som äntligen blev klar, på ett vettigt sätt, i höstas. För att jag drevs av min kärlek och min vilja att dela mitt innersta med Henne. Lite bakgrund, då. 2011 gick jag en kurs om astronomi vid Lunds Universitet. Jag såg en massa utomjordingsfilmer, blev fascinerad av Stanislaw Lems skönlitteratur, och lyssnade på en massa på Agalloch, vilket jag minns av någon anledning, och egentligen inte är särskilt relevant. I vanlig ordning så läste jag allt man skulle läsa inom kursens ram, även dom icke-obligatoriska texterna, och gick beyond the call of duty och använde min "privata" tid till att fördjupa mig i det jag fann desto mer intressant. Kursen slutade för egen del med en half-baked muntlig presentation av några av de teman jag berör i essän, en presentation som saknade det djup som essän (which I kept to myself) hade. Då som nu la jag vikt på min privata tillfredsställelse snarare än på att dela med mig av de saker jag pysslade med, även om det jag pysslade med var något jag la ner mycket tid på och var väldigt viktigt för min egen andliga resa. Jag fick väl godkänt på kursen, och om det inte vore för att jag levde på CSN-lån så hade jag nog inte ens brytt mig tillräckligt för att få godkänt, liksom - åtminstone inte om det hade gått ut över min egen resa som det innebar att utforska det jag fann intressant. Sådan är jag, ganska mycket.


Två år efter kursens slut delade jag med mig av den dåvarande essän till en vän, som gav mig tips på hur jag skulle kunna strukturera om den. Då hade jag redan bränt ut mig sedan några år tillbaka och var mer eller mindre oförmögen att kunna förstå mig på texter som var längre än enstaka sidor, vilket har varit fallet sedan dess, något som blivit tydligt för mig när jag försökt mig på att skriva saker och gett upp, fullständigt urlakad, när en text blivit fler än några sidor lång. Förra året kunde jag dock fokusera på skrivandet på ett sätt som jag saknat i många år, en process jag påbörjade redan november 2016 då jag skrev en del på min tvspels-blogg. Förra året lyckades jag skriva några längre texter här på denna blogg (den om transkvinnor och könskonfirmerande sportutövning är nästan femton sidor lång), och jag fann i min totalförälskelse av Henne viljan och inspirationen till att ta mig an utomjordingstexten som det här inlägget handlar om. Det handlade inte ens om vilja, egentligen, utan om att jag för en gångs skull såg saker med en klarhet som jag inte haft upplevt på kanske tio år, en klarhet som möjliggjorde mig att kunna fokusera på mer än enstaka meningar och paragrafer. Hjärndimman var mycket mindre, helt enkelt. Det var en klarhet som jag tänkte skulle leda mig vidare till ett friskare mentalt tillstånd, men istället ledde till min krasch i höstas, en depression med ångestnivåer så höga att jag började ta flera olika sorters lugnande, och även självskada, both of which I haven't been doing for the past 7-8 years. Dabbel uu tee eff m8?


När jag nu på denna blogg fokuserar mindre på styrkelyft och mer på andliga grejer, tänkte jag det vore kul att lägga upp utomjordingstexten så att fler kan ta del av den. Mitt skrivande av den texten var ett sätt för mig att förstå och applicera massa new age-idéer som jag hade börjat läsa om, och ett relevant tema i texten särskilt i relation till var jag är i min resa just nu är det här med att hitta sitt inre barn, och vilken roll barn hade i filmerna jag undersökte i essän:

Playing on the theme of growing up, it's interesting to look at who interacts with these aliens, which often seems to be children, outsiders, those willing to learn, to grow. In A.I, we have the quest of the artificial boy. In The Day the Earth Stood Still, Klaatu takes on the company of a little boy. In E.T, Elliot is the one who saves the day. The way to salvation in some of these movies, in order to survive the technological adolescence that Ellie claimed zie would ask the aliens about, doesn't seem to be through maturing and becoming a brainy “grownup”, but instead to find back to ones roots, ones upbringing in a sense.

Much beginner's mind, much Matthew 18:3! (även om jag inte nämner något om shoshin-konceptet i essän, när jag tänker efter). Anyway, läs om det verkar intressant och du har en stund över.

 

söndag 26 mars 2017

Once More With Feeling/Trials of Durance



Going Through the Motions (excerpt)
Every single night, the same arrangement,
I go out and fight the fight.
Still I always feel this strange estrangement,
Nothing here is real, nothing here is right.
I've been making shows of trading blows,
Just hoping no one knows,
That I've been going through the motions,
Walking though the part,
Nothing seems to penetrate my heart.


Walk Through The Fire (excerpt)
I touch the fire and it freezes me
I look into it and it's black
Why can't I feel?
My skin should crack and peel
I want the fire back
Now, through the smoke she calls to me
To make my way across the flame
To save the day or maybe melt away
I guess it's all the same
So, I will walk through the fire
Cause where else can I turn?
I will walk through the fire


_____



"The title of a god isn't KNOWING a god. Adhering to words rather than walking the path, testing yourself in the heat of it... Walk until the words are stripped away, and you feel it burning in your heart. That is the lesson."

Oh, Durance. You make me all kinds of warm when you put me on trial and purify me with your fiery tongue. Du vet smärtan efter att ens gud tystnat, och läxan som följer på detta - att sökandet efter bekräftelse från ens gud är ett tyngre ok att bära, än arbetet som krävs för att bära gud i ditt hjärta.

"Worship the whims of some fickle bitch and you'll never be more than the dirt beneath her feet. Worship what she worships, on the other hand, take her fire for your own, and her esteem comes on its own. Of course, by that time you no longer need it. Trial and transformation, sure as Durance taught.

Om gud predikar kärlek, glöm då gud, och kom ihåg att älska. När livet är dig övermäktigt, sök då inte Guds tröst, utan tröstens Gud - den heliga dialektikens gyllene punkt mellan underkastelse och medförfattande där ett heligt utbyte kan ske. Om gud har slutat tala med dig, lyssna då på det gud lystrar till - nåd. Tystnaden manar till taking the fire for ones own, och spegla gudomlighet i ens leverne, snarare än dyrkan. Modet att finnas utmynnar i modet att handla utifrån kärlek, snarare än väntan på att kärleken ska dyka upp runt hörnet. Eller med andra ord - "There's no true faith in waiting to be tested. The best in battle have already shit themselves plently, shit themselves until they're dry and can focus on the killing."

lördag 25 mars 2017

Trans Athlete Wins Australian Weightlifting Event


 
Länk.

Yeah, so that's a thing. Såklart var jag tvungen att börja läsa vidare också, för att se hur arga folk är över det här. Som tur är har jag inte läst en enda kommentar någonstans, which I intend to continue not doing. En av tyngdlyftarna från ett av klippen, Deborah Acason, sa att "If it's not even, then why are we doing the sport?" Huh. Yeah jag kommer inte följa det här särskilt mycket misstänker jag, too much butthurt som väntar down that road. Bakom Deborahs uttalande finns det en idé om att ciskvinnor tävlar på samma villkor, on an even playing field, och att det man testar när man tävlar är, vadå, viljestyrka? Karaktär? Dedication? Grit?



Har någon någonsin lagt fram argument för varför the playing field mellan ciskvinnor är even, och i vilken bemärkelse? Det kan ju inte bara handla om testosteron, för då skulle rimligtvis alla tävlande ciskvinnor få ta testosteron tills dom når den övre gränsen för testosteron-halten som kvinnor får ha i den givna sporten. It's just one of those truisms som ingen anses behöva ha något belägg för, och när en transkvinna kommer och stökar till saker så anses det fortfarande inte behövas några argument för varför alla ciskvinnor har samma förutsättningar för att bli elitidrottare - det räcker med att säga att transkvinnor inte har samma förutsättningar.Vore intressant att se vad som skulle hända ifall en transkvinna som alltid hade haft förhållandevis låga testosteronnivåer skulle vinna en sån här grej, because intersex, eller naturlig variation, eller påbörjade transition tidigt, eller whatever. Personen ifråga skulle gärna få anses vara väldigt oattraktiv och inte alls passera som kvinna, också. Då hade vi fått se vart argumentationen hade gått. Jag misstänker att vissas hjärnor hade imploderat av inkonsekvens.



Konsten att acceptera en fredagskväll utan vare sig fest eller mys

Det här med signifikansen av veckodagar, datum, ålder. Jag vill inte vara påverkad av något så arbiträrt. Eller det kanske jag bara antar att jag inte vill, för att jag instinktivt lägger en värdering i det, en värdering som jag inte tänkt igenom? Oberoende av vad jag vill eller inte så påverkas jag, dock. Att vara ensam på julafton känns ensamt och tomt för mig, exempelvis. Mycket jobbigare än att vara ensam en tisdag mitt på året. Att inte "göra något" på en fredag kväll kan kännas jobbigt likaså. Att vara 30 och vara i "min position" känns mer deppigt än att vara 20 och vara i min position. Dag som dag, ålder som ålder, det som spelar roll är nuet, försöker jag tänka. Nja, vare sig för mig, eller för den delen för andra. Jag tror inte det enbart är jag som finner det lite pinsamt att jag är 30 år gammal och skär mig själv - sånt ska man ju göra när man är tonåring. Jag tyckte att jag kom igång sent när jag var 17, liksom, och här är vi, tolv år senare. Att gå en nybörjarkurs i hiphop på dansakademin bland massa femtonåriga tjejer kändes jävligt pinsamt, det också. Fördelen med att stanna hemma en fredagskväll och vara "misslyckad" är att jag slipper känna skam åtminstone. Som igår, och jag ganska tidigt på kvällen fann mig själv hemma, och bara - jahapp. Då var man ensam. Igen. Då var man inte ute, klubbande, med ett posse i ryggen, smell of pussy and success in the air. Riktigt så foxy har det ju dock aldrig varit på en fredagskväll för mig. Undrar hur jag hade känt mig om det vore det, dock. Om livet mitt vore en hiphop-video i slowmotion. Frågan är hur jag hade känt mig när jag kom hem efter en sådan kväll, eller dagen efter, för den delen.


Jag har i många år jagats av ett behov av att vilja rentvå mig från svaghet av olika slag. Ett motstånd från att vara "en av dom". Dom svaga. Dom annorlunda. Dom som inte är bäst. Dom dåliga. Dom som inte har ett liv. Dom som inte är bland massa folk och studsar och ler och dricker och lever life och yolo och fan och hans moster. Eller på senare tid - dom som lägger sig tidigt. Som inte orkar. Som lika gärna kan gå och dö.

...

I might be a bit harsh on myself here, och, ja, alla andra som är i samma sits, indirekt. Så mycket ilska. Så lite acceptans.


När jag väl är igång kan jag ju få upp en youtube-video till, because why not. För jag är förlorad i kriget med mig själv, som Thåström sjöng.


torsdag 23 mars 2017

Going mentalisering


För 1,5 månad sedan träffade jag en läkare på allmänpsykiatrin, och jag erbjöds att ställas i kö till antingen "ångestgruppen" eller "DBT-teamet". Jag valde ångestgruppen, utan att egentligen ha fått särskilt mycket information om de två alternativen, och så var det inte mer med det. Sedan slog det mig att jag inte visste hur lång väntetiden är på respektive behandlingsalternativ, och att detta (och annat) är relevant för huruvida jag borde försöka få en annan samtalskontakt under tiden, eller rentav byta vad jag står i kö för. Det visade sig att kö-tiden för ångestgruppen var okänd för min läkare, men idag fick jag reda på att kötiden ligger på ungefär ett år. Hur fick jag reda på det? Jo, jag gick på ett informationsmöte gällande just ångestgruppen, där en av deltagarna inför denna terminens grupp hade stått i kö i ett år. Hur fick jag reda på informationsmötet? Jag ringde ansvarig för ångestgruppen, och det vara rena slumpen att denna termins informationsmöte var ett par timmar efter vårat telefonsamtal. Idag fick jag även reda på en massa andra saker efter att ha besökt allmänpsykiatrin, frågat om några telefonnummer, och ringt runt, då min läkare skulle ha ringt mig förra veckan, inte gjorde det, hade upptaget under hela sin telefontid idag (45 minuters upptaget-signal är allt man får i veckan) och on top of that inte verkar ha särskilt mycket tid för samtal med sina klienter i vilket fall som helst, varpå jag tänkte att det är lika bra att jag skaffar mig så mycket information jag kan på egen hand. Och först nu upplever jag att jag börjar få förståelse för valen jag har framför mig.


Läkaren erbjöd mig en remiss till ångestgruppen och DBT-gruppen, men nämnde ingenstans att deltagande i ångestgruppen innebär tolv sessioner över en period av tolv veckor, medan DBT-grejen leder till gruppterapi och individuell terapi varje vecka, i ett år och uppåt. Now, med tanke på min hur utbredd min problematik är så hade jag uppskattat om hon förklarade skillnaden i omfång vad gäller de två grupperna. Att stå i kö i ett år för tolv sessioner KBT när jag redan "varit i psykiatrisvängen" i tolv år och även tagit del av KBT flera gånger tidigare... it just doesn't seem worth it, now does it? Med tanke på att läkaren även menar att jag har borderline, så tycks det mig ännu mer rimligt i detta sammanhang att remittera mig till DBT-teamet då jag faktiskt inte fått någon behandling som inriktar sig specifikt på min personlighetsstörning, vilket jag ju inte kommer få i ångestgruppens tolv sessioner. Jag drar mig till minnes att något liknande hände när jag lämnade in könsceller för ett år sedan, nämligen att läkaren sa något kort om sakernas tillstånd, varpå jag accepterade hennes omdöme och gick vidare. Tills jag blev paranoid och dubbelkollade vad, rent konkret, faktiskt gällde, varpå jag tog beslutet att göra ett uppehåll med hormonbehandlingen för att lämna könsceller igen, då det jag hade lämnat tidigare inte var adekvat för mina behov. Jag hoppas att jag i framtiden blir bättre på att märka när vårdpersonal är otydliga och ospecifika, så att jag där och då kan ställa de frågor jag behöver ställa för att få en bättre förståelse för situationen. Jag har märkt att detta är ett återkommande problem för mig, att jag antar att jag förstår någonting tills jag faktiskt försöker konkretisera det hela. Som att jag rentav saknar förmågan att se att något saknas ibland. Jag tänker att jag må vara bra på att märka när politiker egentligen inte svarar på frågor, problemet är väl bara att jag inte ser vårdkontakter/folk i allmänhet som politiker, och nog inte heller ska göra det, utan snarare fokusera på att vara medveten om mina behov, which is what it all comes down to.


Så yeah när jag till slut får tag på läkaren så är detta vad jag har framför mig alltså, att fokusera på mina behov, pusha för dörr nummer två (DBT), och hoppas på att läkaren inte redan glömt att det var hon själv som erbjöd mig den dörren till att börja med. Sen finns det även en tredje dörr med i spelet också, i form av Mentaliseringsbaserad Behandling (MBT), som min förra psykolog menade skulle vara det bästa alternativet för mig nu när vi sågs på uppföljningen. Och efter att ha ringt upp MBT-teamet i Malmö och även läst på nätet om MBT så tänker jag att jag i första hand ska föreslå att min läkare remitterar mig dit.


Vad är mentalisering då för något? Jo, det är förmågan att sätta sig in i mentala tillstånd, både sina egna och andras - att "hold mind in mind" eller "to think about thinking". Tanken med MBT är att patienten under behandlingens gång ska öka sin mentaliseringsförmåga och på så sätt stabilisera bilden av sin identitet, vilket ska leda till större stabilitet i både patientens känslor (relationen med sig själv) och dennes relationer med andra. Från MBT Sverige:

Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som ”håller” eller ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar. Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationer. Förutsättningen för en gynnsam utveckling är att föräldern är tillräckligt trygg för att våga undersöka sina egna, inre självtillstånd, och sedan använda denna självförståelse för att nyfiket och öppet utforska och försöka förstå vad som rör sig inom barnet. Forskningen visar att trygg anknytning främjar barnets mentaliseringsförmåga, men också att det är förälderns förmåga att mentalisera kring barnet, att leva sig in i och förstå barnets inre psykologiska tillstånd, som skapar den trygga anknytningen.

Jag har kommit tillbaka till det här med krafter som "binder ihop", "håller", eller "fyller i", många gånger i mitt liv. Bara senast igår var ett av mina tre aspirations för dagen att bli buren. Av vem då, exakt? En högre kraft, av något slag, som det heter i tolvstegsprogrammen. Den högre kraften kan vara ens inre förälder, introjekt i form av idéer om hur man ska vara en vettig person i samhället, the tapping in to some sort of collective unconscious, omedetvna och adaptiva system som fungerar som bäst när man lämnar över sig själv till deras respektive expertisområden, en grupps hive mind, eller varför inte - Gud. Jag tänker på alla dom saker jag gör och har i mitt liv som binder ihop mig, mina högre krafter, if you will. Som gör att jag orkar. Som gör att tillvaron för en stund inte känns som något jag försöker hålla fast vid. Så att jag slipper känna att min närvaro, min förmåga att finnas i världen, haltar. Som nu när jag tittar mig omkring, på mina händer, på min omgivning, eller försöker fokusera på mitt inre. Herregud. Det känns som att jag faller in i något overkligt, som inte finns. Bättre då att hållas i texten. I datorn. I intellektet. I symbolerna. I musiken som hjälper mig att fylla i den bristande viljan och närvaron i mig, då jag sedan många år tillbaka behöver ljud för att plåstra ihop spillrorna av min trötthet och leda och inre död när jag skriver. 


Utan musik står jag ofta handfallen. Inte för att jag just nu känner mig levande på något sätt, och detta trots att jag har musik på i bakgrunden, men musik har för mig ofta varit ett hjälpmedel mot helvetets lågor - det är delvis därför tidningsbärarjobbet har fungerat någorlunda och anledningen till att jag vill ha ett jobb där jag kan lyssna på musik. Så att jag orkar med skiten. Musik har gjort de lows mindre low, och hjälp mig gå in i the highs. Det har tröstat. Gjort att jag känt mig mindre ensam. Mer verklig. Modulerat stämningslägen som jag på egen hand inte lyckas reglera på vettiga sätt. Frågan är hur mycket det har kostat, såklart. Det här att använda ett tangentbord istället för en penna för att skriva, eller att använda en miniräknare istället för huvudräkning när man deklarerar, är kanske inte så farligt. Det kanske rentav är bra exempel på sätt att smälta samman med sin omgivning och outsourca hjärnkapacitet för att kunna fokusera på viktigare grejer, att förlägga en del av sig själv i det yttre och låta det göra skitgörat. Problemet är att jag använder exempelvis musik för att (gissningsvis) trigga väldigt höga nivåer av adrenalin då min hjärna är så van vid adrenalinpåslag på grund av min GAD att den behöver sjukligt höga nivåer av adrenalin för att överhuvudtaget kunna fokusera på någonting. Good short-term solution/verktyg, men någonting helt annat när jag i princip lever i den här trötthetsångesten varje dag, och har gjort det i många år.


När jag nu dom senaste veckorna sitter och spelar Torment så vill jag ju börja skriva ner anteckningar som jag sedan kan använda mig av för att göra analyser av tematiska element som förekommer i det, försöka förstå vad som håller samman karaktärerna och världen. Men där tanken föds, släcks den också, för jag vet hur mycket energi det krävs att vara engagerad på det sättet, energi som jag nu vill inte så mycket "lägga på annat" som att "inte lägga någonstans". Men en del av mig vill lägga massor av energi på precis varje sådan whim jag får, även om det leder till att jag blir ledsen i ögat av det. Och jag vill göra det för att det får mig att känna mig levande, inte trasig, hållen i metaforerna och subtexten och karaktärernas berättelser och poesin som följer på deras öden. And that shit is precious. Catharsis helar.


Dom senaste dagarna har jag lidit mindre, och mått "bättre". Jag har tillåtit mig själv mer kickar än jag gjorde förra veckan, so it's as expected. Inte därmed sagt att jag inte upptäckt eller prövat nya vägar. Jag har ofta exempelvis funderat på om jag borde träna fysiskt utan musik helt och hållet, särskilt när det gäller konditionsträning, för att jag med musikens hjälp kan pusha mig så hårt att jag kommer må dåligt både efter träningen, men även dagen efter själva träningen. Samma tanke har jag haft om kaffe, och även andra grejer, som multitasking. Problemet vad gäller konditionsträning, själv och utan musik, är att jag plötsligt då står där med paniken i halsgropen, andfådd som tusan efter bara några minuter. Jag är inte längre buren. Jag är ensam. Jag vet inte hur man gör när man är ensam. Kompromiss - lugn musik till konditionsträningen igår, och ingen musik på gymmet idag.


Bristande mentalisering sägs ju vara typiskt för personer med borderline personlighetsstörning, och MBT är ju utvecklat specifikt för att behandla borderline. Just nu känner jag verkligen att MBT verkar vara the thing for me. Att det inte är slumpen att jag nyligen hittat till ACA, och att ACA och MBT har beröringspunkter som gör att jag tror att de båda är delar av den väg jag behöver gå de kommande åren. Jag har låtit musiken, datorn, mm, vara mina ställföreträdande inre föräldrar då jag inte lyckats så bra med min egen affekthantering, och även om jag verkligen inte fattar hur jag ska kunna bygga upp mig själv till den grad att jag inte längre känner mig så fruktansvärt ensam och tom, så inser jag att andra har varit i liknande situation före mig, och rimligtvis har lyckats finna sätt att bära sig själva vidare i livet. Har lyckats fylla i konturerna av ens identitet och på så sätt förverkligat sig själva. Har lyckats hålla sina djupaste känslor, härbärgerat dom, och således sig själva. Jag hoppas att jag med tiden ska slippa den här känslan av att det finns en tvilling som av någon anledning aldrig föddes, och att jag därför för alltid kommer vara totalt ensam i värld. Att jag, även när jag mår som bäst, har en yearning efter att denna själsfrände, syster, älskare, förälder, ska se mig, och dela stunden, upplevelsen, med mig.

Jag kämpar och kämpar, men det gör så ont att kämpa emot, att bära mig själv. Alla misslyckanden spänner och drar i mig. Brinner. Allt blir jobbigt, blir arbete, när jag gör saker för att uppnå någonting, med viljekraft, istället för att draw from a deeper well, from a place of acceptance och sinnesro. Jag vill bara varsamt, men beslutsamt, överlåta mig själv åt något större, och finna mig i det. Finna mig i det. Vila i det. Can we rest now, Buffy... can we rest?



_________



Bonus bit!


onsdag 22 mars 2017

Shooting blank (slates)

Jag har lämnat massa könsceller!


Ja jävlar, that's one big load. Även om själva loaden inte var särskilt stor. Well I guess that's what happens när man bara försöker få det hela överstökat, och det var ju inte som att någon sa åt mig att blueballa i en vecka och sen köra orgasm denial i en timme för att det skulle leda till fler könsceller att spara. Det vore väldigt roligt att få höra det, dock. No matter - nu är det tillbaka till östrogen och sånt. A blanks slate. A new beginning. Och så var jag på min första laserbehandling idag också, som gjorde så ont att jag började gråta, men var över väldigt snabbt. 44 skott på den.


tisdag 21 mars 2017

Sakta men osäkert

 
Igår, söndags, och lördags, var så smärtsamma att dom tål att skrivas om. Eller tål och tål, vafan, Ada fick lust att skriva om dom, snarare. Ada gör ju det här med att skriva blogg primärt för sin skull. Primärt. Eller kanske för att det är rätt sak att göra, snarare, och att Ada finner sig själv och sina behov och mål när Ada vandrar på den vägen. I helgen fick Ada erkänna sig själv besegrad och sakta in rejält, börja ställa in grejer, ligga mer i sängen, osv. Ada såg även till att känna tröttheten och den kroppsliga smärtan, att äga den. Är det inte magen som vrider sig i kramper så är det leder och rygg och axlar som skriker åt Ada att bara ligga ner och inte anstränga sig minsta lilla. När Ada nu skriver detta så är smärtan på i bakgrunden, och tillsammans med tröttheten, ljuskänsligheten, svindeln, ja alltihop, så utgör den en förlamande kakafoni. Ada skulle vilja komma till den punkten då det faktiskt känns bättre att känna sina känslor än att fly från dom, men även här behöver Ada approacha skiten med disinterestedness, with a chill pill - like the J-Man.

 
Insha'Allah. Adas mål är att känna, att acceptera, snarare än att tvinga fram icke-smärtan. Det behöver Ada dock påminna sig om gång på gång, både i meditationen, i vardagen, och i relation till Retreat i Vardagen, en kurs Ada går som Svenska Kyrkan anordnar. Den sistnämnda har en andlig komponent, och särskilt då Ada nu fått smaka på sinnesron som kommer av att vandra med Gud, så vill Ada ju inget annat än att finna tillbaka dit. Samtidigt vet Ada att det är en gåva, att nåden sköljer över oss, men likväl inte kan komma på beställning. Samtidigt samtidigt så vet Ada att det är en gåva som man behöver öppna upp sig inför, vilket innebär att man faktiskt kan påverka om det överhuvudtaget är möjligt att tillgodogöra sig gåvan. Förnimma den. Adas uppgift blir således att förbli öppen, i kontemplation, snarare än att skapa spänningar genom att krysta fram en andlighet som hon tyvärr inte haft tillgång till särskilt mycket.


Ada har börjat gå både på Emotions Anonymous och Adult Children of Alcoholics här i Malmö, vilket stundvis har varit väldigt förlösande. Ofta har Ada gråtit när andra delat med sig av sina erfarenheter, men sällan dock när Ada själv berättat om sina. Då har det blivit jobbigt, att fokus legat på henne. Samtidigt som Ada älskar uppmärksamhet ibland, så har hon ju ofta även varit livrädd för den. Det här med att stå på scen, eller presentera något inför grupp, exempelvis, har varit väldigt svårt för Ada. Ada behöver tillåta sig själv ta plats som potentiellt gör henne själv eller andra obekväma. Det är en sak att vara en clown, men det är en annan att vara jobbig, och att vara en clown har alltid varit lättare för Ada. Ada behöver tillåta sig själv möjligheten att få vara villkorslöst, i nåden. Att inte känna en dold press att reciprocate när något erbjuds som en gåva, må det vara en plats vid bordet, eller en plats i himmelriket.

 
Ada vill bottna i att inte behöva rättfärdiga sig själv inför vare sig andra människor, eller Gud. Ada prövade att gå ifrån ett tolvstegsmöte en gång utan att säga varför hon gjorde det. Adas första tanke var såklart att börja förklara sig själv inför dom andra - hon går inte ifrån för att vara otrevlig, hon har minsann bestämt tid med någon annan, hon är trött och behöver vila - men sen landade hon i att låta bli. Om hon tar ansvar för sitt så får andra ta ansvar för sitt, liksom. En liknande grej hände på mötet dagen därpå, där Ada höll på att dissociera och få panikångest, varpå hon kände sig låst i hela situationen för att hon tänkte att folk skulle bli arga på henne om hon störde mötet en massa genom sina emotionella utspel. Men Ada fick ta sig samman och försöka skita i dom andra.


I ett av mötena gav Ada exempel på äggskals-levernet hon sysslar med, ett exempel som involverade trafikljus. Ada upplever nämligen att hon är i vägen i trafiken väldigt mycket, särskilt i vägen för alla bilar som stannar upp för att låta henne passera. Då kan hon bli arg, och tänka "MEN ÅK BILHELVETET DÅ FÖR I HELVETE!", för att hon får för sig att bilisten tänker så om Ada och alltså är väldigt irriterad på Ada när hon ska cykla över vägen. Detta leder till att Ada får ångest, skyndar sig en massa, och vinkar tackande till bilisten, som en good samaritan. Egentligen vet dock inte Ada någonting om bilistens känslor, men likväl tänker hon att bilisten, och andra omkring henne, av någon anledning är arga på henne hela tiden. Kanske för att Ada är arg på dom? Men är inte Ada arg på dom för att hon tror att dom är arga på henne? Räknas det fortfarande som projektion då? Komplicerat värre.

 
I vilket fall så bestämde sig Ada bara härom veckan för att sluta cykla mot rött och gult ljus, vilket ju typ alla gör, både bilister, cyklister, och även bussar. Samtidigt vet Ada att det rent formellt sätt inte är det rätta att göra, detta som "alla" gör och även Ada gjort. Ada tänker att hon behöver hitta triggers i vardagen som möjliggör att hon saktar in sitt liv och inte flänger omkring hela tiden och kickar igång på adrenalin, och istället för att då stressa med cyklandet har hon tänkt pröva att skita i vad trafikljuset säger fram tills att Ada faktiskt nått fram till det, varpå det inte blir mer komplicerat än att cykla (grönt) eller inte (gult och rött). Skulle man kunna tro. Om vi bortser från att det faktiskt är jobbigare för Ada att stanna vid trafikljuset än att cykla jävlar då hon blir rastlös och liksom känner att monstret som jagar henne då starts closing in on her, så ska en satans massa katastroftankar börja snurra runt i huvudet på henne när hon nu bara cyklar vid grönt ljus. För visst är det så att folk självklart skulle kunna bli arga på Ada för att hon faktiskt inte cyklar när det är gult eller rött ljus! Jag (Ada) menar folk utgår ifrån att man gör det, och om då Ada får för sig att inte göra det så kommer ju folk att bli irriterade på henne; inte nog med att hon har hjälm på sig, nu cyklar hon inte när trafikljuset visar gult heller - är hon efterbliven eller vadå?


För att bemöta dom spirande katastroftankarna så börjar Ada förklara sig för fantasifostren i hennes huvud - nä men alltså det är för att det faktiskt är korrekt som jag stannar vid ljusen - hör jag henne säga. Inte ens i sina fantasier kan hon stå upp för sig själv utan refererar till lagen eller någon allmänt accepterad idé av vad som är rätt och fel för att rättfärdiga sitt handlade. Ada, Ada, Ada, Ada...


Ada har även funderat på de exempel som finns i DBT-manualen hon använt sig av. Att människorna i dom exemplen, och i förlängningen rimligtvis dom personer som antas använda sig av manualen och kunna relatera till exemplen i dom, är spritt språngande galna. Eller åtminstone spritt språngande utagerande. Det är inte Ada. Fast Ada har en inre galning istället, och det är ju ett problem, åtminstone för henne själv. Hur ska man bearbeta en ilska som inte kommer upp till ytan? Ada tänker att förmågan till ilska är viktig inte enbart för integritetsfrågor, utan i förlängningen även för förmågan att älska och känna empati med andra. Kärlek för sig själv innefattar empati för sig själv, vilket innebär acceptans, och ett tillåtande av både warm fuzzy feelings och raseri. Nåden är som sagt oändlig, vår uppgift är således att tillåta oss själva att ta emot den - både i vått och torrt, i hat och i kärlek. Who are we to judge, anyway?


Nä, precis. Ada har börjat med en annan grej också, nämligen att börja sin dag med att skriva ner three aspirations för dagen (varifrån hon fått den idén minns hon inte just nu, men det var någon av pop-psykologi eller självhjälpsböckerna hon läst), något som ska ämna ge fokus och mening åt skiten (all of it). Söndagens aspirationer var att "ta dagen som den kommer", att "tillåta alla känslor", och att "öppna sig för sorg". Den delen som gick ut på att tillåta sig själv alla känslor är en del av acceptansen som Ada jobbar med just nu. Delvis märker Ada hur mycket hon klankar ner på sig själv och världen i allmänhet för diverse känslor, och delvis så märker Ada hur mycket hon försöker styra känslorna i olika riktningar. Trött? Sätt på lite musik, läs lite på fejan, stå upp, gör ditten, gör datten. Ångest? Andas djupt, gör något praktiskt, gör ditten, gör datten. Alltid flyende. Fullt ut orkar eller kan inte Ada tillåta alla känslor, för att till slut tar viljestyrkan, viljan att lida, slut - eller så gör koncentrationsförmågan det och Ada går in i sina automatiska beteenden eller får ge upp och bara ligga apatiskt på golvet för att det snurrar så mycket. Men ja, det är ett work in progress.


I söndags var det mest njutningsfulla Ada gjorde att se Mean Girls, som hon halvvägs in fattade att hon redan hade sett. Men det spelade inte så stor roll - när hon tittade på Mean Girls var livet faktiskt ganska drägligt. Hon var inte förlamande trött eller hade ångest eller hade ont eller kände sig stel eller kände sig så ensam att hon ville ta livet av sig. Saker kändes liksom bra. Att en så löjlig grej som att titta på en film kan få Ada att känna sig bättre. Tråkigt bara att it doesn't bring food on the table, och, ja, är ett flyktbeteende. Tråkigt att det är primärt är sådana som Ada går igång på - för en kort stund just nu fick Ada sån jävla lust att spela Torment: Tides of Numenera, som Ada spelade mycket för några veckor sedan men har varit för trött och apatisk för att orka fortsätta spela senaste tiden. Typiskt att hon fick lust med det nu när hon ska stänga av datorn då den är 20:00, och inte typ imorse när hon snoozade och snoozade trots att hon inte kunde sova längre utan bara hade ångest inför att möta dagen och allt det satans lidande som det för med sig. Men ja, ibland orkar Ada helt enkelt inte lida mer och då ser hon på Mean Girls - kryper till korset, så att säga.


Hur ska det gå, hur ska det gå? Vem vet, inte du, vem vet, inte jag. Nu är jag trött och vill inte spela tv-spel ändå. Godnatt!

måndag 20 mars 2017

lördag 18 mars 2017

Tat twam asi


(Ifall jag skulle börja prata om mitt förflutna jag i tredje person och ni skulle bli förvirrade så kanske detta kan shed some light)


Ada är egot,
det förgångna,
identiteten, tillhörigheten,
den jag ibland tror jag är
Medan Jag,
är här och nu
och fri och ren
och helt enkelt Jag

söndag 12 mars 2017

Ur smärtan

Jag har flippat totalt. Eller rättare sagt - jag flippar totalt, dagligen. Förr när jag var deppig så mådde jag dåligt både när jag var ensam och när jag hade sällskap av andra, i någon mån. Innan jag började med antidepp igen nu (this is a thing sedan 1,5 månader tillbaka kanske) så var också detta fallet, alltså att jag mådde fruktansvärt dåligt när jag var ensam och således längtade efter kontakt, men att jag till och med kunde må sämre på vissa sätt när jag var med andra för att det gav ångest och var otillfredsställande. För att det var innebar besvikelse på mötet, mig själv, och universum i stort. För att jag skämdes och var rädd för andra människor, även dom som stod mig relativt nära. Hence isolation under större delen av mina mer depressiva perioder. Just nu pendlar jag dock mellan att spendera dagarna i apati och självmordstankar, och att må helt okej eller rentav skitbra när jag är i sällskap som jag trivs i, exempelvis igår när jag var på gospeldag i Bjärred. Det här är något nytt. Och det pendlar verkligen, där jag ena stunden kan vara ute i gott sällskap och trivas, för att i nästa komma hem till ensamheten och fundera på att ta livet av mig. Jag kan gå upp klockan 12 på dagen efter att ha snoozat i fem timmar för att jag bara vaknade och ville dö, gå ut och göra mina jävla DBT/mindfulness-övningar som jag gett mig fan på att göra, må skit, vara apatisk eller uppgiven en stund till, och sedan lyckas få i mig tillräckligt mycket kaffe och jävlaranmma för att ta mig ut, och faktiskt ha jävligt skoj.

Det här som jag beskriver kanske inte är något ovanligt fenomen, men för mig är det definitivt det. Aldrig har jag känt mig så manodepressiv som just nu. Å andra sidan har jag aldrig varit så dålig på att sysselsätta mig själv som jag är just nu, och en del av det är ett medvetet val. Alltså jag har ju tappat intresset för en massa grejer. Träningen. Tv-spelen. Skrivandet. Brädspelen. Läsandet. Tv-serierna. Allt det där som jag nördat ner mig i som fan förr, to keep the demons at bay. Men jag försöker inte finna tillbaka till dom intressena heller, liksom. Jag vill ju bli av med mina beroende, inte gå tillbaka in i dom så fort jag hittar energi och lust till att göra någonting eller tröttnar på att vara apatisk. Min energi är bättre spenderad på att vara i ensamheten och låta självmordstankarna komma än att läsa nyheter om senaste spelkonsolen, även om det nog fan är lockande ibland att bara släppa allt och sitta hela dagarna framför youtube och facebook. Men nej - känna och bemöta, det är mitt uppdrag. Det där som alla har sagt alla dessa år och jag själv skrivit om men likfuckingväl inte levt upp till. Den där grejen med att vara närvarande i helvetet. Det har jag bestämt mig för att satsa på. Och satan vad jobbigt det är. Jag vet inte om jag har mer magont nu än vad jag någonsin haft i mitt liv, eller om jag helt enkelt aldrig varit så mindful och därför aldrig upplevt det som så jobbigt. Alltså jag har ju haft daglig magsmärta i hela mitt liv, en smärta som likt ångesten är där större delen av tiden, men jag har kunnat tänka bort den genom distraktioner ganska bra. Hell, I still can, då jag kan vrida mig i min magsmärta när jag är ensam hela dagarna och behöva springa på toa hur många gånger som helst, men när jag är bland folk så känner jag vare sig den extrema magsmärtan eller behovet av att gå på toa särskilt ofta. Total flip, liksom.

Men ja, jag har aldrig varit så mindful som jag är just nu. Så medveten om mina beteenden, och särskilt mina automatiska beteenden. Då är det kanske inte heller konstigt att jag inte mår jättebra när jag är ensam, då jag faktiskt bemöter massa jobbiga grejer, det tar energi att vara medveten om vad jag sysslar med, och för jag är inte alls lika mindful när jag är med folk. Jag gör inte särskilt mycket roliga saker när jag är själv, och jag blir inte längre road av dom saker jag tidigare funnit roliga eller intressanta att pyssla med på egen hand. I någon bemärkelse är det sunt, och i någon bemärkelse är det, tja, kasst. Det som är sunt med det hela är att jag inte söker nästa kick konstant (fast jag blir betuttad i och suktar så mycket efter varenda attraktiva kvinna jag lägger ögonen på att det gör ont i min själ, så visst är jag fortfarande extrem i mitt utåtriktade sökande), men det som inte är sunt är att det blir svårt att bearbeta alltihop för att jag inte bottnar i mina känslor på grund av antideppen och därför inte heller kan finna intresse för vare sig stort eller smått. Det gör det även svårare att uppskatta musik och att känna mig levande överlag. Det gör det svårare för mig att använda exempelvis musiken och annan konst för terapeutiska syften. Detta är, på sikt, ett jättestort problem. Hell, det är ett stort problem även nu då jag blir rädd för att antideppen kommer fucka upp mig så att jag aldrig någonsin igen kommer kunna vara innerlig. Hade jag vetat att jag får tillbaka mina känslor när jag slutar med antideppen så vore jag helt inne på att ta dom ett tag så jag får in dom vanor som varit svårare att få in innan på grund av all den ångest jag hade, vanor som exempelvis att meditera eller ta det lugnt överlag. Som det är nu så kommer jag försöka ta ett beslut dom närmaste veckorna gällande huruvida jag vill sluta med antideppen, byta ut dom, eller fortsätta, efter konsultation med min gamla psykolog.

Det sägs att den friske har många önskningar, medan den sjuka bara har ett - att bli frisk. I den bemärkelsen är jag mer sjuk än någonsin just nu, men det är paradoxalt nog ett friskhetstecken. I'm done med att leva ett liv där varje dag är en kamp för att kanske få komma till någonting som är skit med lite ljusglimtar här och där. Jag är trött på det. När min föredetta trolovade lämnade mig för snart 1,5 år sedan så slutade jag i princip med tv-spelandet och att titta på tv-serier, och sökte mig mycket mer utåt, på jakt efter romans och nya bekantskaper. Jag hade förlorat det som betydde mest för mig, och min ensamhet blev så fruktansvärt påtaglig. Det blev för mig påtagligt att jag liksom aldrig investerat i vänskap eller romantiska relationer riktigt för att jag har fått för mig massa saker om vad som är viktigt här i livet, om vad som är rimligt för någon som mig, och vad jag är värd. Jag har låtit mig styras av mina beroenden och rädslor i alldeles för stor utsträckning. Nu, i önskan, i desperationen att bli frisk, finns inga intressen kvar, förutom ett - gemenskap. Att vara med andra människor. Att se, och bli sedd. Att ge och ta emot. Jag tar även detta som ett tecken på tillfrisknande. Att jag sett till att inte isolera mig i min depression som jag gjort förr. Att jag faktiskt har vågat vara mer ärlig och social än någonsin tidigare när jag mått så här dåligt. Men likväl behöver jag att inte gå in i mänskliga sammanhang fullständigt, utan hämta energi därifrån, och sedan gå tillbaka till mitt privata helvete av orkeslöshet, leda, förtvivlan, och apati. Låta mig renas av smärtan.  

Innan har jag tänkt att det är kört för mig vad gäller möjligheten att leva ett liv som jag egentligen vill leva, att jag helt enkelt är så förstörd att det inte finns någonting annat kvar än att leva ett liv i totalt beroende av adrenalinpåslag och kickar. Det är inte konstigt att jag tänkt så, för varje gång jag försökt göra mig av med mina beroenden så har det gjort så ont att jag inte vetat var jag ska ta vägen. Fuck, idag frågade facebook mig om jag ville dela ett minne från fyra år sedan, ett minne som vittnar om hur jag dessa senaste 7-8 åren sedan jag brände ut mig har blivit ännu mer av en narkoman än tidigare, för att jag inte vetat någonting annat än att gå ännu djupare in i distraktionernas värld för att överleva. För att tröttheten varje gång jag inte kickat sedan dess varit så stor att det känts som att jag skulle kunna sova bort år. Här är facebook-uppdateringen från 12e Mars 2013:

Internet overload. Ibland behöver jag dagar av addiction, av alldeles för många intryck, av att hoppa mellan hårdrock och gråt till artiklar om sexism till klipp om spiritualitet, och ibland behöver jag dessa dagar precis när jag mått som sämst, känns det som. Dagar där jag skiter i kroppen, skiter i att försöka producera något, tänka linjärt, fråga mig själv om jag verkligen behöver mer nyheter, om jag borde göra något mer produktivt, något mer zen, något mer praktiskt som att försöka tänka positivt eller känna mig närvarande eller skriva på manifestet. Konsekvenserna av stelheten och beroendet får jag ta imorgon, men ibland så känns det som att jag tjänar mer på att vara en junkie för en dag och få tillbaka känslan av liv, av flöde, av energi, istället för att försöka ta det lugnt och känna av helvetets lågor när tankarna inte funkar, jag är helt tom, och bara vill sova.

Så kanske var idag inte en bra dag för mitt välmående. Men jag mådde bättre än jag gjort på ett bra tag.


Så har det sett ut. Det är en resa jag påbörjade redan i mellanstadiet, någonstans mellan alla excel-tabeller jag gjorde på grund av mitt framväxande kontrollbehov, behovet av distraktion som kom av min ångest och mina tvångstankar, och koncentrationsproblemen som ledde mig till att lyssna på musik samtidigt som jag räknade matte för att jag annars inte orkade hantera tråkiga uppgifter som jag inte kickade på, eller motgångar som gjorde mig rasande. Frågan är hur det ska se ut hädanefter. Min hjärna har ju hela mitt liv programmerats till att svara på mina beroenden och till att skita i att bemöta grundproblematiken. Jag har länge känt på mig att det som saknats är nåden, det spirituella, men jag har haft så svårt att få fatt på den aspekten av varandet. Jag tänker att jag det senaste året har blivit bättre på att hitta dom verktygen som behövs för att hitta hem, dock, and that's a good thing.

Jag har inte känt Guds närvaro sedan jag började med antideppen, dock. Från ena veckan till den andra sa det bara poff, ungefär som med resten av min innerlighet. Kontakten med mitt inre barn. Kontakten med det gudomliga. Kontakten med min essens. Ångesten har minskat markant sedan jag började med antidepp, men det finns en gräns för hur långt jag kan komma utan sorgeprocessen jag påbörjade. Nu är allting abstrakt igen - jaja, jag har väl ett grundläggande värde, jo det är klart gud finns, jodå, den här låten är väl bra. Men känner jag det, inombords, i mitt hjärta? Nej, det gör jag inte. Och det har jag aldrig gjort större delen av min vakna tid, men det senaste året har jag känt det mer och mer, oftare och oftare. Once you go spiritual you can't go back, verkar det som, vilket medför nya smärtor, nämligen när man faller ner på medvetandets stege. Är även sökandet efter det gudomliga en form av knark? Oberoende av hur det står till med den saken så tror jag att hitta in till sitt inre det enda som gäller för mig, och att det sedan känns underbart är mest en konsekvens av att man hittat rätt. Inte därmed sagt att resan dit är särskilt enkel. Jag förväntar mig inte att den kommer vara det om eller när jag slutar med antideppen. Men jag vet att det är den vägen jag måste vandra. Att jag behöver göra det med hjälp av andra, om det så är på ett behandlingshem, med jämna besök på psykakuten, med hjälp av diverse tolvstegsprogram, vänner, eller kyrkan. There ain't no turning back. Jag vet nu att jag måste söka mig och ge mig till Gud, till kärleken, till världen, till mig själv. Jag vet att jag behöver göra det innan jag glömt bort helt och hållet hur det känns att vara på rätt väg, hur smärtsam den än är. Att jag behöver göra det innan enbart den intellektuella övertygelsen finns kvar och minnet av världen som god helt har förtingligats.

Jag hade för mycket att förlora, innan. Saker som hade värde, på riktigt, och saker som jag fann mening och värde i, var chimärer men likväl höll mig fastkedjad. Förr hade jag en själsfrände att förlora, och det vågade jag inte. Jag hade min trygghet i form av mina hobbies, mina obsessions, mina distraktioner. Jag hade även en liten del av mitt autentiska jag att förlora, en liten Ada som vågade komma fram då och då och vara en del av livet, en Ada jag hade kämpat för så hårt för att få se ibland, och även om det var sällan som vi lekte, så vågade jag inte förlora henne heller. Men idag står jag i detta vägskäl, och jag har förlorat dom två personer som gett mig mening i livet. Har förlorat mening i stort. Idag har jag inte mycket att förlora, men jag har lärt känna värdet av det jag förlorat. Mer än så - idag vet jag värdet av det som jag har att vinna. Jag har smakat på det. Tilliten. Tron. Kärleken. Gud. Livet självt. Idag har jag både förlorat och vunnit. Idag är jag redo.