En text. Som äntligen blev klar, på ett vettigt sätt, i höstas. För att jag drevs av min kärlek och min vilja att dela mitt innersta med Henne. Lite bakgrund, då. 2011 gick jag en kurs om astronomi vid Lunds Universitet. Jag såg en massa utomjordingsfilmer, blev fascinerad av Stanislaw Lems skönlitteratur, och lyssnade på en massa på Agalloch, vilket jag minns av någon anledning, och egentligen inte är särskilt relevant. I vanlig ordning så läste jag allt man skulle läsa inom kursens ram, även dom icke-obligatoriska texterna, och gick beyond the call of duty och använde min "privata" tid till att fördjupa mig i det jag fann desto mer intressant. Kursen slutade för egen del med en half-baked muntlig presentation av några av de teman jag berör i essän, en presentation som saknade det djup som essän (which I kept to myself) hade. Då som nu la jag vikt på min privata tillfredsställelse snarare än på att dela med mig av de saker jag pysslade med, även om det jag pysslade med var något jag la ner mycket tid på och var väldigt viktigt för min egen andliga resa. Jag fick väl godkänt på kursen, och om det inte vore för att jag levde på CSN-lån så hade jag nog inte ens brytt mig tillräckligt för att få godkänt, liksom - åtminstone inte om det hade gått ut över min egen resa som det innebar att utforska det jag fann intressant. Sådan är jag, ganska mycket.
Två år efter kursens slut delade jag med mig av den dåvarande essän till en vän, som gav mig tips på hur jag skulle kunna strukturera om den. Då hade jag redan bränt ut mig sedan några år tillbaka och var mer eller mindre oförmögen att kunna förstå mig på texter som var längre än enstaka sidor, vilket har varit fallet sedan dess, något som blivit tydligt för mig när jag försökt mig på att skriva saker och gett upp, fullständigt urlakad, när en text blivit fler än några sidor lång. Förra året kunde jag dock fokusera på skrivandet på ett sätt som jag saknat i många år, en process jag påbörjade redan november 2016 då jag skrev en del på min tvspels-blogg. Förra året lyckades jag skriva några längre texter här på denna blogg (den om transkvinnor och könskonfirmerande sportutövning är nästan femton sidor lång), och jag fann i min totalförälskelse av Henne viljan och inspirationen till att ta mig an utomjordingstexten som det här inlägget handlar om. Det handlade inte ens om vilja, egentligen, utan om att jag för en gångs skull såg saker med en klarhet som jag inte haft upplevt på kanske tio år, en klarhet som möjliggjorde mig att kunna fokusera på mer än enstaka meningar och paragrafer. Hjärndimman var mycket mindre, helt enkelt. Det var en klarhet som jag tänkte skulle leda mig vidare till ett friskare mentalt tillstånd, men istället ledde till min krasch i höstas, en depression med ångestnivåer så höga att jag började ta flera olika sorters lugnande, och även självskada, both of which I haven't been doing for the past 7-8 years. Dabbel uu tee eff m8?
När jag nu på denna blogg fokuserar mindre på styrkelyft och mer på andliga grejer, tänkte jag det vore kul att lägga upp utomjordingstexten så att fler kan ta del av den. Mitt skrivande av den texten var ett sätt för mig att förstå och applicera massa new age-idéer som jag hade börjat läsa om, och ett relevant tema i texten särskilt i relation till var jag är i min resa just nu är det här med att hitta sitt inre barn, och vilken roll barn hade i filmerna jag undersökte i essän:
Playing on the theme of growing up, it's interesting to look at who interacts with these aliens, which often seems to be children, outsiders, those willing to learn, to grow. In A.I, we have the quest of the artificial boy. In The Day the Earth Stood Still, Klaatu takes on the company of a little boy. In E.T, Elliot is the one who saves the day. The way to salvation in some of these movies, in order to survive the technological adolescence that Ellie claimed zie would ask the aliens about, doesn't seem to be through maturing and becoming a brainy “grownup”, but instead to find back to ones roots, ones upbringing in a sense.
Much beginner's mind, much Matthew 18:3! (även om jag inte nämner något om shoshin-konceptet i essän, när jag tänker efter). Anyway, läs om det verkar intressant och du har en stund över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar