Bad day

 
Idag är en sån där riktigt dålig dag. Där listan med saker att göra känns helt oöverkomlig. En dag då jag funderar på om jag inte bara borde göra ett experiment och sova när jag känner för det, tillåta mig att lyssna på lugn musik, duscha hur länge jag vill, och se vad fan som kommer hända. Om jag mår prima imorgon, liksom. Vem vet, kan ju hända. Jag behöver inte vara så extrem heller, såklart, utan stanna vid att bara ta det allmänt lugnt. Skippa träningen. Which it looks as if I'm doing right now. Shit, I've got stuff to carry no matter if I go to the gym or not.

Not sure what I'm supposed to do here. Jag har ju dock inte låtit mig själv vila ut så mycket som jag tänker att jag borde låta mig själv vila ut mellan sakerna jag planerar in. I stundens hetta föreställer jag mig att eh, att spela in en meditationsgrej i ett par minuter, och sedan gå straight till sångövning, vadå, det ska man väl klara av om man inte är världens lataste person? Och sen behöver man äta, plötsligt. Men man är trött. Och man blir ännu tröttare av att äta, men eh, fem minuter på golvet räcker väl innan man går vidare till att kolla sin facebook, eller så kanske man rentav börjar kolla in sina mail medan man äter? Jag menar det är ju inte direkt arbete jag sysslar med, så varför skulle jag behöva vila? Jag vägrar acceptera sakernas tillstånd, gång på gång. Även när jag är ensam hemma så förvägrar jag mig själv den vila jag behöver för att må bättre snarare än sämre. It all comes down to acceptans, märker jag.

Acceptans kommer innan tacksamheten. När jag inte kan förmå mig att känna någonting alls, då är tacksamhet långt, långt borta, hur mycket min DBT- eller Mindfulness-bok tycker att det hjälper att skriva ner saker man är tacksam för på en lapp. Jag kan traggla massa grejer med logik, jämföra hit och dit, men har jag inte med känslorna så gör det noll skillnad, och har alltid gjort. Det där med fake it until you make it, ja, undrar hur länge man behöver fejka innan man börjar känna något? När jag mår bättre så kan jag faktiskt fokusera på någon slags känsla innan känslan, fokusera på den, försöka greppa tag i den, och låta den komma upp till ytan, exempelvis i form av tacksamhet. Men nu? There's just nothing there. Konsten ligger ju i att känna, inte i att resonera sig fram till att man har det bra jämfört med barnen i wherever (jepp, det exemplet används inte enbart av lärare i mellanstadiet, utan även av folk i böcker).

Att bara rakt av acceptera sakernas tillstånd är lättare än att vara tacksam för dom, men även detta blir tomt för mig, oftast. Jag finner mig i ett motstånd när jag försöker. Jag slåss mot acceptansen. Jag vägrar den. Fuck off, ditt jävla horluder. Ge mig tillbaka glädje och jag ska ge dig acceptans. Men att försöka acceptera motståndet till att acceptera sakernas tillstånd? Now we're getting somewhere. Det bara finns där, ju (eller åtminstone verkar det så i större utsträckning än världen i stort, för mig, because not logic). Ibland blir jag arg på motståndet och upplever därmed motstånd mot motståndet, men hur många lager det än blir där så är det ändå i slutändan ett motstånd som jag kan observera, och acceptera. Om jag vägrar acceptera motståndet så skapar jag mer motstånd, och har därmed accepterat motståndet på mitt eget lilla vis. Hur svårt jag än gör det för mig så kan jag i slutändan observera mitt motstånd, och min frustration, min tomhet, och min otacksamhet. Så motståndet får vara mitt fokus, helt enkelt.

 
Jag vill ju så gärna hitta tillbaka till tacksamheten, nåden, men det verkar inte vara vad mitt liv handlar om just nu. Jag drivs av min oro inför att aldrig finna tillbaka till känslorna igen, vilket gör det svårt att bara acceptera läget och inte ens försöka nå in till känslorna på dom sätt som jag gjort det på innan, som att läsa spirituella texter, lyssna på musik, se på film, osv. Men det är inte som att jag inte försökt. Någon kväll förra veckan då jag var desperat började jag hälla stearin på min arm för att försöka känna någonting alls, och kanske hitta till mitt inre barn. Jag tänkte att om jag misshandlar mig själv och börjar gråta så kanske den lilla jäveln kommer fram, och då kanske jag kommer känna någonting - om inget så tacksamhet över den barmhärtighet mitt vuxna jag visar jämte mitt inre barn när jag slutar misshandla det.

Nu ringer den jävla mobilen igen, och påminner mig om att acceptera mitt motstånd. Jag tänkte att om jag upplever ett motstånd varje gång min mindfulness bell ringer, så kan jag lika gärna göra motståndet till mitt fokus för min mindfulness. Var tionde minut, idag, då min plan ändå är att vara hemma, ensam, vilket innebär att jag har utrymme för att gå runt som en robot som stängs av varje tio minuter.