För 1,5 månad sedan träffade jag en läkare på allmänpsykiatrin, och jag erbjöds att ställas i kö till antingen "ångestgruppen" eller "DBT-teamet". Jag valde ångestgruppen, utan att egentligen ha fått särskilt mycket information om de två alternativen, och så var det inte mer med det. Sedan slog det mig att jag inte visste hur lång väntetiden är på respektive behandlingsalternativ, och att detta (och annat) är relevant för huruvida jag borde försöka få en annan samtalskontakt under tiden, eller rentav byta vad jag står i kö för. Det visade sig att kö-tiden för ångestgruppen var okänd för min läkare, men idag fick jag reda på att kötiden ligger på ungefär ett år. Hur fick jag reda på det? Jo, jag gick på ett informationsmöte gällande just ångestgruppen, där en av deltagarna inför denna terminens grupp hade stått i kö i ett år. Hur fick jag reda på informationsmötet? Jag ringde ansvarig för ångestgruppen, och det vara rena slumpen att denna termins informationsmöte var ett par timmar efter vårat telefonsamtal. Idag fick jag även reda på en massa andra saker efter att ha besökt allmänpsykiatrin, frågat om några telefonnummer, och ringt runt, då min läkare skulle ha ringt mig förra veckan, inte gjorde det, hade upptaget under hela sin telefontid idag (45 minuters upptaget-signal är allt man får i veckan) och on top of that inte verkar ha särskilt mycket tid för samtal med sina klienter i vilket fall som helst, varpå jag tänkte att det är lika bra att jag skaffar mig så mycket information jag kan på egen hand. Och först nu upplever jag att jag börjar få förståelse för valen jag har framför mig.
Läkaren erbjöd mig en remiss till ångestgruppen och DBT-gruppen, men nämnde ingenstans att deltagande i ångestgruppen innebär tolv sessioner över en period av tolv veckor, medan DBT-grejen leder till gruppterapi och individuell terapi varje vecka, i ett år och uppåt. Now, med tanke på min hur utbredd min problematik är så hade jag uppskattat om hon förklarade skillnaden i omfång vad gäller de två grupperna. Att stå i kö i ett år för tolv sessioner KBT när jag redan "varit i psykiatrisvängen" i tolv år och även tagit del av KBT flera gånger tidigare... it just doesn't seem worth it, now does it? Med tanke på att läkaren även menar att jag har borderline, så tycks det mig ännu mer rimligt i detta sammanhang att remittera mig till DBT-teamet då jag faktiskt inte fått någon behandling som inriktar sig specifikt på min personlighetsstörning, vilket jag ju inte kommer få i ångestgruppens tolv sessioner. Jag drar mig till minnes att något liknande hände när jag lämnade in könsceller för ett år sedan, nämligen att läkaren sa något kort om sakernas tillstånd, varpå jag accepterade hennes omdöme och gick vidare. Tills jag blev paranoid och dubbelkollade vad, rent konkret, faktiskt gällde, varpå jag tog beslutet att göra ett uppehåll med hormonbehandlingen för att lämna könsceller igen, då det jag hade lämnat tidigare inte var adekvat för mina behov. Jag hoppas att jag i framtiden blir bättre på att märka när vårdpersonal är otydliga och ospecifika, så att jag där och då kan ställa de frågor jag behöver ställa för att få en bättre förståelse för situationen. Jag har märkt att detta är ett återkommande problem för mig, att jag antar att jag förstår någonting tills jag faktiskt försöker konkretisera det hela. Som att jag rentav saknar förmågan att se att något saknas ibland. Jag tänker att jag må vara bra på att märka när politiker egentligen inte svarar på frågor, problemet är väl bara att jag inte ser vårdkontakter/folk i allmänhet som politiker, och nog inte heller ska göra det, utan snarare fokusera på att vara medveten om mina behov, which is what it all comes down to.
Så yeah när jag till slut får tag på läkaren så är detta vad jag har framför mig alltså, att fokusera på mina behov, pusha för dörr nummer två (DBT), och hoppas på att läkaren inte redan glömt att det var hon själv som erbjöd mig den dörren till att börja med. Sen finns det även en tredje dörr med i spelet också, i form av Mentaliseringsbaserad Behandling (MBT), som min förra psykolog menade skulle vara det bästa alternativet för mig nu när vi sågs på uppföljningen. Och efter att ha ringt upp MBT-teamet i Malmö och även läst på nätet om MBT så tänker jag att jag i första hand ska föreslå att min läkare remitterar mig dit.
Vad är mentalisering då för något? Jo, det är förmågan att sätta sig in i mentala tillstånd, både sina egna och andras - att "hold mind in mind" eller "to think about thinking". Tanken med MBT är att patienten under behandlingens gång ska öka sin mentaliseringsförmåga och på så sätt stabilisera bilden av sin identitet, vilket ska leda till större stabilitet i både patientens känslor (relationen med sig själv) och dennes relationer med andra. Från MBT Sverige:
Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som ”håller” eller ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar. Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationer. Förutsättningen för en gynnsam utveckling är att föräldern är tillräckligt trygg för att våga undersöka sina egna, inre självtillstånd, och sedan använda denna självförståelse för att nyfiket och öppet utforska och försöka förstå vad som rör sig inom barnet. Forskningen visar att trygg anknytning främjar barnets mentaliseringsförmåga, men också att det är förälderns förmåga att mentalisera kring barnet, att leva sig in i och förstå barnets inre psykologiska tillstånd, som skapar den trygga anknytningen.
Jag har kommit tillbaka till det här med krafter som "binder ihop", "håller", eller "fyller i", många gånger i mitt liv. Bara senast igår var ett av mina tre aspirations för dagen att bli buren. Av vem då, exakt? En högre kraft, av något slag, som det heter i tolvstegsprogrammen. Den högre kraften kan vara ens inre förälder, introjekt i form av idéer om hur man ska vara en vettig person i samhället, the tapping in to some sort of collective unconscious, omedetvna och adaptiva system som fungerar som bäst när man lämnar över sig själv till deras respektive expertisområden, en grupps hive mind, eller varför inte - Gud. Jag tänker på alla dom saker jag gör och har i mitt liv som binder ihop mig, mina högre krafter, if you will. Som gör att jag orkar. Som gör att tillvaron för en stund inte känns som något jag försöker hålla fast vid. Så att jag slipper känna att min närvaro, min förmåga att finnas i världen, haltar. Som nu när jag tittar mig omkring, på mina händer, på min omgivning, eller försöker fokusera på mitt inre. Herregud. Det känns som att jag faller in i något overkligt, som inte finns. Bättre då att hållas i texten. I datorn. I intellektet. I symbolerna. I musiken som hjälper mig att fylla i den bristande viljan och närvaron i mig, då jag sedan många år tillbaka behöver ljud för att plåstra ihop spillrorna av min trötthet och leda och inre död när jag skriver.
Utan musik står jag ofta handfallen. Inte för att jag just nu känner mig levande på något sätt, och detta trots att jag har musik på i bakgrunden, men musik har för mig ofta varit ett hjälpmedel mot helvetets lågor - det är delvis därför tidningsbärarjobbet har fungerat någorlunda och anledningen till att jag vill ha ett jobb där jag kan lyssna på musik. Så att jag orkar med skiten. Musik har gjort de lows mindre low, och hjälp mig gå in i the highs. Det har tröstat. Gjort att jag känt mig mindre ensam. Mer verklig. Modulerat stämningslägen som jag på egen hand inte lyckas reglera på vettiga sätt. Frågan är hur mycket det har kostat, såklart. Det här att använda ett tangentbord istället för en penna för att skriva, eller att använda en miniräknare istället för huvudräkning när man deklarerar, är kanske inte så farligt. Det kanske rentav är bra exempel på sätt att smälta samman med sin omgivning och outsourca hjärnkapacitet för att kunna fokusera på viktigare grejer, att förlägga en del av sig själv i det yttre och låta det göra skitgörat. Problemet är att jag använder exempelvis musik för att (gissningsvis) trigga väldigt höga nivåer av adrenalin då min hjärna är så van vid adrenalinpåslag på grund av min GAD att den behöver sjukligt höga nivåer av adrenalin för att överhuvudtaget kunna fokusera på någonting. Good short-term solution/verktyg, men någonting helt annat när jag i princip lever i den här trötthetsångesten varje dag, och har gjort det i många år.
När jag nu dom senaste veckorna sitter och spelar Torment så vill jag ju börja skriva ner anteckningar som jag sedan kan använda mig av för att göra analyser av tematiska element som förekommer i det, försöka förstå vad som håller samman karaktärerna och världen. Men där tanken föds, släcks den också, för jag vet hur mycket energi det krävs att vara engagerad på det sättet, energi som jag nu vill inte så mycket "lägga på annat" som att "inte lägga någonstans". Men en del av mig vill lägga massor av energi på precis varje sådan whim jag får, även om det leder till att jag blir ledsen i ögat av det. Och jag vill göra det för att det får mig att känna mig levande, inte trasig, hållen i metaforerna och subtexten och karaktärernas berättelser och poesin som följer på deras öden. And that shit is precious. Catharsis helar.
Dom senaste dagarna har jag lidit mindre, och mått "bättre". Jag har tillåtit mig själv mer kickar än jag gjorde förra veckan, so it's as expected. Inte därmed sagt att jag inte upptäckt eller prövat nya vägar. Jag har ofta exempelvis funderat på om jag borde träna fysiskt utan musik helt och hållet, särskilt när det gäller konditionsträning, för att jag med musikens hjälp kan pusha mig så hårt att jag kommer må dåligt både efter träningen, men även dagen efter själva träningen. Samma tanke har jag haft om kaffe, och även andra grejer, som multitasking. Problemet vad gäller konditionsträning, själv och utan musik, är att jag plötsligt då står där med paniken i halsgropen, andfådd som tusan efter bara några minuter. Jag är inte längre buren. Jag är ensam. Jag vet inte hur man gör när man är ensam. Kompromiss - lugn musik till konditionsträningen igår, och ingen musik på gymmet idag.
Bristande mentalisering sägs ju vara typiskt för personer med borderline personlighetsstörning, och MBT är ju utvecklat specifikt för att behandla borderline. Just nu känner jag verkligen att MBT verkar vara the thing for me. Att det inte är slumpen att jag nyligen hittat till ACA, och att ACA och MBT har beröringspunkter som gör att jag tror att de båda är delar av den väg jag behöver gå de kommande åren. Jag har låtit musiken, datorn, mm, vara mina ställföreträdande inre föräldrar då jag inte lyckats så bra med min egen affekthantering, och även om jag verkligen inte fattar hur jag ska kunna bygga upp mig själv till den grad att jag inte längre känner mig så fruktansvärt ensam och tom, så inser jag att andra har varit i liknande situation före mig, och rimligtvis har lyckats finna sätt att bära sig själva vidare i livet. Har lyckats fylla i konturerna av ens identitet och på så sätt förverkligat sig själva. Har lyckats hålla sina djupaste känslor, härbärgerat dom, och således sig själva. Jag hoppas att jag med tiden ska slippa den här känslan av att det finns en tvilling som av någon anledning aldrig föddes, och att jag därför för alltid kommer vara totalt ensam i värld. Att jag, även när jag mår som bäst, har en yearning efter att denna själsfrände, syster, älskare, förälder, ska se mig, och dela stunden, upplevelsen, med mig.
Jag kämpar och kämpar, men det gör så ont att kämpa emot, att bära mig själv. Alla misslyckanden spänner och drar i mig. Brinner. Allt blir jobbigt, blir arbete, när jag gör saker för att uppnå någonting, med viljekraft, istället för att draw from a deeper well, from a place of acceptance och sinnesro. Jag vill bara varsamt, men beslutsamt, överlåta mig själv åt något större, och finna mig i det. Finna mig i det. Vila i det. Can we rest now, Buffy... can we rest?
_________
Bonus bit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar