Visste ni att det här med att fastna verkar vara enklare när man redan är keto-adapted och alltså har vant kroppen vid att bränna fett? Nå, jag fastade i 4,5 dygn för tre månader sedan sedan (och har fastat i några dagar ett par gånger sedan dess), och hade inga större problem med det, vare sig hunger- eller energimässigt. Jag hade förvisso inte heller några spirituella upplevelser (en sak jag associerar med fasta), men å andra sidan beredde jag aldrig plats åt dom heller, utan gav utrymme åt mer praktiskt orienterade grejer som att fixa med lägenheten och sånt, då jag tänkte det skulle vara lättare för en fastande hjärna att sysselsätta sig med något som inte, tja, krävde särskilt mycket av den. Det visade sig att hjärnan inte kände av fastan nämnvärt, snarare blev jag mer fokuserad än annars, något jag inte tror hade hänt om min kropp inte redan var just keto-adapted, något som tog mig ovanligt lång tid då jag mådde skit i 1,5 månader när jag började med LCHF-dieten i våras.
Men ja, jag fastade primärt som "en kul grej", och för att svälta bort musklerna på överkroppen (kanske var detta mitt primära mål, om jag ska vara ärlig), vilket kort fasta ska vara bra för (till skillnad från fasta längre än 1-2 dagar då kroppen primärt börjar äta av fettet istället för proteinet). Jag försökte svälta bort mina muskler i kanske fyra månader, och det har gått sådär, även om jag har lite mindre mage nu när jag kör LCHF och den inte är full med mat hela dagen. Det verkar som att jag får välja mellan låga testosteronnivåer och att vara en skinny bitch, vilket egentligen inte ens är något val för mig då den typen av skinny bitch jag blir utan låga testo-värden är mindre bitch än vad det är koncentrationsläger-offer. Och om jag ska vara ärlig så kommer jag ju aldrig få den timglasfigur som jag vill, hur smal jag än blir, så det realistiska alternativet för en nätt figur är snarare en body cinch/waist trainer än konstant svält, vilket jag inte vill ha på mig because klaustrofobi plus fuckar upp ens core musculature och således är riktigt dåligt för kroppen på lång sikt. Om jag går upp i vikt nu och jag kommer skämmas ännu mer på grund av min mage så får jag ta tag i det då, men nu har jag tänkt fortsätta att käka mina fats så som jag känner för och hoppas på det bästa, vilket verkar fungera någorlunda. Planen var ju hela tiden att sluta banta någon gång (duh) för att se om jag kan hålla vikten genom att äta vad jag känner för på LCHF, and now that time has come.
Med tiden har jag kommit fram till att LCHF funkar bäst för mig när jag kör någon slags hybrid-variant, med en carb reload varje kväll. När jag körde superstrikt LCHF var jag konstant hungrig vad jag än gjorde, så that's why hybrid, vilket verkar funka orealistiskt bra då jag inte känner att jag går ut ur ketosis ens när jag käkar 100g kolhydrater varje kväll, vilket i teorin inte är möjligt, men så länge jag får ut det jag vill av min LCHF-diet (det vill säga jämna blodsocker-nivåer, bättre fokus, och mindre mage), then I could give a fuck less about huruvida jag är i ketosis eller inte, och lämnar det dividerandet till puritanerna. Jag har lyckats se min diet som en startpunkt, snarare än en slutstation, en förberedelse för en förändring av min livsstil och mina matrutiner (som Styrkelabbet sa att en diet skulle förstås som, i deras avsnitt som handlade om hur man bäst förbättrar sina chanser att behålla vikten efter en lyckad deff), så nu är det bara att keep up the good work och tweaka detaljer med tiden. Exempelvis har jag tänkt sluta äta kött igen, för att se om LCHF funkar ändå, och smör och kokosolja har jag redan gett upp för att min mage verkligen inte gillar mättat fett, så vem vet, i slutändan kanske jag bara lever på kål, rapsolja, och av strömmen ackumulerad från my dragging my sorry ass på mitt gångband.
PS: In tandem med att ha skrivit inlägget om värderingar och sociala kontrakt (framtida länk) kommer jag sluta snacka diet och träning i ganska stor utsträckning ute bland folk, helt enkelt för att det för dom flesta är i bästa fall relativt ointressant, och i värsta fall triggande. Jag vill få folk att känna sig bra, trygga, bekräftade, inte som sämre än mig, viljesvaga, otränade, osv (åtminstone vill jag vilja att inte utföra dominance på dom på det sättet). Oj vad det där lät som ett passivt-aggressivt anfall, but I assure you att det är precis vad jag säger det är - ett försök från min sida att prioritera en viss typ av interaktion med folk över en annan. Ett sätt att styra bort samtal från mindre viktiga saker (då återstår bara frågan varför jag själv är så pre-occupied med dessa saker, om dom nu inte är viktiga, men suffice for now to say att allt har sin tid och plats) till mer värdefulla möten med större möjlighet för ett vettigt utbyte, närhet, och kärlek.
PPS: Det sägs ju att midjemåttet är viktigare indikator på ens övervikt som den relaterar till hälsa, än BMI överlag, och även när jag håller mig precis nedanför gränsen för övervikt vad gäller BMI (när jag vägde 70kg så var jag ett kilo ifrån övervikt enligt den mätmetoden), så är jag definitivt över den vad gäller midjemåttet. Hell, även när jag väger 63kg och inte äter massa mat som gör att jag sväller upp som en ballong så är jag precis överviktig då mitt midjemått är 85cm. Det är ta mig fan så jag undrar om jag inte har en jävla tumör där inne, med tanke på att jag får höra hur deffad jag och hur mycket abs jag har hela tiden, vilket ju rimmar otroligt dåligt med att jag verkar ha enorma mängder bukfetma i relation till min generella vikt och längd. And see - this is the type of shit jag inte kommer snacka om ute bland folk och beklaga mig över. Over and out.
