lördag 28 januari 2017

Marvin Gaye - the Alan Watson way



Jag har visst gått och blivit kär i Charlie Puths låt. Och så har jag gått och gjort en alternativ text till refrängen också, i Alan Watts-anda (we're not human beings that are spiritual, but spiritual beings playing at being human):

Let's play a game and get it on
Let's people, choose our avatars
Let's pretend this is all we are
Until it dawns, on us and we can move along


Yeah that's all I got. Lyssna på originalet istället, vetja, det svänger! And keep on playing at being humans, if that tickles your fancy.

fredag 27 januari 2017

torsdag 19 januari 2017

Sacred sexuality



Ur modet kommer närvaron,
som föder empatin, i vilket Mötet sker;
Enbart när våra själar förenas i ett autentiskt möte,
vill jag att våra kroppar gör det


onsdag 18 januari 2017

Some Gospelfest 2017-textstuff


Tanken är ju att jag ska vara med en massa körer, bland annat St Matteus Gospelkör, på lördag, och sjunga på Gospelfest 2017 på Malmö Live. Låtarna som vi ska sjunga kommer jag således spendera en hel del tid med, och vi ska nog fortsätta att sjunga på en del av dom under våren i kören jag är med i. Det roliga med en kör är att faktiskt sjunga...


... men jag tänkte det vore skoj att dra lite random tankar här på bloggen om några av textraderna i dessa låtar. First up -

Why don't you try Jesus for yourself?
Once you do you won't try no one else
 - Feel Good (Leonard S. Scott)

Now to put it in rhyme: once you try the Jesus, there ain't no other way to please you's. Eller med andra ord -


Sometimes I'm like the otter, and sometimes I'm just a party pooper. Onward!

Wait on the Lord and be of good courage
and the Lord shall streghten thy heart
For he may not come just when you want Him
but the Lord is right on time
- Wait On The Lord (Patrick Love)

Complementary dikt:

Jag vill så gärna se er igen
känna era själar mot min
Jag vill så gärna be för er
be för ett återseende
Istället ger jag mig själv till Gud
ber för det jag behöver, snarare än vill
Gud svarar, men jag hör er ej 

Det verkar som att
vi ska ses en annan dag


Man får helt enkelt hoppas på att "It is his will that ev're need be supplied" (I Need You To Survive, David Frazier). Man kan även slippa hoppas, om man så hellre vill (men egentligen inte är vad man behöver).


tisdag 17 januari 2017

Snippets of Destrier


 
Jag har lyssnat mycket på Agent Fresco's andra album, Destrier, sedan jag upptäckte dom i samband med att dom var förband till Katatonias senaste konsert i Malmö. Jag har även lyssnat en hel del på texterna, som berört mig djupt, men aldrig i sin helhet, utan enbart lite här och där, som sig brukar när det kommer till låttexter och min uppskattning för dom. Som att jag hör en rad eller två och känner ja, ja, för fan, och så kommer det en rad till och jag bara, vänta, va? Därför tänkte jag att det vore roligt att helt enkelt skriva ihop en text av snippets från Destrier-skivan, för att se om det kunde bli något av det hela. Det är ett konceptalbum som handlar om död och förlust (cancer och sångarens pappa, specifikt, om jag minns hans mellansnack korrekt) (EDIT: nä, det var tydligen deras första album som handlade om det!), vilket lämpar sig väl för att rekonfigureras till att bli en text om saknad, which is where I'm at right now. Jag har prövat göra en sång-medley av det hela, men nä, då skulle jag nog behöva spela något instrument för att göra övergångarna mer smooth, which I cannot. Jag är fjättrad vid texten, so text it is. Åh, also - länkarna är till låtarna som textbiten som föregår en länk är hämtade från.


Be the end of heartache…
Be the end of heartache


We both belong to longings of past
Can you see the pyre below?
I’m far away
Treading a path I’ve made
And it’s laid with stones of fallen love
I need to feel and to make atonement
Before coming home,
We’ve all lost love
Words would be withered without you
Wait for me
You know I’m keeping you all inside this light of mine,
You are mine and I am yours.

Carry me
Now, more than ever
Thin are breaths of crimson air,
Own me for this night
Hold me close tonight
Loneliness has only shown me I can’t let you go,
I can't let you fall asleep
Keep your eyes on me,
We no longer let us love
So linger
Be the ember
Anew us.



________________




Bonus bit:

måndag 16 januari 2017

Ren Smärta

Prepare yourself for another one of those self-defeating types of posts.


Sometimes we just gotta follow through en serie av tankar, self-defeating or not, och att skriva verkar kunna fungera som en slags exorcism av tankar som cirkulerar runt och runt, så jag kör på att släppa dom fria genom skriftens magi, för att sedan helt enkelt, förhoppningsvis, släppa dom. Som att göra en cirkel till en spiral, liksom. Som att grubbla sig ur, eh, självcentrering. Det verkar som att ett vittnande av mörkret (både av en själv, indirekt, och av andra) externaliserar den skit som tynger ner en, vilket gör det enklare att ha någon slags distans till det hela. Vilket inte är bra att ha i alla stunder, men bra att ha då och då. Att tankarna, bekännelsen, då får en form, vilket kan verka läskigt då ondskan med ens "finns i världen", men även kan vara befriande då tankarna plötsligt bara är ord, bara är Logos - och Logos är ju gott. Inlägget handlar således om distansering, icke-identifikation, om att se saker ur ett större sammanhang, men även om motsatsen till distans, då i form av ett rent kännande som är fullständigt subjektivt, utan sammanhang, vilket fokus kommer ligga på först och främst. Även om oändligheten är tyst, så är det en talande tystnad som vi gör gott att lyssna på. Det är lätt att obsessa över "varför" och vad meningen är med någonting, säg ens dåliga mående, men desto svårare att bara finna sig i det, kravlöst, utan att försöka se det positiva i vad ens dåliga mående kan föra med sig, öppna upp för, eller ge inspiration till. Åtminstone är det så för mig, och jag behöver påminna mig själv om det, gång på gång, uppmärksamma den potentiella spänningen mellan acceptans och meningssökande, och när den leder till konflikt - hence den process som detta inlägg ingår i.


And how is this post self-defeating? Jo, på det där typiskt zen trappiga-sättet - 1) innan tänkte jag att det fanns mening i allt, 2) nu vet jag att det inte finns någon mening 3) jag har hittat mening i det faktum att det inte finns någon mening 4) snap!


Vad är meningen med det här? Vad borde jag passa på att göra just nu när allt är som det är? Hur kan jag utnyttja den här situationen för att vända den till något positivt? Varför har Gud visat mig vägen och sedan lämnat mig? 


Någonstans så är jag i allt detta funderande livrädd för att missa något slags gyllene tillfälle som tydligen torde uppenbara sig närsomhelst nu och är meningen ska vända allt ont till gott. Samtidigt så är kanske inte just nu när jag mår som sämst det bästa tillfället att arbeta på mig själv, dvs gå utanför mig själv och se på saker och ting ur något slags större perspektiv. Kanske är det inte meningen (!) att jag ska fråga mig själv what the godamn utility är i allt jag gör och var det passar in i alla de system som jag är en del av. Jag tänker att det snarare är time for some zen wisdom:

"How do you avoid the discomfort of hot and cold?"
"When you are hot, be hot, and when you are cold, be cold."

Jag har den senaste tiden alltför många gånger försökt omvandla min känsla av meningslöshet till något meningsfullt, dvs försökt göra något kallt till något varmt (eller tvärtom). Jag har alltså försökt att rättfärdiga mitt lidande på något sätt genom att sätta det i parentes, i relation, till något större än mig själv - något större än mitt lidande. That's ok, sometimes. Men jag tror att jag har ett nästintill patologiskt behov av att göra den här typen av grej, att försöka utvinna mening ur allting, och att låta mitt ego ta plats när det egentligen bara borde chilla och inte tänka att gud eller folk på stan bryr sig om varenda lilla grej jag gör eller inte gör. Kanske finns det ett värde (!) i att inte se allting som någon slags läxa, eller som något som ska hjälpa en att växa. We do have a tendency of putting another head atop our own och på så sätt skapa mer tankar och idéer om världen (och idéer om vems huvudet ovanför vårat tillhör) vid tillfällen när man i själva verket borde lyssna på något annat än intellektet som försöker framkalla ett heligt varande genom att tillfredsställa sitt behov av att strukturen man är en del av "hänger ihop" på alla sätt och vis.

 
Zenvisdomen här är att helt enkelt hugga av Buddhas huvud, och därmed bli Buddha, snarare än att försöka bli "som Buddha" för att man ser Buddha som något heligt och meningsfullt. En del av charmen för mig med zenbuddhism är just dess insistence på att vägra en kosmologi och dualistiska föreställningar om rätt och fel, och, i någon bemärkelse - att vägra en metafysik, en tro, mening, överhuvudtaget. Av den anledningen funkar zenbuddhism väldigt bra som en antidote till that monkey brain of mine. En av farorna med att intellektualisera saker för mycket är att tankarna kan bli en försvarsmekanism som leder till förträngning av känslor, av smärta. Att inte bry sig huruvida något är meningsfullt eller inte, och att inte försöka göra någonting med det (för så fort man vill "göra något" "med något" så ligger egot och lurar), kan vara ett vettigt sätt att approacha ens känsloliv ibland. When sad, be sad, liksom - även när ens sadness är fruktansvärd ångest och man tänker att den därmed inte är en vettig form av "sadness" och därför är ond och bör bekämpas.

... horror vacui

Det är lätt att gå in i problemlösar-mode när man ställs inför smärta, och synnerligen så när smärtan är fenomenalt stor och angränsar det meningslösa, det rentav absurda. Istället för att fokusera på tomheten och dess smärtsamma manifestation, kickar istället egot igång och söker tröst i ett narrativ där det självt har huvudrollen. Istället för att inte göra något alls, så lyckas egot till synes göra inget alls, men likväl göra detta "inget alls" - not just doing nothing, but actually "sitting idly". Man kan se en besläktad gest i förföljelsemanin som konspiratorikern manifesterar - denna ser en form, en figur, en skugga, en andre, där det egentligen föreligger systemkollaps och kaos, en glipa mellan två strukturer, en tomhet som är mer fasansfull än djävulen själv då den på grund av sin komplexitet inte kan överblickas och för att den inte finns (förutom som illusorisk förgrund) därmed heller inte kan anklagas och ställas till svars. Det faktum att denna tomhet (och alla andra former av tomhet) inte kan tas personligt men likväl ibland görs det vittnar om den narcissistiska bindningen som den oppositionella positionen (den patologiskt reaktionära positionen - den dödsdriftliga antitesen) som vill reflektera sig själv, sin persona, i den mening som den frammanar fyller, en bindning som föreligger i egot där även den låsning som vägrar acceptera verkligheten, den bristande viljan, smärtan, finns. Detta är en låsning som yttrar sig när egot tar allting som en utmaning som rättfärdigar dess fortsatta existens, ser alla positioner som ett krig som måste utkämpas, och i sin mest extrema form således tar på sig utmaningen att övervinna livet själv: "When life gives you lemons, don't make lemonade - make life take the lemons back!'". I detta blir egot huvudrollsinnehavare då egot blir det seende som skingrar osanning och slåss för sanningen, även om det till synes kan verka som att egot försätter sig själv i en undergiven och nästintill betydelselös roll i relation till det maskineri ("The Man") det positionerar sig inom och reflekterar sig mot.
 
Om tomheten skrev Hjalmar Söderberg: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Själen vill kontakt, och därmed mening, en kontext utanför sig själv att knyta an till, till vilket pris som helst - även om det tar formen av ett falskt jag som man skapat för att skydda sin själ från ett familjenexus, eller en falsk form som man skapat för att skydda sig från formlöshet. Men även om man alltid är i en kontext så behöver man inte agera som om man var det. Man kan agera perceptuellt snarare än konceptuellt, immanent, utan Besonnenheit, utan common, dvs objektivt, sense. Ibland kan man låta bli att sätta saker i parentes och låta ett event, en upplevelse, utgöra helheten, och således gå bortom en dualistisk föreställning om meningsfullhet/meningslöshet. På så sätt blir man utan värld, utan förkroppsligande, och går därmed bortom värld, blir enbart förkroppsligande - både blir med värld, och blir med värld.

 
Med ankomsten av chronos, och Ordet, kom behovet av att göra historia sacrosanct genom att se Guds handlingar speglade i den - religion som historieskrivning där arkaisk ontologi* ersättes av tidsbundna, ickereversibla instanser av Gudomliga mirakel på jorden (och där odödligheten skulle komma att överföras från individen till det kollektiva genom dokument snarare än monument). Med Messias ankomst slash återkomst hoppas man på världens undergång, slutet på historien, med vilken kommer räddningen från tillblivelsen, och därmed även slutet på cirkulationen (dialektiken mellan text och subtext), den som upprättar kollektivet och överlever genom ständig delning och referens till det gemensamma ursprunget. Men det finns inget slut på världen, det är parenteser all the way down (världens tillblivelse som en oändlig expansion i form av propositioner - if A, then B, if B, then C, if C...), och istället är vi utelämnade till att skapa Guds rike här på jorden - inom oss själva. Sättet vi kan göra detta på enligt vår frälsares modell är att förgöra världen, det familjära, inom oss själva, att förgöra minnet av oss själva, och finna stillheten och den man alltid är - i det eviga och rena nuet. När man väl kommer ut på andra sidan så finns det en chans att man gör det rensad, inspirerad - pånyttfödd. To say it with Zizek i Tarrying With the Negative: 

What allows the subject to retain the appearance of consistency is the very external hindrance which allegedly restraints its inner potential. The most effective way to destroy it, to bring about its collapse, is precisely to renounce any claims of domination, to remove all hindrances and to "let it be", to leave the field open for the free deployment of its potentials.


Således, för att bli fria jämte döden behöver vi bli döden själva; för att bli fria jämte karma behöver vi bli karma självt; för att bli fria jämte våran smärta behöver vi bli smärtan själv - ibland i form av den renaste smärta som är möjlig. När vi gör detta så accepterar vi att världen inte finns för våran skull, och slipper därmed både paranoida vanföreställningar om varelser med gudalika krafter som är våra hemliga Mästare och verkar intent på att skada oss för att vi projicerar vårt självhat på dessa antagonister (må de vara gud, intelligentsian, eller ödet självt), men vi slipper även försöka grunda oss i mening på ett patologiskt och ensidigt sätt. När generaler i antika Rom kom tillbaka victorious från slag och blev överösta med komplimanger under deras parad, deras triumph, ansåg man att de lätt kunde bli lite väl självgoda, och för att undvika detta lät man en slav gå bakom dom, med en påminnelse: "Respice post te, hominem te memento." Med andra ord: Se efter dig (till tiden efter din död), kom ihåg att du enbart är en man.

 More "mono no aware" than "yolo".

Inspirerade av detta memento mori tänker jag vi gör gott i att även komma ihåg att vi är alltid en del av värld, en canon, en corpus, men också alltid ensamma, apocrypha; med vår smärta; med vår meningslöshet; med en inre tomhet som undviker all kategorisering och således står och faller i sig självt. Tyler Durden i Fight Club ställer sig frågan vilket som är värst - "hell or nothing?" - och kommer fram till att guds hat är bättre än hans indifference, att han hellre är guds fiende än ingenting alls. Det gör ont i mig att tänka tillbaka på tiden då jag fann hans sentiment vettigt, och hans dualistiska utgångspunkt giltig. Tiden då jag gick till en kyrka och sa till gud att jag tar avstånd från honom (och att han doesn't exist anyway). Det är inte "caught and punished" som Tyler Durden vill bli som vi behöver bli för att bli "räddade" (mer om detta, åter igen, i min förlåtelse-text), och särskilt inte när det är jämte oss själva och våra känslor det är som vi behöver bli fria. Likväl förstår jag lockelsen i bestraffning över tomhet. Viljan att alltid vara knuten i en värld, i ett objekt som får mening i en verklighet som transcenderar det, i en kontext, i en familj "whose ties binds both ways" och gör oss verkliga i sitt motstånd. Jämte det nexus vi alltid vill stå i relation till är vi alla potentiella barn som hellre tar på sig skuld, skapar ett falskt jag, förgör oss själva, än erkänner våra överhuvudens mänsklighet/ondska - på så sätt har vi åtminstone en garanti om att det finns en gudomlig varelse, vår madonna, som förblir ofelbar no matter what. På så sätt skapar vi en universell principia, en kompass, även om vi försakar vårt egen subjektiva dito i processen.


För att börja runda av tänker jag det är dags för Thomas Hardys dikt, Hap, som uttrycker smärtan, och dubbelheten, i att vara utan Gud, i smärta.

If but some vengeful god would call to me
From up the sky, and laugh: "Thou suffering thing,
Know that thy sorrow is my ecstasy,
That thy love's loss is my hate's profiting!"

Then would I bear, and clench myself, and die,
Steeled by the sense of ire unmerited;
Half-eased, too, that a Powerfuller than I
Had willed and meted me the tears I shed.

But not so. How arrives it joy lies slain,
And why unblooms the best hope ever sown?
—Crass Casualty obstructs the sun and rain,
And dicing Time for gladness casts a moan. . . .
These purblind Doomsters had as readily strown
Blisses about my pilgrimage as pain.


Existentialister är vi allihopa, allihopa, allihopa... Vad har existentialisten och zen-buddhisten gemensamt? Ingenting. Osv.


Now, to commit the sin of both utveckla och sammanfatta: i varje system finns det processer som i någon bemärkelse inte ska utbyta information med andra subsystem som "tillhör" samma system, vilket gäller både för själar, men även för organisationer och samhällen. Ovetande, reflexiv ignorans som vetskapen om hur man "glömmer saker", släpper ting, inte alltid utvecklar och därmed sätter event i kontext, är en faktor i ett systems flexibilitet, dess dynamiska kvalitet, men även en faktor i hur harmoniskt ett system kan vara. Det system som reflekterar över en upplevelse har satt upplevelsen i parentes genom att införliva upplevelsen i ett större system, har anammat ett metaperspektiv med hierarkiskt ordnade aktanter utifrån en högre organisationspunkt. Ju fler olika logiska typer som är representerade i detta systems självkorrigerande och rekursiva adaptions-schemata, desto mer komplext och värdefullt är systemet, men inte därmed sagt att denna komplexitet är det enda eftersträvansvärda värdet för systemet, eller att komplexitet är vad ett system ska eftersträva i varje given stund. I keep coming back till det här med behovet av att grunda, och ett sätt att göra det på är att vila, pausa subsystem - må det vara med hjälp av träning, eller att känna smärta. Ibland kan det handla om att fördjupa sig i något, och ibland kan det handla om att söka nytt - in the end it comes down to balance. 


Så, nu när jag argumenterat från alla håll och kanter för varför det är meningsfullt med att "känna rent", glöm allt jag sagt - man ska inte approacha rent kännande som ett projekt, ett varför med mening. Ibland är det enda vettiga att låta allting rinna på och av och med en. Att vörda för skapelsen innebär ibland att inte använda skapelsen för att stärka sin självbild och dess position i the chain of being, utan helt enkelt förlora sig själv i brist på identifikation och objektifiering. The pattern that connects är ibland en I-thou-relation med ens känsloliv som är bortom relation till Gud eller andra övergripande system. Ibland är det genom meningslösheten, tautologin, som något föds, och detta sker genom att man låter länkarna mellan propositionerna i tautologin förbli tomma, låter bli att fylla dom med innehåll och därmed kontextualisera dom jämte de diskurser inom vilka de skulle kunna äga rum och systematiseras. Smärta är inte det enda man kan låta bli och låta vara på detta sätt och därmed göra ren, men det är min ingångspunkt in i det hela, just nu. Hence: ren smärta är inte dygdig, något att vara stolt över. Ren smärta är inte en gåva, något man tar på ett vare sig bra eller dåligt sätt. Ren smärta är inte heller något man får, förnekar, eller gör något av. Ren smärta finns enbart i nuet - det bara är. Ren smärta är bortom mening och syfte - #justdoit. Ren smärta är inte ens något som ska strävas efter (där har vi rävsaxen igen). Ren smärta. Just because.

 non non sequitur




* "The meaning of human acts according to the mythical man does not arise from their crude, physical datum, but with their property of reproducing a primordial act, of repeating a mythical example. Marriage and the collective orgy echo mythical prototypes; they are repeated because they were consecrated in the beginning ("in those days", in illo tempore, ab origine) by gods, ancestors, or heroes. This is the original ontology, the archaic ontology."
- Myth of The Eternal Return (Mircea Eliade)

lördag 14 januari 2017

Förtröstan


Det är skillnad på tron (belief) på en magi som vi utför med intention och vars effekt vi tror på i dess form som en (högre) makt, och tron på den Abrahamitiska Gud vars otvivelaktiga existens inför oss skulle omöjliggöra tron (faith) på denna. På högre makter tror vi - i Yahweh kan vi enbart ha förtroende.

§

I tvivlet både söker och finner vi. Tvivlet för oss framåt, får oss att utvecklas i dess brist. När vi finner det vi söker gör vi det enbart temporärt, för att ånyo finna oss i sökandet. Det är inte i bristen, i resan, närmandet, som synden ligger, utan i bristen på tillit till utforskandet - när vi inte längre ser världen som en rörelse värd att utforska, en rörelse vi är del av. Ibland ser vi enbart stunden och missar således stundandet - i dessa stunder behöver vi lämna någonting för att finna något annat, för att hitta tillbaka, för att se på nytt. Såsom på jorden, så ock i himmelen - innanför och utanpå oss gör Gud samma resa, lämnar oss för att finna utrymme inom sig så att hen kan hitta tillbaka till oss.

fredag 13 januari 2017

Saknar mest


... Men det jag saknar mest med Dig,
är att bry mig om någon, 
tillräckligt mycket för att vilja fortsätta

torsdag 12 januari 2017

Hela du



Ömsom kvinna, ömsom flicka, ömsom moder
Ömsom hora, ömsom madonna, ömsom människa
Respekterade jag dig,
avgudade jag dig,
tog jag hand om dig,
lät jag dig ta hand om mig,
vågade jag med dig,
älskade jag med dig,
älskade jag dig,
älskar jag dig,
käraste min

onsdag 11 januari 2017

Vecka 1

2016 var two steps forward, och sedan jättemånga steg bakåt, som förhoppningsvis kommer att leda till ett 2017 som blir ytterligare några steg framåt från där 2016 toppade och toppled - eller åtminstone inte ett backande, och någorlunda stabilt. Jag prövade att leva ett mer autentiskt liv, och förändrade en del grejer. Tog andra saker på allvar. Jag måste väl nånstans tänka att det inte är så att de steg jag tog i sig var fel, utan att jag helt enkelt tog för många, vid något tillfälle. Att skörheten kom på köpet, och att jag inte lyckades ta hand om den, och därmed plunged ner i den depression jag är i just nu. Jag har förstått att det inte ska dröja mer än några veckor innan jag får någon slags kontakt med psykiatrin, förhoppningsvis, och jag känner mig redo för att för en gångs skull slåss för att få någon slags kontinuitet där, både vad gäller samtalskontakt och läkarkontakt. Kanske ska jag inte satsa all min energi på att komma ut i arbetslivet just nu, kanske ska jag snarare satsa energi på att hitta en vettig behandlingsform, och försöka följa den. Om jag gör det så kommer ju det att ta otroligt hårt på mig, och jag kommer åter igen att balansera on the knife edge som är skörheten som kommer med att våga öppna upp dom dörrar man är rädd för att öppna inom sig. Jag hoppas att psykiatrin också ser det. Jag börjar känna mig mer öppen för både antidepressiva och för KBT som behandlingsmetod. Hell, just nu hade jag låtit en kult spika och hänga upp mig ifall dom bara lät tillräckligt övertygade om att det minsann skulle hjälpa mig.


Ja, problemet ligger väl i att övertala mig om att något faktiskt skulle hjälpa mig. Som KBT-terapeuters (dvs min förras, mest) insistence på att jag inte ska låta mina tankar att det är dåligt för mig att vara trött vara i vägen för att jag ska göra saker trots att jag är trött. Några grundläggande grejer måste ju vara på plats för att ett vettigt samarbete ska ske, tänker jag. Men jag är där, på gränsen, dealing with the devil. Nära på att i desperation gå med på vad som helst. Kanske elchocker? Hell, har ju fungerat på vissa. Alltså jag har haft borderline-psykotiska drag i typ 20 år nu, liksom, still can't hold down even a part-time job eller ens en romantisk relation. Kanske är det dags med något mer drastiskt än lite SSRI-preparat som inte verkar hjälpa nämnvärt. Tanken på att sälja min själ till gud har slagit mig, men det som hindrar mig från det är det faktum att jag inte vill dedikera mitt liv till gud. Liksom vafan, är det ens en bra deal? Samtidigt, om dealen är att jag kommer må bra av det, varför skulle jag inte dedikera mitt liv till gud? Det är ju inget fel med det, liksom. Jag kanske inte är redo ännu för att lämna smärtan bakom mig. Men jag börjar bli redo på att ge upp det mesta. Inte allt, mind you, bara det mesta. Kanske måste man vara redo att ge upp precis allting för att pånyttfödas? Jag som har fäst mig så vid tanken på att jag är kvinna. Att gud finns. Att rasism är dåligt. Att världen är beskaffad på en massa olika sätt, filosofiskt, politiskt, och på ett personligt plan. Vem är jag, och vad är världen, om inte allting jag baseras på, allting jag baserar saker på, inte är så som jag har fått för mig att dom är? Nej, jag är inte redo att ta det steget och öppna upp mig för att omprogrammeras till vad som helst, att följa världen dit den vill ta mig.


Det är någonstans absurt att tänka att man inte är redo för sanningen. För är det inte det jag säger? Att jag är rädd för sanningen. Att jag inte är redo att följa den. Kanske är jag rädd för att lösas upp och i detta ta en massa steg tillbaka, snarare. Rädd för the dark night of the soul. Det är ju något jag håller emot, konstant, när jag mår dåligt. Något jag vågade släppa på, till viss del, men likväl mer än vad jag någonsin gjort tidigare, med Henne, och även i kölvattnet av Hennes ljus. När jag visste att Hon var där för mig, och alltid skulle vara det. Jag trodde ju verkligen det. Jag tror någonstans fortfarande det. Att himmelriket ligger bortom denna infernaliska prövning där jag blir stark nog för att ta emot mina barn, och Hennes, och Guds, kärlek. Men när oron greppar mig nu, hårt, så faller jag inte sönder. Jag är så rädd för att släppa taget. Jag vill inte dö. Jag är så otroligt rädd för att få en psykos om jag släpper för mycket. Tänk om det är precis det jag gjorde när jag började må sämre - släppte för mycket? Kanske är det inte ett autentiskt och öppet liv som det är meningen att jag ska leva? Kanske ska jag vara allmänt tom och bara ta mig genom dagen, livet, sådan, för att jag inte har det i mig att gå sönder och släppa in nytt? Ännu är rädslan för en värre smärta större än rädslan för att gå igenom livet i detta helvete jag lever nu.


Ibland leker jag med tanken på att på något paradoxalt sätt bestämma mig för att ta livet av mig, utan att faktiskt bestämma mig för att ta livet av mig, för att kunna känna mig fri och må bättre. Ibland har jag tänkt att jag borde bestämma mig här och nu för att ta livet av mig om två veckor, alltså på riktigt, men att ge mig själv en chans att inte göra det när dagen är kommen. Att jag på så sätt skulle leva livet som om det vore på väg att ta slut, väldigt snart, hela tiden. Svårt att då bryr sig om långsiktiga mål, och fan vad jobbigt när jag då gör mig av med alla kläder och prylar jag har, because, well, jag ska ju ändå dö. Fast har man två veckor kvar att leva kanske man inte känner för att börja göra sig av med massa saker - det tar ju bara massa tid. Men kanske skulle det bli svårt med tvätt och vissa andra saker, som aldrig hade blivit gjorda. Och hade jag haft en dålig vecka och en extra dålig dag den dagen då tiden var inne för att ta livet av mig - well, då skulle jag ju ta livet av mig. Men så tänker jag, tja, men det är väl inget dåligt, egentligen? Like, really. Hur man än ser på det, typ, förutom att det skulle vara lite sådär för folk som känt en. Kan tänka mig att det inte gör särskilt mycket för folks mående när folk i deras närhet börjar ta livet av sig. Sen tänker jag, eh, men då får väl dom också ta livet av sig, då. Det spelar väl inte heller någon roll? Och det är då inser jag att jag har potential för att bli en bra kultledare. 


Ännu mer labilt är att lova sig själv att man får lov att ta livet av sig när man än känner för det. En av dom största rädslorna jag har är att inte kunna ta livet av mig, ju, för att jag kommer må så dåligt att jag inte ens vet hur man gör det, då jag kommer vara i inception-dimensioner i mitt huvud där varje självmord bara leder till att jag vaknar upp i ytterligare någon dimension av mitt eget undermedvetna, redo för ett nytt helvete. Meanwhile in the real world - catatonia. Samtidigt kan man ju hamna i ett sådant tillstånd utan att man hinner ta livet av sig innan liksom, så the only defense mot det är att ta livet av mig här och nu. Jag kanske redan är i helvetet, ändå, och bara behöver vakna upp, ta livet av mig för att komma upp till ytan? Och det är då jag inser att herregud jag måste sluta tänka på såna här saker lika mycket som jag behöver sluta googla om allt som är dåligt med maten jag äter, plasten jag har i mitt hushåll, dom lugnande jag tar (som inte ingår i högkostnadsskyddet - what's that about?!), osv - sakerna som kommer leda till mentalt förfall vilket kanske kommer resultera i ännu mer helveteseldar.


Back to the surface we go, then. Till något tangible som hår överallt, because testosteron. Äh, jag tappade intresset för att skriva om det i stunden jag nu nämner det. Ja det är skitjobbigt - jada jada. Dock känns det som att testosteronproduktionen har stannat av någonstans, likväl. Efter en vecka eller två utan androcur så kom det massa hår, och sen kom lite sexualitet tillbaka, men sen verkar det hela ha stannat av, eller rentav minskat, igen. Kanske blir det inte fler spermier för min del? Ouch. Fuck me sideways vad det gör ont, tanken på att inte få en kull med biologiska barn, detta mål med mitt liv just nu. Jag får väl utföra någon satanisk ritual för att göra dom till mina, och Hennes, i sådana fall. Förmodligen flera, både statliga och kyrkliga. Om barnen är våra vad gud anbelangar så torde ju även jag acceptera dom som våra. Later problem, though. Mina tre månader utan blockare ska först passera. 


Planen är att ta redo på vad min hormonläkare tror om androcurens potentiella effekt på depression, och om jag kunde ha drabbats. Jag fick ner testot ganska mycket med spirot, så jag kanske ska nöja mig med att ta spiro, även om det inte tog bort min behåring, en behåring som ger mig mycket könsdysfori. Men ja, operation inom inte so much future, förhoppningsvis. Om jag lyckas ta mig ur den här svackan - no fucking way I'm doing anything like that när jag inte har kontakt med mig själv eller ens känner mig särskilt närvarande i världen. Men ja, jag skyller min superdepressiva period delvis på androcuren, så slipper jag lära mig någonting alls till nästa gång jag blir deprimerad. Likväl är det en skön känsla i att ha landat i att androcur nog inte hjälpte mig särskilt mycket nu i höstas, och att saker nog inte alltid är så cleancut som att man blir deppig när man börjar ta ett preparat, och blir mindre deppig när man slutar. Kanske tar saker tid liksom, åt både hållen. Klart är att det är läskigt med tipping points, en varav vilken är min nuvarande depression. När jag väl börjar associera vissa saker och tankar med ångest, ja jävlar vad snabbt min hjärna kopplar på panikkänslorna när dom visar sig nästa gång! Och ja jävlar vad långt den här depressionen har sträckt sig, tillbaka till den tidigaste barndomens borderline-psykotiska sinnestillstånd, stundvis, i form av något jag kallar för "stenarna", som jag kanske har, eller inte har, nämnt här på bloggen. Det går i vilket fall som helst knappt att beskriva den sortens tillstånd, och det intressanta här är att min nuvarande rädsla till och med hittar tillbaka till saker den inte känt på väldigt länge, till saker den rimligtvis inte borde ha en supertydlig koppling till. Kanske är även detta på grund av att jag försökt gå till rötterna med mina problem, på något sätt. Att jag då återfinner symptomen som var de första, the First Evil, med dom orala komplexen, tvångstankarna, dom förändrade sinnestillstånden. Kanske är det så att jag var öppen nog förra året för att "hitta tillbaka" till Den Första Kärleken, modern min, och på så sätt kickades mina fucked up anknytningsmönster igång i relation till Henne, något som jag inte kunde hantera och således destabiliserade mig.


Gräva eller inte gräva vidare? Antar att det är en fråga om balans, som vanligt. Meanwhile, in the here and now, så har jag väldigt svårt för intimitet, märker jag. Lätt för att gå över mina gränser. Tänker att det har med min depression att göra, och att min sexualitet i någon mån är bunden till Henne. Jag har ju det senaste året försökt undvika att ha sex där inte både kropp och själ är närvarande, både med folk jag inte älskar, men även med folk jag älskar. Men köttet är svagt, stundvis. Längtan stor. Men det är en längtan efter Henne, och det är en längtan efter närvaro, och ingetdera kommer av att ha sex, förutom i undantagsfall. Which is why I should just listen to mitt smarta jag som vet om det här, som vet saker bortom nuet, och begäret. För begär gör jag - Henne. När jag läser beskrivningar av vackra kvinnor i böcker så ser jag Henne. Hennes ögon. Hennes hud. Hennes kön. Henne. Underbara Hon. Jag bläddrar vidare, sida efter sida, men ingenstans är Hon. Likväl ser jag Henne överallt. Utav respekt för både mig och den kärlek jag hyser jämte Henne behöver jag respektera de känslor jag har och konsekvenserna som dom leder till. Integritet, Ada. Purpose is a choice - let's do it (without, höhö, "doing it").

tisdag 10 januari 2017

måndag 9 januari 2017

Shoutot - Debunking Psychological Diagnoses and Theories about Transsexual and Transgender People (Julia Serano)



This page compiles all of my articles, essays, speeches, and other pieces that I have written related to, or which challenge, psychiatric, psychological & sexological theories and diagnoses regarding trans people.

Länk.

Vilken jävla resurs alltså. I'm not even gonna begin att börja göra någon slags sammanfattning av Seranos transgrejer, förutom möjligtvis i form av någon slags kommentar till Whipping Girl, i framtiden. Hon är en sån där person som kan få mig att tänka att oh well, jag borde nog sluta skriva om vissa saker helt och hållet för att det finns någon annan som gör det bättre än mig. Vilket ju är bra, för då kan jag indulge i det som jag spontant känner för att skriva om, vilket oftast inte är sunkiga teorier om transpersoners alleged perversion. Yay for me!

söndag 8 januari 2017

Abandonment


Du lämnade mig
när jag öppnade upp mig,
när jag behövde dig som mest
Även jag har lämnat någon
när dom öppnade upp sig,
när dom behövde mig som mest
Nu är jag ensam

lördag 7 januari 2017

Reverence


Hur ger jag uttryck för min vördnad
inför allt det som är ditt?
Ge mig tacksamhet,
lär mig att uppskatta,
världen som den är

torsdag 5 januari 2017

Klagomuren

 
Vart tar folk vägen för att gråta, egentligen? Folk kanske inte har behovet av att gråta tillsammans? Gör dom det med vänner? Partners? Det kanske är så enkelt att jag inte lärt mig våga vara sårbar med andra och att jag därför upplever att jag behöver ett särskilt ställe där det är socially sanctioned att sörja. Mindre chans att det blir awkward på ett sådant ställe, om alla faller ner på marken och ylar i smärta. Kyrkan is good and all, men jag är av och till rädd för att någon ska säga till mig när jag gråter, typ "det här är ett heligt ställe, det är inte dignified att gråta i guds närhet - och så stör du dom andra som försöker finna ro". Som att kyrkan är för kall för att visa stora känslor och till för personer som kan leva och må bra utan att bryta ihop konstant, för att dom är trygga i sig själva och sin omvärld och således har hittat coping-strategier som är socialt accepterade. Som en pastor i en sån där svart pingstkyrka sa om de kyrkor vita, prydliga människor går till - "they wouldn't like me when I'm happy".


Jag tänker mig att kyrkan vare sig gillar mig när jag är "för glad" eller "för sorgsen". Ett spontant halleluja skulle nog placera mig i crazy-facket. Jag är nog redan där, å andra sidan, när jag ena stunden ylar som en varg och den andra skrattar mig hes som en hyena, för att sedan återgå till knutna händer och tystnad. När jag halvligger där på golvet, i en hörna, med ansiktet vänt mot väggen, och fantiserar om att någon ska gå fram till mig och säga att jag ber åt fel håll, att det rätta sättet att vara kristen på innefattar att åtminstone ha vett nog att falla på knäna inför Jesus, och inte väggen, och jag då svarar "det spelar ingen roll åt vilket håll jag ber, för jag är inte troende". Då, fantasi or not, är man nog redan "crazy". Särskilt när man återkommer och gör om samma procedur. "Fan har hela hens släkt dött eller?", måste ju folk tänka, om dom tänker något alls, om någon ens är där för att märka att det är samma person som lever ut det här dramat gång på gång. Man undrar vad dom kommer tänka om ett halvår ifall det fortsätter. Jag kanske bara ska göra slag i saken och börja krascha begravningar.


Klagomur efterlyses, alltså. Helst i Malmö, och en sådan som man enligt judisk lag inte måste både sörja och riva sönder sina kläder i sorg inför.

onsdag 4 januari 2017

Transkultur - Tre låtar gjorda av transpersoner

 
Ett skepp kommer lastat med en låt från Ryan Cassatta, en ickebinär person, och två från transkvinnor, Ataru Nakamura och Our Lady J. För att det är inspirerande med transpersoner #doingstuff, och för att jag finner dessa låtar fina. Särskilt inspirerande för mig är transkvinnor som sjunger och låter på något annat sätt än det typiskt manliga. Även om Lady Js låt är min favorit av dom tre, och hens röst på den onekligen är spännande, så fascineras jag nog likväl mer av Ataru Nakamura, som kör både enka och pop och gör det riktigt jävla grymt. När jag nu går till min röstpedagog har jag två saker jag kan säga: 1) make me sound like a dyke, och 2) make me sing like Ataru Nakamura. Fan vad fett det vore att kunna sjunga som henne, med kraft, with a tinge of masculinity, men likväl kvinnligt. Fett också att må tillräckligt bra för att börja längta efter att gå hos röstpedagogen.


Låtlista:
 

Ryan Cassata - Soda Cans

中村 中 / 友達の詩

Our Lady J - WE STAND

tisdag 3 januari 2017

måndag 2 januari 2017

Morphin blogguppdatering

 
Allt handlar inte om gud. Likväl vill jag fokusera väldigt mycket på det andliga just nu, här på bloggen, och på annat håll. Det är lite som med normkritik - det är svårt att få för mycket av det för att hela världen i övrigt är så, tja, normal. Alltså om jag får för mig att leta upp filmer med fler kvinnor så kommer inte jag plötsligt få någon slags skev feminazi-bild av världen för jag kommer bli matad med patriarkat och heteronorm och män i tid och otid så fort jag öppnar ögonen (och faktiskt förmodligen även i mina fullt normalt normativa drömmar). På samma sätt behöver jag anstränga mig för att få in det spirituella i mitt liv, konstant, för att mitt liv är så väldigt icke-spirituellt. Jag går upp, fixar mat, borstar tänder, jobbar, tränar, ja går hela dagar utan något spirituellt om jag inte anstränger mig litegrann, stannar upp i det hela, eller skapar rutiner för det andliga. Därför funderar jag på att fortsätta skriva om saker som känns aktuellt för mig just nu, på den här bloggen, även om det inte har något med träning att göra. Vad är alternativet - att jag skriver i min "miscellaneous-blogg"? Att jag startar en ny? Att jag inte skriver på nätet? Inte skriver alls? Äh. Vafan. Saker får väl vara lite dirty ibland helt enkelt. Things change, morph, så då får väl även denna blogg göra det.


Jag vet inte i vilken utsträckning jag kommer skriva här om vare sig träning eller något annat, egentligen, men i stunder då jag mår lite bättre får jag ju mer lust att ta tag i dom inlägg jag börjat skriva på redan, än att faktiskt träna, exempelvis. Många av dom inlägg jag påbörjat handlar mer om trans och filosofi ändå, snarare än träning. Många av dom inlägg jag redan publicerat också, för den delen. Anyhow. Nu minns jag knappt vad det är jag ens har skrivit om här på bloggen den senaste tiden för att jag varit så jävla deprimerad and out of it, but just in case I forgot to write about it - I'm off testodämpande och ska vara det i någon månad nu för att lämna in mer könsceller. Because biological babies. Vi får se hur det kommer att gå. Mostly I just want this year to be over already, med allt som har med transitionen att göra i form av att sluta med testodämpande och vara rädd att det är i onödan då jag ändå är infertil, sedan börja och vara rädd för att bli deppig igen, all jäkla laserbehandling, underlivskirurgi, osv. Like could I just have this done like ten years ago already?

Det blir nog inte mer så just nu. Over and out.

söndag 1 januari 2017

Do Androids Dream of Electric Sheep?

Upward climb of Wilbur Mercer

Jag läste Do Androids Dream of Electric Sheep?, en av mina absoluta favoriter inom sci-fi, och min favorit av Philip K Dick, igen. Så här kommer några citat från boken, och kommentarer till dom.

________


 “I never felt like that before. Maybe it could be depression, like you get. I can understand how you suffer now when you're depressed; I always thought you liked it and I thought you could have snapped yourself out any time, if not alone then by means of the mood organ. But when you get that depressed you don't care. Apathy, because you've lost a sense of worth. It doesn't matter whether you feel better because you have no worth.”

Ah. Yes. Och hur skaffar man sig värde? Inte genom att prestera, i slutändan, för även prestationen måste värderas utifrån någonting, utifrån det grundvärde den som värderar någonting alltid besitter men ibland glömmer bort. Så hur skaffar man sig värde? Genom att komma ihåg att man är Guds barn.

§

“You will be required to do wrong no matter where you go. It is the basic condition of life, to be required to violate your own identity. At some time, every creature which lives must do so. It is the ultimate shadow, the defeat of creation; this is the curse at work, the curse that feeds on all life. Everywhere in the universe.”

För de som läst ett särskilt inlägg från förr kanske det här låter bekant, då mina "violence theories" innehåller lite Androids i sig. Liksom för Jesus så är allting självklart för Mercer för att Mercer inte har någon preferens och accepterar, förlåter, alla, och allas synder. I detta är Jesus utan Wille, utan synd - för oss är Jesus kraften vilken vi fyller med makt, och den kraft som förlåter oss vår stolthet.

§

“You have to be with other people, he thought. In order to live at all. I mean before they came here I could stand it... But now it has changed. You can't go back, he thought. You can't go from people to nonpeople."

i min önskan efter att få vara hel i ditt gudomliga sken,
i min önskan att lära känna hela din själ,
försvann alla andra begär;
nu behöver jag finna en annan helig plats

_______