Vart tar folk vägen för att gråta, egentligen? Folk kanske inte har behovet av att gråta tillsammans? Gör dom det med vänner? Partners? Det kanske är så enkelt att jag inte lärt mig våga vara sårbar med andra och att jag därför upplever att jag behöver ett särskilt ställe där det är socially sanctioned att sörja. Mindre chans att det blir awkward på ett sådant ställe, om alla faller ner på marken och ylar i smärta. Kyrkan is good and all, men jag är av och till rädd för att någon ska säga till mig när jag gråter, typ "det här är ett heligt ställe, det är inte dignified att gråta i guds närhet - och så stör du dom andra som försöker finna ro". Som att kyrkan är för kall för att visa stora känslor och till för personer som kan leva och må bra utan att bryta ihop konstant, för att dom är trygga i sig själva och sin omvärld och således har hittat coping-strategier som är socialt accepterade. Som en pastor i en sån där svart pingstkyrka sa om de kyrkor vita, prydliga människor går till - "they wouldn't like me when I'm happy".
Jag tänker mig att kyrkan vare sig gillar mig när jag är "för glad" eller "för sorgsen". Ett spontant halleluja skulle nog placera mig i crazy-facket. Jag är nog redan där, å andra sidan, när jag ena stunden ylar som en varg och den andra skrattar mig hes som en hyena, för att sedan återgå till knutna händer och tystnad. När jag halvligger där på golvet, i en hörna, med ansiktet vänt mot väggen, och fantiserar om att någon ska gå fram till mig och säga att jag ber åt fel håll, att det rätta sättet att vara kristen på innefattar att åtminstone ha vett nog att falla på knäna inför Jesus, och inte väggen, och jag då svarar "det spelar ingen roll åt vilket håll jag ber, för jag är inte troende". Då, fantasi or not, är man nog redan "crazy". Särskilt när man återkommer och gör om samma procedur. "Fan har hela hens släkt dött eller?", måste ju folk tänka, om dom tänker något alls, om någon ens är där för att märka att det är samma person som lever ut det här dramat gång på gång. Man undrar vad dom kommer tänka om ett halvår ifall det fortsätter. Jag kanske bara ska göra slag i saken och börja krascha begravningar.
Klagomur efterlyses, alltså. Helst i Malmö, och en sådan som man enligt judisk lag inte måste både sörja och riva sönder sina kläder i sorg inför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar