Ja, problemet ligger väl i att övertala mig om att något faktiskt skulle hjälpa mig. Som KBT-terapeuters (dvs min förras, mest) insistence på att jag inte ska låta mina tankar att det är dåligt för mig att vara trött vara i vägen för att jag ska göra saker trots att jag är trött. Några grundläggande grejer måste ju vara på plats för att ett vettigt samarbete ska ske, tänker jag. Men jag är där, på gränsen, dealing with the devil. Nära på att i desperation gå med på vad som helst. Kanske elchocker? Hell, har ju fungerat på vissa. Alltså jag har haft borderline-psykotiska drag i typ 20 år nu, liksom, still can't hold down even a part-time job eller ens en romantisk relation. Kanske är det dags med något mer drastiskt än lite SSRI-preparat som inte verkar hjälpa nämnvärt. Tanken på att sälja min själ till gud har slagit mig, men det som hindrar mig från det är det faktum att jag inte vill dedikera mitt liv till gud. Liksom vafan, är det ens en bra deal? Samtidigt, om dealen är att jag kommer må bra av det, varför skulle jag inte dedikera mitt liv till gud? Det är ju inget fel med det, liksom. Jag kanske inte är redo ännu för att lämna smärtan bakom mig. Men jag börjar bli redo på att ge upp det mesta. Inte allt, mind you, bara det mesta. Kanske måste man vara redo att ge upp precis allting för att pånyttfödas? Jag som har fäst mig så vid tanken på att jag är kvinna. Att gud finns. Att rasism är dåligt. Att världen är beskaffad på en massa olika sätt, filosofiskt, politiskt, och på ett personligt plan. Vem är jag, och vad är världen, om inte allting jag baseras på, allting jag baserar saker på, inte är så som jag har fått för mig att dom är? Nej, jag är inte redo att ta det steget och öppna upp mig för att omprogrammeras till vad som helst, att följa världen dit den vill ta mig.
Det är någonstans absurt att tänka att man inte är redo för sanningen. För är det inte det jag säger? Att jag är rädd för sanningen. Att jag inte är redo att följa den. Kanske är jag rädd för att lösas upp och i detta ta en massa steg tillbaka, snarare. Rädd för the dark night of the soul. Det är ju något jag håller emot, konstant, när jag mår dåligt. Något jag vågade släppa på, till viss del, men likväl mer än vad jag någonsin gjort tidigare, med Henne, och även i kölvattnet av Hennes ljus. När jag visste att Hon var där för mig, och alltid skulle vara det. Jag trodde ju verkligen det. Jag tror någonstans fortfarande det. Att himmelriket ligger bortom denna infernaliska prövning där jag blir stark nog för att ta emot mina barn, och Hennes, och Guds, kärlek. Men när oron greppar mig nu, hårt, så faller jag inte sönder. Jag är så rädd för att släppa taget. Jag vill inte dö. Jag är så otroligt rädd för att få en psykos om jag släpper för mycket. Tänk om det är precis det jag gjorde när jag började må sämre - släppte för mycket? Kanske är det inte ett autentiskt och öppet liv som det är meningen att jag ska leva? Kanske ska jag vara allmänt tom och bara ta mig genom dagen, livet, sådan, för att jag inte har det i mig att gå sönder och släppa in nytt? Ännu är rädslan för en värre smärta större än rädslan för att gå igenom livet i detta helvete jag lever nu.
Ibland leker jag med tanken på att på något paradoxalt sätt bestämma mig för att ta livet av mig, utan att faktiskt bestämma mig för att ta livet av mig, för att kunna känna mig fri och må bättre. Ibland har jag tänkt att jag borde bestämma mig här och nu för att ta livet av mig om två veckor, alltså på riktigt, men att ge mig själv en chans att inte göra det när dagen är kommen. Att jag på så sätt skulle leva livet som om det vore på väg att ta slut, väldigt snart, hela tiden. Svårt att då bryr sig om långsiktiga mål, och fan vad jobbigt när jag då gör mig av med alla kläder och prylar jag har, because, well, jag ska ju ändå dö. Fast har man två veckor kvar att leva kanske man inte känner för att börja göra sig av med massa saker - det tar ju bara massa tid. Men kanske skulle det bli svårt med tvätt och vissa andra saker, som aldrig hade blivit gjorda. Och hade jag haft en dålig vecka och en extra dålig dag den dagen då tiden var inne för att ta livet av mig - well, då skulle jag ju ta livet av mig. Men så tänker jag, tja, men det är väl inget dåligt, egentligen? Like, really. Hur man än ser på det, typ, förutom att det skulle vara lite sådär för folk som känt en. Kan tänka mig att det inte gör särskilt mycket för folks mående när folk i deras närhet börjar ta livet av sig. Sen tänker jag, eh, men då får väl dom också ta livet av sig, då. Det spelar väl inte heller någon roll? Och det är då inser jag att jag har potential för att bli en bra kultledare.
Ännu mer labilt är att lova sig själv att man får lov att ta livet av sig när man än känner för det. En av dom största rädslorna jag har är att inte kunna ta livet av mig, ju, för att jag kommer må så dåligt att jag inte ens vet hur man gör det, då jag kommer vara i inception-dimensioner i mitt huvud där varje självmord bara leder till att jag vaknar upp i ytterligare någon dimension av mitt eget undermedvetna, redo för ett nytt helvete. Meanwhile in the real world - catatonia. Samtidigt kan man ju hamna i ett sådant tillstånd utan att man hinner ta livet av sig innan liksom, så the only defense mot det är att ta livet av mig här och nu. Jag kanske redan är i helvetet, ändå, och bara behöver vakna upp, ta livet av mig för att komma upp till ytan? Och det är då jag inser att herregud jag måste sluta tänka på såna här saker lika mycket som jag behöver sluta googla om allt som är dåligt med maten jag äter, plasten jag har i mitt hushåll, dom lugnande jag tar (som inte ingår i högkostnadsskyddet - what's that about?!), osv - sakerna som kommer leda till mentalt förfall vilket kanske kommer resultera i ännu mer helveteseldar.
Back to the surface we go, then. Till något tangible som hår överallt, because testosteron. Äh, jag tappade intresset för att skriva om det i stunden jag nu nämner det. Ja det är skitjobbigt - jada jada. Dock känns det som att testosteronproduktionen har stannat av någonstans, likväl. Efter en vecka eller två utan androcur så kom det massa hår, och sen kom lite sexualitet tillbaka, men sen verkar det hela ha stannat av, eller rentav minskat, igen. Kanske blir det inte fler spermier för min del? Ouch. Fuck me sideways vad det gör ont, tanken på att inte få en kull med biologiska barn, detta mål med mitt liv just nu. Jag får väl utföra någon satanisk ritual för att göra dom till mina, och Hennes, i sådana fall. Förmodligen flera, både statliga och kyrkliga. Om barnen är våra vad gud anbelangar så torde ju även jag acceptera dom som våra. Later problem, though. Mina tre månader utan blockare ska först passera.
Planen är att ta redo på vad min hormonläkare tror om androcurens potentiella effekt på depression, och om jag kunde ha drabbats. Jag fick ner testot ganska mycket med spirot, så jag kanske ska nöja mig med att ta spiro, även om det inte tog bort min behåring, en behåring som ger mig mycket könsdysfori. Men ja, operation inom inte so much future, förhoppningsvis. Om jag lyckas ta mig ur den här svackan - no fucking way I'm doing anything like that när jag inte har kontakt med mig själv eller ens känner mig särskilt närvarande i världen. Men ja, jag skyller min superdepressiva period delvis på androcuren, så slipper jag lära mig någonting alls till nästa gång jag blir deprimerad. Likväl är det en skön känsla i att ha landat i att androcur nog inte hjälpte mig särskilt mycket nu i höstas, och att saker nog inte alltid är så cleancut som att man blir deppig när man börjar ta ett preparat, och blir mindre deppig när man slutar. Kanske tar saker tid liksom, åt både hållen. Klart är att det är läskigt med tipping points, en varav vilken är min nuvarande depression. När jag väl börjar associera vissa saker och tankar med ångest, ja jävlar vad snabbt min hjärna kopplar på panikkänslorna när dom visar sig nästa gång! Och ja jävlar vad långt den här depressionen har sträckt sig, tillbaka till den tidigaste barndomens borderline-psykotiska sinnestillstånd, stundvis, i form av något jag kallar för "stenarna", som jag kanske har, eller inte har, nämnt här på bloggen. Det går i vilket fall som helst knappt att beskriva den sortens tillstånd, och det intressanta här är att min nuvarande rädsla till och med hittar tillbaka till saker den inte känt på väldigt länge, till saker den rimligtvis inte borde ha en supertydlig koppling till. Kanske är även detta på grund av att jag försökt gå till rötterna med mina problem, på något sätt. Att jag då återfinner symptomen som var de första, the First Evil, med dom orala komplexen, tvångstankarna, dom förändrade sinnestillstånden. Kanske är det så att jag var öppen nog förra året för att "hitta tillbaka" till Den Första Kärleken, modern min, och på så sätt kickades mina fucked up anknytningsmönster igång i relation till Henne, något som jag inte kunde hantera och således destabiliserade mig.
Gräva eller inte gräva vidare? Antar att det är en fråga om balans, som vanligt. Meanwhile, in the here and now, så har jag väldigt svårt för intimitet, märker jag. Lätt för att gå över mina gränser. Tänker att det har med min depression att göra, och att min sexualitet i någon mån är bunden till Henne. Jag har ju det senaste året försökt undvika att ha sex där inte både kropp och själ är närvarande, både med folk jag inte älskar, men även med folk jag älskar. Men köttet är svagt, stundvis. Längtan stor. Men det är en längtan efter Henne, och det är en längtan efter närvaro, och ingetdera kommer av att ha sex, förutom i undantagsfall. Which is why I should just listen to mitt smarta jag som vet om det här, som vet saker bortom nuet, och begäret. För begär gör jag - Henne. När jag läser beskrivningar av vackra kvinnor i böcker så ser jag Henne. Hennes ögon. Hennes hud. Hennes kön. Henne. Underbara Hon. Jag bläddrar vidare, sida efter sida, men ingenstans är Hon. Likväl ser jag Henne överallt. Utav respekt för både mig och den kärlek jag hyser jämte Henne behöver jag respektera de känslor jag har och konsekvenserna som dom leder till. Integritet, Ada. Purpose is a choice - let's do it (without, höhö, "doing it").
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar