måndag 16 januari 2017

Ren Smärta

Prepare yourself for another one of those self-defeating types of posts.


Sometimes we just gotta follow through en serie av tankar, self-defeating or not, och att skriva verkar kunna fungera som en slags exorcism av tankar som cirkulerar runt och runt, så jag kör på att släppa dom fria genom skriftens magi, för att sedan helt enkelt, förhoppningsvis, släppa dom. Som att göra en cirkel till en spiral, liksom. Som att grubbla sig ur, eh, självcentrering. Det verkar som att ett vittnande av mörkret (både av en själv, indirekt, och av andra) externaliserar den skit som tynger ner en, vilket gör det enklare att ha någon slags distans till det hela. Vilket inte är bra att ha i alla stunder, men bra att ha då och då. Att tankarna, bekännelsen, då får en form, vilket kan verka läskigt då ondskan med ens "finns i världen", men även kan vara befriande då tankarna plötsligt bara är ord, bara är Logos - och Logos är ju gott. Inlägget handlar således om distansering, icke-identifikation, om att se saker ur ett större sammanhang, men även om motsatsen till distans, då i form av ett rent kännande som är fullständigt subjektivt, utan sammanhang, vilket fokus kommer ligga på först och främst. Även om oändligheten är tyst, så är det en talande tystnad som vi gör gott att lyssna på. Det är lätt att obsessa över "varför" och vad meningen är med någonting, säg ens dåliga mående, men desto svårare att bara finna sig i det, kravlöst, utan att försöka se det positiva i vad ens dåliga mående kan föra med sig, öppna upp för, eller ge inspiration till. Åtminstone är det så för mig, och jag behöver påminna mig själv om det, gång på gång, uppmärksamma den potentiella spänningen mellan acceptans och meningssökande, och när den leder till konflikt - hence den process som detta inlägg ingår i.


And how is this post self-defeating? Jo, på det där typiskt zen trappiga-sättet - 1) innan tänkte jag att det fanns mening i allt, 2) nu vet jag att det inte finns någon mening 3) jag har hittat mening i det faktum att det inte finns någon mening 4) snap!


Vad är meningen med det här? Vad borde jag passa på att göra just nu när allt är som det är? Hur kan jag utnyttja den här situationen för att vända den till något positivt? Varför har Gud visat mig vägen och sedan lämnat mig? 


Någonstans så är jag i allt detta funderande livrädd för att missa något slags gyllene tillfälle som tydligen torde uppenbara sig närsomhelst nu och är meningen ska vända allt ont till gott. Samtidigt så är kanske inte just nu när jag mår som sämst det bästa tillfället att arbeta på mig själv, dvs gå utanför mig själv och se på saker och ting ur något slags större perspektiv. Kanske är det inte meningen (!) att jag ska fråga mig själv what the godamn utility är i allt jag gör och var det passar in i alla de system som jag är en del av. Jag tänker att det snarare är time for some zen wisdom:

"How do you avoid the discomfort of hot and cold?"
"When you are hot, be hot, and when you are cold, be cold."

Jag har den senaste tiden alltför många gånger försökt omvandla min känsla av meningslöshet till något meningsfullt, dvs försökt göra något kallt till något varmt (eller tvärtom). Jag har alltså försökt att rättfärdiga mitt lidande på något sätt genom att sätta det i parentes, i relation, till något större än mig själv - något större än mitt lidande. That's ok, sometimes. Men jag tror att jag har ett nästintill patologiskt behov av att göra den här typen av grej, att försöka utvinna mening ur allting, och att låta mitt ego ta plats när det egentligen bara borde chilla och inte tänka att gud eller folk på stan bryr sig om varenda lilla grej jag gör eller inte gör. Kanske finns det ett värde (!) i att inte se allting som någon slags läxa, eller som något som ska hjälpa en att växa. We do have a tendency of putting another head atop our own och på så sätt skapa mer tankar och idéer om världen (och idéer om vems huvudet ovanför vårat tillhör) vid tillfällen när man i själva verket borde lyssna på något annat än intellektet som försöker framkalla ett heligt varande genom att tillfredsställa sitt behov av att strukturen man är en del av "hänger ihop" på alla sätt och vis.

 
Zenvisdomen här är att helt enkelt hugga av Buddhas huvud, och därmed bli Buddha, snarare än att försöka bli "som Buddha" för att man ser Buddha som något heligt och meningsfullt. En del av charmen för mig med zenbuddhism är just dess insistence på att vägra en kosmologi och dualistiska föreställningar om rätt och fel, och, i någon bemärkelse - att vägra en metafysik, en tro, mening, överhuvudtaget. Av den anledningen funkar zenbuddhism väldigt bra som en antidote till that monkey brain of mine. En av farorna med att intellektualisera saker för mycket är att tankarna kan bli en försvarsmekanism som leder till förträngning av känslor, av smärta. Att inte bry sig huruvida något är meningsfullt eller inte, och att inte försöka göra någonting med det (för så fort man vill "göra något" "med något" så ligger egot och lurar), kan vara ett vettigt sätt att approacha ens känsloliv ibland. When sad, be sad, liksom - även när ens sadness är fruktansvärd ångest och man tänker att den därmed inte är en vettig form av "sadness" och därför är ond och bör bekämpas.

... horror vacui

Det är lätt att gå in i problemlösar-mode när man ställs inför smärta, och synnerligen så när smärtan är fenomenalt stor och angränsar det meningslösa, det rentav absurda. Istället för att fokusera på tomheten och dess smärtsamma manifestation, kickar istället egot igång och söker tröst i ett narrativ där det självt har huvudrollen. Istället för att inte göra något alls, så lyckas egot till synes göra inget alls, men likväl göra detta "inget alls" - not just doing nothing, but actually "sitting idly". Man kan se en besläktad gest i förföljelsemanin som konspiratorikern manifesterar - denna ser en form, en figur, en skugga, en andre, där det egentligen föreligger systemkollaps och kaos, en glipa mellan två strukturer, en tomhet som är mer fasansfull än djävulen själv då den på grund av sin komplexitet inte kan överblickas och för att den inte finns (förutom som illusorisk förgrund) därmed heller inte kan anklagas och ställas till svars. Det faktum att denna tomhet (och alla andra former av tomhet) inte kan tas personligt men likväl ibland görs det vittnar om den narcissistiska bindningen som den oppositionella positionen (den patologiskt reaktionära positionen - den dödsdriftliga antitesen) som vill reflektera sig själv, sin persona, i den mening som den frammanar fyller, en bindning som föreligger i egot där även den låsning som vägrar acceptera verkligheten, den bristande viljan, smärtan, finns. Detta är en låsning som yttrar sig när egot tar allting som en utmaning som rättfärdigar dess fortsatta existens, ser alla positioner som ett krig som måste utkämpas, och i sin mest extrema form således tar på sig utmaningen att övervinna livet själv: "When life gives you lemons, don't make lemonade - make life take the lemons back!'". I detta blir egot huvudrollsinnehavare då egot blir det seende som skingrar osanning och slåss för sanningen, även om det till synes kan verka som att egot försätter sig själv i en undergiven och nästintill betydelselös roll i relation till det maskineri ("The Man") det positionerar sig inom och reflekterar sig mot.
 
Om tomheten skrev Hjalmar Söderberg: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Själen vill kontakt, och därmed mening, en kontext utanför sig själv att knyta an till, till vilket pris som helst - även om det tar formen av ett falskt jag som man skapat för att skydda sin själ från ett familjenexus, eller en falsk form som man skapat för att skydda sig från formlöshet. Men även om man alltid är i en kontext så behöver man inte agera som om man var det. Man kan agera perceptuellt snarare än konceptuellt, immanent, utan Besonnenheit, utan common, dvs objektivt, sense. Ibland kan man låta bli att sätta saker i parentes och låta ett event, en upplevelse, utgöra helheten, och således gå bortom en dualistisk föreställning om meningsfullhet/meningslöshet. På så sätt blir man utan värld, utan förkroppsligande, och går därmed bortom värld, blir enbart förkroppsligande - både blir med värld, och blir med värld.

 
Med ankomsten av chronos, och Ordet, kom behovet av att göra historia sacrosanct genom att se Guds handlingar speglade i den - religion som historieskrivning där arkaisk ontologi* ersättes av tidsbundna, ickereversibla instanser av Gudomliga mirakel på jorden (och där odödligheten skulle komma att överföras från individen till det kollektiva genom dokument snarare än monument). Med Messias ankomst slash återkomst hoppas man på världens undergång, slutet på historien, med vilken kommer räddningen från tillblivelsen, och därmed även slutet på cirkulationen (dialektiken mellan text och subtext), den som upprättar kollektivet och överlever genom ständig delning och referens till det gemensamma ursprunget. Men det finns inget slut på världen, det är parenteser all the way down (världens tillblivelse som en oändlig expansion i form av propositioner - if A, then B, if B, then C, if C...), och istället är vi utelämnade till att skapa Guds rike här på jorden - inom oss själva. Sättet vi kan göra detta på enligt vår frälsares modell är att förgöra världen, det familjära, inom oss själva, att förgöra minnet av oss själva, och finna stillheten och den man alltid är - i det eviga och rena nuet. När man väl kommer ut på andra sidan så finns det en chans att man gör det rensad, inspirerad - pånyttfödd. To say it with Zizek i Tarrying With the Negative: 

What allows the subject to retain the appearance of consistency is the very external hindrance which allegedly restraints its inner potential. The most effective way to destroy it, to bring about its collapse, is precisely to renounce any claims of domination, to remove all hindrances and to "let it be", to leave the field open for the free deployment of its potentials.


Således, för att bli fria jämte döden behöver vi bli döden själva; för att bli fria jämte karma behöver vi bli karma självt; för att bli fria jämte våran smärta behöver vi bli smärtan själv - ibland i form av den renaste smärta som är möjlig. När vi gör detta så accepterar vi att världen inte finns för våran skull, och slipper därmed både paranoida vanföreställningar om varelser med gudalika krafter som är våra hemliga Mästare och verkar intent på att skada oss för att vi projicerar vårt självhat på dessa antagonister (må de vara gud, intelligentsian, eller ödet självt), men vi slipper även försöka grunda oss i mening på ett patologiskt och ensidigt sätt. När generaler i antika Rom kom tillbaka victorious från slag och blev överösta med komplimanger under deras parad, deras triumph, ansåg man att de lätt kunde bli lite väl självgoda, och för att undvika detta lät man en slav gå bakom dom, med en påminnelse: "Respice post te, hominem te memento." Med andra ord: Se efter dig (till tiden efter din död), kom ihåg att du enbart är en man.

 More "mono no aware" than "yolo".

Inspirerade av detta memento mori tänker jag vi gör gott i att även komma ihåg att vi är alltid en del av värld, en canon, en corpus, men också alltid ensamma, apocrypha; med vår smärta; med vår meningslöshet; med en inre tomhet som undviker all kategorisering och således står och faller i sig självt. Tyler Durden i Fight Club ställer sig frågan vilket som är värst - "hell or nothing?" - och kommer fram till att guds hat är bättre än hans indifference, att han hellre är guds fiende än ingenting alls. Det gör ont i mig att tänka tillbaka på tiden då jag fann hans sentiment vettigt, och hans dualistiska utgångspunkt giltig. Tiden då jag gick till en kyrka och sa till gud att jag tar avstånd från honom (och att han doesn't exist anyway). Det är inte "caught and punished" som Tyler Durden vill bli som vi behöver bli för att bli "räddade" (mer om detta, åter igen, i min förlåtelse-text), och särskilt inte när det är jämte oss själva och våra känslor det är som vi behöver bli fria. Likväl förstår jag lockelsen i bestraffning över tomhet. Viljan att alltid vara knuten i en värld, i ett objekt som får mening i en verklighet som transcenderar det, i en kontext, i en familj "whose ties binds both ways" och gör oss verkliga i sitt motstånd. Jämte det nexus vi alltid vill stå i relation till är vi alla potentiella barn som hellre tar på sig skuld, skapar ett falskt jag, förgör oss själva, än erkänner våra överhuvudens mänsklighet/ondska - på så sätt har vi åtminstone en garanti om att det finns en gudomlig varelse, vår madonna, som förblir ofelbar no matter what. På så sätt skapar vi en universell principia, en kompass, även om vi försakar vårt egen subjektiva dito i processen.


För att börja runda av tänker jag det är dags för Thomas Hardys dikt, Hap, som uttrycker smärtan, och dubbelheten, i att vara utan Gud, i smärta.

If but some vengeful god would call to me
From up the sky, and laugh: "Thou suffering thing,
Know that thy sorrow is my ecstasy,
That thy love's loss is my hate's profiting!"

Then would I bear, and clench myself, and die,
Steeled by the sense of ire unmerited;
Half-eased, too, that a Powerfuller than I
Had willed and meted me the tears I shed.

But not so. How arrives it joy lies slain,
And why unblooms the best hope ever sown?
—Crass Casualty obstructs the sun and rain,
And dicing Time for gladness casts a moan. . . .
These purblind Doomsters had as readily strown
Blisses about my pilgrimage as pain.


Existentialister är vi allihopa, allihopa, allihopa... Vad har existentialisten och zen-buddhisten gemensamt? Ingenting. Osv.


Now, to commit the sin of both utveckla och sammanfatta: i varje system finns det processer som i någon bemärkelse inte ska utbyta information med andra subsystem som "tillhör" samma system, vilket gäller både för själar, men även för organisationer och samhällen. Ovetande, reflexiv ignorans som vetskapen om hur man "glömmer saker", släpper ting, inte alltid utvecklar och därmed sätter event i kontext, är en faktor i ett systems flexibilitet, dess dynamiska kvalitet, men även en faktor i hur harmoniskt ett system kan vara. Det system som reflekterar över en upplevelse har satt upplevelsen i parentes genom att införliva upplevelsen i ett större system, har anammat ett metaperspektiv med hierarkiskt ordnade aktanter utifrån en högre organisationspunkt. Ju fler olika logiska typer som är representerade i detta systems självkorrigerande och rekursiva adaptions-schemata, desto mer komplext och värdefullt är systemet, men inte därmed sagt att denna komplexitet är det enda eftersträvansvärda värdet för systemet, eller att komplexitet är vad ett system ska eftersträva i varje given stund. I keep coming back till det här med behovet av att grunda, och ett sätt att göra det på är att vila, pausa subsystem - må det vara med hjälp av träning, eller att känna smärta. Ibland kan det handla om att fördjupa sig i något, och ibland kan det handla om att söka nytt - in the end it comes down to balance. 


Så, nu när jag argumenterat från alla håll och kanter för varför det är meningsfullt med att "känna rent", glöm allt jag sagt - man ska inte approacha rent kännande som ett projekt, ett varför med mening. Ibland är det enda vettiga att låta allting rinna på och av och med en. Att vörda för skapelsen innebär ibland att inte använda skapelsen för att stärka sin självbild och dess position i the chain of being, utan helt enkelt förlora sig själv i brist på identifikation och objektifiering. The pattern that connects är ibland en I-thou-relation med ens känsloliv som är bortom relation till Gud eller andra övergripande system. Ibland är det genom meningslösheten, tautologin, som något föds, och detta sker genom att man låter länkarna mellan propositionerna i tautologin förbli tomma, låter bli att fylla dom med innehåll och därmed kontextualisera dom jämte de diskurser inom vilka de skulle kunna äga rum och systematiseras. Smärta är inte det enda man kan låta bli och låta vara på detta sätt och därmed göra ren, men det är min ingångspunkt in i det hela, just nu. Hence: ren smärta är inte dygdig, något att vara stolt över. Ren smärta är inte en gåva, något man tar på ett vare sig bra eller dåligt sätt. Ren smärta är inte heller något man får, förnekar, eller gör något av. Ren smärta finns enbart i nuet - det bara är. Ren smärta är bortom mening och syfte - #justdoit. Ren smärta är inte ens något som ska strävas efter (där har vi rävsaxen igen). Ren smärta. Just because.

 non non sequitur




* "The meaning of human acts according to the mythical man does not arise from their crude, physical datum, but with their property of reproducing a primordial act, of repeating a mythical example. Marriage and the collective orgy echo mythical prototypes; they are repeated because they were consecrated in the beginning ("in those days", in illo tempore, ab origine) by gods, ancestors, or heroes. This is the original ontology, the archaic ontology."
- Myth of The Eternal Return (Mircea Eliade)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar