torsdag 26 maj 2016

Hur man hamnar rätt

Det här inlägget är en companion piece till När man hamnat rätt. Inlägget har även beröringspunkter med Introducing - #backonmyregimen.




________



Ibland får man höra att man inte kan älska andra förrän man älskar sig själv. Jag tycker det är minst lika relevant att säga att man inte kan älska sig själv om man inte älskar andra. En del av processen att älska sig själv är just att se sig själv i andra, att våga se sig själv i något som inte redan är det vad man tror sig vara. Det är en process av identifikation och internalisering, både ett sätt att göra världen större och ett sätt att göra en större del av världen en del av sig själv. Ett sätt att komma närmare omgivningen och på så sätt bli mindre rädd för att vara en del av den och konsekvenserna av att identifiera sig med den. Ett sätt att ersätta rädsla med kärlek. För egot som gärna vill definiera vad du är för något och vart dina gränser går vill inte kännas vid det som egot ogillar eller är rädd för, det som är annorlunda. Egot är en varelse av status quo och kräver mycket poking and prodding innan det ger med sig och ändrar det innehåll och uttryck det tar.


Om du hatar delar av dig själv så finns risken att egot kommer försöka dölja dom delarna för dig i, varpå din tillgång till dom minskar och chansen att du upptäcker dom och blir vän med dom blir mindre. Och jag är övertygad om att man måste bli vän med egots fiender för att kunna bli vän med sig själv, vilket innebär att de försvarsmekanismer beskrivna ovanför inte är vägen till självkärlek och att en nödvändig del av processen för att älska sig själv innefattar älskandet av De Andra.

 
Det är en process som till synes är motsatsen till den process av avidentifikation som är vanlig bland de som söker upplysning genom stävjandet av egots impulser. Där exempelvis hinduismens neti neti söker finna Brahmins essens genom apofatiska metoder och ett förnekande av att jaget eller det gudomliga är någonting som kan identifieras eller kategoriseras, så är den form av expansiv meditation som jag här beskriver snarare ett sätt att finna det gudomliga genom insikten om all-potentiell identifikation - älska din nästa och det gudomliga är överallt.

 

Världen är oändlig, men sättet världen är beskaffad på i kombination med egots storebror-mentalitet får oss att tro att det vi tror är sanningen, medan sanningen i självaste verket är att allt vi tror oss veta filtreras genom egot och dess försvarsmekanismer. Av de miljoners informationsbitar som alla dina sinnen tar in i denna stund når enbart en bråkdel ditt medvetna varande, den instans där du medvetet bearbetar tvivel och osäkerhet och även kan bearbeta egots begränsningar. Konsekvensen av detta är att du inte är den du tror dig vara och att du faktiskt alltid är i en tillblivelse som är en glidning i både perceptionsförmåga och verklighetens inre skiftningar.

 
Om du inte vill vara snäll och acceptera saker som du tänker är utanför dig själv så kommer du aldrig kunna acceptera dig själv då du redan är utanför dig själv because se ovanför. För att överhuvudtaget kunna göra någon shadow work/terapi krävs det att du är villig att öppna upp och se vad som finns framför dig och acceptera det. Att förstå att vad du än hittar så är inte det en spegling av din innersta varelse, ditt sanna jag, även om det kan se ut som att det omedvetna på många sätt är en mer sann spegling av vem du faktiskt är än vad du själv väljer att tro att du är och vill beskriva dig som. Eller så väljer du att äga även "ditt sanna jag" och säga att ditt sanna jag är precis vad det verkar vara, även om ditt sanna jag exempelvis är småsint, är lat och inte har tålamod med människor.


Så vad har shadow work inneburit för mig själv personligen som transperson? Det har varit en kamp mot min egen inre fascist, min vilja att vara en av dom (the "in crowd"), min vilja att passa in och att göra det på ett sätt som innebär att distansera sig från det som inte passar in, från dom andra. Neti neti, liksom.


Att arbeta med skuggorna har för mig inneburit att försöka se ljuset som avger skuggorna och att göra detta genom just processen att försöka älska allting ovillkorligt - inklusive hatet och motståndet mot att älska allting! It's acceptance all the way down liksom, i en dialektisk spiral av acceptans och motstånd, identifikation och avståndstagande.


Jag har fått lära mig om och om igen att åtminstone för mig själv kunna stå för att det är fullt möjligt att diagnosen autogynefili skulle kunna appliceras på mig och vara en förklaringsmodell som har sanningsvärde. Att det är ok om det är så att jag vill positionera mig som kvinna och ha en kvinnlig kropp för att jag älskar kvinnlighet, eller för att jag har något slags kvinno/mamma/trygghetskomplex som jag associerar till just kvinnlighet och approprierar på något twisted sätt. Att jag är älskvärd även om kvinnlighet är en snuttefilt för mig i en vuxenvärld där jag har misslyckats med att copa med det faktum att jag inte har tillgång till kvinnokroppar och moderlig trygghet ovillkorligt. Att jag kanske vill vara kvinna som ett sätt att positionera mig i samhället utifrån mina beta-tendenser (hade hellre haft en länk med något Richard Dawkinsigt med fokus på biologi snarare än respect the cock and tame the pussy-igt här) och att det också är ett vettigt sätt att hantera mitt sociala varande på. Att det kanske är sättet jag uppfostrades på av min mamma som gjort att jag numera inte hittar något vettigt sätt att vara man på och att det inte gör mig till en sämre person för att jag har hittat ett okonventionellt sätt att hantera det problemet på. Att det inte spelar någon roll om jag rentav vill vara kvinna för att det är det enda sättet jag vet att göra mig fri från mommie dearest. Att min identitet som kvinna inte kan nullifieras om det skulle visa sig genom ett implicit association test att jag inte (omedvetet) identifierar mig själv som en kvinna*. Att oberoende av vilken förklaringsmodell som än skulle kunna appliceras på mig och oberoende av hur hemsk den än låter och oberoende av hur mycket jag än spjärnar emot och vill kritisera den, så måste det finnas utrymme för att fråga sig "what if?" och svara "so what?".


Pervers, psykiskt sjuk, äcklig - skuggorna som bara är teorier men som bör tas med en seriös klackspark. Men oberoende av vad jag än är villig att acceptera att jag kanske är, så är jag inte villig att acceptera den dåliga sortens skam som ofta följer på ovanstående epitet. Och om jag inte vill skämmas så måste jag känna stolthet.


Jag har nu snackat mycket om acceptans, om att i någon bemärkelse sakna teoribildning gällande skuggornas (eller i detta fall transsexualismens) etiologi, om att inte bry sig either way the cards really fall - åtminstone vad gäller egots dömande och ens egna potentiella skamkänslor. Men jag har även snackat om att älska sin nästa och i förlängningen älska sig själv, och med detta kommer stolthet snarare än en känsla av stillsamt lugn - åtminstone för mig. Så samtidigt som skuggarbetet jag här beskriver är en form av detachment genom avidentifikation så mynnar det inte nödvändigtvis ut i en inre ro som kan liknas vid grönt te och zenbuddhismens icke-euoforiska satori. För mig funkar det inte att bara bryta ner det egot identifierar sig med och sen go with the flow, utan jag behöver lite coagula för att balansera upp det hela, behöver återidentifiera ånyo för att fungera som person. Och det är där stoltheten kommer in.


Stolthet är en form av identifikation som kan göra förändring svårare när den väl stelnat, men den gör processen av varande enklare och att respektera det stabila varandet är lika viktigt som att idolisera förändringen, framåtskridandet, diversitet, teh gender bending och relaterade idéer som har en tendens att finnas i samma memkluster av postmoderna new age queers. Och sen tror jag faktiskt också att vissa stelnade strukturer och därmed stabilitet även möjliggör positiv förändring, varav just egots stolthet kan vara en sådan struktur. Den sanna zenmästaren bryr sig faktiskt inte ens om att vara ödmjuk, att vara icke-fäst vid livets trivialiteter, eller att vara "utan begär", utan bara är det hen är, och om hen är awesome, innehar arete, beter sig dharma och andas Quality så följer det naturligt att hen bör vara stolt över det.


Summa summarum - undersök hatet, utforska kärleken och sök förstå din bristande vilja att identifiera dig med vissa saker (them transvestites) och din trängande vilja att identifiera dig själv med vissa andra saker (them true transsexuals). Först i stunder då du upplever att ditt sinne är fritt från dina begränsningar vad gäller identifikation och ego kan du undersöka vem du faktiskt är. Och när du inte längre är knuten till en föreställning om att du gör saker av nobla skäl, när du är beyond good and evil, när du är villig att acceptera att det inte är skamligt att göra något av "egoistiska" skäl, när du förstår att det inte spelar någon roll om din önskan är baserad på en psykopatologi, and so on and so on - först då är du fri att komma fram till vem du är. Du kanske aldrig kommer fram till varför du är som du är, men du kommer finna tillräckligt med frågor och stolthet för att hålla dig sysselsatt resten av livet.

________



 

  ________


* Ett test som jag förvisso inte hittat** men åtminstone för mig vore mer intressant att genomföra än intelligenstesterna som tvingades på mig under min andra könsutredning, även om det vore ytterst problematiskt att faktiskt använda testet på könsutredningar som underlag för diagnosens vara eller ickevarande. Jag fick after all en "strong association of Male with Science and Female with Liberal Arts compared to Female with Science and Male with Liberal Art"s på ett Gender/Science IAT som jag tog, och när jag gjort andra IA-tester har jag också hamnat i den grupp som har mest omedvetna associationer av icke-PK-typen. Jag tror det hänger ihop med varför jag har strugglat så jävla mycket med att våga se mig själv som kvinna - jag har helt enkelt värsta samhället i mig som jag konstant behöver bekämpa för att existera autentiskt. Hm, det här ger mig en idé. Det finns ju terapi-metoder som använder sig av positive  reinforcement i form av att man varje dag under någon period under tidspress och på samma sätt som i IA-test får associera sitt namn med positiva saker, och detta ska ha effekt på självkänslan för deltagarna. På samma sätt skulle man kunna få träna sig på att associera sitt namn med sitt medvetna kön. To the science mobile, scientists!

** Men ja, testet finns, åtminstone för transbarn.

tisdag 24 maj 2016

Vecka 20

Min tanke förra veckan var att träna varje dag. But the best laid plans of mice and men - en crossfit-tävling kom i vägen under helgen och det fick istället bli fem träningsdagar. Och då blev det ganska tydligt (särskilt med två nätter med enbart 5/5.5 timmars sömn) att jag inte riktigt är skapt för högvolym-program när de körs på säg fem träningspass på raken. Bristen på sömn och bristen på vila efter seriespelen gjorde att denna vecka inte var särskilt representativ, men å andra sidan så brukar jag ha sömnproblem och andra stressorer i mitt liv som fuckar upp träningen överlag så på det stora hela är var veckan kanske någorlunda talande för hur det kan kännas att träna fem dagar på raken med hög volym. Jag prövar att träna varje dag nästa vecka så får vi se om det blir skillnad, trots samma volym liksom.


Jag var rädd för träningsvärken som skulle komma efter att ha kört intensivt som fan i veckan (2.5timmar på gymmet när det var marklyftsdag i onsdag) och sedan skulle ha två vilodagar nu på helgen, men jag tror att jag räddades från träningsvärk pga tidningsbärar-gigget de senaste två nätterna. Det blir ju som en träning liksom - benen springer, svetten rinner, man får öva på sin "talk to the hand"-gest när en full människa frågar om man är tjej eller kille, osv. Så ja, det är en stor fördel med att träna varje dag - ingen träningsvärk alls typ. Därmed inte sagt att jag ska lägga foamrollern på hyllan för den känns fortfarande vettig.


Men en jävla massa mer marklyft än vad jag är van vid alltså, dubbelt så för att jag ju gjorde mindre marklyft än vad det stod i mitt förra program, där jag nu kör precis vad det står i ett program som har högre marklyftsvolym till att börja med. Förra onsdagen blev det 5000kg marklyft på <70%1RM och även om jag kört 100x100kg tidigare vilket ju blir 10000kg så var ju det avklarat på en halvtimme eller något sådant och kändes inte lika jobbigt som att nöta treor och tvåor här med 116kg respektive 132kg. Jag trodde fan mitt grepp skulle ta fetslut, men det gjorde faktiskt inte det. Jag känner mig ganska skör i händerna efter veckans två marklyftspass, dock.

I CMS-MS-programmen (som jag nu kör) är marklyftsvolymen mycket större än vad den var under sifferprogrammen (som jag kört i ett år), ungefär 10000kg/vecka jämfört med sifferprogrammens 6000kg/vecka. Böjvolymen är ungefär densamma och ligger på 8000kg/dag. Vi får se om jag kommer uppleva det som behövligt att marka så mycket, särskilt som jag den kommande veckan ska öka böjvolymen på bekostnad av bänkvolymen vilket kommer sätta mer press på min underkropp. De nya volymsiffrorna för nästa vecka efter min fuck-bänk-omräkning är: 11500kg böj/3000kg bänk/8000kg marklyft. Det blir en lite lättare vecka där jag kommer lyfta 5000kg mindre, för att sedan i nästa vecka få uppleva den värsta veckan volymmässigt som jag någonsin haft sedan jag gav mig på Sheikos program - 12000kg mer än denna vecka för en summa på 33000kg sammanlagt. Ska bli intressant hur det känns att gå upp mitt i natten och dela ut tidningar under en sådan vecka. Om någon vill ge mig rumpmassage efter det så kommer jag inte protestera!


Och med det sagt är vi framme vid veckans träningsklipp:


Först ut är det min tävlingsböj med min nyfunna snabbhet på nedvägen. Sedan är det min superbreda assistansböj. Sedan frontböjen. Sedan är det två set marklyft på 132kg, det första med maximal bredd och tårna under vikterna, och det andra med mina nyare stance. Även på denna vikt nu ser man hur vikten flyger upp när jag kör maximal bredd. Fasiken jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Borde jag försöka satsa på den superbreda positionen ändå och tänka att den där månaden då jag var supersvag i marklyftet och i marklyft med maximal bredd specifikt handlade om överträning helt enkelt? Efter dom två seten är det en trea på 70% tror jag, följt av sälrodd med mindre bröstsmärta än förra gången. Sedan är det high bar squats och good mornings på mycket lägre vikt än vad jag är van vid för att jag körde med typ helt raka ben vilket gör att hamstringsen tar den mesta stryken istället för ryggen. På sista passet för veckan gjorde jag deficit deadlifts, deadlifts off boxes, glute ham raises och pulldowns med så pass mycket vikt att jag kunde karusella upp med vikten när jag släppte benställningen. Heh, jag glömde bort att räkna med de fyra klovarna som vikt i deficit-lyften vilket innebar att det blev 15 reps på 110kg istället för 100kg. Det kändes tungt som fan men nu när det är över är jag nästan lite glad över att jag tog mer än vad jag borde. :P Om ni märker/undrar varför jag släpper vikten i den delen av klippet lite framför mig varje gång så är det för att stången är så nära fötterna vid startposition att om jag hade släppt vikten rakt ner så hade min fotrygg krossats. It can't get more deficit than that!


Nästa vecka då? Jag kommer fortsätta som vanligt med att köra min tävlingsböj två dagar i veckan och high bar/low bar en gång i veckan vardera, så får frontböj leva vidare primärt som assistansövning. Which reminds me - var fan tog min low bar squat vägen denna vecka? Jag är säker på att jag filmade den, but...

Såhär ser nästa vecka ut volymmässigt, efter att ha ändrat om volymen för böjen och bänken:

1 day (Monday)    %    reps    sets    weight
1Bench press    50%    5    1    35
        60%    4    1    42
        70%    3    1    49
        80%    5        56
        85%    1    3    60
        75%    4    2    53
        55%    4    1    39
        65%    2    2    46
2    Squat    50%    4        65
        60%    6    1    78
        70%    3    3    91
        80%    12/11        104

3 day (Wednesday)        %    reps    sets    weight
1Def dead    50%    3    1    83
        60%    3    2    99
        65%    2    4    107
2Bench press    50%    5    1    35
        60%    4    1    42
        70%    3    1    49
        80%    1    3    56
        75%    3    1    53
        70%    2    1    49
        60%    4    1    42
        50%    8    1    35
4Deadlift    50%    4    1    83
        60%    4    1    99
        70%    3    2    116
        80%    3    5    132

5 day (Friday)        %    reps    sets    weight
1    Squat    50%    4        65
        60%    6    1    78
        70%    3    3    91
        80%    12/11        104
        70%    24        91
        60%    5    1    78
        50%    5    1    65
2Bench press    55%    5    1    39
        65%    4    1    46
        75%    8/7        53
     
6 day         %    reps    sets    weight
4Deadlift knee    50%    4    1    83
        60%    4    1    99
        70%    3    2    116
        75%    2    5    124

Nyhet - Faking It har blivit inställt



En av mina favoritserier på TV hade säsongsslut nyligen, och i samband med detta meddelande producenterna att den tredje säsongen som just avslutades kommer vara den sista.


Well that sucks. Det är inte många serier som ovanpå att ha bögar, flator, poly-relationer, en intersexuell kvinna och en transsexuell kille även är quippy och totally awesome. Det finns en särskild plats i mitt hjärta för amerikanska high school-serier, och Faking It är numera i gott Hall of Fame-sällskap med Buffy, Veronica Mars och Glee. Som om inte detta vore nog så ställdes även Agent Carter in samma vecka, även den pga låga tittarsiffror. Men det gör inte Agent Carter till en sämre serie för det - Agent Carter har lärt oss att inte tilldela saker värde utifrån mainstream appeal.


Peggy Carter was awesome that way. En förebild för oss alla. And now we honor her by having her with us at all times.


Så RIP Agent Carter och Faking It - må ni ha kommit till ett ställe där Firefly fortfarande sänds och Veronica Mars fick fortsätta tills det var färdigt.

torsdag 19 maj 2016

Snusk


It would seem that things are about to get dirty. Redan har gotten dirty, I guess. NSFW, although det kanske är lika bra att utgå ifrån att den här bloggen är det generellt sätt. Men just det här inlägget blir väl lite extra mycket NSFW, för att jag här kommer skriva om intima saker som jag har funderat på om jag ens ska skriva om överhuvudtaget. Jag vill inte vara en del av normsamhällets exotifiering av transpersoner och dess fokus på transpersoners kroppar generellt och könsorgan specifikt. Jag vill inte heller påminna folk om vilken typ av könsorgan jag har för att jag själv inte är bekväm med mitt könsorgan och för att jag vill betraktas som kvinna och tänker att det är svårare för folk att uppfatta mig som kvinna när dom påminns om könskonträra karakteristika som just könskonträra könsorgan. Samtidigt vill jag ju tala om det som känns angeläget och viktigt för mig. Just nu råkar det vara det här med snusk, och just nu råkar bloggen fortfarande kännas som en privat dagbok för att så få personer läser den och kommenterar på den, vilket gör att att jag känner mig ganska anonym när jag skriver och vågar dela med mig av saker här som jag enbart pratar om med vänner annars. Win win, except for future me.


Så, klitta. Penis. Ni vet. The whatchacallit. The thingamabob. Den där mojängen. Vad vi än väljer att kalla den så har saker känts väldigt annorlunda i den och överhuvudtaget i hela mitt sexuella varande sedan jag började med testosterondämpande. Det underlättar om vi delar in mitt post-testodämpande sexuella varande i tre stadium - 1) post-spiro, 2) post-androcur, och 3) post-viagra. I det första stadiet så kunde jag fortfarande använda min klitta som en penis även om jag blev ännu mer öm än vad jag var redan innan jag började med hormonbehandlingen. Just min könsliga ömhet har jag funderat kring länge, varför jag alltid blivit väldigt öm snabbt av beröring och haft lätt för att slakna av viss typ av beröring, exempel avsugning. Sånt ska man ju tåla och älska om man har en penis, har jag förstått. För mig har det alltid (generellt nu, inte enbart vid avsugningar, mm) krävts en viss effort dock för att hålla mig hård, vilket också är varför jag har funnit det så otroligt befriande att knulla någon med strap-on, just för att jag inte behöver lägga någon effort i att hålla mig hård. För att behålla hårdhet har det alltid krävts att jag aktivt spänt vissa muskler - och då åsyftar jag inte på biceps. Till idag vet jag inte om det är såhär det är för dom flesta penisbärande personer, eller ens en liten minoritet.


I första fasen blev de sexuella problem jag redan upplevde mig ha exacerbated, alltså att jag slaknade ännu lättare, var ännu ömmare än vanligt, och hade ännu sämre orgasmer. Men jag kunde fortfarande bli hård och jag hade en vilja att dominera mina partners sexuellt, två saker jag i fas två skulle upptäcka var intimt sammankopplade. För i fas två, efter att jag påbörjade min statligt sanktionerade hormonbehandling med b la androcur, så blev mitt könsorgan som en tam klitta. Vad menar jag med "tam"? Jo, min förmåga att bli hård blev mindre och mindre tills den försvann helt och hållet, men min sexuella njutning blev inte större för det, utan sex överlag blev mycket mer tamt och foreplayigt (eller rentav afterplayigt) för mig.


Jag försökte mig på olika trick för att få igång maskineriet där nere men gav till slut upp och började se det hela mindre som en utmaning och mer som en chans att utforska andra delar av min sexualitet än de jag fokuserat på tidigare. Mitt behov av fysisk närhet hade ju om något ökat, även när den könsliga driften hade försvunnit helt och hållet. Med det försvunna behovet av könslig stimulering och det förr i tiden mycket påträngande behovet av att penetrera saker, förslagsvis fittor, hade även min sexuellt dominanta sida försvunnit helt och hållet. Detta var fascinerande för mig, för inte är väl en så integral del av ens sexualitet kopplad till något så simpelt som hormonnivåer eller förmåga att bli hård, men jag var samtidigt inte förvånad då min dominanta sida brukade dyka upp först när jag var just kåt. När jag tidigare fått andra att försöka ta bilder på mig själv som sexuellt dominant varelse så har det inte gått för att det helt enkelt inte är något som jag har kunnat framkalla på beställning framför en kamera utan snarare varit något som kommit först när jag legat ovanpå någon, hållit deras armar bakom deras huvuden och tänkt på hur mycket jag ska ravish them.


Överlag har sex för mig alltid känts lite äckligt om jag inte varit kåt, och efter att jag fått orgasm har mitt intresse för sexuella ting inte bara varit svalt utan faktiskt anti. I fas två där jag inte hade förmågan att bli hård längre återstod bara motpolen till min dominanta sida, nämligen den som var all about det sensuella, det mjuka, det vackra. Jag var nu helt slak, men jag hade börjat få små ryckningar i kroppen som kom från något inre som var kopplat till mitt kön men ändå inte. Som att det kom från en plats innan könsorganet. Jag väntade spänt på att det med tiden skulle bli något mer av dessa qualia, för att det kändes som att dessa ryckningar kom från något slags djup som innefattade fantastiska helkroppsorgasmer, och jag tänkte att om jag inte får orgasm på tillräckligt länge så kommer kroppen till slut att surrender och låta en flod av helkroppsgoodness åka fram. Det har ännu inte hänt, so there's that. Och inte heller har jag känt någon som helst frustration över att inte ha fått orgasm på jättelänge, so there's also that. Förr hade jag ju hunnit komma i sömnen många gånger under denna period, om jag ens hade kunnat hålla mig borta från porren tillräckligt länge. Which I probably could not, för att jag förr i tiden var jag en flitig användare av pornografi både to get me off och för att ge mig serotoninkick allmänt.


Men sedan jag började med testodämpande har jag tittat på porr kanske 2-3 gånger, mest som ett experiment för att se ifall jag kunde gå igång på det, snarare än för att jag längtade efter det eller kände ett behov av det. Och tja, det är inte lätt att gå igång på porr längre. Svårt att gå igång på bilder på utfläkta fittor med yummy och droppande fittsaft och annat sånt mysigt som gjorde mig våt och hård förr i tiden.

(I told you it was NSFW)

Vad jag har börjat göra lite smått är att ha sexuella fantasier. Alltså inte på ett sätt som lett till onani, för det är ju meningslöst, men på ett sätt som, åter igen, är ganska foreplayigt och tamt.

(Om du hellre ser en film på underbart och hett sex som jag går igång på så är det här klippet på Amarna Miller och Charlotte V (?) jättefint. Allt från sättet Amarna ler på när Charlotte närmar sig orgasm till hur de pussas efteråt är vackert och so much a turn on för mig.)

Att ha sexuella fantasier om folk har jag inte haft sedan jag var typ tio och upptäckte att man kan låta bli att använda fantasi och stirra sig blind på underklädeskataloger istället. Sedan jag upptäckte porr, liksom. Coincidence? Vet inte, men jag vet att jag de senaste femton åren antingen haft sex med folk eller tittat på porr, men inte fantiserat eller läst erotisk litteratur eller hittat på något annat sexuellt. Inga fantasier har jag alltså haft, förutom såna där brief flashes man kan få på stan när man ser någon och får en plötslig urge att dra ner denna någon på marken och göra unspeakable things to them. I fas två var saker inte mer unspeakable än att jag på något sätt hade fallit in i den heteronormativa klyschiga föreställningen av hur lesbianer har sex - klapp klapp.


I fas två började jag undra ifall min nyfunna asexualitet skulle hindra mig i min framtida romantiska resa. Blue balls är inte särskilt kul för dom flesta, och att ha sex när man inte är kåt var inte något jag ville göra särskilt ofta, vilket skulle kunna skapa stora problem i en romantisk relation. Och även om jag är poly och skulle kunna säga åt mina romantiska partners att dom får bli sexuellt tillfredsställda av någon annan så har jag ju redan tried that one och den funkar bara i teorin, för om någon verkligen är romantiskt intresserad av dig så vill dom bli tillfredsställda av just dig och vill inte höra att du hellre vill att någon annan tillfredsställer dom.


I fas två funderade jag även över huruvida min bristande orgasmiska och könsliga förmåga skulle göra det svårare att knyta an till mina kära, om det skulle vara svårare att befästa känslor av närhet och intimitet pga bristande könslig drift - it is after all en ganska stark evolutionär kraft och social glue. Jag kände mig dock mer närvarande i fas 2 än vad jag gjort tidigare när jag faktiskt var kåt under sex, så jag kom fram till att det var en obefogad farhåga. Nu kunde jag ju fokusera på att just connecta snarare än discharga, och jag hade även tidigare i livet märkt att min kropp som helhet blev mindre känslig när jag var kåt, något som inte hände nu och därför gjorde att min kropp kändes mer allmänt charged. Jag minns alla de stunder som jag blivit smekt i ljumsken och njutit av beröringen, varpå jag blivit kåt och plötsligt inte kunde njuta av beröringen längre för att jag tappade känseln i huden nästan helt. Differentkindofgains, som det kan heta.



Fas tre då?


Sorry, wrong pic.

 

Let's try that one more time.


Now we're talking. Och herre min gud, jag skojar inte - jag har aldrig varit så hård, konstant, i en timme eller två, i hela mitt liv. Jag behövde inte anstränga mig det minsta, jag slaknade inte till en enda gång trots väldigt mycket beröring och penetrering, och ja, herre gud bara. Tyvärr var jag fortfarande lika öm som tidigare så jag fick ingen orgasm och på det stora hela så var det en blandad upplevelse då det var underbart att känna lust igen, men även gjorde ganska ont. Det var tur att min sexpartner som var med mig då älskade min kuk (för det är precis vad det var just då) så fruktansvärt mycket och att jag kunde se henne njuta och gå in i hennes njutning istället för att fokusera på min ömhet. Vad som inte var lika tur var att jag visst råkade ut för en ganska vanlig biverkning vid intag av viagra, en biverkning jag inte hade en aning om och därför ledde till att jag började känna mig både lite smått hög och orolig en sisådär kvart efter att jag svalde det magiska blå pillret.


När effekten väl kickade igång så gick jag ifrån sängen gång på gång för att ställa mig vid fönstret, ta på gardinerna och säga "wooow - woooow" upprepade gågnger. Precis som en person som är hög, typ. Det var något med färgerna, kände jag. Woooooww, sooo bluuuueeee.


Det kändes ganska freaky ett tag, varpå jag och min partner började läsa bipackssedeln till viagra och upptäckte att, ah, hm, ok? Tydligen var det bara att börja vänja sig vid att jag enbart skulle komma att knulla smurfar from now on.

 
Trodde jag då i alla fall. Men faktum är att jag kanske kommit in i någon slags fjärde fas, då jag bara en vecka efter min första viagra-dos fick orgasm för första gången sedan början av fas två. Jag hade ätit 400kcal den dagen och hade sedan sex på kvällen, varpå jag mirakulöst nog var lite hård och stayed lite hård utan smurfhjälp. Jag trodde först att jag hade glömt ta testosterondämpande eller något, men så verkar inte ha varit fallet. Jag var även väldigt pigg hela dagen och fick väldigt mycket gjort, så det var väl rent allmänt en bra dag helt enkelt. Edgingen var väldigt skön, på ett ovanligt och mer helkroppsligt sätt än jag upplevt tidigare, och är något som jag definitivt vill utforska mer i framtiden men inte vågade utforska senast jag hade sex för att jag var rädd för att slakna närsom då jag ju som sagt inte ens kunnat bli hård på ett bra tag nu utan, ja, smurfhjälp. Men jag måste ändå säga att jag lyckades smurfa till det ganska bra.


So, fas fem, cumming up? Vi får la se. Jag tänker fortsätta experimentera med viagran och även utan. Känns skönt i alla fall att kunna känna lust och inte bara åtrå, eller tvärtom, eller hur man ska använda det här jävla språket egentligen. You know what I mean - att båda ha och äta kakan. Kunna både knulla någon the hetero way och vara ryckig och innerlig. På tal om heteronormativt by the way:


Fan vad heteronormativt. Jag menar tänk så vill man bara papa smurfa någon i ansiktet?

tisdag 17 maj 2016

Vecka 19, tävlingsprep och ALL I DO IS WIN WIN WIN NO MATTER WHAT

Jag sticker till SM!


Seriespelen 2 gick precis som dom skulle. Allt kändes bra, och det hela var en mycket mer angenäm upplevelse än förra seriespelen där jag korkade ut helt vad gällde energi. Denna gång slapp jag ha jobbat natten innan och jag slapp även återhämta mig från en förkylning. Det jag inte slapp var att deffa ner mig och vattenbanta ganska hårt dagen innan. Men det vägdes upp av att vänner kom och tittade på och även hade med sig ett halv kilo godis som jag åt upp under dagen. ^^ Jag tror helt seriöst det var rätt väg att gå för min del, att bara käka massa godis hela dagen, alltså även precis innan lyften, bara all I do is eat eat eat candy no matter what. Bortsett från frukosten som bestod av pasta, och en mindre lunch vid tolv som bestod av, well, pasta, så åt jag alltså enbart ett halvt kilo godis fram till åtta på kvällen då jag gick med några från klubben till donken (McDonalds). Nyttigare dagar har jag haft, eller frågan är kanske snarare om jag haft onyttigare dagar ens. Hm vänta, typ hela tävlingsveckan har varit fruktansvärt onyttig när jag tänker efter - det enda som saknas är lite alkhol på det hela. Men faktum kvarstår - jag åt massa snabba kolhydrater hela dagen och mina energinivåer kunde knappt varit bättre givet mina förutsättningar. Ergo:


Och det var inte mycket snabba kolhydrater enbart under tävlingsdagen utan även dagarna innan. Såhär såg min sista riktiga måltid ut, onsdag kväll.

(En jävla massa ris, proteinpulver och blåbärssylt)

Hur såg det ut därefter då? Torsdagen och fredagen såg ut på följande vis:

400g ris (1400kcal)
220g rapsolja (2000kcal)
4dl whey (600kcal)
75g socker (300kcal)
 =4300kcal

Och lördagen såg ut så här gånger fem:

Breakfast and lunch and dinner and everything else of a champion.

What is this topsy-turvy madness you ask? And I answer:

4ggr: 1dl whey (600kcal)
5ggr: 75g socker (1500kcal)
5ggr: 44g rapsolja (2000kcal)
=4100kcal

Lördagen var something else entirely jämfört med maten jag åt i tisdags när jag slutade deffa och började käka 4000+kcal igen fast i form av fast föda. Ja, någorlunda fast då. Åtminstone med en del fiber. Så här ser fyra portioner gröt med proteinpulver, kanel och sirap på en tisdag ut.

#withgrötpowercomesgrötresponsibility (toholdinfarts)

Lite såhär var det:


Ja plus en massa rastlöshet då för att jag inte är en livsnjutare utan alltid är på flykt undan någonting och därför måste lyfta tungt för att ha kraft nog att fortsätta fly. Take away the lifting and all I wanna do is pull pull pull my hair out. Ok jag kanske ska se till att få ut den där jäkla låten ur skallen nu, exempelvis genom att föra över den till era skallar istället.


Det värsta med lördagen, dvs dagen innan seriespelen, var ju ändå den otroliga törst som jag upplevde och aldrig hade upplevt tidigare, inte ens de två gånger då jag vattendeffat innan. Det jag gjorde annorlunda denna gång var att dricka omkring en liter vatten istället för två, och sedan var jag även ute och spelade volleyboll och hade allmänt många lager på mig för att svettas ut extra mycket vikt. I slutändan var det väl inte värt det för jag vägde in på 58.2kg vilket innebär att jag kunde ha vägt ett halvt kg mer ganska lugnt då jag även började dricka vatten redan innan invägningen när jag vägde mig på en klubbmedlems våg och insåg att det var chill. Hade jag bara väntat en kvart med att börja dricka så hade jag hamnat på under 58kg alltså, ett helt kilo ifrån maxvikten. Det här med att vattenbanta som jag gjorde denna gång vill jag inte göra någonsin igen, men jag blir så illa tvungen om två månader på SM misstänker jag. Alltså jag mådde inte dåligt av det kroppsligt, fick inte ens huvudvärk, men jag var bara så fruktansvärt törstig att det var barely uthärdligt rent psykologiskt.


Väl på plats kändes allting bra även om jag drack och drack men inte riktigt kände mig tillfredställd. Behövde inte alls särskilt mycket koffein och drack knappt något kaffe alls dock, vilket är väldigt ovanligt för mig som kaffar i mig 1000mg koffein varje dag annars. Jag försökte ta tupplurar vid två tillfällen vilket gick sådär, men allt klickade så bra så jag blev inte så fasligt trött som jag annars kan bli när jag inte får tupplura. Måste väl ha varit the high av att det var en toppendag eller något. Och godis, of course. Jag var även mindre nervös generellt och lyckades slippa stage fright när jag lyfte, vilket fortfarande förvånar mig litegrann med tanke på att jag hade fått värsta paniken om jag hade ställt mig inför lika många människor och öppnat munnen för att säga något annat än "GHJJAAAWWWHH!!!".


På tal om panik så fick jag nästan en panikångest-attack efter ett av knäböjslyften, men jag lyckades lugna mig själv till slut, vilket jag även gjort andra gånger då ångestattacken varit på gång efter ett maxlyft. Blir bara så satans mycket adrenalin liksom, särskilt när jag kör beast-mode-taktiken och gör mig själv redo för blod precis innan ett lyft - då kan jag känna att mina händer börjar skaka redan innan själva lyftet börjar för att jag har så mycket adrenalin i kroppen.


Innan jag går in mer specifikt på tävlingsdagens resultat så tänkte jag kort nämna hur saker såg ut dagarna innan tävlingen. Ett sätt som dom såg ut på var följande sätt:


Det är alltså mitt högra bens ljumske ni ser här, och ni gör det för att jag fick skavsår av min vanliga cykel plus motionscykel. För det var sån jävla cardio-shite som jag sysslade med dagarna innan tävlingen.


The things we do... Sedan upptäckte jag även precis i frakking slutet av min deff att jag borde ha prövat deffa med hjälp av intermittent fasting, eller ja, genom att skippa frukostar helt enkelt. För skippa frukosten gjorde jag de två sista dagarna av min deff - av en anledning jag inte längre minns - och då kom jag ihåg att jag ju blir mycket mindre hungrig resten av dagen efter att ha skippat frukost. Med tanke på att min deffperiod tog hårt på mitt psyke för att jag åt fem gånger om dagen och var konstant hungrig så kommer jag vid nästa deff skippa frukost och käka tre gånger, vilket kommer kännas så mycket bättre.

Så. Tävlingen.

Tyvärr har jag inte video på mina böj då jag glömde bort att be någon filma dom, igen, men jag öppnade på 125kg som var 5kg över mitt förra tävlingsbästa och 5kg under mitt personbästa. Det var också den vikt som jag fick tre röda ljus på förra seriespelen pga otillräckligt djup. Denna gång var det vinna eller försvinna som gällde tänkte jag så jag började där jag slutade förra seriespelen för att få fler chanser på de vikter som var relevanta för SM-kvalifikation och ifall jag skulle ha problem med djupet igen. Men det verkar som att min träning med att gå ner snabbt i böjen has paid off för jag fick tre vita ljus och böjen ska ha sett bra ut. Själv minns jag ingenting, but that's a good thing probably. Very zen like. När jag filmade lyften på uppvärmningen hade jag problem med djupet som vanligt så det var lite nervigt men något hände därute på podiet, en högre makt kickade väl ut mig ur min egen kropp och tog över.


När första lyftet var avklarat ville jag försöka ta 130kg så att jag skulle slippa marklyfta 165kg mot slutet av dagen, en tidpunkt då jag var rädd för att jag skulle ha tappat all energi, precis som förra gången. Även på 130kg ville jag ha två försök så jag gick på denna vikt direkt istället för att mellanlanda på 127.5kg. Då jag inte har video får ni istället ett bildspel.


Tre vita ljus på det lyftet också - en bättre början kan man inte ha. Så jag nöjde mig där och var nog den enda personen som skippade min tredje böj. But I had a mission liksom och en del av det uppdraget handlade om att konservera energi och jag tror det var ett bra val för hade jag gett mig på 132.5kg är det mycket möjligt att jag blivit så trött i ryggen att jag inte hade vågat ta i ordentligt i marklyftet.

Därefter kom den relativt ospännande bänkpressen. Liksom det handlade mer om att go through the motions då jag kände mig säker på vikterna men likväl vet med mig att jag inte klarar av mer än precis så mycket som jag tog. För mig handlar tävlingsbänken mycket om att följa domarens signaler och bänka korrekt utifrån tävlingens regler då jag annars gärna wobblar fram och tillbaka när jag har stången över bröstet, något som inte gör någon domare glad. Här är de tre lyften i alla fall.




Lite skrek blev det i alla fall på tredje lyftet, även om det ser ganska lätt ut även det. Sen var det dags att sadla om, ta av sig klackskorna och bli allmänt mer rosa för att tiden var inne för marklyft.


Min opener var åter igen 5kg över mitt tävlingsrekord (om vi bortser från marklyftstävlingen förra året) och trots ryggtrötthet så var sinnet skarpt och jag var confident att vikten skulle komma upp. Och det gjorde den.


Nu visste jag att kvalifikationen till SM var över så då gällde det bara att förbättra min total. Då jag tog 162.5kg för några veckor sedan och upplevde att jag hade mer i mig var jag sugen på 165kg. Sen tänkte jag försöka få in 167.5kg för tre tied PR's på en och samma dag, men istället misslyckades jag på 165kg pga greppet. Go tsao de grip fail!
 


Jag skriker faktiskt "FUUUUUUCK!" i slutet där, men domarna missade det eller bestämde sig för att låta det gå. Synd att jag inte har mig själv på film direkt efter det där och mitt ansiktsuttryck när jag inser att jag nyss svurit inför 100-150 pers och även slagit något slags PR i decibelstyrka. Jag försökte mig i vilket fall på 165kg igen på mitt tredje lyft, denna gång med ett par wraps som jag lånade av Tove då jag har fått för mig att det hjälper med greppet, och tja, jag fick i alla fall upp skiten så jag kommer fortsätta tro det. :P


And that's a wrap för seriespelet. Ja fram tills tredje omgången i november eller när det blir. Men innan dess - SM i Norrköping. Fram till SM (åtta träningsveckor) kommer jag att köra Sheiko CMS-MS Prep och CMS-MS Comp. Jag har tänkt pröva träna sju gånger i veckan och se hur det känns. Just nu när jag ändå inte har mer jobb än tidningsbärar-gigget har jag faktiskt energin till det, men om jag inte pallar får jag ju tänka om. Då CMS-MS-programmen är fyradagarsprogram har jag tänkt dela upp tre av passen på sex träningsdagar och köra det sista passet rakt av. Jag har varit inne på att minska på bänkandet och öka böjvolymen men för att ease into det hela tänkte jag köra på som vanligt nu i början. Det blir ändå en jäkla omställning att köra högvolym-program efter att ha kört på sparlåga i en månad tänker jag. To put it into perspective så kommer jag den närmaste månaden att lyfta ungefär 25000kg varje vecka, medan jag den senaste månaden lyfte ungefär 10000kg varje vecka och enbart 4000kg + det jag lyfte på seriespelet den senaste veckan. Så yeah med tanke på att jag den närmaste månaden kommer böja i snitt 1300kg varje dag så behöver jag nog vänja min kropp vid det först. Jag har ju dealat with that kind of volume förr, men det skadar inte att ta det lugnt i början likväl. På tal om att ta det lugnt i början så är det precis vad jag inte gjort nu efter tävlingen utan istället har jag hoppat rakt in i det nya CMS-MS Prep.



Assistansövningar dom närmaste åtta veckorna kommer vara sig ganska lika det jag kört på tidigare, även om mina prioriteringar kommer skilja sig litegrann. Istället för att träna rygg varje träningspass så kommer jag enbart göra det tre gånger i veckan, exempelvis, primärt för att jag inte tänkt satsa på bänken lika mycket längre och det jag kallar för rygg i mina sheets primärt handlar om övre ryggen medan good mornings och annat som känns vettiga för böj och mark går under assistansövningar för respektive main exercise och även under benämningen "core". Såhär kommer det i alla fall se ut med assistansövningarna (siffrorna står för vilket träningspass i veckan jag ska göra övningarna på):

Böj 3/6
Mark 2/5
Rygg 1/3/5
Core 2/4/6
Bänk 4/7
Rotator cuffs 3/5/7

Efter SM får jag fundera vidare på hur jag ska göra med assistansövningarna eller om jag rentav ska försöka hitta en coach som har lust att göra något med dom åt mig. Kanske Stefan Hedengren? Meanwhile: