Jag fick nyss veta att jag numera har 0.4nmol/L testosteron, dvs fyra gånger mindre än genomsnittskvinnan, 50-60 gånger mindre än genomsnittsmannen, 20 gånger mindre än vad jag hade innan jag påbörjade hormonbehandlingen, och fyra gånger mindre än vad jag hade för tre månader sedan. Hormon-shamanen tyckte att mina värden var bra i övrigt och att vi skulle köra på om inte jag hade invändningar. Och det hade jag inte, även om jag på ett sätt hellre hade fått reda på att jag har så låga testosteronvärden efter tävlingen på söndag, så att jag hade sluppit de hjärnspöken som nu får mig att tänka att amagad hur ska jag lyfta sjukt tunga vikter med så här sinnessjukt låga testosteronvärden? Men å andra sidan slog jag ju personligt bästa i knäböjen för bara några veckor sedan so there's my consolation, I guess. Begone, brain spooks, go poof already! Because the proof lies in the poof, that's why.
Well, my body is ready, and most importantly, my whole being is ready. Att jag sedan kallsvettas om nätterna och har mer problem med sömnen än jag haft tidigare är väl bara sånt man får acceptera när man är både i puberteten och klimakteriet samtidigt. Det och mina poofiga testonivåer ska väl inte hindra mig alltför mycket, hoppas jag. Kanske låter jag mer övertygande om jag använder mig av mer utropstecken? Eller låter någon annan föra min talan?
You know you're on the right track when you're quoting psuedo-fascist super villains!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar