________
Ibland får man höra att man inte kan älska andra förrän man älskar sig själv. Jag tycker det är minst lika relevant att säga att man inte kan älska sig själv om man inte älskar andra. En del av processen att älska sig själv är just att se sig själv i andra, att våga se sig själv i något som inte redan är det vad man tror sig vara. Det är en process av identifikation och internalisering, både ett sätt att göra världen större och ett sätt att göra en större del av världen en del av sig själv. Ett sätt att komma närmare omgivningen och på så sätt bli mindre rädd för att vara en del av den och konsekvenserna av att identifiera sig med den. Ett sätt att ersätta rädsla med kärlek. För egot som gärna vill definiera vad du är för något och vart dina gränser går vill inte kännas vid det som egot ogillar eller är rädd för, det som är annorlunda. Egot är en varelse av status quo och kräver mycket poking and prodding innan det ger med sig och ändrar det innehåll och uttryck det tar.
Om du hatar delar av dig själv så finns risken att egot kommer försöka dölja dom delarna för dig i, varpå din tillgång till dom minskar och chansen att du upptäcker dom och blir vän med dom blir mindre. Och jag är övertygad om att man måste bli vän med egots fiender för att kunna bli vän med sig själv, vilket innebär att de försvarsmekanismer beskrivna ovanför inte är vägen till självkärlek och att en nödvändig del av processen för att älska sig själv innefattar älskandet av De Andra.
Det är en process som till synes är motsatsen till den process av avidentifikation som är vanlig bland de som söker upplysning genom stävjandet av egots impulser. Där exempelvis hinduismens neti neti söker finna Brahmins essens genom apofatiska metoder och ett förnekande av att jaget eller det gudomliga är någonting som kan identifieras eller kategoriseras, så är den form av expansiv meditation som jag här beskriver snarare ett sätt att finna det gudomliga genom insikten om all-potentiell identifikation - älska din nästa och det gudomliga är överallt.
Världen är oändlig, men sättet världen är beskaffad på i kombination med egots storebror-mentalitet får oss att tro att det vi tror är sanningen, medan sanningen i självaste verket är att allt vi tror oss veta filtreras genom egot och dess försvarsmekanismer. Av de miljoners informationsbitar som alla dina sinnen tar in i denna stund når enbart en bråkdel ditt medvetna varande, den instans där du medvetet bearbetar tvivel och osäkerhet och även kan bearbeta egots begränsningar. Konsekvensen av detta är att du inte är den du tror dig vara och att du faktiskt alltid är i en tillblivelse som är en glidning i både perceptionsförmåga och verklighetens inre skiftningar.
Om du inte vill vara snäll och acceptera saker som du tänker är utanför dig själv så kommer du aldrig kunna acceptera dig själv då du redan är utanför dig själv because se ovanför. För att överhuvudtaget kunna göra någon shadow work/terapi krävs det att du är villig att öppna upp och se vad som finns framför dig och acceptera det. Att förstå att vad du än hittar så är inte det en spegling av din innersta varelse, ditt sanna jag, även om det kan se ut som att det omedvetna på många sätt är en mer sann spegling av vem du faktiskt är än vad du själv väljer att tro att du är och vill beskriva dig som. Eller så väljer du att äga även "ditt sanna jag" och säga att ditt sanna jag är precis vad det verkar vara, även om ditt sanna jag exempelvis är småsint, är lat och inte har tålamod med människor.
Så vad har shadow work inneburit för mig själv personligen som transperson? Det har varit en kamp mot min egen inre fascist, min vilja att vara en av dom (the "in crowd"), min vilja att passa in och att göra det på ett sätt som innebär att distansera sig från det som inte passar in, från dom andra. Neti neti, liksom.
Att arbeta med skuggorna har för mig inneburit att försöka se ljuset som avger skuggorna och att göra detta genom just processen att försöka älska allting ovillkorligt - inklusive hatet och motståndet mot att älska allting! It's acceptance all the way down liksom, i en dialektisk spiral av acceptans och motstånd, identifikation och avståndstagande.
Jag har fått lära mig om och om igen att åtminstone för mig själv kunna stå för att det är fullt möjligt att diagnosen autogynefili skulle kunna appliceras på mig och vara en förklaringsmodell som har sanningsvärde. Att det är ok om det är så att jag vill positionera mig som kvinna och ha en kvinnlig kropp för att jag älskar kvinnlighet, eller för att jag har något slags kvinno/mamma/trygghetskomplex som jag associerar till just kvinnlighet och approprierar på något twisted sätt. Att jag är älskvärd även om kvinnlighet är en snuttefilt för mig i en vuxenvärld där jag har misslyckats med att copa med det faktum att jag inte har tillgång till kvinnokroppar och moderlig trygghet ovillkorligt. Att jag kanske vill vara kvinna som ett sätt att positionera mig i samhället utifrån mina beta-tendenser (hade hellre haft en länk med något Richard Dawkinsigt med fokus på biologi snarare än respect the cock and tame the pussy-igt här) och att det också är ett vettigt sätt att hantera mitt sociala varande på. Att det kanske är sättet jag uppfostrades på av min mamma som gjort att jag numera inte hittar något vettigt sätt att vara man på och att det inte gör mig till en sämre person för att jag har hittat ett okonventionellt sätt att hantera det problemet på. Att det inte spelar någon roll om jag rentav vill vara kvinna för att det är det enda sättet jag vet att göra mig fri från mommie dearest. Att min identitet som kvinna inte kan nullifieras om det skulle visa sig genom ett implicit association test att jag inte (omedvetet) identifierar mig själv som en kvinna*. Att oberoende av vilken förklaringsmodell som än skulle kunna appliceras på mig och oberoende av hur hemsk den än låter och oberoende av hur mycket jag än spjärnar emot och vill kritisera den, så måste det finnas utrymme för att fråga sig "what if?" och svara "so what?".
Pervers, psykiskt sjuk, äcklig - skuggorna som bara är teorier men som bör tas med en seriös klackspark. Men oberoende av vad jag än är villig att acceptera att jag kanske är, så är jag inte villig att acceptera den dåliga sortens skam som ofta följer på ovanstående epitet. Och om jag inte vill skämmas så måste jag känna stolthet.
Jag har nu snackat mycket om acceptans, om att i någon bemärkelse sakna teoribildning gällande skuggornas (eller i detta fall transsexualismens) etiologi, om att inte bry sig either way the cards really fall - åtminstone vad gäller egots dömande och ens egna potentiella skamkänslor. Men jag har även snackat om att älska sin nästa och i förlängningen älska sig själv, och med detta kommer stolthet snarare än en känsla av stillsamt lugn - åtminstone för mig. Så samtidigt som skuggarbetet jag här beskriver är en form av detachment genom avidentifikation så mynnar det inte nödvändigtvis ut i en inre ro som kan liknas vid grönt te och zenbuddhismens icke-euoforiska satori. För mig funkar det inte att bara bryta ner det egot identifierar sig med och sen go with the flow, utan jag behöver lite coagula för att balansera upp det hela, behöver återidentifiera ånyo för att fungera som person. Och det är där stoltheten kommer in.
Stolthet är en form av identifikation som kan göra förändring svårare när den väl stelnat, men den gör processen av varande enklare och att respektera det stabila varandet är lika viktigt som att idolisera förändringen, framåtskridandet, diversitet, teh gender bending och relaterade idéer som har en tendens att finnas i samma memkluster av postmoderna new age queers. Och sen tror jag faktiskt också att vissa stelnade strukturer och därmed stabilitet även möjliggör positiv förändring, varav just egots stolthet kan vara en sådan struktur. Den sanna zenmästaren bryr sig faktiskt inte ens om att vara ödmjuk, att vara icke-fäst vid livets trivialiteter, eller att vara "utan begär", utan bara är det hen är, och om hen är awesome, innehar arete, beter sig dharma och andas Quality så följer det naturligt att hen bör vara stolt över det.
Summa summarum - undersök hatet, utforska kärleken och sök förstå din bristande vilja att identifiera dig med vissa saker (them transvestites) och din trängande vilja att identifiera dig själv med vissa andra saker (them true transsexuals). Först i stunder då du upplever att ditt sinne är fritt från dina begränsningar vad gäller identifikation och ego kan du undersöka vem du faktiskt är. Och när du inte längre är knuten till en föreställning om att du gör saker av nobla skäl, när du är beyond good and evil, när du är villig att acceptera att det inte är skamligt att göra något av "egoistiska" skäl, när du förstår att det inte spelar någon roll om din önskan är baserad på en psykopatologi, and so on and so on - först då är du fri att komma fram till vem du är. Du kanske aldrig kommer fram till varför du är som du är, men du kommer finna tillräckligt med frågor och stolthet för att hålla dig sysselsatt resten av livet.
________
________
* Ett test som jag förvisso inte hittat** men åtminstone för mig
vore mer intressant att genomföra än intelligenstesterna som tvingades
på mig under min andra könsutredning, även om det vore ytterst problematiskt att faktiskt använda testet på könsutredningar som underlag för diagnosens vara eller ickevarande. Jag fick after all en "strong
association of Male with Science and Female with Liberal Arts compared
to Female with Science and Male with Liberal Art"s på ett Gender/Science IAT som jag tog, och när jag gjort andra IA-tester har jag också hamnat i den grupp som har mest omedvetna associationer av icke-PK-typen. Jag tror det hänger ihop med varför jag har strugglat så jävla mycket med att våga se mig själv som kvinna - jag har helt enkelt värsta samhället i mig som jag konstant behöver bekämpa för att existera autentiskt. Hm, det här ger mig en idé. Det finns ju terapi-metoder som använder sig av positive reinforcement i form av att man varje dag under någon period under tidspress och på samma sätt som i IA-test får associera sitt namn med positiva saker, och detta ska ha effekt på självkänslan för deltagarna. På samma sätt skulle man kunna få träna sig på att associera sitt namn med sitt medvetna kön. To the science mobile, scientists!
** Men ja, testet finns, åtminstone för transbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar