Ur smärtan

Jag har flippat totalt. Eller rättare sagt - jag flippar totalt, dagligen. Förr när jag var deppig så mådde jag dåligt både när jag var ensam och när jag hade sällskap av andra, i någon mån. Innan jag började med antidepp igen nu (this is a thing sedan 1,5 månader tillbaka kanske) så var också detta fallet, alltså att jag mådde fruktansvärt dåligt när jag var ensam och således längtade efter kontakt, men att jag till och med kunde må sämre på vissa sätt när jag var med andra för att det gav ångest och var otillfredsställande. För att det var innebar besvikelse på mötet, mig själv, och universum i stort. För att jag skämdes och var rädd för andra människor, även dom som stod mig relativt nära. Hence isolation under större delen av mina mer depressiva perioder. Just nu pendlar jag dock mellan att spendera dagarna i apati och självmordstankar, och att må helt okej eller rentav skitbra när jag är i sällskap som jag trivs i, exempelvis igår när jag var på gospeldag i Bjärred. Det här är något nytt. Och det pendlar verkligen, där jag ena stunden kan vara ute i gott sällskap och trivas, för att i nästa komma hem till ensamheten och fundera på att ta livet av mig. Jag kan gå upp klockan 12 på dagen efter att ha snoozat i fem timmar för att jag bara vaknade och ville dö, gå ut och göra mina jävla DBT/mindfulness-övningar som jag gett mig fan på att göra, må skit, vara apatisk eller uppgiven en stund till, och sedan lyckas få i mig tillräckligt mycket kaffe och jävlaranmma för att ta mig ut, och faktiskt ha jävligt skoj.

Det här som jag beskriver kanske inte är något ovanligt fenomen, men för mig är det definitivt det. Aldrig har jag känt mig så manodepressiv som just nu. Å andra sidan har jag aldrig varit så dålig på att sysselsätta mig själv som jag är just nu, och en del av det är ett medvetet val. Alltså jag har ju tappat intresset för en massa grejer. Träningen. Tv-spelen. Skrivandet. Brädspelen. Läsandet. Tv-serierna. Allt det där som jag nördat ner mig i som fan förr, to keep the demons at bay. Men jag försöker inte finna tillbaka till dom intressena heller, liksom. Jag vill ju bli av med mina beroende, inte gå tillbaka in i dom så fort jag hittar energi och lust till att göra någonting eller tröttnar på att vara apatisk. Min energi är bättre spenderad på att vara i ensamheten och låta självmordstankarna komma än att läsa nyheter om senaste spelkonsolen, även om det nog fan är lockande ibland att bara släppa allt och sitta hela dagarna framför youtube och facebook. Men nej - känna och bemöta, det är mitt uppdrag. Det där som alla har sagt alla dessa år och jag själv skrivit om men likfuckingväl inte levt upp till. Den där grejen med att vara närvarande i helvetet. Det har jag bestämt mig för att satsa på. Och satan vad jobbigt det är. Jag vet inte om jag har mer magont nu än vad jag någonsin haft i mitt liv, eller om jag helt enkelt aldrig varit så mindful och därför aldrig upplevt det som så jobbigt. Alltså jag har ju haft daglig magsmärta i hela mitt liv, en smärta som likt ångesten är där större delen av tiden, men jag har kunnat tänka bort den genom distraktioner ganska bra. Hell, I still can, då jag kan vrida mig i min magsmärta när jag är ensam hela dagarna och behöva springa på toa hur många gånger som helst, men när jag är bland folk så känner jag vare sig den extrema magsmärtan eller behovet av att gå på toa särskilt ofta. Total flip, liksom.

Men ja, jag har aldrig varit så mindful som jag är just nu. Så medveten om mina beteenden, och särskilt mina automatiska beteenden. Då är det kanske inte heller konstigt att jag inte mår jättebra när jag är ensam, då jag faktiskt bemöter massa jobbiga grejer, det tar energi att vara medveten om vad jag sysslar med, och för jag är inte alls lika mindful när jag är med folk. Jag gör inte särskilt mycket roliga saker när jag är själv, och jag blir inte längre road av dom saker jag tidigare funnit roliga eller intressanta att pyssla med på egen hand. I någon bemärkelse är det sunt, och i någon bemärkelse är det, tja, kasst. Det som är sunt med det hela är att jag inte söker nästa kick konstant (fast jag blir betuttad i och suktar så mycket efter varenda attraktiva kvinna jag lägger ögonen på att det gör ont i min själ, så visst är jag fortfarande extrem i mitt utåtriktade sökande), men det som inte är sunt är att det blir svårt att bearbeta alltihop för att jag inte bottnar i mina känslor på grund av antideppen och därför inte heller kan finna intresse för vare sig stort eller smått. Det gör det även svårare att uppskatta musik och att känna mig levande överlag. Det gör det svårare för mig att använda exempelvis musiken och annan konst för terapeutiska syften. Detta är, på sikt, ett jättestort problem. Hell, det är ett stort problem även nu då jag blir rädd för att antideppen kommer fucka upp mig så att jag aldrig någonsin igen kommer kunna vara innerlig. Hade jag vetat att jag får tillbaka mina känslor när jag slutar med antideppen så vore jag helt inne på att ta dom ett tag så jag får in dom vanor som varit svårare att få in innan på grund av all den ångest jag hade, vanor som exempelvis att meditera eller ta det lugnt överlag. Som det är nu så kommer jag försöka ta ett beslut dom närmaste veckorna gällande huruvida jag vill sluta med antideppen, byta ut dom, eller fortsätta, efter konsultation med min gamla psykolog.

Det sägs att den friske har många önskningar, medan den sjuka bara har ett - att bli frisk. I den bemärkelsen är jag mer sjuk än någonsin just nu, men det är paradoxalt nog ett friskhetstecken. I'm done med att leva ett liv där varje dag är en kamp för att kanske få komma till någonting som är skit med lite ljusglimtar här och där. Jag är trött på det. När min föredetta trolovade lämnade mig för snart 1,5 år sedan så slutade jag i princip med tv-spelandet och att titta på tv-serier, och sökte mig mycket mer utåt, på jakt efter romans och nya bekantskaper. Jag hade förlorat det som betydde mest för mig, och min ensamhet blev så fruktansvärt påtaglig. Det blev för mig påtagligt att jag liksom aldrig investerat i vänskap eller romantiska relationer riktigt för att jag har fått för mig massa saker om vad som är viktigt här i livet, om vad som är rimligt för någon som mig, och vad jag är värd. Jag har låtit mig styras av mina beroenden och rädslor i alldeles för stor utsträckning. Nu, i önskan, i desperationen att bli frisk, finns inga intressen kvar, förutom ett - gemenskap. Att vara med andra människor. Att se, och bli sedd. Att ge och ta emot. Jag tar även detta som ett tecken på tillfrisknande. Att jag sett till att inte isolera mig i min depression som jag gjort förr. Att jag faktiskt har vågat vara mer ärlig och social än någonsin tidigare när jag mått så här dåligt. Men likväl behöver jag att inte gå in i mänskliga sammanhang fullständigt, utan hämta energi därifrån, och sedan gå tillbaka till mitt privata helvete av orkeslöshet, leda, förtvivlan, och apati. Låta mig renas av smärtan.  

Innan har jag tänkt att det är kört för mig vad gäller möjligheten att leva ett liv som jag egentligen vill leva, att jag helt enkelt är så förstörd att det inte finns någonting annat kvar än att leva ett liv i totalt beroende av adrenalinpåslag och kickar. Det är inte konstigt att jag tänkt så, för varje gång jag försökt göra mig av med mina beroenden så har det gjort så ont att jag inte vetat var jag ska ta vägen. Fuck, idag frågade facebook mig om jag ville dela ett minne från fyra år sedan, ett minne som vittnar om hur jag dessa senaste 7-8 åren sedan jag brände ut mig har blivit ännu mer av en narkoman än tidigare, för att jag inte vetat någonting annat än att gå ännu djupare in i distraktionernas värld för att överleva. För att tröttheten varje gång jag inte kickat sedan dess varit så stor att det känts som att jag skulle kunna sova bort år. Här är facebook-uppdateringen från 12e Mars 2013:

Internet overload. Ibland behöver jag dagar av addiction, av alldeles för många intryck, av att hoppa mellan hårdrock och gråt till artiklar om sexism till klipp om spiritualitet, och ibland behöver jag dessa dagar precis när jag mått som sämst, känns det som. Dagar där jag skiter i kroppen, skiter i att försöka producera något, tänka linjärt, fråga mig själv om jag verkligen behöver mer nyheter, om jag borde göra något mer produktivt, något mer zen, något mer praktiskt som att försöka tänka positivt eller känna mig närvarande eller skriva på manifestet. Konsekvenserna av stelheten och beroendet får jag ta imorgon, men ibland så känns det som att jag tjänar mer på att vara en junkie för en dag och få tillbaka känslan av liv, av flöde, av energi, istället för att försöka ta det lugnt och känna av helvetets lågor när tankarna inte funkar, jag är helt tom, och bara vill sova.

Så kanske var idag inte en bra dag för mitt välmående. Men jag mådde bättre än jag gjort på ett bra tag.

Så har det sett ut. Det är en resa jag påbörjade redan i mellanstadiet, någonstans mellan alla excel-tabeller jag gjorde på grund av mitt framväxande kontrollbehov, behovet av distraktion som kom av min ångest och mina tvångstankar, och koncentrationsproblemen som ledde mig till att lyssna på musik samtidigt som jag räknade matte för att jag annars inte orkade hantera tråkiga uppgifter som jag inte kickade på, eller motgångar som gjorde mig rasande. Frågan är hur det ska se ut hädanefter. Min hjärna har ju hela mitt liv programmerats till att svara på mina beroenden och till att skita i att bemöta grundproblematiken. Jag har länge känt på mig att det som saknats är nåden, det spirituella, men jag har haft så svårt att få fatt på den aspekten av varandet. Jag tänker att jag det senaste året har blivit bättre på att hitta dom verktygen som behövs för att hitta hem, dock, and that's a good thing.

Jag har inte känt Guds närvaro sedan jag började med antideppen, dock. Från ena veckan till den andra sa det bara poff, ungefär som med resten av min innerlighet. Kontakten med mitt inre barn. Kontakten med det gudomliga. Kontakten med min essens. Ångesten har minskat markant sedan jag började med antidepp, men det finns en gräns för hur långt jag kan komma utan sorgeprocessen jag påbörjade. Nu är allting abstrakt igen - jaja, jag har väl ett grundläggande värde, jo det är klart gud finns, jodå, den här låten är väl bra. Men känner jag det, inombords, i mitt hjärta? Nej, det gör jag inte. Och det har jag aldrig gjort större delen av min vakna tid, men det senaste året har jag känt det mer och mer, oftare och oftare. Once you go spiritual you can't go back, verkar det som, vilket medför nya smärtor, nämligen när man faller ner på medvetandets stege. Är även sökandet efter det gudomliga en form av knark? Oberoende av hur det står till med den saken så tror jag att hitta in till sitt inre det enda som gäller för mig, och att det sedan känns underbart är mest en konsekvens av att man hittat rätt. Inte därmed sagt att resan dit är särskilt enkel. Jag förväntar mig inte att den kommer vara det om eller när jag slutar med antideppen. Men jag vet att det är den vägen jag måste vandra. Att jag behöver göra det med hjälp av andra, om det så är på ett behandlingshem, med jämna besök på psykakuten, med hjälp av diverse tolvstegsprogram, vänner, eller kyrkan. There ain't no turning back. Jag vet nu att jag måste söka mig och ge mig till Gud, till kärleken, till världen, till mig själv. Jag vet att jag behöver göra det innan jag glömt bort helt och hållet hur det känns att vara på rätt väg, hur smärtsam den än är. Att jag behöver göra det innan enbart den intellektuella övertygelsen finns kvar och minnet av världen som god helt har förtingligats.

Jag hade för mycket att förlora, innan. Saker som hade värde, på riktigt, och saker som jag fann mening och värde i, var chimärer men likväl höll mig fastkedjad. Förr hade jag en själsfrände att förlora, och det vågade jag inte. Jag hade min trygghet i form av mina hobbies, mina obsessions, mina distraktioner. Jag hade även en liten del av mitt autentiska jag att förlora, en liten Ada som vågade komma fram då och då och vara en del av livet, en Ada jag hade kämpat för så hårt för att få se ibland, och även om det var sällan som vi lekte, så vågade jag inte förlora henne heller. Men idag står jag i detta vägskäl, och jag har förlorat dom två personer som gett mig mening i livet. Har förlorat mening i stort. Idag har jag inte mycket att förlora, men jag har lärt känna värdet av det jag förlorat. Mer än så - idag vet jag värdet av det som jag har att vinna. Jag har smakat på det. Tilliten. Tron. Kärleken. Gud. Livet självt. Idag har jag både förlorat och vunnit. Idag är jag redo.