Det är läskigt vad tv-tittande gör med mig. Att det gör att jag mår så himla bra. Alltså inte jättebra, mind you, men relativt, liksom. Jag har börjat titta på Angel och Buffy igen, och plötsligt har jag något under dagarna som jag längtar till, vilket både är bra och dåligt. Det gör kanske inte att jag får svårare att fokusera på annat, direkt, men det gör att jag drömmer mig bort till Buffys värld oftare än innan jag började titta på Buffy igen. Måhända är det bättre än att drömma bort mig till katastroftankar, måhända inte. Oavsett vilket så känner jag besattheten lura i krokarna. Att ett avsnitt på kvällen känns som alldeles för lite. Att två inte heller räcker, riktigt. Att jag helst bara skulle vilja titta och titta, tills jag inte orkar längre. Som jag gjorde förr. Gå in fullständigt. Återkomma, dag efter dag. För det är ett mirakel, tv-tittandet. När jag inte orkar göra en enda sak till för att jag är så jävla trött och tom, så kan jag sätta på ett avsnitt av Angel, och förvånansvärt ofta känna tröttheten subside, och något slags lugn, infinna sig. Med ens blir jag buren. Jag är bland vänner. Jag är hemma.
Jag bryr mig om dom så satans mycket, fantasifostren skapade av andra. Inte fan når jag mitt inre barn (eller bottnar i någon känsla överhuvudtaget) av att tänka på exempelvis min egen barndoms smärtor, men jag får höra en liten fiol spela och en animerad fisk prata om känslor, and I'm awash in fucking tears. För fan, Ada - eller, jag menar, det är ok Ada, det är ok att vara en hemsk, hemsk människa som har mer empati för några prickar på en skärm än för folk som inte har råd med mat, eller dom människor som faktiskt bryr sig om en. Hakuna matata - I got this acceptance thing down to a tee.
Det som är synnerligen intressant med tv-tittandet är att jag kan finna film-tittande ganska tröttande, och att jag har lätt för att somna både framför filmer och tv-serier när jag inte är ensam, men alltid kan se åtminstone två avsnitt av en tv-serie om jag är ensam, oberoende av hur trött jag är innan. Ibland tänker jag att jag kan bli extra trött när jag är bland folk för att jag då kan känna mig trygg på ett sätt som jag inte gör när jag är själv, och ibland tänker jag att det som gör att jag INTE somnar när jag är själv med en tv-serie är att jag är just själv och kan slappna av. Å ena sidan är jag så trygg med karaktärerna i tv-serien att jag kan slappna av med dom och därmed inte bli trött, till skillnad från när jag tittar på en film, men å andra sidan är jag så trygg med en vän att effekten blir den motsatta och jag somnar framför tv-serien? Det handlar om olika sorters trygghet, antar jag. Jag är ju så konstant utarbetad vad gäller min viljestyrka att vissa saker får mig att somna väldigt lätt, som exempelvis mysig kroppskontakt, samtidigt som jag också kan bli exalterad av kroppskontakt, eller få ångest av den, och därmed inte kunna slappna av. It's complicated. Men jag har ju en återkommande fantasi om att vara en hund i ett hushåll där familjen är så jävla white picket fence och lyckliga. Där jag bara kan få vara, snegla lite på när barnen leker, bli gosad med, men inte prestera. Inte förväntas göra alla dom där sakerna man förväntas göra när man är människa.
Jag vill inte dö - jag vill bara sova eller titta på Angel. Och när jag inte tillåter mig själv att göra det, då vill jag dö. Jag har under dom senaste åren ofta tänkt att jag borde prioritera sömn i form av powernaps över tv-tittande, att jag liksom borde lägga mig en stund snarare än sätta på någonting på teven för att vila hjärnan (ja sen finns ju också alternativet att bara stå och stirra in i en vägg, men då vill jag ju verkligen dö, för det är väldigt ansträngande för mig att hålla mig vaken när jag håller på att somna). Förra året prioriterade jag inte sömn över tv-tittande så mycket som andra saker helt och hållet - träning, bloggande, träffa folk. Det blev förvånansvärt lite tv-tittande förra året, faktiskt. Därför var det väldigt dubbelt när jag nu började titta på Buffy igen, för att jag upptäckte att det var ett sätt för mig att må helt ok i stunder då jag annars mådde fruktansvärt, men det innebär ju också att det blir en grej som jag kanske får svårt att balansera med resten av mitt liv. Jag tänker ju att jag bara borde hutta ut skiten och inte se ett enda avsnitt igen, någonsin. För att jag vill vara så engagerad i mitt eget liv som jag är i Buffys. Jag vill vara lika engagerad i mina vänner som i Buffys vänner. För det vet jag inte hur man gör. Och om jag slutar titta på Buffy vet jag lika lite om hur jag gör det, som när jag faktiskt tittar på Buffy. Mindre, rentav. Åtminstone på kort sikt. Om jag inte tittar på Buffy så blir det desto mer av tomhet, och fan vad jobbig den är. Men kanske öppnar den tomheten upp för en större kärlek inför mina medmänniskor. Kanske. För tillfället vågar jag inte släppa taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar