Numbing and dumbing

Det finns ett väldigt kort spel uppe på nätet som jag fann väldigt starkt 2012 när det kom och jag spelade det, ett spel som behandlar ämnet beroende, i det här fallet "under capitalism", eller som Theo från general lethargy beskriver det: Anestesia by Pedro Paiva is a bit like someone who’d only ever played the original Zelda for the NES decided to ruminate on the impact of alcohol on the working class. När jag spelade spelet första gånget var det som ett slag i ansiktet, för att jag redan då insåg att jag hade en beroendeproblematik. Att spelet beskrev känslan av maktlöshet inför beroendet väldigt bra. Det var triggande, klaustrofobiskt, mardrömslikt. Visst har jag erfarenhet av alienation och falskt medvetande, både på ett personligt plan och utifrån kommunistisk teoribildning, men det som drabbade mig hårdast med spelet var min alldeles egna ingång in i det.

 
Även om skärmen i detta spel fungerar som någon slags metafor och verktyg för överklassens propaganda i allmänhet, så var teven, porren, och problematiken som detta ställde till för avatarens relation till andra och sig själv för mig en högst personlig meditation över mina egna emotionella problem. Mig är det ingen arbetsgivare som piskat (annat än genom arbetslinjen och sociala normer i allmänhet, då), men jag har piskat mig själv hela livet. I Anestesia har spelarens avatar slutligen tagit över piskan, internaliserat förtrycket och självdisciplineringen, något jag definitivt kunde relatera till utifrån min nästintill icke-existerande känsla av self-worth.

You want to keep playing this game? Spelets slut är en loop där det enda sättet att svara nekande på frågan är att faktiskt gå ut ur spelet. Skiten är riggad, premisserna fuckade, the affordances bristande. För det jävliga med beroendeproblematik är att även när ett beteende kostar mer än det smakar så fortsätter individen att utsätta sig själv för det som är dåligt för en, då man tror att alternativet är värre (eller inte har något alternativ, som individ, under exempelvis ett individualistiskt och exploaterande system). Att man inte vågar tro på ett alternativ. Att man rentav inte ser ett alternativ, eller en problematik, till att börja med. Shit, om det är så illa then you're definitely working for the man himself, and you gots to pay up, pay lip service, and take it like a bitch.

Det här med tv-apparater, alltså. Länge har dom följt mig och matat mig med begär, fyllt mig med en önskan efter mer, och samtidigt gett mig illusionen av att vara viktig, vara bland viktiga människor, vara i viktiga situationer. Och även när dom inte lyckats göra det så har jag suttit som fastklistrad - jag hade bemästrat konsten som kanal-zappande innebär redan som åttaåring. Gick det inget intressant på TV så gick jag inte och gjorde något annat, utan istället zappade jag runt, ibland i flera timmar. Under någon period där i mellanstadiet försökte min mamma begränsa mitt tv-tittande, men hon orkade väl bara kämpa emot mig så länge, för jag var sedan länge hooked och blev grovt frustrerad av att inte få min dagliga dos tv-tittande. Jag förlorade förmågan att leva mig in i mina egna fantasier där någonstans, och fokuserade istället all min kraft på att gå in i böckernas, tv-spelens, och filmernas värld. Vad fanns bortom dessa? Tomhet. Ett slag i ansiktet. En piska som viner. Smärta. Frustration. Ilska. And so I zapped, tills jag upptäckte att man kunde surfa.

By then blev det tydligt att min viljestyrka, min grit, var sorely lacking. Allt gick bra när jag började spela saxofon, och det hela tiden kom nya saker, nya utmaningar, all of which I breezed through (vilket är varför jag fick ett "årets elev"-diplom, rentav). Men när jag sen inte längre progressed lika snabbt som jag var van vid, då kom frustrationen. Och den växte. Tills jag hatade att spela saxofon. Något liknande hände med matematik. Och tennisspelandet. Och friidrotten. Allting, egentligen. Tills jag slutade ta mig an nya utmaningar helt och hållet. Tacka (sic) vet jag då tv-spelen, och särskilt dom som inte krävde något mer än min tidsinvestering (och min själ, men den tänkte inte jag var särskilt värdefull). Förvisso kunde jag bli rejält frustrerad av att spela dom tv-spelen också (minns att jag slog på tangentbordet i raseri då och då), men mest var jag frustrerad när jag INTE spelade dom. För tv-spelen blev det enda som spelade roll, i princip. Förutom internet då. Där klickade jag rejält - turn on, boot up, jack in. Där klickade jag mig fram, och världen klickade med mig. Min rastlöshet och mitt begär efter mer, mer, och ännu mer, funkade hur bra som helst bland alla hyperlinkar och all information som fanns tillgänglig at the top of my fingertips. Men jag undrar om det inte har kostat mig mycket mer än vad det smakat att utsättas för den sortens supernormala stimuli, dag in, och dag ut, medan jag växte upp.

Jag misstänker att jag är högsensitiv när det kommer till stimuli överhuvudtaget, och då kanske man tänker att det inte makes sense att att utsätta sig själv för mycket stimulans, men jag tror att en person som är känslig för stimulans även kan ha en känslighet för att kicka på said stimulans, ergo MOAR MOAR MOAR OH MY GOD THIS STRESSES ME THE FUCK OUT YES OH GOD YES GIVE ME MOAR MOAR MOAR DON'T STOP DON'T STOP SEVEN SEVEN SEVEN SEVEN!

Det kan också vara så att jag inte alltid varit känslig för stimuli, men att jag helt enkelt har en beroendepersonlighet och med tiden blivit känslig för stimuli då min hjärna är helt utbränd och därmed behöver mycket stimuli för att belöna mig med good tidings. That's one of those pictures that keeps coming back och som jag inte gillar tanken på, by the way. Att jag skulle vara fried. Irreversibly fucked up. Att man någon gång i framtiden scannar min hjärna och frågar sig - hur fan orkade den här personen leva, hon har ju för fan bara en tiondel av hjärnmassa X som genomsittspersonen har! Ja man ser klart och tydligt här - vi har att göra med en riktigt vriden och rakt igenom vidrig varelse utan någon som helst plats i vår fina värld. Man kan rentav ifrågasätta ifall personen ifråga skulle kunna anses höra till människosläktet, eller antas besitta ett medvetande överhuvudtaget!

Anyway. That's just fantasies. Även om jag inte kan uppbåda vare sig sexuella fantasier eller annat on demand-skoj, så är jag expert på katastroftankar. Just wonderful liksom; jag har ett supermäktigt verktyg för att tänka mig potential verkligheter och alternativa världar, men inte fan använder jag den förmågan primärt till att må bra eller lösa problem, utan till att älta saker och föreställa mig hur arga människor är på mig. Eller till att längta efter nästa kick.