Jag tänker att de flesta som läst den här bloggen nog inte har missat att jag de senaste åren primärt sysslat med tidningsbärande (för Tidningsbärarna, dvs delat ut morgontidningar och lite andra grejer om nätterna) när jag förvärvsarbetat. Då och då har jag lagt upp någon bild om det eller skrivit något kort om aj fan vad jag har träningsvärk i mina vader, jävla möllevångstorg! Jag har nu börjat dela ut tidningar igen, så jag tänkte det var dags att skriva något lite längre om det hela, rent allmänt, men också mina tankar om tidningsbärande som träningsform och hur tidningsbärande har fått mig att förändra min relation till styrkelyft. Jag gillar tidningsbärande till stor del för att det är så självständigt och att man därmed kan ta det i sitt eget tempo, även om det är ett tempo som leder till att man blir genomblöt. Det är skillnad på att arbeta snabbt efter eget tempo, och att arbeta snabbt efter någon annans tempo, även om tempot i slutändan blir det samma. Det är skillnad på att arbeta med någon som micromanagar allt du gör/efter ett stadigt inflöde av grejs som måste åtgärdas, och att göra saker precis som man vill (sålänge jobbet blir gjort)/ha en given uppgift som inte har några överraskningar som man behöver anpassa sig till. Det är en psykologisk skillnad, åtminstone för mig, mellan att ha en "inkorg" av grejer att göra som åker mot mig (typ kassaarbete, fy fan), och att fixa grejer genom att vara den kraft som skapar små inkorgar åt andra (exempelvis i form av tidningar vid folks entrédörrar).
Det som är skönt med att skapa inkorgar för andra i det här fallet är att man får en viss uppsättning med tidningar och post och reklam and what have you, och sedan ser man den högen bli mindre och mindre under arbetets gång. Det finns ett klart och tydligt slut, och mål. Till skillnad från när man städar eller skriver text och alltid har känslan av att kunna göra något bättre, kunna finslipa något ytterligare, kunna göra något lite finare, så har man här en väldigt binär arbetsuppgift - antingen hamnar tidningen rätt, eller inte. Ja, grunden är sådan åtminstone, sen kan man ju köra finlir och se till att tidningarna inte går sönder, inte blir blöta, att de kommer i tid, osv - kvalitéer som är mindre binära än rätt eller fel.
Fördelen med att ha ett jobb utan direkta överraskningar och med väldigt begränsad input från yttre världen (det är after all natt och väldigt folktomt på de flesta distrikten) är att man kan fokusera på annat än själva arbetsuppgiften. Now bear with me on this one. Det är inte så att jag ignorerar arbetsuppgiften to the detriment of mitt utförande av said arbetsuppgift, snarare tvärtom - när jag låter bli att fokusera alltför mycket på själva arbetsuppgiften, vem som ska ha vilken tidning eller var fan jag egentligen put down mina fötter, så utför jag mitt arbete bättre än om jag hade superfokuserat på det jag pysslar med. Kanske är jag fel-wired that way, men jag upplever det verkligen så, och inte enbart när det kommer till tidningsbärande. Det blir enklare att hamna i ett flow liksom när man gör flera saker samtidigt, typ. Arbetsuppgiften är så pass enkel att tänka på det leder till fler fel än när jag knappt tänker på vad jag sysslar med. Sen finns det ju specifika instances under arbetets gång där jag faktiskt behöver fokusera, eller har valt att uppmärksamma, dubbelkolla, osv, för att göra ett bättre arbete. Men större delen av tiden är jag ändå better off när jag har något annat än själva arbetet att fokusera på. Jag vill inte börja tänka på mitt springande alltför mycket exempelvis, för då blir chansen större att jag tar denna automatiska process och gör den så kass med min medvetenhet att jag till slut snubblar.
Så vad är det jag då sysslar med förutom själva tidningsbärandet när jag delar ut tidningar? Jo, jag lyssnar på podcasts. Väldigt många. Ibland lyssnar jag på musik, men oftast lyssnar jag på podcasts. Dom ger mig intellektuell och själslig stimulans och är ett bra komplement till det fysiska jobbet som är att springa upp för trappor med massa tidningar. Genom att lyssna på podcasts medan jag går eller springer så tar jag in innehållet i podcastsen bättre än om jag suttit ner (det finns faktiskt en koppling mellan fysisk aktivitet som promenerande och kreativitet, so makes sense), och genom att dela ut tidningar medan jag lyssnar på podcasts kan jag göra mindre dumma misstag relaterade till tidningsutdelandet. Efteråt kan jag gå hem och lämna jobbet bakom mig, samtidigt som jag är inspirerad att utforska några av de idéer som presenterades för mig under nattens podcasts, utan någon press.
Det här är då fördelarna med jobbet. Att det är fritt. Bara en sån sak som att det är på natten och att jag därför vågar gråta eller dansa i hissarna eller trapphusen. Which I do (eller gjorde, snarare). Hade det varit mitt på dagen hade jag knappast vågat låtsas vara en ninja när jag är ett i trapphus, eller dansat ut ur hissarna till ljudet av tvspelsmusik. Nu gör jag inte det här konstant, men när andan faller mig på är det skönt att ha den friheten att kunna göra den sortens småknäppa saker som om jag gjorde dom på säg Coop eller Emmaus så skulle nog inte cheferna bli särskilt glada. Vi kan härmed dra slutsatsen att jag verkligen inte skulle vilja ha eller passa på ett jobb där jag behöver vara representant för någonting - ja förutom japaner i svart, hysteriker eller spazzes, möjligtvis.
Sen finns det dom grejerna som är negativa med tidningsbärandet, då. Alltså det är bra att man får betalt när man begär om extratid, någonting jag hade oroat mig för då jag hade hört historier om folk som delat ut saker för diverse företag och fick ut en väldigt låg timlön då de skulle dela ut grejerna på en tid som var omöjlig att dela ut dom på. Men så är inte fallet med tidningsbärarna då, vilket är bra. Men jag blir ändå stressad av att veta att jag inte hinner med, ibland. På vissa distrikt typ alltid, och på vissa typ aldrig. Ofta har jag ställt mig frågan ifall jag är helt jävla dum i huvudet som inte kan dela ut tidningarna i tid, liksom. Och lika ofta har jag känt mig jättestressad för att jag haft extragrejer att dela ut och förstått att jag inte hinner få ut allt innan kl sex (då alla morgontidningar ska vara utdelade) eller inom den tidsram som tidningsbärarna satt upp. Då kan man vänta sig ett samtal från dom, för att dom undrar vart man tagit vägen eller hur lång tid man har kvar. Det där samtalet är jättejobbigt för mig, trots att tidningsbärarna egentligen inte gör något svårare än vad det behöver vara. Det är liksom bara mitt överjag med dess disciplinerande effekt som tar över, min rädsla för att andra ska tro att jag latar mig eller ljuger som tar överhand.
Sen är det hela den här grejen att tidningsbärandet tar plats på natten. Fyfan för att gå upp mitt i natten, liksom, särskilt när det är kallt och skitigt ute. Det kan ju regna, tidningarna kan bli blöta och bli svåra att få in i brevinkast. Det kan, och är, svinkallt stora delar av året om nätterna. Ja inte i trapphusen då, för där är det varmare. Men det underlättar inte jättemycket, för man får ändå hålla på och byta klädsel flera gånger under rundan ibland, för att det ena stunden är trappor man ska springa i, för att i nästa stund vara hus där man inte behöver springa och därför börjar frysa igen. För att inte nämna vägen hem, liksom, då jag är ganska trött och frusen efter allting. En sista grej som är tråkig med tidningsbärande är hur ofta saker krånglar. Strul med nycklar, kärror, dubbelbokningar, förseningar, mm. Jag har fått lära mig att själv ta saken i egna händer och ringa och dubbelkolla för att slippa få problem mitt i natten, för att sedan likväl ha fått problem just mitt i natten. Ibland har det blivit nästintill komiskt hur många missar det har gjorts - en gång började jag föreställa mig olika scenarion under vilka en person kunde ha lämnat post-it-lappar till någon annan utan att den andra märkte det. Liksom skrev personen som lämnade lapparna med röd penna på en rosa post-it som den färgblinda mottagaren inte förstod innehöll meddelanden? Var det någon som lämnade post-it-lappar på sin dator utan att fatta att ingen annan satt där? Vad?
Vad det än nu handlade om, så har vi äntligen kommit till träningsdelen av tidningsbärarinlägget. Jag tror att tidningsbärande är något man kan hålla på med ganska länge utan att få några särskilda förslitningsskador. Hur mycket träning det faktiskt blir av tidningsbärandet beror väldigt mycket på vilket distrikt man har, då vissa distrikt har 16-våningshus med grymma hissar och abonnenter på i princip varje våning och där man därmed åker hiss både upp och ner (som på Anneberg), och vissa distrikt har femvåningshus utan hiss (som vid Möllevångstorget). Vad som händer med kroppen efter ett par år om man som jag springer uppför varje trapphus på ett distrikt som Möllevångstorget är oklart, fast chansen är stor att man inom några år ändå får byta distrikt även om man inte vill då dom görs om med jämna mellanrum. Jag kan tänka mig att knäna kan slitas ut, och jag var rädd för att mina knän skulle klaga när jag började då jag har haft belastningsskada på både vänster och höger knä och verkligen verkligen inte borde springa särskilt mycket, eller alls, egentligen. Men att springa upp och ner för trappor är tydligen inte alls samma sak som att springa framåt. Det påstår mina knän i alla fall. Istället är det mina vader som tagit smällarna, och en period när jag jobbade varje natt på Möllevångstorget undrade jag om det verkligen skulle gå då mina vader var så otroligt ömma konstant efter första veckan. Ömheten försvann aldrig, men den blev inte värre efter några veckors springande. Jag fick foamrolla och stretcha lite om dagarna, helt enkelt. Sen fanns det ju en startsträcka när jag började med tidningsbärandet i form av småkramper i underarmar och biceps, något som försvann efter ett tag när jag väl hade vant mig vid att hålla armarna i ovana positioner med load i form av tidningar under relativt långa perioder (ibland även med mobilen mot örat på grund av telefonköer till kontoret).
Förutom greppet och lite statiska grejer så är tidningsbärande primärt konditionsträning, åtminstone om man gör det till det genom att springa i trapporna, som jag gör. Men det är inte konditionsträning jag sysslar med primärt, och det var inte uppslag för konditionsträning som jag fick när jag började bära ut tidningar varje natt i flera veckor för första gången, utan för styrkelyftandet. Jag började nämligen fundera på hur jag gör när jag springer i trapporna, utan att tänka på det, och om något av det kunde appliceras på styrkelyft generellt, och knäböj specifikt. Jag upptäckte ganska snabbt att jag sprang väldigt smalt, mycket smalare än vad man normalt sätt står när man knäböjer. Jag upptäckte också att det hela kändes smidigare när jag sprang liksom framåtböjd, head first, snarare än rakryggad och upprätt. Det verkade som att jag sprang bättre i trapporna när jag försökte göra mig själv så liten som möjligt, snarare än när jag stod tall and proud, där det ibland nästan kändes som att jag skulle springa rakt in med skallen först i trappstegen ifall jag faktiskt skulle stumble och falla omkull. Jag upptäckte ganska snabbt att samma principer gällde för cykling, där jag upplevde att jag blev mer effektiv när jag var framåtlutat, och inte enbart för att jag på så sätt minskade vindmotståndet. Pedalerna på en cykel var ju också mycket snävare ställda än bredden på en typisk böj, inte helt olikt hur det ser ut när man bara går framåt, eller hoppar stillastående längdhopp. Allt det här verkade leda till en sak - att jag borde pröva stå mindre brett i knäböjen.
Så det började jag experimentera med, vilket gav utdelning då min böj blev starkare och mer stabil. Sen tog jag idén om att bli så kompakt som möjligt snarare än "tall and proud" till marklyftet och började experimentera med krökt rygg, vilket också var vettigt, tror jag, även om man inte ser det lika tydligt på mina gains (or lack thereof). Det går inte att tänka att man ska stå supersmalt med fötterna i marklyft för att bli mindre, dock, utan snarare började jag då experimentera med att stå ännu bredare än vad jag gjorde innan. Förutom att få inspiration till styrkelyftande genom att reflektera över tidningsbärandet så har jag även faktiskt sysslat med styrkelyft, typ, under tiden som jag sysslat med själva tidningsbärandet. Nuförtiden har jag gått tillbaka till att göra utfallssteg framför brevinkasten, men ett tag så ställde jag mig primärt precis framför brevinkasten och drog ner armarna så långt jag kunde genom att kröka övre delen av ryggen och spänna bröstmusklerna (ungefär som om jag försökte få in något jättelångt ner i ett par imaginära fickor, eller i detta fall - brevinkast), något jag pysslade med primärt då jag körde sån krökt marklyft. Sen har jag ju använt hisstid till att knäböja och stretcha och sånt också, vilket inte är fy skam. Ibland gör jag även fula miner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar