Transkultur/Bok - Ett Transfeministiskt Manifest (Maria Ramnehill)

Min vård är politisk lika mycket som en dag på stranden eller att köa till flatklubb - det är utmattande! Inte konstigt att jag är trött på politik. För när jag debatterar politik är det inte bara idéer, det är alltid personligt för mig. Vi debatterar min kropp och min existens. Man orkar inte hålla på att bli så här arg och ledsen jämt. Man måste internalisera delar av förtrycket och nedvärderandet för att orka med hur andra behandlar en, man måste tycka att man i alla fall i viss mån förtjänar det. Man förtjänar det för att man är en kvinna, en transperson, en transkvinna. Man vänjer sig. Man låter sig slipas ned och slutar skapa friktion i mötet med andra.

Det här är alltså ett citat från Maria Ramnehills Transfeministiska Manifest, and as you probably understand by now -  it kicks ass.

Vill man se Maria prata i TV så kan man göra det, och vill man läsa vad jag har att skriva om hennes bok så gör man det (tihi). Klassikern Whipping Girl av Julia Serano är måhända vassare och mer överlag (alltså Maria använder sig vid enstaka tillfällen av exakt samma populärkulturella referenser och analyser av dessa som Julia och för den delen även jag använt mig av tidigare) men Marias bok är både grym och lättläst för dom som inte är bevandrade inom ämnena transfeminism och queerteori redan, vilket ju är ett stort plus. Detta är The Svenska Bok att rekommendera för de läsare som inte redan har läst en massa genusvetenskap eller feministiska texter om trans, och utöver detta även skulle vara intresserade av att läsa något transfeministiskt skrivet av en transfeminin person (för en stund tänkte jag "dvs tills jag släpper en bok", men sen slog det mig att nej, för om jag släpper en bok så kommer den vara så grymt tvärvetenskaplig och ovetenskaplig och full av mumbo jumbo att beskriva den som "tillgänglig" vore som att se på tubgirl och tänka "yes, please" - få förunnat, and requires a hell of an acquired taste.

But enough about me (and your puking), let's talk shop och Manifestet. Ibland blir det riktigt sådär fist in the skyigt att allt jag vill är att acquira en basker, spansk accent, och yla "Viva La Revolución!". "Alla jävla män. Ni får inte knulla mig i vilket fall, så varför vill ni veta? Stick, bara.", liksom.

Eller som den här stålhättan i transvårdens röva: "Det kan inte finnas äkta transpersoner och falska transpersoner, på samma sätt som det inte finns äkta kvinnohjärnor och falska kvinnohjärnor. Att vara trans kan som sagt inte vara något annat än att tro att man är trans. Men transvården, hur progressiv den än försöker vara, har fastnat i tron att uppdraget är att avslöja patienten/den svarande. Som om de vet mer om mig än jag! Eftersom deras uppdrag är omöjligt, har de inget annat väl än att ställa alla dessa absurda frågor om min barndom, om mina sexpraktiker och onanivanor, om min skoltid, min fritid, min framtid, min familj och mina flickvänner, mina vänner och deras barn. De gör allt detta för att försöka dölja för sig själva att deras arbete är totalt meningslöst.

Ciskvinnor kan inte leva upp till könsrollerna kvinnor tillskrivs, så varför förväntas transkvinnor göra det i större utsträckning under könsutredningar? Är du inte en riktig kvinna om du inte sminkar dig? Eller ställs den förväntan bara på transkvinnor? På samma sätt identifierar sig väl ingen fullt ut som kvinna, medan det kravet ställs på transpersoner, och inte nog med det - dom ska antas göra det för all framtid. Problemet är ju att det är först när man behandlas som kvinna som man i någon bemärkelse känner sig som en kvinna (socialt), en pusselbit som saknas innan transitionen och som inte alltid kan ersättas med övertygelse om att man faktiskt är en kvinna. Det är ju delvis därför folk faktiskt transitionerar till att börja med, liksom - åtminstone var det så för mig, och även om det inte är så folk uttrycker sig när dom pratar om sin transition så tror jag det är en aspekt som är väldigt relevant att ta med i beräkningen.

Maria skriver dock inte enbart om revolutionär teori, utan även om sina egna erfarenheter och hur hon upplevde sin transition. Det första Maria lade märkte till när hon började transitionera var blickarna - undrande blickar, äcklade blickar, kontrollerande blickar, intensivt stirrande blickar, som för att utmana henne att motivera sin närvaro i det offentliga rummet. Det faktum att transkvinnor ofta upplever det så här får mig att tänka att jag inte alls inbillar mig att det är obehag i folks blickar när jag går runt på stan ibland. Jag kanske helt enkelt inte är välkommen i det offentliga, generellt sätt, när jag gör det på ett sådant sätt som jag vill och längtar efter - självklart och feminint. Maria upplevde även att patriarkatets konturer blev väldigt tydliga för henne i och med att hon transitionerade som vuxen, en upplevelse som skiljer sig från att vaggas in i patriarkatet från födseln, som ciskvinnor gör. För egen del så blev patriarkatet tydligt på många olika sätt, främst i gymnasiet när jag började läsa feministiska texter, men sällan genom mina egna levda erfarenheter kopplade till min egen transition. Det är intressant, det här att jag har så olika erfarenheter jämfört med andra transkvinnor. Jag vet knappt varför jag finner det intressant, fortfarande. Kanske för att jag förväntade mig att så inte skulle vara fallet, och sörjer det faktum att jag inte hittat mina systrar, är avundsjuk på dom som känner en spontan affinitet med alla som är "som dom", medan jag fortfarande ser massa skillnader och har svårt att förlika mig med dessa?

Kanske är jag även rädd för att inte vara genuin i min kvinnlighet, min transsexualism, när jag inte är "som andra". Ibland är det ju dock skönt att inte ha vissa erfarenheter som andra transtjejer verkar ha, som det här att bli called out av feminister för att ha "manliga privilegier"* - även om jag varit (och är) rädd för att råka ut för det typ varenda gång jag är i ett separatistiskt rum. Huruvida det är skönt eller inte att jag inte har märkt en särskilt stor skillnad på hur det har varit att bli behandlad som man respektive kvinna (vilket ju både Maria och många andra transtjejer har) är jag kluven till. Jag kanske ansågs vara så pass feminin som man att jag redan behandlades som om jag vore kvinna, i någon grad? Att jag inte fick tillgång till de förväntade manliga privilegierna för att jag var så lågt nere i den manliga hierarkin, liksom, och att jag inte upplever att jag förlorat status sedan jag transitionerade helt enkelt för att jag inte är den sortens person som andra lyssnar på och aldrig har varit det. Eller så har jag inte ännu riktigt behandlats som kvinna för att jag inte passerar särskilt väl som det. Fan vet, jag kanske är duktig på teori och att se hur andra fungerar i sociala samspel men blir helt blind när jag ingår i sammanhanget själv.

Ibland är jag glad över att det verkar som att jag inte ingår i "feministiska sammanhang". Transkvinnor har så mycket erfarenhet av att ifrågasättas i dessa rum, som jag tänker att jag ibland traverserar, men alltid blivit bemött med respekt i. När jag å andra sidan följer transpersoner på facebook eller instagram exempelvis så framstår det som att dom inte gör annat än försvarar sig från transfobi i dessa rum. Även om jag felkönas i cissammanhang (tja, och även andra sammanhang, faktiskt), så upplever jag det ändå inte som att jag behöver försvara mig konstant. Kanske för att saker inte är särskilt uttalade, helt enkelt. Kanske för att jag primärt korsar diverse sammanhang snarare än tar plats i dom. Hade jag försökt mig på att leva helt och hållet som kvinna, dvs gå till tjejernas omklädningsrum och dylikt, kanske även min vardag hade handlat om att konstant "vara politisk". Hade jag försökt vara något annat än gäst i queersammanhang så hade kanske även jag börjat uppleva att det finns en gräns för hur mycket plats man egentligen får ta som transkvinna i feministiska sammanhang och därmed behövt försvara mig.

 
Fast så vill jag ju inte ha det, så jag fegar istället. Men någonstans är det ändå oftast skönare för mig att vara i sammanhang där folk kanske tänker att jag är störd i huvudet, men inte gör en grej av det, än att vara i ett sammanhang där saker generellt sätt kommer upp till ytan i större utsträckning och det därmed är större chans att det skulle bli en grej att jag är trans i någon bemärkelse. Det är det här med förväntningar igen - fatta vad jobbigt att tro att man hittat sina människor och upptäcka att även dom kan acceptera en, men aldrig fullt ut, och inte på det sättet som man innerst inne vill? Jag inser att det här mest är ett sätt att skydda mig själv på från könsdysfori, men ja, det är en valid sak att göra det också. Någonstans bryr jag mig ju mindre om vad folk i heterosammanhang ser mig som än i queersammanhang och om jag exempelvis skulle upptäcka att folk i queera sammanhang inte egentligen ser mig som kvinna i större utsträckning än heteros utan bara är bättre på att vara tillmötesgående vad gäller pronomen och sådär, damn, ja, jobbigt, liksom.

När jag är med heteros slipper jag vara lika rädd för det, helt enkelt för att dom ser mig som man oftast och jag får det svart på vitt, och för att jag som sagt inte bryr mig i lika stor utsträckning. Kanske för att jag inte förväntar mig lika mycket av dom? Sad but true, probably. Fast jag är ju kluven här då jag kan finna det befriande både med ärlighet och vad folk verkligen tänker om mig, samtidigt som jag faktiskt uppskattar courtesy också, som i någon bemärkelse är "oärlig". Det är ju därför jag funderat på att byta namn till Eva - måhända kommer inte andra att se mig mer som kvinna om jag byter namn, men jag slipper höra "ursäkta, sa du Adam?" på typ bokstavligt talat varenda jävla fest jag går på. Helst skulle jag ju vilja ha både ärlighet och att folk är PK - veta vad alla egentligen ser mig som, och sedan be dom visa hänsyn till min könsidentitet, försöka inkludera mig i dom sammanhang där personer med en sådan identifikation är lämpliga, använda mitt föredragna pronomen, osv. Om jag inte kan bli bekräftad som kvinna genom de sätt som folk agerar omedvetet på så uppskattar jag åtminstone om andra kan respektera min könsidentitet rent formellt, och att de visar att de har sympati för min situation och bryr sig om mitt välmående mer än deras hjärnors automatiska kategoriseringsprocess. Och ibland tänker jag att folk helt enkelt får acceptera att saker blir lite obekväma för dom, om dom nu skulle bli det med en transkvinna i deras omklädningsrum, exempelvis. Som så mycket annat här i världen så behövs exponering för att något ska kännas mer naturligt, och för det krävs en god vilja och gemensamma krafttag.

But enough about me. Maria försöker i Manifestet lägga fingret på vad för positioner transfeminina tilldelas i samhället, vilka fördomar samhället har om oss, och vad för roller vi får när vi väl får utrymme i media, vilka transfeminina som får representera oss. En sak som blir tydlig i hennes analys är att det är ett jäkla fokuserande på själva transitionen som sådan. Det som händer efteråt, dvs majoriteten av våra faktiska levda erfarenheter, är inte intressanta för andra att veta något om, utan det är själva "förvandlingen" i sig som premieras, hence alla scener där transkvinnor sminkar sig i dokumentärer om transkvinnor (ett samhälle som förstår femininitet som falskhet föraktar transkvinnor dubbelt - dom blir de falskt falska, och det är just de kvinnor som lyckats "lura" män som har störst chans att bli misshandlade och mördade). Fokuset för normsamhällets inblick i transpersoners liv hamnar på transitionen och där premieras behandlingsprocessen snarare än den interna processen, delvis för att den interna processen inte är lika fascinerande, exotifierande eller objektifierande som behandlingsprocessen, men delvis också för att transnarrativet och transvården är utformade på ett sådant sätt att transkvinnor förenklar sina inre processer för att bli förstådda av omvärlden och få tillgång till livsviktig vård.

Det filmvärlden verkar finna mest intressant med en transkvinna är att hon "varit man", och sättet hon försöker "göra sig till" kvinna. Potentiellt får transkvinnan agera katalysator för någon slags inre resa hos andra (inte helt olikt fridging-tropen), ofta då som en form av börda som andra behöver lära sig acceptera att leva med. I artiklar skriver man om "könsbyten", och skriver ut transkvinnors dödsnamn trots att det är helt irrelevant, annat än för att bekräfta den allmänna uppfattningen att transpersoners liv, kroppar och historia är allmän egendom. Men vad händer efteråt med transkvinnorna? När filmen tagit slut, när journalisterna have had their way och kamerorna stängts av? Who the fuck knows, or cares, har svaret primärt varit hittills.

Objektifiering är ett återkommande tema i Marias bok. Maria resonerar att det inte nödvändigtvis är så att folk får skämta om transkvinnor hur mycket som helst (och gör det) i media för att man inte förstår att vi är människor, utan att skämten på vår bekostnad är så vanliga just för att folk inte ska behöva lära sig se oss som människor och därmed ta hänsyn till våra känslor. En annan konsekvens av objektifieringen är att folk anser sig ha rätt att kommentera transkvinnors utseende, fråga dom väldigt privata frågor, anser sig ha rätt att veta deras transstatus, sexuella läggning, vad de har mellan benen, mm. Samhället och populärkulturen har här ganska tydligt visat vart fokus på transkvinnor ska ligga, och även hur man bör se på transkvinnor. Maria skriver om just problemet att vi är en generation transkvinnor som växt upp med i princip inga förebilder, och desto fler bilder av oss som sjuka, äckliga, skrattretande, eller patetiska: "Visst, de finns porträtt av transkvinnor som jag kanske hade kunnat relatera till, i alla fall några få, men inga som jag ville känna igen mig i. Visst mindes jag hur jag hade stått precis som Buffalo Bill i när Lammen tystnad, penis mellan benen (men utan hennes slarvigt smetade läppstift) och kisande försökt omvandla min stackars kropp till vad jag trodde en flickkropp måste vara i spegeln. Och jag mindes skammen när jag såg den scenen första gången. Skammen att vara en sån som Buffalo Bill, att veta att om man kan känna igen sig i henne är man sjuk."

Buffalo Bill är då en seriemördare, och på vilket sätt hen är transperson är oklart, men det är tydligt att en sjuk sak (seriemördare) plus en sjuk sak till (könsöverskridande, transfeminin klädsel) blir lika med supersjuk - transexploatering som effektsökeri för cispersoners fascination med det förbjudna. Psykisk sjukdom och trans - ett omaka par, om man ska tro populärkulturen åtminstone. Kanske inte konstigt när vården ser transsexualism som en identitetsstörning och världshälsoorganisationen klassificerar trans som en psykisk sjukdom. Inte förvånansvärt när det finns filmer som Ace Ventura där Ace ska infiltrera ett mentalsjukhus och gör det genom att ta på sig en balettkjol - kvinnligt kodade kläder på män signalerar naturligtvis galenskap. Inte hjälper det att vuxenvärlden projicerar sexualitet på transpersoners könsidentitet, ungefär som vuxenvärlden har en tendens att projicera sexualitet på andra "avvikare". Ett exempel är ju när en bekant som hade kommit ut som homosexuell för sin mamma tog upp ett barn från familjen och la i knäet, varpå mamman tog barnet och var upprörd för att, ja, den bekanta var homosexuell, och barnet var ju av samma kön!

Och även om jag tänker att en crossdresser (eller en transsexuell person, för den delen) inte är pervers för att den gör sexuella saker i samband med att den klär om sig eller känner sig bekväm i sitt valda könsuttryck (omklädd, snarare än utklädd), så är det likväl en felaktig bild av transpersoner och transkvinnor som man får genom populärkulturen som älskar att sexualisera oss till den grad att man undrar om det inte i själva verket är dom som har en ohälsosam och pervers inställning till våra kroppar. Särskilt transkvinnor ses fortfarande ofta som män och därmed som förövare, primärt sexuellt, en idé som är i högsta grad levande bland annat i den samtida amerikanska debatten om (primärt) transkvinnors rätt till de offentliga toaletter som de själva föredrar.

Den vanligaste transrollen i amerikansk TV under 00-talet enligt en undersökning av GLAAD (Gay & Lesbian Alliance Against Defamation) var som prostituerad eller brottsoffer - kul. Detta speglar förvisso en verklighet bland transpersoner där diskriminering, psykisk ohälsa och hatbrott är en del av livet, men detta är åter igen inte allt transpersoners liv handlar om - även transpersoner har drömmar och skulle kunna tänkas få gestaltas som helt normala ibland. Den tredje vanligaste rollen för transpersoner enligt samma undersökning var dock som någon slags skurk, vilket speglar en helt annan verklighet än den transpersoner lever i, nämligen cispersoners fördomar och rädsla för det avvikande och "perversa". Sett utifrån detta är det inte förvånande att en välplacerad transkvinna i en filmscen kan ses som ett tecken på att ett område, säg en bar, är riktigt dekadent, nedgånget och miserabelt.

Släng in en transkvinna i scenen så signalerar vi publiken att området är ett slumområde; släng in en man som har relationer med en transkvinna så signalerar vi att det är något mysko med mannen och att vi behöver vara skeptiskt inställda till honom. Enter a really thick New Yawk-accent: What the fuck are we to you - yet another type of bird that you think is a bad omen? Oh man, you've got another thing comin'! I'm a turn the tables on ya, show you exactly how much trouble we birds can be! Afterwards, you sons of a bitches lying there, clocked, on the floor, won't lift as much as a finger - nevermore... ya fucking douchebags. And me, well, I'll be standing tall, flipping the bird to ya'll.

Exit New York-accent, som jag inte har en aning om var den kom från. Men visst är det tillfredsställande ibland att go movie bonkers? But enough about me, etc - back to Marias bok.

Jag vill inte bli accepterad för att jag är trans, det är objektifiering, jag vill inte bli accepterad trots att jag är trans, det är abjektifiering. Jag vill att min transstatus ska vara alldeles meningslös.

Maria menar att man i västvärlden inte enbart är riktigt duktiga på att inte låta transpersoner komma till tals på sina egna villkor utan även har gjort sitt yttersta för att radera all historia om transpersoner dom senaste två tusen åren, och att detta har lett till ett tillstånd av historielöshet hos transrörelsen och dess medlemmar. Samtidigt så vill hon att trans som kategori inte ens ska finnas i någon slags postpatriarkal utopi som hon gör en skiss till i Manifestet. Likt Melanie Murpy, som vill ha the silence of acceptance, anser Maria att osynlighet genom normalisering ett bra mål för transrörelsen, medan synlighet är en kampmetod, något som görs på vägen till målet. Och även om det förvisso inte finns en direkt konflikt mellan att vilja berätta om transpersoner i dagens samhälle och samtidigt hoppas på att identiteten trans inte ens ska behöva finnas i framtiden, så upplever jag där finnas en spänning. På samma sätt som en kultur som inte är intresserad av att låta transpersoner skildra sig själva leder till att "hela livet blir ett blankt blad, en ständig identitetskris utan några mallar att vila i", så tror jag att samma sak potentiellt skulle hända när Maria väl har rott i hamn med sin utopi. I båda världar kommer varje generation formulera nya problem, gamla begrepp kommer glömmas bort, och det kommer aldrig finnas några helt färdiga berättelser varpå individen och rörelser kommer tvingas uppfinna sig själv om och om igen på gott och ont. Detta innefattar även skapandet av nya kategorier och identiteter, såsom variationer på de rådande transidentiteterna.

Maria ser kön som till sin natur något relationellt, snarare än en essens som sitter i huvudet eller på annat håll. Kön som något som sitter i vår blick på andra och i hur vi bemöter samma beteende på olika sätt. Grejen är ju den att vi även riktar blicken inåt - vi har en relation med oss själva också. Det tror jag Maria håller med om, förvisso, men för mig it makes all the difference. Det innebär att för mig är inte kön enbart något i relation till andra, åtminstone inte mer än någonting annat enbart är i relation till andra. Min könsidentitet är något enbart för mig, också. Och för mig är min könsidentitet något konkret, det har ett innehåll, och bör, ha ett innehåll. Där Maria menar att varje försök att konkret beskriva vad ens könsidentitet är riskerar att leda till att man hänger upp den på könsstereotyper och därmed bekräftar att vissa kvinnor är mer riktiga kvinnor är andra, så är detta för mig förutom att vara en verklighet, även en möjlighet. Jag vill rentav fylla "manligt" och "kvinnligt" med innebörd, även om den inte alltid stämmer överens med status quo, och ibland behöver jag fylla kategorierna med innebörd för att beskriva den verklighet jag anser mig leva i. Jag vill skapa mening med min könsidentitet genom att identifiera mig som exempelvis "femme", även om det indirekt dikterar andras könsroller, då könsidentitet precis som Maria säger är relationell till natur, och allt som är relationellt till naturen är värdeladdat, även om det inte är explicit normativt, preskriptivt eller dömande - source.

Även om jag och Maria har lite olika syn på slutmålet så tänker vi båda att transfeminism är ett sätt att försöka förstå och begripliggöra de system som skapar kön som förtryck, och ett sätt att begripliggöra transpersoners position i dom systemen. Med Marias egen definition av trans så är vi alla trans, och jag tänker att det, likt Judith Butler's performativitetsbegrepp, är ett vettigt perspektiv att anta ibland. Look, jag förstår frustrationen med att hela tiden behöva vara politisk i någon bemärkelse. Kontroversiell. Jag förstår behovet av att vara normal, passera, vara osynlig - att ideologi är osynlig för oss först när den normaliserats så hårt att det är svårt att se på världen utifrån ett annat perspektiv, och att denna idé kan appliceras på vad ett samhälle anser vara normalt och vettigt. Jag förstår att om man tömde kategorin "kvinna" på innehåll och bara fokuserade på exempelvis  det individuella behovet av hormonbehandling så skulle nog både jag och Maria ha fått vård mycket tidigare, och varit gladare för det. På så sätt är jag med på tåget, då både jag och Maria mycket tydligt visste hur vi ville att våra kroppar skulle se ut redan i tidiga tonår - problemet låg i att vi kämpade med att leva upp till det där mytiska varandet som "kvinna" (och mot cispreumatismen i transvården/samhället**). Hur Maria ser på sig själv idag vet jag inte, men jag ser mig själv som kvinna, och jag är glad för att jag gör det, även om jag nog hade hamnat där i slutändan även om jag inte fokuserat lika mycket på identitet som på praktik i tidig ålder och vården inte heller hade gjort det och gett mig hormonbehandling tidigare. Men jag är glad för att vara kvinna liksom, och min identitet är politisk i den utsträckning som jag är en social varelse men även en helt egen varelse - and that's ok.

Det finns dock en sak som jag håller med Maria om helhjärtat. Maria menar att man ska ge transpersoner pennan och låta oss själva berätta om oss själva, så att vi kan dränka århundraden av osynliggörande, ogiltighetsförklarande och sjukdomsförklarande. Jag kunde inte hålla med mer. För varje gång en transperson får synas på sina egna villkor, varje gång vi tillåts skildra oss själva, hjälper vi inte enbart oss själva utan även någon som behöver se att vi kan finnas, och detta på våra egna villkor. Det handlar inte om tolkningsföreträde, utan kunskap. Transkvinnor vet hur det är att vara transkvinna, och vad som känns bra eller dåligt i det varandet och det samhället man tar plats som transkvinna. Maria problematiserar mediernas strävan efter objektivitet, och att de i denna quest rentav har antagit en relativistisk metod, exempelvis när de försöker vara objektiva genom att visa "båda sidor" av saker och ting. Om 99% av alla forskare tänker att global uppvärmning beror på människor (dvs så nära konsensus man kan komma i princip i forskningsvärlden), så ska ändå media envisas med att låta klimatpåverkansförnekarna ta hälften av platsen, vilket är helt absurt. En annan konsekvens av objektivitets-tänket är att man inte kan anställa någon för att använda dennes expertkunskap, åtminstone inte om man ska behålla trovärdighet, och särskilt inte när det kommer till frågor som redan kodas som subjektiva eller framställs som personliga upplevelser snarare än rapporter. Den som producerar texten eller inslaget anses behöva vara "fri" från subjektivitet, sägs det. En transperson anses aldrig kunna besitta någon objektiv kunskap om exempelvis cissexism, för att deras upplevelse redan är avvikande, deras position per automatik politisk, deras själva ingång i media är kodad som om de vore objekt snarare än (objektivt) subjekt. Därför anses transpersoners kunskap behöva filtreras genom en förment objektiv journalist, som naturligtvis är cis, ergo objektiv. Transpersoner blir således åter igen intervjuobjekt snarare än producenter, deras kunskap reducerad till svar på frågor som "hur kändes det?". Och nog för att känslor är viktiga, but honestly, take your touchy-feely and mix it with some damn sociopolitisk nyfikenhet och holistisk syn på transkvinnor. Or, you know -

Maria vill prata politisk verklighet snarare än personliga erfarenheter då hon upplever att transpersoners liv avpolitiseras i media i den bemärkelsen att det strukturella skrivs om det till individuella, och att man är mer intresserad av att kommentera hur starka transpersoner är att dom orkat sa sig igenom allt än att undersöka och problematisera det samhälle och de normer under vilka en transperson måste vara stark för att inte ta livet av sig eller hata sig själv otroligt mycket. Det är ingen slump att en brittisk undersökning kom fram till att ju mer tid transkvinnor tillbringade utanför hemmet, desto sämre mådde dom. Maria, and all the rest of you's - take it away:

Sluta intervjua oss och ge oss pennan istället! Vi måste tysta de andras enfald och ersätta den med vår egen mångfald. Vi ska omfamna identitetspolitiken, för identitetspolitik är bara vad cisvänstern kallar vår kamp att bli ett politiskt subjekt.


______



* Angående att ha manliga privilegier som transkvinna, så tar Maria upp ett exempel som har med självförtroende och förmågan att ta plats att göra. Även om en transtjej skulle ha förmågan att "ta för sig" för att de socialiserades som män, så skulle det om något leda till att de bestraffades hårdare än andra kvinnor just för att de inte lyckas anpassa sig till livet som kvinna. Det som förr var ett privilegium blir snarare en krycka, för att kvinnor som står på sig i ett patriarkalt samhälle kommer att bestraffas istället för belönas i mycket högre utsträckning än män.

**Cispreumatism, ett begrepp som är såvitt jag vet myntat av Maria själv och refererar till tanken om att det finns något essentiellt i den naturliga kroppen som gör att exempelvis orginalgenitalierna och den post-pubertala hormonbalansen är bättre än vad man än kan tänkas göra med kroppen för att förändra den - givet allt annat lika. Det här är varför cis- är nollhypotesen i transvården, och man försöker se till att så få som möjligt korrigerar sin kropp. Det ironiska är såklart att man däremot inte har några problem med att korrigera kroppar som redan vid födseln är uppenbart könsöverskridande till vad som anses vara normalt i cispatriarkatets ögon. Jag tror inte att det finns en naturlig kropp att bevara som alla bör sträva mot, eller ta spjärn i mot utomstående krafter. Det finns kroppar som funkar för personen eller situationen, och kroppar som inte gör det. Detta tankesätt går emot idén om att en okorrigerad kropp är en naturlig kropp och därför en frisk kropp, och det alldeles oavsett hur mycket lidande den skapar. Cispreumatism å andra sidan är en föreställning och värdering med djupa patriarkala rötter, en idé som är granne med fascismens naturliga ordningar. Om könsidentitetsstörningen inte anses vara en psykisk störning, så anses det vara en socialt konstruerad sådan, eller antas bottna i något biologiskt fel i hjärnan, eller varför inte ha något att göra med hormonnivåerna i vattnet? Cispreumatikerna gör allt för att hitta undanflykter och orsaker till att transpersoner inte ska få bestämma vad vi får göra med våra egna kroppar. Varje diskussion på de här villkoren, varje fråga om "men skulle könsbyte verkligen behövas i ett samhälle där kön inte spelar någon roll?" sker på cispersoners villkor och bekräftar först och främst den cissexistiska hegemonin.