Nu minns jag. Hur underbart det känns att gråta. Att det löser upp så mycket spänningar i min kropp, spänningar som inte nås eller löses upp av att träna eller meditera eller ha kul eller vara ute i naturen eller bara slappna av eller vad folk nu gör för att inte ha en kronisk känsla av att man borde sova i tusen år. Ibland kan jag gå runt och ha ont i kroppen och vara supertrött, men när jag sedan gråter så är jag tillbaka i världen, förlöst, med förnyad energi och närvaro. Jag är inte längre avstängd, vilse i en dimma av desperation. Inte konstigt jag kunde träna varje dag i våras/somras och även köra tidningsbärargrejer och så - jag grät ju för fan varje dag (och natt), flera gånger, oftast. Fan vad tydligt det blir för mig när jag gråter i kyrkan eller när jag tittar på Angel hur viktig gråten är för mig. Det är få saker jag är övertygad om vad gäller min egen mentala hälsa, men jag är fullständigt övertygad om att gråten är en viktig del av min väg ut ur meningslöshet och depression, vilket är varför jag är så väldigt skeptisk till antidepressiva. Man får vara tacksam för det man har, dock - i mitt fall Buffy/Angel och en pelare i St Matteus Kyrka som jag har inlett någon slags intim relation med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar