Då har jag klippt mig igen. Eller ja, jag klippte mig kort för två månader sedan, men nu har jag gjort det igen, på egen hand. Klippt till skiten lite för att jag inte blev klok på fallet. Nästa gång kanske det blir ännu kortare, faktiskt. Måhända något mohawkigt? Edit: Ja, det blev en mohawk, för att jag klippte mig själv ännu en gång.
När jag tänker efter så har jag faktiskt aldrig någonsin varit nöjd med hur jag sett ut när jag haft långt hår. Till och med nu senast när jag hade långt hår gillade jag det enbart när det faktiskt var uppsatt, snarare än hängde rätt och slätt. Alla bra minnen jag har av att ha varit hos frisören och fixat en cool frilla har innefattat my hair becoming very short. Likväl har jag återkommit till tanken på att ha långt hår, gång efter gång. För att det ska man ha om man är vacker, liksom. För den finner jag feminint och vackert hos andra. Att det ska vara så svårt för mig att fatta att jag faktiskt inte känner mig vacker i långt hår. Hell, det här med att känna sig vacker är labilt till att börja med, då det svajar så enormt för mig. Önskan finns ju ofta där, men jag vet att jag ena dagen kan tycka jag ser fin ut i klänning, för att nästa dag skämmas och undra hur fan jag någonsin vågat mig ut bland folk när jag ser så hemsk ut. The safe card är alltid något smått butchigt. Lite kortare hår, lite mer maskulint prägel. Då får jag se feminin ut (åtminstone i mitt huvud), men inte känna mig som frankensteins monster. Så jag kör på det ett tag till, the middle path.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar