Beach 2018

Jag vill gå ner i vikt. Vill ha kontroll. Vill ha kontroll. Vill ha mindre muskler på överkroppen. Vill ha kontroll. Vill ha kontroll. Är det värt priset? Vill svälta mig vacker. Vill svälta mig feminin. Vill förtvina bort kroppen tills den är slank och fin. Har sedan jag återupptagit hormonbehandlingen avvikit från läkarens ordination och använt androcur som jag tänkte jag skulle hålla mig borta från då jag misstänkte den hade ett finger med i kraschen i höstas. Jag vet att det som är läkarens tanke att jag ska använda inte kommer ta bort all den äckliga behåring jag har på kroppen (hälften av den dosen gjorde det inte, utan det är enbart just androcur som lyckats), och det tar emot att vänta ett år på underlivskirurgi. What about Beach 2017, liksom?

Som det ser ut nu kommer jag väl sova mig igenom sommaren, och inte för att jag har massa oönskade muskler eller behåring, utan för att jag är mer trött än vad jag varit på länge. Har dom senaste veckorna fuskat mer och mer vad gäller mina beroende-beteenden, för att jag inte har viljestyrkan att lida mig igenom långsamheten, mono-taskandet, kontemplationen, varseblivningen, meta-upplevandet. När jag började med meditationen och det där för snart två månader sedan så var det förvisso jobbigt som fan, but I did my time, och jag hade stunder av fokus och sinnesro. Dom senaste två veckorna har jag under 20 minuters kontemplation knappt hunnit fokusera på det jag ska ens en stund, och den senaste veckan har jag inte ens orkat med mina utsatta 20 minuter utan har avbrutit sessioner för att kunna lägga mig ner på golvet och få allting att sluta snurra. Jag har varit så fruktansvärt trött. Jag försöker ta korta pauser ofta, men till slut märker jag att jag inte får någonting gjort i vilket fall som helst för att hjärndimman tar över, tills jag till slut ger upp och lägger mig för att sova.

 
När jag väl lagt mig så har jag kört över mig själv femtio gånger om, och självmordstankarna går igång. Jag inser att det inte finns någon rationell anledning för mig att fortsätta leva, och jag försöker trösta mig själv med att det inte gör något om jag dör, och sådär håller tankarna på, tills jag typ somnar, och halvsover i en timme. När jag vaknar är saker förvisso bättre, men jag känner mig misslyckad likväl - istället för att se till dom få saker jag lyckades med innan jag somnade och istället för att se det faktum att jag faktiskt la mig som en bra sak, så tänker jag jaha, ytterligare en förmiddag jag kunde använt till att i fyra timmar vara produktiv och få massa saker gjorda och bli en mer hälsosam person och slåss mot min sjukdom, som jag istället pissade iväg, och det kommer se likadant ut imorgon, för jag orkar bara inte slåss.

Det är svårt för mig att inte dra en koppling mellan att jag blivit mer trött  och det faktum att jag börjat ta androcur i smyg. Jag rationaliserar det hela med att tänka att om det skulle vara androcuren som ställde till det för mig tidigare (vilket hormonläkaren inte alls tror), ja då märker jag ju det när/om jag får massa ångest, och om jag inte får det - meh. Jag har tänkt ta mindre dos än innan, också, för att jag redan tar spiro som läkaren ordinerat. Jag hade sedan ett tag tillbaka dismissat androcurens inverkan på min ursprungliga utbrändhet för åtta år sedan, efter att hormonläkaren sa att androcuren jag började ta då absolut inte hade något med min utbrändhet att göra, men jag börjar ifrågasätta det igen. Även om preparatet i säg inte gjorde att jag blev utbränd, så tog jag ju dubbelt så hög dos som jag gör exempelvis nu (det finns personer på nätet som blivit sängliggande av mindre) och rimligtvis var det faktiskt androcuren som gjorde mig väldigt mycket tröttare då, en trötthet som jag ignorerade och förvärrade genom att plugga på heltid och vara mer aktiv än vad jag hade varit sedan min generaliserade ångest började i tonåren. Jag minns den våren, hur jag varje morgon trodde att jag skulle somna när jag cyklade till skolan. Hur det var en ny upplevelse för mig. Hur jag började utveckla strategier för att övervinna min trötthet - genom att göra mer, mer, mer mer. Om jag cyklar snabbare, får upp pulsen och blir mindre trött då? Om jag kör lite mer hänsynslöst, får jag en kick då? Om jag ser till att inte komma iväg i tid och då måste stressa för att komma fram, blir jag inte mer alert då? Om jag hela tiden är engagerad i tankeverksamhet och inte försöker känna efter, blir jag piggare då? Om jag lyssnar på hårdrock konstant och rent allmänt omger mig med buller och stök, frisätts inte mer adrenalin då? Om jag står emot impulsen att vila tillräckligt länge, blir jag inte övertrött och hamnar i mani då? Om jag sover lite mindre än vad jag borde överlag, blir jag inte lite mer on edge då? Jo, jo, jo, jo. Och fyfan, fyfan, fyfan, fyfan.

Men det är inte mycket att göra åt, det förgångna. Att fokusera på nuet ska visst vara vettigare. Och nu, just nu, vill jag känna mig fin, snarare än som ett monster. Är det värt priset? Förmodligen inte, misstänker jag, även om en del av mig hellre mår sämre och är snäppet mer feminin, än mår bättre och är snäppet mindre feminin. Vafan, liksom. Jag märker att jag tänker något i stil med att om jag ändå ska må piss och inte få något ragg så kan jag lika gärna vara lite fin. Die young, leave a beautiful corpse much? Jag känner igen den här sortens tankegång i hur jag hanterat livet mitt i stort när jag prioriterat att göra saker jag inte får särskilt mycket glädje av, helt enkelt för att känna mig bra, för att känna att jag presterat något, och således är värd något. Om jag ändå är trött och tom inombords vad jag än gör den kommande timmen, hell, might as well då göra något jag inte får någon glädje av, men som jag kan skapa lite mening med. Något att peka på och således göra min plats i världen verklig med. This is the type of shit vårdpersonal älskar - just så, Ada, följ inte dina känslor, utan dina värderingar. I don't know, i mitt fall, och i den utsträckning jag gör det, blir det perverst. Självdestruktivt. Men jag är så djupt nere i skiten att jag inte ser någon väg ut.

Ibland undrar jag om det finns en koppling mellan min könsdysfori och brist på romantisk intimitet. Jag utvecklade könsdysforin under år då jag hade noll romantik i mitt liv, ja förutom som en form av känsla, som en form av längtan. En av mina mest återkommande fantasier då (innan porren hade förstört min förmåga till sexuella fantasier, that is) var en där tiden av någon anledning stannade, och jag i lugn och ro kunde gå runt och ta av tjejers kläder och göra, tja, vad jag ville med dom. Som om jag inte kände tillräckligt med skuldkänslor i relation till min konstanta objektifiering av kvinnor, nu skulle jag även begå någon form av våldtäkt på dom också i mina fantasier. Jag antar att det verkade mer trovärdigt att tiden stannade än att någon tjej faktiskt skulle vilja vara med någon som var så äcklig som mig. Eller så hade jag redan då utvecklat en rädsla för intimitet och satsade därför på någon form av voyeurism, en visuell fixering som kanske också den förstärktes av mitt dagliga bruk av pornografi.

Jag vet att jag borde släppa mina tankar på att gå ner i vikt. Jag vet att jag vill känna mig snyggare, men jag vet att jag känner mig snygg inte nödvändigtvis när jag "rimligtvis" borde göra det, utan att det i mångt och mycket handlar om just en känsla. Dagsform. Något intangible. Inte därmed sagt att jag borde sluta bry mig om mitt utseende helt och hållet, men att det finns mer och mindre vettiga saker att bry sig om. Förr var viktnedgång måhända en någorlunda vettig eller åtminstone inte direkt skadlig sak att bry sig om (fast jag gjorde det inte för utseendets skull, utan för att det var intressant att utmana mig själv på det sättet), men förr hade jag väldigt lätt för att gå ner i vikt, och jag mådde bra av det, också. Jag kunde äta 1500kcal och känna mig mer energisk än vad jag brukade, liksom. Men nu fungerar det uppenbarligen inte. Jag började deffa förra veckan, och det enda jag gjorde var att inte äta någon pasta och ta mindre portioner gröt än vanligtvis. Jag åt fortfarande fyra gånger om dagen, och större portioner än dom flesta jag känner, alltså. Likväl vaknade jag mitt i natten och var hungrig och illamående (jag brukar vara det på morgonen ofta, bör sägas, innan jag fått i mig mat), trots att jag ju åt vid niotiden kvällen innan. Var trött och hungrig större delen av dagen, också. What the fuck gives? När något sådant här händer känner jag direkt ett motstånd, och ett behov av att bevisa något väcks inom mig. Som om det vore ett misslyckande från min sida att inte kunna gå ner i vikt. Att det vore en svaghet. För det är ju inte svårt, liksom, och att hormonbehandlingen skulle ha något med det att göra är säkert bara inbillning ändå - kom igen Ada, work it, bitch!

Yeah, well, fuck you, random guy!

För att återgå till kopplingen mellan könsdysfori och romantik, så tror jag att jag älskar min kropp och mig själv och därpå har lättare för att se mig själv som kvinna när jag är förälskad och någon älskar min kropp. Då duger den, liksom. Åtminstone tillfälligt. Utan den sexuella bekräftelsen blir min kropp ett äckligt ting som det är en massa fel på. Då kommer desperationen lättare. Jag får lust att handla nya kläder. Vill spara pengar till ansiktskirurgi. Funderar på att betala pengar för sex. Får lust att banta bort muskler. Vill isolera mig tills jag ser ut som jag vill, så att jag slipper skämmas över min vidriga kropp som bara duger till fantasifostren i pornografi och till att disciplineras.

Jag önskar jag hade något att säga om gud och nåd här, men det har jag inte. Jag är tom inombords just nu. Det finns ingen gud för mig. Jag har tänkt minska träningsvolymen vad gäller överkroppen min (även om den är nästintill icke-existerade redan), men stå emot frestelsen att banta. Jag försöker försvara mina känslor av desperation märker jag, genom att exempelvis peka på att dom flesta kvinnor hade svält sig själva om dom hade haft biceps som ser ut som mina. Att jag egentligen är helt normal psykiskt sett på denna punkt, utan helt enkelt har andra fysiska förutsättningar än andra vad gäller muskelbyggande, en för mig ganska olycklig förutsättning vad gäller just överkroppen. Men vad spelar det för roll för mig vad som är normalt, egentligen? Jag ska ju bli den bästa Ada, inte den bästa average person. Får väl fokusera på Ada 2017 och vad jag mår bra av, snarare än låta min sjukdom styra in mig på villovägar.