Vrede

En sak jag inte reflekterat över på länge är hur lite ilska jag har i mig these days. Igår blev jag påmind om det för att jag blev fruktansvärt arg, och då mindes jag att jag brukare vara det varje dag i perioder, förr. Att jag bar på en vrede som resulterade i massa självhat, men även i att jag fantiserade om blod och hjärnsubstans mot pavements and walls. Delvis gick jag runt och var mycket mer rädd för folk och hatisk inför mig själv, vilket ledde till fantasier där folk misshandlades till höger och vänster, och ofta slutade i att det var jag som dog. I ett annat land och i en annan kontext vore jag en prime candidate för att utföra en skolskjutning, I kid you not. Men dom senaste åren är det en annan slags vrede jag bär inom mig, en vrede som kommer fram när jag känner mig utarbetad men likväl fortsätter att pressa mig själv. Jag kan bli väldigt arg på mig själv när jag konditionstränar, exempelvis, och håller på att få panik, men likväl fortsätter att pusha mig själv. Jag pushar mig själv mycket mindre än vad jag gjorde förr, men ändå väcks en otrolig ilska inom mig när jag konditionstränar och blir väldigt andfådd när jag inte tycker att jag borde bli det. Då väcks militärrösten till liv - get up you little bitch, you don't deserve to rest!

 
Igår var den mest arga dagen på väldigt länge, men inte på grund av att jag pushade mig själv träningsmässigt, utan för att mina planer gick åt fanders vilket ledde till att jag vilade mycket mindre än jag ville - courtesy of Skånetrafiken. Min resa försenades tre timmar, vilket innebar att jag åt först halv tre, efter en frukost kl sex och träning ovanpå det. Jag fick stå utomhus, vänta på bussar som inte kom, gå ombord tåg som aldrig åkte, osv, allt medan jag inte fick chans till att lägga mig ner någonstans i lugn och ro, eller äta. Ovanpå detta så vägrade jag att uttrycka irritation över min situation, något jag inte är helt säker spelade någon roll egentligen, men skulle kunna ha haft en inverkan på mitt mående. Jag menar normalt folk satt ju och ojade sig och förbannade skånetrafiken, men normalt folk mår ju mycket bättre än mig, så det kanske är hälsosamt att bli arg i en sån situation. Det blev inte jag, åtminstone inte förrän tröttheten slog till på riktigt. Jag fick i mig käk till slut, men då fanns det ingen tid kvar för att vila, då jag skulle åka hem igen till förfest och fest. När jag väl kom hem fick jag erkänna mig själv besegrad and call it an early night istället för att gå ut på Buffyfesten. By that time hade jag varit arg i ganska många timmar, och även hunnit reflektera över att det är väldigt skönt att jag tar hand om mig själv så pass mycket att jag inte går runt arg på det sättet längre.

Jag gick och la mig tidigt, och när det sen var dags att gå upp mitt i natten för att dela ut tidningar (it's a thing, again) så fortsatte min tysta temper tantrum. Direkt när jag kom igång med arbetet märkte jag hur jag stressade för att få saker gjorda i god tid. Allting skulle gå så jävla snabbt, och jävligt snabbt gick det - att bli arg på mig själv och världen i allmänhet av att gå igång på det sättet. Ännu argare blev jag när jag skulle upp för trapporna, särskilt när jag skulle upp till femte våningen, vilket jag klarade av att göra innan jag påbörjade hormonbehandlingen, och då även hade energi kvar till att springa ner för trapporna. Nu, och senaste året när jag delat ut tidningar på möllan, har det inte känts lika smidigt, och jag har till och med funderat på att utarbeta något slags system för att orka, men har vägrat - just to spite me, probably, eller för att jag helt sonika vägrar acceptera det faktum att jag inte blir mindre andfådd bara för att jag inte ger upp. När jag kommit upp på femte våningen känns det som att jag ska få en panikångestattack nämligen, och när det förr kändes som vila att tralla ner för trapporna efter att ha tagit upp sig för dom, blir jag nu stående på femte våningen en stund för att återhämta mig. Jävla horfitta, tänker jag då. Kom igen då din lilla hora, det är bara inbillning att du inte orkar - sluta tyck synd om dig själv, ingen kommer rädda dig! Bli inte arg, ta lite ansvar istället nu och arbeta för i helvete!

Nu när jag haft en dag full med ilska inser jag hur bra jag varit på att ta hand om mig själv den senaste tiden. Förr, när jag arbetstränade och praktiserade, gick jag omkring och ville drämma till folk i nyllet mest hela dagarna. Den första halvtimmen var soft, och sen började dom rasistiska, sexistiska, och allmänt psykopatiska dragen hos mig sakta att komma fram. Inuti tog en fascist plats, en fascist som inte respekterade svaghet, min svaghet, och respekterade andra desto mindre. Färgade personer blev plötsligt blattar, och polacker som snackade polska (på Emmaus) blev jävla horpolacker. När allt jag ville var att lägga mig ner och isolera mig och inte få ett enda intryck till som jag inte hade kontroll över, men tryckte undan dom känslorna (eller såg till att känna dom, vilket var ännu värre), ja jävlar vilken vrede som kokade inom mig då - en vrede snarlik den igår.

 
Min psykiater tycker att ångest och trötthet inte är anledning till att vara sjukskriven, och att soc ska hjälpa mig, och nu verkar det som att soc tycker arbetsförmedlingen ska hjälpa mig, så jag hoppas verkligen dom kan det på ett vettigt sätt, för om jag hamnar på ett ställe till som gör att min vrede kommer förstöra mig inifrån - ja jag vet inte, men jag kommer göra allt i min makt för att jag inte ska bli ett självhatande monster. Jag kommer slänga mig på golvet på psykakuten och vägra gå därifrån. Jag är trött på att höra att mina känslor inte är något farligt när jag tvärtom är övertygad om att en viktig del av min återhämtning måste vara att jag lära mig respektera mina gränser. Vill arbetsförmedlingen att jag ska vara arbetsduglig på längre sikt får dom sätta mig i en åtgärd där jag får lära mig att inte bli så trött så jag blir rasande när jag inte vilar nästan hela tiden, för det enda sättet jag har lärt mig att hantera tröttheten och ilskan på är att ta ett steg tillbaka (ja eller gå in i det så mycket så jag låter ilskans adrenalin driva mig till att utföra uppgifter sönderstressad, ett alternativ som nog inte är att föredra).

My determination is growing stronger. Bonus bit: