Konsten att acceptera en fredagskväll utan vare sig fest eller mys

Det här med signifikansen av veckodagar, datum, ålder. Jag vill inte vara påverkad av något så arbiträrt. Eller det kanske jag bara antar att jag inte vill, för att jag instinktivt lägger en värdering i det, en värdering som jag inte tänkt igenom? Oberoende av vad jag vill eller inte så påverkas jag, dock. Att vara ensam på julafton känns ensamt och tomt för mig, exempelvis. Mycket jobbigare än att vara ensam en tisdag mitt på året. Att inte "göra något" på en fredag kväll kan kännas jobbigt likaså. Att vara 30 och vara i "min position" känns mer deppigt än att vara 20 och vara i min position. Dag som dag, ålder som ålder, det som spelar roll är nuet, försöker jag tänka. Nja, vare sig för mig, eller för den delen för andra. Jag tror inte det enbart är jag som finner det lite pinsamt att jag är 30 år gammal och skär mig själv - sånt ska man ju göra när man är tonåring. Jag tyckte att jag kom igång sent när jag var 17, liksom, och här är vi, tolv år senare. Att gå en nybörjarkurs i hiphop på dansakademin bland massa femtonåriga tjejer kändes jävligt pinsamt, det också. Fördelen med att stanna hemma en fredagskväll och vara "misslyckad" är att jag slipper känna skam åtminstone. Som igår, och jag ganska tidigt på kvällen fann mig själv hemma, och bara - jahapp. Då var man ensam. Igen. Då var man inte ute, klubbande, med ett posse i ryggen, smell of pussy and success in the air. Riktigt så foxy har det ju dock aldrig varit på en fredagskväll för mig. Undrar hur jag hade känt mig om det vore det, dock. Om livet mitt vore en hiphop-video i slowmotion. Frågan är hur jag hade känt mig när jag kom hem efter en sådan kväll, eller dagen efter, för den delen.

Jag har i många år jagats av ett behov av att vilja rentvå mig från svaghet av olika slag. Ett motstånd från att vara "en av dom". Dom svaga. Dom annorlunda. Dom som inte är bäst. Dom dåliga. Dom som inte har ett liv. Dom som inte är bland massa folk och studsar och ler och dricker och lever life och yolo och fan och hans moster. Eller på senare tid - dom som lägger sig tidigt. Som inte orkar. Som lika gärna kan gå och dö.

...

I might be a bit harsh on myself here, och, ja, alla andra som är i samma sits, indirekt. Så mycket ilska. Så lite acceptans.

När jag väl är igång kan jag ju få upp en youtube-video till, because why not. För jag är förlorad i kriget med mig själv, som Thåström sjöng.