onsdag 4 januari 2023

Old text re-upload: Planescape Torment and Forgiveness

 Preamble/Disclaimer

There are several paths one might take during Planescape Torment which would probably lead to my having quite a different experience with the game and what conclusions I would have drawn from it. I know that it's possible to be quite an asshole at times and still finish the game, yet how that might fit into the whole aspect of regret and such which is at the center of the game I do not know. Neither do I count my deaths as The Nameless One during my playthrough(s) as canonical and thus I don't need to remember or explain why the current incarnation of The Nameless One doesn't lose hir memories when dying. (perhaps because hir mind is finally completely *empty* from all the deaths, which just might be the reason why zie finally managed to complete hir journey at all?)

Additionally, there are several ways to deal with the final confrontation of The Nameless One's immortality, and I'm going to pretend like there is only one, namely the one colloquially known as the "merging ending" which requires a maxed out wisdom stat. I'm going to do this since the merging ending is considered the best ending (of the three), makes the best story/most thematic sense, and is the ending which the game seems to be nudging you toward if you pay both ludic and narrative attention. I would also like to point out that I am a transhumanist and that the existentialist themes underlying this piece concerning death and acceptance aren't easily translated to the world you and I live in. Although much of the text is written in good faith that we can apply its teachings not only in Planescape Torment but also our daily lives, I do not find it existentially wrong in trying to reach "for immortality". But in all reaching there is a price to be paid, and what those prices might be I'll let you consider in the larger framework of the themes of Planescape Torment. I would claim that the question for immortality must be tempered with something, but with what exactly, I'll let you explore on your own.

Now, onward!


§§§



Death drive does not reside in Wagner's heroes' longing to die, to find peace in death: it is, on the contrary, the very opposite of dying - a name for the "undead" eternal life itself, for the horrible fate of being caught in the endless repetitive cycle of wandering around in guilt and pain. The ultimate lesson of psychoanalysis is that human life is never "just life", humans are not simply alive, they are possessed by the strange drive to enjoy life to excess, passionately attached to a surplus which sticks out and derails the ordinary run of things. This excess inscribes itself into the human body in the guise of a wound which makes the subject "undead", depriving him of the capacity to die. Only when this wound is healed can the hero die in peace.

- In Defense of Lost Causes/The Violence of Subtraction, Slavoj Zizek



Forgiveness. One gives it not because someone deserves it, but because they need it. One gives it not because one deserves the relief that comes from forgiving, but because that relief is essential. One receives forgiveness not as a payment, but as a gift. One asks for it not as an act of cowardice, but as an act of bravery. We all need to forgive. We all have things to atone for. We all crave absolution. But what about justice?


For The Nameless One, our Hero, there is more to reconciliation than the act of forgiveness. In the Multiverse of the Planescape setting, it would seem that history doesn't absolve all sins, and Alfred Korzybskis adage that "God may forgive your sins, but your nervous system won't" has its metaphysical counterpart – the flesh knows it suffers even when the mind has forgotten. In Planescape, death and meaning are two separate things and spirit and matter are one and the same – but not for you. For you, karma accumulates through the wounds on both body and mind. For you, scars are guilt manifest, and so we wear the Symbol of Torment, always.

§


In Planescape Torment, we inhabit the body of The Nameless One, The One Of Many (names); The Broken One; The One Whom Life Holds Prisoner; Restless One; The Bringer Of Shadows; The Wounded One; One Who Dies Many Deaths; One Both Blessed And Cursed – a slave desiring slaves of hir own more than freedom itself. We sought to escape death itself, and in doing so we have not only become a ghost haunting the past – each incarnation awakening without memories of what the earlier incarnations have done1 – but also created ghosts of the past which now seek their vengeance upon us. What are these shadowy creatures which have been released upon the world and haunt us relentlessly? Old encounters, old companions (old lovers?) from lives long past. What they all share is that they've all died in our stead so that we might continue our escape from death and our recognition of past sins. It becomes this spiral which we witness the consequences of at every turn in the game, bear witness to and also perpetuate. The shadows that torment us cannot forgive or forgot2, and the shell that is us forgets every time we are further implicated in the vortex(t) that is our own doing and undoing. Yet the flesh continues to suffer, the unhealthy mind in our unhealthy body falling apart, and in knowing, the body is inscribed with further symbols of torments.


§


You mortals are like wasps. You build your lives/nests from the slimmest of branches, and when the wind shakes your home/life free, you seek to sting the wind to death. Instead of realizing your foolish mistakes, attempting to repair the damage you have caused yourselves, and learning from your experience, you bring harm to any who have the misfortune to blunder near you in your time of pain and distress. My advice to you – and to all mortals: Stop acting like an insect and start acting sentient.

- O3

"As one door closes, another one opens", a saying which fits the infinite multiverse and its paradoxical center Sigil, City of Doors, especially well. It is this principle of balance which holds the planes themselves together and ensure that the eternal Blood Wars between the fiends of the Lower Planes (the chaotic Tanar'ri, the Lawful Baatezu and the Neutral Yugoloth – the last of which act as an intermediator between the former two) will continue ad infinitum. It is this principle of magick balance which necessitates temporal beings with limited capabilities to make existential choices, to sacrifice one thing for another, as is witnessed by Night Hag Ravel Puzzlewell's4 insanity yet incomprehensible understanding of the machinations of the planes. Our tragic Hero made such sacrifices; in exchange for life, death; for namelessness – safety and oblivion. Being afraid of hir true place in the multiverse, The One Whom Life Holds Prisoner, with the help of the Night Hag's shadow magic, tried hir hand at being an omnipotent insect and thus took the alternative name of Sigil, The Cage5, to heart, and made it hir permanent home, where each opening of a door lead to further closed ones. Having realized that names have power and can be used as weapons by others, The One of Many failed to realize that the magick counterpart to naming is identity, will-to-power, integrity/authenticity and in the end, atonement.

§


"I know that you, like a fly, rise up from the wreckage of your old shell, buzz about for a time, and curl up and die at the window of truth. You bumble about the pane, seeking the light without any plan to your actions, and fall exhausted when you fail. You alight on others to feed from them for a time, and move on with no regard to them. I have watched you come here and listened to your wor-ds, and watched you move away no wiser. Will you learn from your mistakes, seeker?"

- O


Who are these old companions whom Restless One feeds off of, these poor souls who have had the misfortune to be caught in our grinding cosmic wheel of negative externalities? They are countless, and during Planescape Torment we get to see but the top of the iceberg in the sea that is our karmic burden, but there are some whom we get to know better, and in the end get to know us as well. There is the Armor-Without-A-Body, Vhailor, an undead former Mercykiller and self-proclaimed elemental of Justice whom a former incarnation6 trapped – "There is some link between him and justice itself, and that gives him power even over immortals such as us". There is the Flying Skull Morte who is all bone-box and jokes, all litany of curses, all lies (lies which are partly responsible for the fate of The Bringer Of Shadows, but also the death of others, as the fact that zie was taken by The Nameless One from the Pillar of Skulls bears witness to). There is the pyromaniac mage and Burning Man Ignus – " let all creation burn for I cannot die" – whom a former incarnation was a brutal teacher to, subjecting the young Ignus to many torments in order to teach hir the mastery of fire. There is a Githzerai of Limbo, Dak'kon, who bears the scars of one who has traveled the Planes, having had a crisis of faith which forestalled hir taking up a religion The Nameless One basically invented in order to control hir. And there is the ghost who haunts the mortuary where every incarnation is born anew, Deionarra – she whose name the thieves of the mind continue to steal from our memory and whose love for The Nameless One was used against. Having realized that Deionarra's devotion for hir would transcend even death itself, a former incarnation sacrificed Deinoarra in the Fortress of Regrets so that hir tormented soul could act as The Nameless One's scout in that place where no living thing could survive for long.

Adding to our list of companions during the game are also three ones which have no prior relationship to us. There is Nordom, a backward Mordon, who before being exposed to the raw elemental chaos of Limbo, gaining individuality and joining The Nameless One's party and gaining a sense of belonging, was a regular Mordon (a mechanical creature from the logical plane of Mechanus where law and order are predominant). There is the tiefling (part human, part fiend) Annah who has issues of dependency, having the constant need to point out that hir partnership with The Nameless One isn't a sign of weakness. And there is the chaste Succubus Fall-From-Grace, a tanar'ri that was sold to the Baatezu and had to suffer years of mental torture before winning hir freedom.

It is evident that both our loyal subjects and newfound friends all have their own burdens to carry – why else would they be so willing to carry ours? Our past incarnations did not only create and thrive in suffering, but attracted torment and people who suffered in one way or another. Our torment attracted people who wished to forget their past sins or sins committed unto them and tried to shoulder their pain in whatever way possible; by distrusting – by trusting blindly; by forgetting pain – by thriving in it; by lashing out at others – by inflicting pain unto themselves. Some – or all – might have even longed to be forgiven, or to forgive and move on.

§

"When a mind does not know itself, it is flawed. When a mind is flawed, the man is flawed. When a man is flawed, that which he touches is flawed. It is said that what a flawed man sees, his hands make broken."
- Da'kon

So why did the final reunion with our mortality come to pass? Why this time around did we decide to change our fate, our nature, as it were? It was through knowing and accepting the past – to tell others the truth that is ours to claim and share, and to demand the truth about ourselves and those close to us from others, thus becoming closer yet to them in the process – that our wound could be healed. By learning the origins of our immortality and its consequences, we got to know regret, and through knowing regret, we gained the courage to challenge our Ultimate Shadow, The Transcendent One, our mortality in corporeal form which resided at the Fortress of Regrets. By conquering our shadows neither by force nor by escape, we came to know ourselves as beings-toward-death and realized that life is never ours and therefore cannot be taken away from us by unjust means. As beings-toward-death, we realized that no matter the outcome of a life, every life is both singular and universal – one soul, one life, and that's what we get to work with, that's the finitude under eternity which we can act upon and know.

But before we arrive at the The Transcendent One's lair (whom we have a showdown of words with at the very very end) we have to find the Fortress of Regrets, have a heart-to-heart with our companions, merge with our past incarnations, reunite with a former lover, and remember our mortal life and name.

§

Going back to the mortuary where our current incarnation awoke for the first time, we peel a piece of our skin and inscribe a regret into it, turning the flesh into the door and key to entering the prison built of regrets and sorrow where the shadows themselves have gone mad. There, just as Deionarra predicted, we meet enemies three – shades of evil, of good, and of neutrality given life and twisted by the laws of the planes. The shades are past incarnations, whom we speak to and come to understand. Having brought with us the Bronze Sphere, a sensory stone and repository of our mortal memories and last experience of the first of us, and merging with the incarnations – both good and bad – we see the Bronze Sphere which we did not have access to and indeed believed was a useless trinket we sought to fool a blind man7 with, in a new light:

“I know what you are thinking — but it is not the case. You think that knowing the mind of the first of us will somehow help you here, in this place. It will not.” As
I held the sphere up this time and examined it, I felt the memories of the first of my incarnations stirring within me, but it was not an insistent or driving force — it was calm, like the thoughts of a man walking across a great distance to speak to a friend he hadn’t seen in ages. As I felt his presence in my mind, I saw the sphere in a different light — not as ugly, or hideous, but as something precious, like a newborn child — the sphere was the repository of my last moments, before I met Ravel on the Gray Waste and asked the impossible of her. I knew why I asked her. And I knew that all I needed to do was touch the surface of the sphere with both hands and feel regret, and the stone would open itself to me.

And suddenly, through the torrent of regrets, I felt the first incarnation again. His hand, invisible and weightless, was upon my shoulder, steadying me. He didn’t speak, but with his touch, I suddenly remembered my name. …and it was such a simple thing, not at all what I thought it might be, and I felt myself suddenly comforted. In knowing my name, my true name, I knew that I had gained back perhaps the most important part of myself. In knowing my name, I knew myself, and I knew, now, there was very little I could not do. The first incarnation’s hand was gone from my shoulder, and he was watching me with a slight smile.


Having learned our name, the symbol of Torment seems brittle somehow, as if it was only barely holding itself to our skin. Unconsciously, we, "The Nameless One" reach out and peel it from our arm. It gives way with a slight resistance, like pulling off a scab, and as we hold the symbol, we know we can harness its power.

After this sequence with the bronze sphere, we meet Deionarra one final time. Telling hir that we regret what we did to hir and that hir suffering has become ours leads to the largest experience bonus in the game. We have our farewell and ending the conversation, zie says "I forgive what you have done. I shall wait for you in death’s halls, My Love.

We are ready.


§

"KNOW THAT I HAVE ALWAYS HATED YOU, BROKEN ONE. WHEN WE ARE ONE, I WILL CONTINUE TO HATE YOU."
- The Transcendent One

Oh how our imagined immortality struggles to convince us of hir superiority – mind over matter all the way to damnation. But however far apart we might have been, we are entangled in the same mesh and are of one and the same, albeit one relives nothing but the immanent present and the other oversees everything but engages with nothing. As we lost spirit, The Transcendent One lost substance, and we were both worse off for it, even if both were willing to deny it for a long time, and the part of us which had been separated from our being-toward denies it still. It still believes itself to be omnipotent and threats us with all kinds of things, like those gremlins nagging us on about how worthless we are and how we'll never amount to anything because of all kinds of reasons; our pathetic actions are crushed beneath the waves of eternity; our agency is an illusion; nothing can change our nature – and so on. It never dares to realize our powers or the potential of knowing oneself "A NAME IS A CLOAK OF LETTERS THROWN UPON A MAN. IT MEANS NOTHING".

But we know different.

We know that the lack of names is a cloak thrown upon oneself when afraid of showing ones true self, as in the fairy tale of Rumpelstiltskin. There, the protagonist loses a bargain over hir secret name which is discovered when zie lets hirself enjoy dancing and singing unguarded from prying spies. Perhaps if the name wasn't a secret to begin with there would be no need to protect it, and our imp would be free to dance and sing outside the confines of hir home. In knowing our original name (or face8), we have the strength not to give in to the demands of the Transcendent One, threats which consist of returning to amnesia and continuing to feed hir tormented souls, stuck in the wheel of suffering.


Through the final conversation it becomes clear that the Transcendent One is very much like Rumpelstiltskin in that zie too is a prisoner to hir home, the Fortress, and due to our shared bond The Nameless one suffers a death of the mind while the Transcendent One suffers a death of the body/flesh. It would seem that The Transcendent One is doomed to a slow oblivion and that The Fortress of Regrets will eventually be hir silent tomb. And thus, The Nameless One makes a decision: "
If we become one, we shall suffer. We shall be damned. It is better that we shall go on to further torments than the multiverse suffering because of us."

Through our capacity to harbor suffering without reflecting it back onto the world9, we merge with our lost immortality. By suspending our judgment of death and our fate and thus forgiving and accepting forgiveness from the universe, we become one. But what about justice? Vhailor saw that we had not only the mark of torment but also the mark of justice upon us, and claimed that although we had been punished already, it would not save us from future punishment. When is enough, enough, then? This is a question hard to answer because Planscape Torment ends when our final "punishment" begins. But what we do know is that there is a place reserved for ones such as us on the lower planes – the Blood Wars – and that the crimes we have committed are stronger than any cage we might build. It is mercy then that there are other things which no cage can separate, no cage can take away from us, and some cages might even enable. Love is such a thing, as Fall-From-Grace says to us in hir final farewell. Freedom is, paradoxically, another10.

It is with a distinct feeling of certainty (a nod, even, as we hear Deionarra's voice and grab an axe) that this is where we're supposed to be that we set out to join the Blood Wars. This would seem like a very bleak thing looking at it from a surface level. And perhaps this best of endings isn't good in the conventional sense, but there is a silver lining to it. Trias, a fallen angel whom we convinced of going back to the Upper Planes in order to be properly forgiven and judged (thus undoing hir banishment) told us that "
A Man's mortality is a compass that points his way in life", implying that we had been without a functioning compass this whole time, only glimmers of it left. And yet we managed to assemble the scattered pieces of our compass – how? With the help of our peers and companions, our place in the world at large where we can orient and mirror ourselves. And though all our companions suffered and perhaps hadn't their compasses or authenticity intact, we helped each-other out as best as we could, and honestly, what other realistic option is there? In a sense we are all wounded heroes, ghosts bound to people who precipitated our haunting them (even if it is ourselves we hurt), undead wandering the places where wrongdoings occured. It is this suffering which unites us if we are willing to share the burden and live in each-other's haunting grounds.

§

“Absence of Name = Absence of Identity = Absence of Purpose = Absence of Place in Multiverse = Null State = Loss. Nordom existed in State, Null, until Subject (Unidentified, Nameless) attached identity to Nordom. Null Identity, Null Purpose, Null Place equates to ‘Loss.’ ”
- Nordom


The idea of justice as not only something which upholds societal laws and makes possible civil discourse but also something which respects the citizens of that society by acknowledging their "compasses" is not without precedent. In Crime and Punishment,
illness untangles Raskolnikov because the crime zie commits isolates hir from specific humans and community but also from humanity as a category and a way of recognizing hirself as a human being with a moral compass. As a result of this isolation, Raskolnikov feels that zie hirself is nothing, and if so, others are also nothing (to hir), thus zie can kill with impunity – and so the circle can in principle continue forever. It is only when at last Raskolnikov is judged that zie can find peace, and the first fresh air in a very long time that Raskolnikov breathes is in prison, the “square yard of space” which zie feared the whole time yet in a very literal meaning lead to hir salvation. Raskolnikov too found that there are things which no cage can separate, and that there are cages of the body as well as of the mind.

In Planescape Torment, a life without laws which bind us lead to torment and bad karma. As the Pillar of Skulls puts it: meaning and death is what we seek, and for normal men they are separate things (because they have their mortality and thus compass of meaning intact), but for us – one and the same. In order to reconnect with humanity and the planes themselves, no matter how much we forgive and are forgiven, we must also stand accountable for our transgressions – forgiveness isn't just something given or received, but nurtured and grown through responsible actions. Having merged with The Transcendent One, we now have the ability to command over life and death itself, but what makes us truly powerful is the way in which we say our goodbyes and accept our long-awaited judgment. And accepting judgment is not really about being punished but about being held accountable. It's not about good or bad but about karma, where punishment is incidental, accountability is a must, and suffering is optional. We part ways knowing that as of now we are at balance with the universe itself, and the air we breathe is the air of someone who is once again part of the circle of life which binds all of us mortal, and moral, creatures.




§§§



I know of justice, Vhailor. I temper it with experience and wisdom, and when justice is tempered with those two truths, it becomes stronger. I know of mercy and forgiveness as well, for without them, the Planes would be a much crueler place.”

- The Nameless One

We might think that the universe is unfair in its way it decides what is just and not. Could not mercy have been shown toward The Nameless One? Well, just as the Gods aren't always necessarily in the right just because they are Gods, the multiverse itself isn't the only scale which can be used to judge right and wrong. Whatever punishment the planes decide to administer, we finite creatures who live on a much smaller scale can temper with mercy and forgiveness. The Nameless One finds Vhailor's fate tragic, and in the end traps hir once again, this time by freeing hir. Zie does this by reaching the aporia of Vhailor's brickwork by means of showing Vhailor hir circular reasoning, which Vhailor cannot accept because hir whole claims of justice and law were based upon objective standards and not axiomatic, existential choices. The Nameless One's words were in one way a greater betrayal than what hir previous incarnation had done because they had little of justice in it. But they had much of mercy, which is just as important.


The Nameless One extends mercy to several people during the course of hir journey. Zie extends it toward Morte by forgiving hir for the crimes zie committed against hir. Zie extends it toward Trias by not killing hir and and telling hir to admit error and beg forgiveness among hir peers. And zie extends it toward hirself by letting Deionarra (perhaps the person who had the least reason to do so) forgive hir. And I believe that the last of those mercies just might be the hardest one to extend, that the hardest place to reach just might be within. Because when you can't forgive yourself for your mistakes, then it becomes imperative not to ever be wrong, which is impossible, and so one either denies the wrongdoing and cast shadows unto others, or rationalizes the wrongdoing as being ones true nature; one starts believing oneself
being wrong instead of doing wrong, which only leads to further self-hate and wrongdoings. And even in this position there will be people willing to extend mercy and perhaps even love you, but despising oneself one thinks that those people must be in the wrong, and being in the wrong they just might deserve some punishment themselves! Forgiving someone else in that case might be a way toward forgiving oneself because it opens up the possibility for belonging and mercy. True belonging only happens when we present our authentic (named), mortal selves, and thus our belonging is contingent upon self-acceptance, but it's not a question of simple case-and-effect, but of spirals and swirls for which there are no ready-made answers or cut-and-dried schematics.

But what about justice?! I'd say it's intertwined with the notion of mercy, as forgiveness comes with the ability to allow oneself to make mistakes
and presenting oneself accountable for them. As a child who is on the verge of becoming a moral human being, we might test the limits of our parents unconditional love, trying to pinpoint where our actions turn into a social contract. Through the process of maturity (and trial-and-error, to be honest), we build our compass and learn that when our parents are really angry at us, they not only yell at us using our given name, but also adding our family name to give weight to their complaint (at least in Sweden they might do!). It is generally through our place in a community and genealogical roots as moral beings which we can invoke moral frameworks and remind people of their place in it.

If we return to the imp Rumpelstilzchen, we find that hir secret name
in German literally means "little rattle stilt", which could be understood as a little, shaky post or pole which provides support for a structure, namely identity. Absence of Identity = Absence of Purpose = Absence of Place in Multiverse = Null State = Loss. There are many examples of the power of names in magical discourses, one being that in some cultures mothers will bestow a secret name on their children which only they shall know, so that the child will be shielded against being curses – from everyone except the mother, that is. The secret of that name makes it so that one can be a poltergeist and strike from a distance. But with being a poltergeist comes the price of being undead/demonic, and ones name becomes impossible for humans to pronounce and hold accountable. Names, just as our genealogical roots, bind both ways. We might forget our names and the names of others, but let us at least not forget how to utter those few words which both hurt and heal so much – "forgive me", and "you are forgiven".

§

“I've done my share and I've come to regret it. Now... If I could give you a free piece of advice it would be: Whatever you do in life, make sure you can forgive yourself.”

- Harlot

1"I have spoken with you before, and always you forget. Your endless quest to discover yourself ends always in your amnesia. You draw close to the truth and recoil. Let us hope that you have the strength to endure your existence.
-
O

2Our past lives trap us not only because of the tormentors we ourselves have tormented, but because of earlier incarnations which set out to lure in future incarnations who might seek to atone for their sins into dead ends.

3"I am a letter in the divine alphabet. Understanding me leads to understanding existence. I am writ in the true names of half of everything. My being encompasses truth. I am mathematic, organic, metaphysic."

4"She was a maker of toys and puzzles, a solver of problems that didn’t need solving. She decided that Sigil, the Cage, was the largest puzzlebox of all, and set herself to undo it — to let in the armies of fiends at her disposal, no doubt, to upset the balance of the city and turn the entire burg into a charnel house."
- Lothar

The tale of Ravel Puzzlewell, frightener of children, begins and ends with a question: "
What can change the nature of a man?” It is said that she put the question to the Lady of Pain; not directly, but shouted it to Sigil itself, daring for the Lady to answer. When no reply was forthcoming, she sought to unravel the City of Doors itself through means of "freeing" The Lady of Pain from hir cage as protector of the City of Doors and Locks. Ravel received no answer other than banishment. Thought to have been fallen beneath the Lady of Pain's shadow and penned in the dead-book, in reality she was mazed, lost in a pocket between dimensions for The Nameless One to eventually find.

5As Dak'kon says: "The city [Sigil] exists in opposition to itself. It has set itself apart from the planes, yet it seeks to be everywhere at once. Its walls are doors, yet it keeps these doors locked. Such an existence tells of a thing that does not know itself. In not knowing itself, it is flawed."

6The Paranoid Incarnation, more specifically, the one who had a persecution complex and thus a narcissistic neurosis where the subject believes that the world revolves around them and paradoxically would shatter if it didn't.

7"Of course it was useless to him [Pharrod]. One cannot dodge fate so easily.” He looked at me, irritated. “However, nothing motivates a man faster than telling him what he seeks will save his soul from eternal damnation."

- Practical Incarnation

8https://en.wikipedia.org/wiki/Original_face

9Those who cannot feel their feelings are damned to act them out.

10Evey (from V for Vendetta) could tell you all about that!

onsdag 2 februari 2022

Enneagrammet - om skapelse, brustenhet och helande

 

Hela texten kan med fördel läsas i ett open office-dokument här där formateringen känns najsare, eller i bloggen, nedanför, if one is so inclined.

 

För några år sedan gick jag en Enneagram-kurs i St Matteus-kyrka1, led av diakonen där som heter Marie Bernéli, som även skrivit boken vi använde oss av under kursenEnneagrammet: om skapelse, brustenhet och helande, en bok som ”vänder sig till alla som är intresserade av en introduktion till enneagrammet utifrån en kristen tolkning”. Det här är min sammanfattning av, tja, inte boken i sig, men av dom delar som jag av någon anledning tänkte skulle passa in i den här icke-sammanfattningen. Man skulle kunna säga att det är Maries röst vävd in i en väg genom hennes bok, en väg som den här texten tagit för att skapa något tillgängligt och allmänt, snarare än detaljerat och specifikt, och som kanske, i slutändan, egentligen gäller för alla och därmed är det absolut viktigaste att ta med sig från boken, och enneagrammet i stort. Även om jag utgår ifrån min egen ”typ” i enneagrammet i texten till viss del, så gör jag det primärt för att förankra teorin i det konkreta åtminstone litegrann. Jag låter även texten förbli färgad av Maries kristna utgångspunkt, även om den egentligen inte behöver vara det och kanske alienerar vissa tack vare det.


Det finns massor skrivet och talat om Enneagrammet, men om jag kunde välja ut en source att rekommendera för dom som vill veta mer om dom olika typerna, så skulle det vara dom nio videos som är uppe på youtube-kanalen Laursenbo som kommer från Eli Jaxon-Bears From Fixation to Freedom (Sounds True Audio Learning Course), och som gett mig allra mest att lyssna på, så jag hoppas dom finns tillgängliga åtminstone nånstans, för en lång tid framöver. Plus i kanten för att sättet dom låter på när dom pratar i dessa videos är som balsam för själen.



§



Enneagrammet består av nio punkter som visar oss nio aspekter av Guds väsen – dom sätt som Gud manifesterar sig på. Nio tecken, som avtecknar Guds anlete, och vittnar om vårt eget ursprungliga ansikte.


Hur uppstår splittringen som gör oss alla till aspekter av helheten? På ett individuellt, mänskligt, plan, sker det genom smärtan som kommer ur mötet med vår första kärlek, och tro-erfarenheten att världen inte är våran att älska helhjärtat, och vi, inte dess enda, fullkomliga, käraste. Det börjar med att man som spädbarn inte får alla sina narcissistiska behov och impulser tillgodosedda—och hur skulle det ens vara möjligt—varpå det uppstår en splittring mellan en själv och världen, och ur denna smärta kommer ens egna konturer fram ur förgrunden. Det-som-inte-är-barnet blir så småningom till stoff för en habituation, en ego-formation som i sin tur blir till ett anknytningstrauma, en jag-identitet, och en enneagramatiskt primär försvarstyp.


Vid smärta och förlust avgränsar egot verkligheten genom att förminska vår medvetenhet om vilka vi är, polymorft obegränsade, och genom att avgränsa försöker vi ta hand om den del vi bestämt oss för är ”oss själva”, den beskärda del som kom till när tilliten till andra, och löftet om en perfekt värld, brustit. Våra primära strategier syftar ytterst till sätt på vilka egot tror att det får erhålla kärlek på, och om det misslyckas med det, åtminstone kan minimera mer smärta av samma typ, vilket paradoxalt nog låser in egot på att upprepa grundförlusten, åtminstone tills rädslorna som driver den har överlämnats till en högre makt.


§


Som man säger i Adult Children of Alcoholics när man beskriver (Det Vuxna Barnets) ”The Problem” – ”This is a description, not an indictment”. So what’s the problem? Nå, mitt egos primära försvarsmekanism verkar vara Fyrans,Individualistens”, den vars tvångsmässiga beteende gör att den försöker undvika det normala till varje pris, för om den blir en i mängden, så känner den att dennes själva existens är hotad. Individualisten attraheras således av det speciella, och skyr det alldagliga, dom den anser vara inte enbart tråkigt, utan rentav lägre stående. Otroligt rädd för att sammansmälta med andra, ser individualisten till att ha någon form av ”out”, vilket innebär att när självbilden hotas och individualisten går djupare in i sin neuros, väljer den att gå ifrån världen, defensivt, och väljer samtidigt att se sig själv som mindre än världen, vilket tyder på ett ”beroende i ett underifrånperspektiv”. Individualisten gör sig själv beroende av sin utanförposition, och av bilden av sig själv som mindre än omvärlden, samtidigt som egot på insidan skriker att det minsann är större än omvärlden, ja rentav störst av alla. Denna dubbelhet kan komma ut i form av konstnärlig gestaltning, sublimering, då uttryckandet av känslor på ett symboliskt sätt kan vara det enda sätt som en individualist som är rädd för att bli avvisad känner till. Såklart kan denna sublimering dock leda till ytterligare tillbakadragande och levande i egen fantasivärld, synnerligen som individualisten ju även kan vara rädd för att bli avvisad, avslöjad, i sin konst.


Individualistens dubbelhet vad gäller sin önskan att verkligen bli sedd (igenom), samtidigt som begäret att bli ”sedd till varje pris” pockar, och dubbelheten i dennes önskan att sammansmälta med andra samtidigt som det finns en otrolig rädsla för att bara bli en i mängden, gör individualisten benägen till masochism, det vill säga tendensen att ta en stark libidinös laddning och införliva den på ett sådant sätt att laddningen i mångt och mycket försvinner – svälja världen och dess begär efter en genom att begära den eller genom att förneka sig själv ens begär av den, istället för att bli svald av världen eller ens begär efter den och därmed bli en del av den. Blir det ”för mycket” att angsta över huruvida en förälskelse kommer nobba en, ja då väljer man kanske hellre att självsabotera genom att göra slut (eller bete sig på ett sådant sätt att den andre gör slut), och som en bonus återgå till ens tragiska, ensamma, trygghet, som i sin tur när ens konstnärliga skapande, som blir individualistens hela verklighet. Det är en individualists tragiska syn på världen som gör gällande att det inte går att kombinera psykoanalys och konstnärsskapande, eller för den delen familjeliv, och originalitet.


Idealbilden av en individualist, för en individualist, är att den ska vara en stilfull, sensibel, originell, och lagom mystisk person som går sin egen väg, och gör det med emfas – sui generis. Individualistens ideal är det naturligt äkta, och individualisten slipar på sin äkthet såpass att den blir overklig inför andra – i sina försök att vara naturlig uppfattas den som teatralisk, och konstlad. I all hast inser inte individualisten att den, i mångt och mycket, är precis som alla andra.


Individualistens gåvor är känslighet för andras smärta, empati och inkännande, estetiskt sinne, kreativitet, och konstnärlig läggning,


§


Tron är den inre rörelse som gör att vi kan släppa taget om illusionen av kontroll över oss själva, vår andliga resa, och livet självt, som vi annars håller fast vid. Tron är den process som helar, och i den möter vi det som helar.


Att släppa taget om det som vi gärna döljer är svårt, men att släppa taget om det som gör oss stolta – det är ännu svårare. Det är troligen i våra positiva känslor där vår bundenhet är som allra störst, och kontrollen som starkast, då det som utvecklats till ”talang” och blivit en del av självbilden, är det egot gärna visar fram, och menar är det högsta goda – det utan vilket vi verkligen inte är någonting alls. Men den som lever för mycket i sina gåvor och talanger gör det på bekostnad av andra aspekter inom sig själv, och kanske även har desto svårare att släppa på identifikationen med formerna, med denna temporära värld, för att den är investerad i världen genom i alldaglig mening något ”gott”, och dom frukter dessa för med sig, som någorlunda positiva känslor, som ju förvisso är lättare att bära än riktigt negativa känslor, men som även ger en mindre incitament att faktiskt söka sig ut på djupt vatten, där sann frid finns, än sökandet som starkt lidande ibland ger upphov till.


Det är alltså med hjärtat som vi syndar, och det är därmed även genom hjärtat som vi helas i omvändelseprocessen, den process som gör att vi vänder oss mot Gud och det goda, snarare än stannar kvar, bortvända. Den dödssynd som vi håller för vår huvudsakliga synd, i Enneagrammet kallad för rotsynd, är således enbart avigsidan av något gott, baksidan av den verkliga gåvan som blir förlöst genom omvändelsen och blir det som är, höh – rot-sunt. Rotsynden är det sätt på vilket vi väljer att synda alltsomoftast, för att vi är bekväma med detta sätt, är vana vid det, och rentav stolta över det. Detta syndande vittnar om våra beroenden, om våra passioner, vår lidelse – det vi verkligen är beredda att lida för, och vända oss bort mot Gud, för att fortsätta lägga vårt hopp till.


Individualistens rotsynd är avunden, den energetiska laddning som på ytan kräver av världen att den ska anpassa sig efter en själv, men egentligen avslöjar ett begär efter hela världen som omöjligt kan uppfyllas, och alltid kommer kräva mer – gräset förblir för alltid grönare på annat håll. Individualisten hotas även av och blir avundsjuk på det som den menar inte är stilfullt eller äkta, men drar till sig uppmärksamhet, och därmed drar uppmärksamhet från individualisten, en uppmärksamhet som den för övrigt bara vill ha när den inte har den, för när den får uppmärksamheten, så skiftas den avundsjuka laddningen ögonblickligen bort mot dom som slipper få blickar på sig. Ja, vanligheten är det som undviks, men samtidigt lockar den – Damned if you do, and damned if you don’t”, är den masochistiska individualistens motto.


Rationaliseringen hos individualisten för dess konstanta riktande utåt mot det den tycker sig sakna gör gällande att hon anser sig behöva utforska olika sätt och uttryck innan hon börjar leva på riktigt, innan hon ”hittat sig själv”, innan hon hittat sitt sanna uttryck, innan hon insett sin ”final form”. Individualisten kan anse sig behöva exempelvis flera romantiska partners för att förstå sig själv och sina behov bättre (och inte bli låst av en partners förväntningar), och hon kan rentav känna ett behov av att ha allting i multum, så att hon kan leva ut sina sanna känslor och uttryck genom att hoppa mellan olika projekt och sociala grupperingar, men sällan fullfölja, eller committa – för att hon på detta sätt anser sig vara mer sann mot sig själv än dom som väljer att bli mortifierade (och mortifierande) i sina respektive sociala grupperingars (borgerliga) åsiktskorridorer och spel. Individualistens tvångströja blir därmed dess desperata försök att komma undan tvångströjor.


Den falska skulden som individualisten känner stolthet i och således även skäms i, är alltså vanligheten. Det den patologiska individualisten inte ser är när hon är annorlunda på bekostnad av andra, och att hon för att bevara sin bild av sig själv som speciell måste förringa andra, för att mötet med den andra alltid sker i en jämförande kapacitet. Är individualisten alldeles unik så slipper hon, åtminstone ytligt sätt, att jämföra sig med andra, då hon ju inte tillhör samma grupp som dom, för att hennes ”verk” inte är jämförbart med andras, och då slipper hon både känna avund inför dom andra, och slipper även känna skam inför dom när hon upplever sig mindre värd, eller rentav ”blott likadan som” dom, men denna manöver kräver en konstant rörelse förbi eller bort från andra individer och det tänkta äkta mötet med dom, vilket bara förstärker individualistens oppositionella laddning som ”egen”, alltid utanför, forever woe is me, everything I touch dies (fast, åtminstone till viss del, för att andra inte är redo for what I’m bringing), osv.


Ja, som vi hör så är rotsyndens utlopp hos individualisten svårmodet. Vemod. Varför är människans öde så tragiskt? Varför är universums värmedöd oundviklig? Var tog paradiset vägen? Varför kan inte alla älska alla? Varför finns döden? Vantrivseln som kommer av svårmodet närs av den uppmärksamhet som riktas mot det som saknas, och det som förlorats. Därför är fantasier och ideal så lockande för individualistensallt som är vackrare än verkligheten. ”Det som kunde ha blivit”, och det som ”varit men aldrig kan vara åter” ter sig särskilt lockande för nostalgins och tragikens sentimentalitet, men det stannar inte vid abstrakta idéer om världen i stort, eller specifika smärtor relaterade till individualist-livets ofullkomlighet, utan omfamnar även människor omkring henne. Individualistens stresspunkt ligger i tvåans, Hjälparens, vilket innebär att vid stress söker individualisten avlastning i tvåornas behov av uppskattning, vilket leder till beroende av människor och falskt hopp till relationer – man gör sig villig att bli medberoende för den andre, och sin fantasi om denna, och vem man själv är i relation till denna. Tröstepunkten, å andra sidan, den punkt som kan agera som en positiv motpol till en aspekts egna neurotiska tendenser, ligger för individualisten i ettornas ”Jag har rätt”, en laddning som byter ut svårmodets sorgsna paralys eller invecklande fantasier mot arbetsamhet och praktiskt utförande, där ett möjligt motto helt enkelt kan varaGräv där du står”. No mo FOMO.


§


Det omedvetna budskapet som varje aspekt-barn fick höra är kärnan i det som skall komma att bli dess ”livsrädsla”, dess grundläggande existentiella rädsla, och det som fattas det lilla barnet och den omedvetna vuxne som hon letar efter in all the wrong places. Det omedvetna budskapet som individualisten fick höra och som står till grund för den tvångsneuros som är hennes lidelser är att ”Det inte är okej att vara välfungerande och lycklig” – är man det, då måste det innebära att man är dum i huvudet, inte förstår hur världen ligger till, inte har stuckit ut hakan tillräckligt mycket, inte tagit på sig tillräckligt mycket smärta i världen genom att vara ärlig jämte andra och sig själv, för världen är ju förljugen och fel och ogillar den en så är det ett bevis på ens överlägsenhet och det är för övrigt bättre att vara autentisk än umgås med idioter.


Det saknade budskapet är ”försidan” till den baksida som det omedvetna budskapens är, och detta budskap, om hört med hela kroppen, och förstått på djupet, är det som får en människa att landa i henne själv, och känna trygghet. Individualistens saknade budskap är ”Du är sedd för den du är”. Det är först när individualisten kan sluta jaga sin identitet i ett desperat försök att fylla tomrummet som kom ur att inte bli sedd, och i ett desperat försök att fly undan kategorisering för att inte bli dömd, som hon kan sluta känna att den andres blick förringar och förintar henne, och att hon kan möta andra, på sina, och samtidigt lika, villkor. Ju större rädslan för att vara utan identitet, utan enbart ett bihang till någon annan, desto större falsk önska att bli fri från ”Den Andre” (en annans ”othering”, men även ens egna annanskapande av sig själv och andra), men också desto större grundläggande önskan att bli sig själv, och bli ett med Den Andre (Gud).


Behoven som uttrycks genom dom nio grundläggande önskningarna, och rotsynderna, och allt annat, är allmänmänskliga, men människor tenderar att bli ensidiga och självdestruktiva i sin jakt efter det som dom hänger upp sin lycka på, och dom släpper inte taget förrän dom uppnått sin önskan till fullo, vilket inte går för att önskan ju är falsk, och byggd på brist, snarare än överflöd. Inte nog med det – ens livsstrategier gör gällande att just ens egna sätt att värdera på och se världen är bättre än andras, vilket gör det desto svårare att släppa taget om dom. För individualisten kan detta ta sig uttryck i ett erkännande att alla ju sannerligen är unika – men hon själv, ja hon är väl ändå lite mer unik än andra!


§


Omvändelse innebär att vända sig från förtröstan på det egna, till förtröstan i Gud.


Livet består alltsomoftast av två resor; den första, där vi bygger upp en identitet, skaffar oss utbildning och yrke, bildar oss en familj, och genom allt detta görande blir någon, en någon som identifierar sig med sina roller, vanor, och livsmönster, och så den andra resan; där vi söker oss inåt, efter vårt sanna jag, och inte längre försöker bli något, utan vill förstå och vara den man egentligen är.


Paradiset i Bibeln är en bild för hur det var innan den grundläggande tilliten kom till skada, och splittrade oss, och ledde till ego-fixeringen som är livsstrategin, en fixering som även innefattar en idé av Paradiset som är ytlig, och kräver en djuplodande inre resa för att bli realistisk, och därmed verklig. Omvändelsen är en inbjudan till livet under ytan en inbjudan till den andra resans djup. Omvändelsen helar misstron och hjälper oss att upptäcka att syndafallets list är en illusion. Vi börjar förstå att vår mänskliga erfarenhet av vår barndoms ”gudar” inte är detsamma som Gud själv, från vilken vi ju kan vänta oss allt gott – vår egen begränsning och våra föräldrars mänskliga svaghet är inte en gudomlig bild, och den världen som denna bild lever i är inte ödet. Av denna anledning behöver vi upptäcka Gud bortom våra bilder, för att hitta tillbaka till tilliten, och helas. För om vi känner ett motstånd mot Gud, så är det kanske så att detta motstånd har sitt ursprung i vår bild av vem Gud är. Vi kan vara nog så rädda för att förlora något, om vi öppnar vårt hjärta. Att Gud kommer tvinga oss till något om vi låter honom komma nära. Att vi tvingas förändras, om vi gör något annorlunda, och då förlorar det lilla vi har.


Det finns något som kallas för “den instinktmässiga omvändelsen” inom enneagramet, som går ut på att med asketisk möda gå emot sina osunda vanor, och på så sätt genom egna ansträngningar komma närmare Gud, men hur långt man kommer andligt med piskan är tveksamt, och det är precis vad disciplin utan kärlek är – ett vapen att självskada med. I något som kallas för nådens ordning talar man om en “lagisk period i tron”, i vilken man blir lagisk och sträng mot sig själv och andra, och är fullt övertygad om att man följer Guds vilja – ju strängare, desto mer rimligt anta att så är fallet, i varje fall. På ytan verkar det som att man “städar upp” och gör förbättringar, men under ytan sker ingen verklig förändring – friden uteblir. Alla ansträngningar har fört en runt i en cirkel och gjort en mer uttröttad. Det behövs något mer, och det är upplysning genom nåd, där man går från drivkraft till inbjudan, ansträngning, till acceptans.


Steget mot tillit, och nåd, är en rörelse från att göra, till att inte göra någonting, för att varje ansträngning man gör för att bli bättre, bara leder djupare in i bundenhet (även om denna djupvandring i bundenhet såklart är del av den process som slutligen leder en bort från bundenheten). Livet i det “väglösa landetsom man kommer in på genom nåden är ett liv i passivum – man är inte sökare, utan sökt; bär inte, utan är buren; ger inte, utan blir det som är givet; är inte det som kommer, utan det som kommer till en; är inte det som gör, utan det sker med en.


Omvändelsen är alltså en process som vi till syvende och sist inte kan styra med vår viljekraft – den är utanför vår kontroll, och vi har inget annat än vår längtan att komma med, men att vara sanna mot vår djupaste längtan är i sig en bekännelse som öppnar våra djupskikt för Guds nåd. Martin Luther skrev att ”En gud (sic) kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till.” Det ”högsta goda” hos den som idoliserar ting är alltså det som man sätter främst i livet – det som man upptas av dagligen, som ens liv är inriktat på, som man strävar efter, och drivs av. Ens högsta goda är även det som ens livstrategi får en att prioritera – även om det inte är ”Det Högsta Goda”, så är det det godaste vi känner till, och det som ger oss mening, och syfte, och måste gås igenom.


Omvändelse är ett religiöst begrepp som kommer från grekiskans metanoia, som egentligen betyder sinnesändring. Omvändelsen handlar inte enbart om ett ändrat sinne (nya tankar, nya känslor), utan även om ändrad livsföring, ändrade vanor, och ändrat beteende. Omvändelsen uttrycker, ytterst, en fysisk rörelse – att vända sig om. Konsekvenserna av omvändelsen leder till en förändring i vad som är vårt högsta goda – från att ha kretsat runt oss själva och våra egna strategier, kretsar man nu kring Gud. Man vänder sig från förtröstan på det egna, som kommer som en följd av vår föreställning om att vi egentligen står ensamma och därför behöver vända oss inåt mot oss själva för att få någon slags kontroll över livet, till förtröstan i Gud, och det är genom denna omvändning som man börjar leva i nåden.


Vår längtan efter Gud och vår passion för vår livsstrategi rinner ur samma källa – båda är grundade i Gud, och kärlek. Kärleken är medfödd och vår förmåga att älska bor i vårt hjärta. Möjligheten att älska finns alltid inom oss eftersom vi är skapade i kärlek, av kärlek. Vår förmåga att älska är tecknet i vårt hjärta som visar att vi tillhör Gud, och är hans eget avtryck inom oss. När vår kärlek har gått vilse och förirrat sig i en labyrint runt oss själva, så tror vi att vi längtar efter den älskade utanför oss, istället för inuti, där Hon har funnits hela tiden.


Egentligen är det inte bara rotsyndandet som vittnar om våra beroenden, om våra passioner, vår lidelse – det vi verkligen är beredda att lida för, och vänder oss bort mot Gud, för. Synd är det som skapar avstånd mellan oss själva och andra, och oss själva och Gud. Allt som är falskt och destruktivt är en lidelse, men det första steget ”bort från” lidelsen är mot lidelsen, då vi behöver möta den, och lära oss att gilla den, ja rentav ”älska” den, för att slutligen omvändas genom den, ty den springer ur samma källa som vår verkliga gåva, vår andefrukt, som är den förlösta rotsynden. Denna andefrukt kommer ur den kärlek som har funnit sitt sanna hem, och öppnar oss för andra. Medan självbilderna är exklusiva i den meningen att dom sätter oss själva på en högre (eller lägre) nivå än andra, har egot i centrum, så är andefrukten den gåva som snarast väcker tacksamhet eftersom vi inte själva har kunnat förvärva den. Andefrukterna står i livets och kärlekens tjänst och efterlämnar andlig tröst, både hos givaren, och hos mottagaren.


§

§

§


Visst kan det bli väldigt förvirrande, när man tycker sig bryta massa mönster, bara för att sedan märka att man likväl hamnat i en tvångsneuros man sökt fly undan, fast på ett annat sätt – fast ändå inte. Man söker Gud, men hamnar oftast i sig själv – åtminstone verkar jag göra det. Å ena sidan bör jag ju söka mig inåt, för att bli kvitt individualistens ”världslighet” och tendenser till medberoende och fixering på andra, men å andra sidan bör jag ju söka mig utåt, för att som individualist inte fixera på min ”inre autenticitet” och därmed trassla in mig i mig själv. När jag väl delar med mig av mitt inre istället för att hålla det för mig själv, så trasslar jag i mig i mitt bekräftelsebehov, istället. Process efter process – mo solutions, mo problems. Damned if you do, and damned if you don’t, känns det ju som, vad jag än gör, vilket nog är lika mycket ett resultat av mitt begärs-avunds kluvenhet, som en beskrivning av hur invecklad, och förvirrad, processen som inte är grundad i nåd kan te sig.


Jag menar att tänka att jag ska ”öppna mig för nåden” och istället för att ”forma mig själv” ska låta mig ”formas av Gud” kan lika gärna bli det samma som att jag låter något undermedvetet (neurotiskt) inom mig forma mig själv, eller att jag låter någon annan samhällelig eller individuell process forma mig, i sann medberoende-anda. Och ”släppa taget” – ja det kan lika gärna leda till att jag släpper allt ansvar över mitt liv utan en överlåtelse i full tillit, för precis som med allt annat är det ju motivationen bakom ens handlingar som styr ens själsliga mognad, och även hur mätta vi blir av vår handlings frukter. Sökandet efter varaktig sinnesfrid fortsätter för den som fortsatt misstar längtan efter Gud för längtan efter ens livspassion, men, men tänk om man är så pass intrasslad i sig själv att man inte ens kan känna när ett livsmönster lämnar en dålig, eller god, eftersmak? Precis så känner ju jag, som upplevt ett enormt lidande i livet och till idag tänker att damn, it better have been worth it, lead to something good eventually, because otherwise – good riddance! Jo jo, men ”good riddance” vadå? Menar jag att jag ska begå självmord retroaktivt, för att protestera mot världens beskaffenhet? Ja, sådana är the knee jerk reactions av den som famlar i blindo!


Med andra ord – andlig urskiljning är nog det viktigaste verktyget i ens spirituella arsenal, men å andra sidan är ju andlig urskiljning ett resultat av något annat, så då är det ju en frukt, snarare än ett verktyg jag faktiskt kan använda som en metod, men, men, men… och nu är jag där igen, och spinner loss tankarna, och försöker skapa någon slags hierarki i något abstrakt som jag knappt förstår, och missar träden för skogen, för att jag gått vilse bland alla träd och inte vet hur jag ska se skillnad på dom. Jag vet då inte, jag. Jag tror nog att jag får överlämna både det, och den andliga urskiljningen, och metodiken, och tanken på att jag behöver förstå motivationerna bakom mina handlingar, både därhän, och till Gud, och bara försöka lystra till och lyssna efter det som jag uppenbarligen längtat efter otroligt mycket, men har vänt dövörat till i många år.


Jag kan åtminstone trösta mig med att det inte är min uppgift att förändra, älska, hela, förlåta, mig själv – det är ju Guds uppgift. Och så får jag hoppas på att tilliten föds ur tystnaden och tiden – jag har ju åtminstone en av dessa på min, obönhörliga, sida. Jag slipper även rota i min tros vara eller icke-vara, för att det inte är tron som helar, utan Gud. Min enda uppgift blir då att ta emot andefrukten genom att slappna och ta emot det som ges, istället för att ha ”händerna fulla med eget”. Kan detta verkligen vara tillräckligt? Sannerligen, nog? Är jag verkligen nog, då? Kanske kan detta fokus vara det absolut viktigaste för mig – vem vet. Kanske kan detta fokus vara det viktigaste för alla, egentligen. Kanske det, kanske.


Och visst ja – individualistens andefrukt är Jämvikt. Equanimity. Att vara even-keeled. Att inte låta känslorna, infallen, styra, utan det som finns bakom dessa, och grundar en i kärlek. Hm… ja. Jämvikt. Jag låter mig smaka på känslan det väcker inom mig. Kanske kan det vara något?

1Även om jag inte längre går till någon kyrka, typ någonsin, så anser jag till idag att St Matteus är ”min” kyrka, och där finns massa underbara människor jag ibland saknar i mitt liv, så om man vill pröva på en hipp och kärleksfylld kyrka så kan jag definitivt rekommendera St Matteus.