Enneagrammet - om skapelse, brustenhet och helande

 

Hela texten kan med fördel läsas i ett open office-dokument här där formateringen känns najsare, eller i bloggen, nedanför, if one is so inclined.

 

För några år sedan gick jag en Enneagram-kurs i St Matteus-kyrka¹, led av diakonen där som heter Marie Bernéli, som även skrivit boken vi använde oss av under kursen – Enneagrammet: om skapelse, brustenhet och helande, en bok som ”vänder sig till alla som är intresserade av en introduktion till enneagrammet utifrån en kristen tolkning”. Det här är min sammanfattning av, tja, inte boken i sig, men av dom delar som jag av någon anledning tänkte skulle passa in i den här icke-sammanfattningen. Man skulle kunna säga att det är Maries röst vävd in i en väg genom hennes bok, en väg som den här texten tagit för att skapa något tillgängligt och allmänt, snarare än detaljerat och specifikt, och som kanske, i slutändan, egentligen gäller för alla och därmed är det absolut viktigaste att ta med sig från boken, och enneagrammet i stort. Även om jag utgår ifrån min egen ”typ” i enneagrammet i texten till viss del, så gör jag det primärt för att förankra teorin i det konkreta åtminstone litegrann. Jag låter även texten förbli färgad av Maries kristna utgångspunkt, även om den egentligen inte behöver vara det och kanske alienerar vissa tack vare det.

Det finns massor skrivet och talat om Enneagrammet, men om jag kunde välja ut en source att rekommendera för dom som vill veta mer om dom olika typerna, så skulle det vara dom nio videos som är uppe på youtube-kanalen Laursenbo som kommer från Eli Jaxon-Bears From Fixation to Freedom (Sounds True Audio Learning Course), och som gett mig allra mest att lyssna på, så jag hoppas dom finns tillgängliga åtminstone nånstans, för en lång tid framöver. Plus i kanten för att sättet dom låter på när dom pratar i dessa videos är som balsam för själen.

§

Enneagrammet består av nio punkter som visar oss nio aspekter av Guds väsen – dom sätt som Gud manifesterar sig på. Nio tecken, som avtecknar Guds anlete, och vittnar om vårt eget ursprungliga ansikte.

Hur uppstår splittringen som gör oss alla till aspekter av helheten? På ett individuellt, mänskligt, plan, sker det genom smärtan som kommer ur mötet med vår första kärlek, och tro-erfarenheten att världen inte är våran att älska helhjärtat, och vi, inte dess enda, fullkomliga, käraste. Det börjar med att man som spädbarn inte får alla sina narcissistiska behov och impulser tillgodosedda—och hur skulle det ens vara möjligt—varpå det uppstår en splittring mellan en själv och världen, och ur denna smärta kommer ens egna konturer fram ur förgrunden. Det-som-inte-är-barnet blir så småningom till stoff för en habituation, en ego-formation som i sin tur blir till ett anknytningstrauma, en jag-identitet, och en enneagramatiskt primär försvarstyp.

Vid smärta och förlust avgränsar egot verkligheten genom att förminska vår medvetenhet om vilka vi är, polymorft obegränsade, och genom att avgränsa försöker vi ta hand om den del vi bestämt oss för är ”oss själva”, den beskärda del som kom till när tilliten till andra, och löftet om en perfekt värld, brustit. Våra primära strategier syftar ytterst till sätt på vilka egot tror att det får erhålla kärlek på, och om det misslyckas med det, åtminstone kan minimera mer smärta av samma typ, vilket paradoxalt nog låser in egot på att upprepa grundförlusten, åtminstone tills rädslorna som driver den har överlämnats till en högre makt.

§

Som man säger i Adult Children of Alcoholics när man beskriver (Det Vuxna Barnets) ”The Problem” – ”This is a description, not an indictment”. So what’s the problem? Nå, mitt egos primära försvarsmekanism verkar vara Fyrans, ”Individualistens”, den vars tvångsmässiga beteende gör att den försöker undvika det normala till varje pris, för om den blir en i mängden, så känner den att dennes själva existens är hotad. Individualisten attraheras således av det speciella, och skyr det alldagliga, dom den anser vara inte enbart tråkigt, utan rentav lägre stående. Otroligt rädd för att sammansmälta med andra, ser individualisten till att ha någon form av ”out”, vilket innebär att när självbilden hotas och individualisten går djupare in i sin neuros, väljer den att gå ifrån världen, defensivt, och väljer samtidigt att se sig själv som mindre än världen, vilket tyder på ett ”beroende i ett underifrånperspektiv”. Individualisten gör sig själv beroende av sin utanförposition, och av bilden av sig själv som mindre än omvärlden, samtidigt som egot på insidan skriker att det minsann är större än omvärlden, ja rentav störst av alla. Denna dubbelhet kan komma ut i form av konstnärlig gestaltning, sublimering, då uttryckandet av känslor på ett symboliskt sätt kan vara det enda sätt som en individualist som är rädd för att bli avvisad känner till. Såklart kan denna sublimering dock leda till ytterligare tillbakadragande och levande i egen fantasivärld, synnerligen som individualisten ju även kan vara rädd för att bli avvisad, avslöjad, i sin konst.

Individualistens dubbelhet vad gäller sin önskan att verkligen bli sedd (igenom), samtidigt som begäret att bli ”sedd till varje pris” pockar, och dubbelheten i dennes önskan att sammansmälta med andra samtidigt som det finns en otrolig rädsla för att bara bli en i mängden, gör individualisten benägen till masochism, det vill säga tendensen att ta en stark libidinös laddning och införliva den på ett sådant sätt att laddningen i mångt och mycket försvinner – svälja världen och dess begär efter en genom att begära den eller genom att förneka sig själv ens begär av den, istället för att bli svald av världen eller ens begär efter den och därmed bli en del av den. Blir det ”för mycket” att angsta över huruvida en förälskelse kommer nobba en, ja då väljer man kanske hellre att självsabotera genom att göra slut (eller bete sig på ett sådant sätt att den andre gör slut), och som en bonus återgå till ens tragiska, ensamma, trygghet, som i sin tur när ens konstnärliga skapande, som blir individualistens hela verklighet. Det är en individualists tragiska syn på världen som gör gällande att det inte går att kombinera psykoanalys och konstnärsskapande, eller för den delen familjeliv, och originalitet.

Idealbilden av en individualist, för en individualist, är att den ska vara en stilfull, sensibel, originell, och lagom mystisk person som går sin egen väg, och gör det med emfas – sui generis. Individualistens ideal är det naturligt äkta, och individualisten slipar på sin äkthet såpass att den blir overklig inför andra – i sina försök att vara naturlig uppfattas den som teatralisk, och konstlad. I all hast inser inte individualisten att den, i mångt och mycket, är precis som alla andra.

Individualistens gåvor är känslighet för andras smärta, empati och inkännande, estetiskt sinne, kreativitet, och konstnärlig läggning,

§

Tron är den inre rörelse som gör att vi kan släppa taget om illusionen av kontroll över oss själva, vår andliga resa, och livet självt, som vi annars håller fast vid. Tron är den process som helar, och i den möter vi det som helar.

Att släppa taget om det som vi gärna döljer är svårt, men att släppa taget om det som gör oss stolta – det är ännu svårare. Det är troligen i våra positiva känslor där vår bundenhet är som allra störst, och kontrollen som starkast, då det som utvecklats till ”talang” och blivit en del av självbilden, är det egot gärna visar fram, och menar är det högsta goda – det utan vilket vi verkligen inte är någonting alls. Men den som lever för mycket i sina gåvor och talanger gör det på bekostnad av andra aspekter inom sig själv, och kanske även har desto svårare att släppa på identifikationen med formerna, med denna temporära värld, för att den är investerad i världen genom i alldaglig mening något ”gott”, och dom frukter dessa för med sig, som någorlunda positiva känslor, som ju förvisso är lättare att bära än riktigt negativa känslor, men som även ger en mindre incitament att faktiskt söka sig ut på djupt vatten, där sann frid finns, än sökandet som starkt lidande ibland ger upphov till.

Det är alltså med hjärtat som vi syndar, och det är därmed även genom hjärtat som vi helas i omvändelseprocessen, den process som gör att vi vänder oss mot Gud och det goda, snarare än stannar kvar, bortvända. Den dödssynd som vi håller för vår huvudsakliga synd, i Enneagrammet kallad för rotsynd, är således enbart avigsidan av något gott, baksidan av den verkliga gåvan som blir förlöst genom omvändelsen och blir det som är, höh – rot-sunt. Rotsynden är det sätt på vilket vi väljer att synda alltsomoftast, för att vi är bekväma med detta sätt, är vana vid det, och rentav stolta över det. Detta syndande vittnar om våra beroenden, om våra passioner, vår lidelse – det vi verkligen är beredda att lida för, och vända oss bort mot Gud, för att fortsätta lägga vårt hopp till.

Individualistens rotsynd är avunden, den energetiska laddning som på ytan kräver av världen att den ska anpassa sig efter en själv, men egentligen avslöjar ett begär efter hela världen som omöjligt kan uppfyllas, och alltid kommer kräva mer – gräset förblir för alltid grönare på annat håll. Individualisten hotas även av och blir avundsjuk på det som den menar inte är stilfullt eller äkta, men drar till sig uppmärksamhet, och därmed drar uppmärksamhet från individualisten, en uppmärksamhet som den för övrigt bara vill ha när den inte har den, för när den får uppmärksamheten, så skiftas den avundsjuka laddningen ögonblickligen bort mot dom som slipper få blickar på sig. Ja, vanligheten är det som undviks, men samtidigt lockar den – ”Damned if you do, and damned if you don’t”, är den masochistiska individualistens motto.

Rationaliseringen hos individualisten för dess konstanta riktande utåt mot det den tycker sig sakna gör gällande att hon anser sig behöva utforska olika sätt och uttryck innan hon börjar leva på riktigt, innan hon ”hittat sig själv”, innan hon hittat sitt sanna uttryck, innan hon insett sin ”final form”. Individualisten kan anse sig behöva exempelvis flera romantiska partners för att förstå sig själv och sina behov bättre (och inte bli låst av en partners förväntningar), och hon kan rentav känna ett behov av att ha allting i multum, så att hon kan leva ut sina sanna känslor och uttryck genom att hoppa mellan olika projekt och sociala grupperingar, men sällan fullfölja, eller committa – för att hon på detta sätt anser sig vara mer sann mot sig själv än dom som väljer att bli mortifierade (och mortifierande) i sina respektive sociala grupperingars (borgerliga) åsiktskorridorer och spel. Individualistens tvångströja blir därmed dess desperata försök att komma undan tvångströjor.

Den falska skulden som individualisten känner stolthet i och således även skäms i, är alltså vanligheten. Det den patologiska individualisten inte ser är när hon är annorlunda på bekostnad av andra, och att hon för att bevara sin bild av sig själv som speciell måste förringa andra, för att mötet med den andra alltid sker i en jämförande kapacitet. Är individualisten alldeles unik så slipper hon, åtminstone ytligt sätt, att jämföra sig med andra, då hon ju inte tillhör samma grupp som dom, för att hennes ”verk” inte är jämförbart med andras, och då slipper hon både känna avund inför dom andra, och slipper även känna skam inför dom när hon upplever sig mindre värd, eller rentav ”blott likadan som” dom, men denna manöver kräver en konstant rörelse förbi eller bort från andra individer och det tänkta äkta mötet med dom, vilket bara förstärker individualistens oppositionella laddning som ”egen”, alltid utanför, forever woe is me, everything I touch dies (fast, åtminstone till viss del, för att andra inte är redo for what I’m bringing), osv.

Ja, som vi hör så är rotsyndens utlopp hos individualisten svårmodet. Vemod. Varför är människans öde så tragiskt? Varför är universums värmedöd oundviklig? Var tog paradiset vägen? Varför kan inte alla älska alla? Varför finns döden? Vantrivseln som kommer av svårmodet närs av den uppmärksamhet som riktas mot det som saknas, och det som förlorats. Därför är fantasier och ideal så lockande för individualistens – allt som är vackrare än verkligheten. ”Det som kunde ha blivit”, och det som ”varit men aldrig kan vara åter” ter sig särskilt lockande för nostalgins och tragikens sentimentalitet, men det stannar inte vid abstrakta idéer om världen i stort, eller specifika smärtor relaterade till individualist-livets ofullkomlighet, utan omfamnar även människor omkring henne. Individualistens stresspunkt ligger i tvåans, Hjälparens, vilket innebär att vid stress söker individualisten avlastning i tvåornas behov av uppskattning, vilket leder till beroende av människor och falskt hopp till relationer – man gör sig villig att bli medberoende för den andre, och sin fantasi om denna, och vem man själv är i relation till denna. Tröstepunkten, å andra sidan, den punkt som kan agera som en positiv motpol till en aspekts egna neurotiska tendenser, ligger för individualisten i ettornas ”Jag har rätt”, en laddning som byter ut svårmodets sorgsna paralys eller invecklande fantasier mot arbetsamhet och praktiskt utförande, där ett möjligt motto helt enkelt kan vara ”Gräv där du står”. No mo FOMO.

§

Det omedvetna budskapet som varje aspekt-barn fick höra är kärnan i det som skall komma att bli dess ”livsrädsla”, dess grundläggande existentiella rädsla, och det som fattas det lilla barnet och den omedvetna vuxne som hon letar efter in all the wrong places. Det omedvetna budskapet som individualisten fick höra och som står till grund för den tvångsneuros som är hennes lidelser är att ”Det inte är okej att vara välfungerande och lycklig” – är man det, då måste det innebära att man är dum i huvudet, inte förstår hur världen ligger till, inte har stuckit ut hakan tillräckligt mycket, inte tagit på sig tillräckligt mycket smärta i världen genom att vara ärlig jämte andra och sig själv, för världen är ju förljugen och fel och ogillar den en så är det ett bevis på ens överlägsenhet och det är för övrigt bättre att vara autentisk än umgås med idioter.

Det saknade budskapet är ”försidan” till den baksida som det omedvetna budskapens är, och detta budskap, om hört med hela kroppen, och förstått på djupet, är det som får en människa att landa i henne själv, och känna trygghet. Individualistens saknade budskap är ”Du är sedd för den du är”. Det är först när individualisten kan sluta jaga sin identitet i ett desperat försök att fylla tomrummet som kom ur att inte bli sedd, och i ett desperat försök att fly undan kategorisering för att inte bli dömd, som hon kan sluta känna att den andres blick förringar och förintar henne, och att hon kan möta andra, på sina, och samtidigt lika, villkor. Ju större rädslan för att vara utan identitet, utan enbart ett bihang till någon annan, desto större falsk önska att bli fri från ”Den Andre” (en annans ”othering”, men även ens egna annanskapande av sig själv och andra), men också desto större grundläggande önskan att bli sig själv, och bli ett med Den Andre (Gud).

Behoven som uttrycks genom dom nio grundläggande önskningarna, och rotsynderna, och allt annat, är allmänmänskliga, men människor tenderar att bli ensidiga och självdestruktiva i sin jakt efter det som dom hänger upp sin lycka på, och dom släpper inte taget förrän dom uppnått sin önskan till fullo, vilket inte går för att önskan ju är falsk, och byggd på brist, snarare än överflöd. Inte nog med det – ens livsstrategier gör gällande att just ens egna sätt att värdera på och se världen är bättre än andras, vilket gör det desto svårare att släppa taget om dom. För individualisten kan detta ta sig uttryck i ett erkännande att alla ju sannerligen är unika – men hon själv, ja hon är väl ändå lite mer unik än andra!

§

Omvändelse innebär att vända sig från förtröstan på det egna, till förtröstan i Gud.

Livet består alltsomoftast av två resor; den första, där vi bygger upp en identitet, skaffar oss utbildning och yrke, bildar oss en familj, och genom allt detta görande blir någon, en någon som identifierar sig med sina roller, vanor, och livsmönster, och så den andra resan; där vi söker oss inåt, efter vårt sanna jag, och inte längre försöker bli något, utan vill förstå och vara den man egentligen är.

Paradiset i Bibeln är en bild för hur det var innan den grundläggande tilliten kom till skada, och splittrade oss, och ledde till ego-fixeringen som är livsstrategin, en fixering som även innefattar en idé av Paradiset som är ytlig, och kräver en djuplodande inre resa för att bli realistisk, och därmed verklig. Omvändelsen är en inbjudan till livet under ytan – en inbjudan till den andra resans djup. Omvändelsen helar misstron och hjälper oss att upptäcka att syndafallets list är en illusion. Vi börjar förstå att vår mänskliga erfarenhet av vår barndoms ”gudar” inte är detsamma som Gud själv, från vilken vi ju kan vänta oss allt gott – vår egen begränsning och våra föräldrars mänskliga svaghet är inte en gudomlig bild, och den världen som denna bild lever i är inte ödet. Av denna anledning behöver vi upptäcka Gud bortom våra bilder, för att hitta tillbaka till tilliten, och helas. För om vi känner ett motstånd mot Gud, så är det kanske så att detta motstånd har sitt ursprung i vår bild av vem Gud är. Vi kan vara nog så rädda för att förlora något, om vi öppnar vårt hjärta. Att Gud kommer tvinga oss till något om vi låter honom komma nära. Att vi tvingas förändras, om vi gör något annorlunda, och då förlorar det lilla vi har.

Det finns något som kallas för “den instinktmässiga omvändelsen” inom enneagramet, som går ut på att med asketisk möda gå emot sina osunda vanor, och på så sätt genom egna ansträngningar komma närmare Gud, men hur långt man kommer andligt med piskan är tveksamt, och det är precis vad disciplin utan kärlek är – ett vapen att självskada med. I något som kallas för nådens ordning talar man om en “lagisk period i tron”, i vilken man blir lagisk och sträng mot sig själv och andra, och är fullt övertygad om att man följer Guds vilja – ju strängare, desto mer rimligt anta att så är fallet, i varje fall. På ytan verkar det som att man “städar upp” och gör förbättringar, men under ytan sker ingen verklig förändring – friden uteblir. Alla ansträngningar har fört en runt i en cirkel och gjort en mer uttröttad. Det behövs något mer, och det är upplysning genom nåd, där man går från drivkraft till inbjudan, ansträngning, till acceptans.

Steget mot tillit, och nåd, är en rörelse från att göra, till att inte göra någonting, för att varje ansträngning man gör för att bli bättre, bara leder djupare in i bundenhet (även om denna djupvandring i bundenhet såklart är del av den process som slutligen leder en bort från bundenheten). Livet i det “väglösa landet” som man kommer in på genom nåden är ett liv i passivum – man är inte sökare, utan sökt; bär inte, utan är buren; ger inte, utan blir det som är givet; är inte det som kommer, utan det som kommer till en; är inte det som gör, utan det sker med en.

Omvändelsen är alltså en process som vi till syvende och sist inte kan styra med vår viljekraft – den är utanför vår kontroll, och vi har inget annat än vår längtan att komma med, men att vara sanna mot vår djupaste längtan är i sig en bekännelse som öppnar våra djupskikt för Guds nåd. Martin Luther skrev att ”En gud (sic) kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till.” Det ”högsta goda” hos den som idoliserar ting är alltså det som man sätter främst i livet – det som man upptas av dagligen, som ens liv är inriktat på, som man strävar efter, och drivs av. Ens högsta goda är även det som ens livstrategi får en att prioritera – även om det inte är ”Det Högsta Goda”, så är det det godaste vi känner till, och det som ger oss mening, och syfte, och måste gås igenom.

Omvändelse är ett religiöst begrepp som kommer från grekiskans metanoia, som egentligen betyder sinnesändring. Omvändelsen handlar inte enbart om ett ändrat sinne (nya tankar, nya känslor), utan även om ändrad livsföring, ändrade vanor, och ändrat beteende. Omvändelsen uttrycker, ytterst, en fysisk rörelse – att vända sig om. Konsekvenserna av omvändelsen leder till en förändring i vad som är vårt högsta goda – från att ha kretsat runt oss själva och våra egna strategier, kretsar man nu kring Gud. Man vänder sig från förtröstan på det egna, som kommer som en följd av vår föreställning om att vi egentligen står ensamma och därför behöver vända oss inåt mot oss själva för att få någon slags kontroll över livet, till förtröstan i Gud, och det är genom denna omvändning som man börjar leva i nåden.

Vår längtan efter Gud och vår passion för vår livsstrategi rinner ur samma källa – båda är grundade i Gud, och kärlek. Kärleken är medfödd och vår förmåga att älska bor i vårt hjärta. Möjligheten att älska finns alltid inom oss eftersom vi är skapade i kärlek, av kärlek. Vår förmåga att älska är tecknet i vårt hjärta som visar att vi tillhör Gud, och är hans eget avtryck inom oss. När vår kärlek har gått vilse och förirrat sig i en labyrint runt oss själva, så tror vi att vi längtar efter den älskade utanför oss, istället för inuti, där Hon har funnits hela tiden.

Egentligen är det inte bara rotsyndandet som vittnar om våra beroenden, om våra passioner, vår lidelse – det vi verkligen är beredda att lida för, och vänder oss bort mot Gud, för. Synd är det som skapar avstånd mellan oss själva och andra, och oss själva och Gud. Allt som är falskt och destruktivt är en lidelse, men det första steget ”bort från” lidelsen är mot lidelsen, då vi behöver möta den, och lära oss att gilla den, ja rentav ”älska” den, för att slutligen omvändas genom den, ty den springer ur samma källa som vår verkliga gåva, vår andefrukt, som är den förlösta rotsynden. Denna andefrukt kommer ur den kärlek som har funnit sitt sanna hem, och öppnar oss för andra. Medan självbilderna är exklusiva i den meningen att dom sätter oss själva på en högre (eller lägre) nivå än andra, har egot i centrum, så är andefrukten den gåva som snarast väcker tacksamhet eftersom vi inte själva har kunnat förvärva den. Andefrukterna står i livets och kärlekens tjänst och efterlämnar andlig tröst, både hos givaren, och hos mottagaren.

§

§

§

Visst kan det bli väldigt förvirrande, när man tycker sig bryta massa mönster, bara för att sedan märka att man likväl hamnat i en tvångsneuros man sökt fly undan, fast på ett annat sätt – fast ändå inte. Man söker Gud, men hamnar oftast i sig själv – åtminstone verkar jag göra det. Å ena sidan bör jag ju söka mig inåt, för att bli kvitt individualistens ”världslighet” och tendenser till medberoende och fixering på andra, men å andra sidan bör jag ju söka mig utåt, för att som individualist inte fixera på min ”inre autenticitet” och därmed trassla in mig i mig själv. När jag väl delar med mig av mitt inre istället för att hålla det för mig själv, så trasslar jag i mig i mitt bekräftelsebehov, istället. Process efter process – mo solutions, mo problems. Damned if you do, and damned if you don’t, känns det ju som, vad jag än gör, vilket nog är lika mycket ett resultat av mitt begärs-avunds kluvenhet, som en beskrivning av hur invecklad, och förvirrad, processen som inte är grundad i nåd kan te sig.

Jag menar att tänka att jag ska ”öppna mig för nåden” och istället för att ”forma mig själv” ska låta mig ”formas av Gud” kan lika gärna bli det samma som att jag låter något undermedvetet (neurotiskt) inom mig forma mig själv, eller att jag låter någon annan samhällelig eller individuell process forma mig, i sann medberoende-anda. Och ”släppa taget” – ja det kan lika gärna leda till att jag släpper allt ansvar över mitt liv utan en överlåtelse i full tillit, för precis som med allt annat är det ju motivationen bakom ens handlingar som styr ens själsliga mognad, och även hur mätta vi blir av vår handlings frukter. Sökandet efter varaktig sinnesfrid fortsätter för den som fortsatt misstar längtan efter Gud för längtan efter ens livspassion, men, men tänk om man är så pass intrasslad i sig själv att man inte ens kan känna när ett livsmönster lämnar en dålig, eller god, eftersmak? Precis så känner ju jag, som upplevt ett enormt lidande i livet och till idag tänker att damn, it better have been worth it, lead to something good eventually, because otherwise – good riddance! Jo jo, men ”good riddance” vadå? Menar jag att jag ska begå självmord retroaktivt, för att protestera mot världens beskaffenhet? Ja, sådana är the knee jerk reactions av den som famlar i blindo!

Med andra ord – andlig urskiljning är nog det viktigaste verktyget i ens spirituella arsenal, men å andra sidan är ju andlig urskiljning ett resultat av något annat, så då är det ju en frukt, snarare än ett verktyg jag faktiskt kan använda som en metod, men, men, men… och nu är jag där igen, och spinner loss tankarna, och försöker skapa någon slags hierarki i något abstrakt som jag knappt förstår, och missar träden för skogen, för att jag gått vilse bland alla träd och inte vet hur jag ska se skillnad på dom. Jag vet då inte, jag. Jag tror nog att jag får överlämna både det, och den andliga urskiljningen, och metodiken, och tanken på att jag behöver förstå motivationerna bakom mina handlingar, både därhän, och till Gud, och bara försöka lystra till och lyssna efter det som jag uppenbarligen längtat efter otroligt mycket, men har vänt dövörat till i många år.

Jag kan åtminstone trösta mig med att det inte är min uppgift att förändra, älska, hela, förlåta, mig själv – det är ju Guds uppgift. Och så får jag hoppas på att tilliten föds ur tystnaden och tiden – jag har ju åtminstone en av dessa på min, obönhörliga, sida. Jag slipper även rota i min tros vara eller icke-vara, för att det inte är tron som helar, utan Gud. Min enda uppgift blir då att ta emot andefrukten genom att slappna och ta emot det som ges, istället för att ha ”händerna fulla med eget”. Kan detta verkligen vara tillräckligt? Sannerligen, nog? Är jag verkligen nog, då? Kanske kan detta fokus vara det absolut viktigaste för mig – vem vet. Kanske kan detta fokus vara det viktigaste för alla, egentligen. Kanske det, kanske.

Och visst ja – individualistens andefrukt är Jämvikt. Equanimity. Att vara even-keeled. Att inte låta känslorna, infallen, styra, utan det som finns bakom dessa, och grundar en i kärlek. Hm… ja. Jämvikt. Jag låter mig smaka på känslan det väcker inom mig. Kanske kan det vara något?

1Även om jag inte längre går till någon kyrka, typ någonsin, så anser jag till idag att St Matteus är ”min” kyrka, och där finns massa underbara människor jag ibland saknar i mitt liv, så om man vill pröva på en hipp och kärleksfylld kyrka så kan jag definitivt rekommendera St Matteus.