Ibland orkar jag inte att vara bland och med människor utan att gå sönder. Falla fritt. Ibland är jag rädd för dom, men även rädd för att inte finnas till bland dom. Ibland vill jag inte vara rädd, och söker mig därför bort från människor, även om det innebär att jag blir kvar ensam i mina rädslor. I min mänsklighet. Ibland är jag rädd för att människor ska göra sönder mig, men är även rädd för att gå sönder framför dom. Rädd för vad det skulle innebära. Vad dom skulle kunna tänkas tänka, och säga, om jag gick sönder på ett så självutlämnande och desperat sätt. Rädd för vad det skulle kunna tänkas säga om mig, att jag behöver andra för att våga falla. Vad det säger om mig att jag ens störtar till att börja med, och om det i sig är stört. Rädd för att andra, och jag själv, skulle döma mig för det.
Ibland vill jag undvika människor till varje pris, men likväl, (i hemlighet), kapitulera inför dom, och erkänna min längtan efter deras medmänsklighet och värnande värme. Ibland vill jag avväpna mig själv inför dom, med tårar i ögonen som viskar om min sårbarhet. Kasta mig på knäna framför dom, fylld av hopp om att dom inte ska se mig som ett hot, och att jag därmed ska slippa se dom som hotfulla. I detta existentiella vakuum av oförlöst spänning, rädsla, otrygghet, och ensamhet, där jag velar mellan samvaro och frånvaro, har jag lättare för att erkänna att jag vill agera ut på dom jag är fylld av skräck inför, än att erkänna att jag faktiskt vill bli omhändertagen av dom. För jag vill ju slå sönder människorna vars närvaro skärrar mig, men jag vill även gå sönder i dom. Jag vill befinna mig långt borta från dom, men jag vill även finna mig levandes tätt inpå dom, som ett andra lager hud genom vilket jag skulle kunna andas, eller bädda ner mig i. För jag kvävs av avskildhet. Av naken utsatthet. Men jag kvävs även av förening. Av för mycket, för tätt inpå. Och jag vill ju leva. Men jag vill verkligen även dö så jag slipper ömma så fruktansvärt mycket. Så jag slipper längta så.
Ibland är lockelsen att falla (så att hela världen kan se det) väldigt stor, nästintill destruktiv. Ibland är behovet av att bli sedd så stort att jag inte kan annat än göra mig själv osynlig, och i min isolering fantisera om dramatiska gester med uppskurna armar och psykakuten på agendan. Då fantasierna handlar om att bara ta livet av mig rätt och slätt, eller att göra något våldsamt och drastiskt som drar till sig uppmärksamhet, eller att falla ihop någonstans och hoppas att en famn som jag inte är rädd för uppenbarar sig och låter mig reduceras till det lilla barn jag känner mig som. Till en fågelunge som trillat ner från sitt bo och bör tas hand om av alla som inte är fullkomligt hjärtlösa. Till den drunknande personen som är jag, kippande efter luft, redo att dra ner allt omkring mig för att nå en hand, redo att göra slut på den sista luften jag har bara för att ge röst åt min smärta och göra mig hörd. Ibland är denna min utsatthet en besatthet i superposition - mellan osynlig och tydlig, mindervärdig och maktfullkomlig, knäpptyst och ursinnig. Ibland balanserande mellan, ibland vandrande längst ute på kanterna, lockad av det extrema djupt inombords, och svindeln som kommer med det som finns utför stupet.
Ibland går jag sönder av att inte våga gå sönder, och då blir det frestande med fantasier om att vara på psyket, eller bo på ett behandlingshem, eller att finnas till i vilket sammanhang som helst där jag i mitt förtvivlade kreativa infall tänker att jag skulle kunna känna mig trygg i att bara få vara (omhändertagen). Det är därför jag funderat på att göra knäppa saker som att ta med mig gosedjur överallt (eller åtminstone till möten med myndigheter); så att jag vågar skämmas och vara rädd och visa dessa känslor som ligger och lurar varje gång jag möter eller undviker en blick, snarare än väljer att agera under en fernissa av tillräknelighet, bli rakryggad och verka sådär bildat "intelligible" så att jag i min framställning som både fashionable och functional nästan, stundvis, framstår som normal. I själva verket förstör jag både mig själv och mina chanser att bli något annat än ensam och alienerad när jag föreställer mig snarare än framför det som tar upp mest plats inom mig, för att jag då dissocierar och enbart låter dom sidor av mig som jag gillar bli speglade i mötet med andra. Jag förstör både mig själv och mina chanser att bli förstådd när det inuti mig som är allt annat än greppbart, funktionellt, eller normalt, framställs som om så vore fallet, och enbart (ut)trycks inåt.
Ibland drömmer jag mig bort till en klagomur där jag inte behöver låtsas att jag gör annat än förtvivlar inombords till själva världsaltets eulogi av sig självt, eller så improviserar jag fram platser och situationer då det rentav skulle tänkas förväntas av mig att hålla fast någon vid benen och skrika "lämna mig inte!" eller "snälla, gode gud, snälla!", oberoende av hur mycket dom försöker skaka av mig eller fortsätter att sparka på mig. Ett ställe att få vara sönder, eller ett ställe där jag tas sönder, då jag även kan dagdrömma fram händelser där någon torterar mig eller ska ta mitt liv, och det ger mig någon slags själslig näring att spela ut dessa makabra fantasier där jag får böna och be, utelämnad till någon annans vilja och mitt hopp om att dom ska visa barmhärtighet när dom ser mig fullständigt i spillror. Många är gångerna då jag legat på golvet, stirrat ut i intet, och hoppats på att någon på något magiskt och gudomligt sätt skulle ha fått nys om att jag i just detta nu funderar på att ta mitt liv, och därför hade kallat in ett team med män i gasmasker och k-pistar för att ta ner dörren som separerar mig från resten av världen, och med våld "tagit hand om problemet". Orimligt, på fler än ett sätt, och inte särskilt konstruktivt - for several reasons -, men lik förbannat. Min själ verkar tränga efter det mordiskt påträngande, vill söka självförgörande avgöranden, lustar efter förlust, har en lidelse för lidande, framtvingar nederlag och förnedring, törstar efter blod, både mitt eget, och andras, men det önskar även något annat än den bävan och vredesmod ur vilken dessa obehagliga begär föds och sedan snärjer sig själv med. Min själ drömmer i slutändan om att komma ut, så att jag slipper vara så pass innanför mig själv att jag blir helt utom mig själv.
Ibland låter jag mig själv falla. När jag brister i gråt är sorg det enda som får plats inom mig, och som jag får plats i. För när jag tillåter mig själv att försvinna in i den mest förkrossande av förtvivlan, då går jag sönder, men jag blir även hel. Jag blir något annat än rädd. Jag blir något annat än modig. Jag blir pånyttfödd och ser världen för första gången, utan vare sig rädsla eller mod. Jag finner en värld där jag kan tillåta mig själv att finnas. Andas. Gå sönder. Falla. Men det är så svårt att gå sönder. Det är inte något som man lär sig en gång och sedan aldrig igen, som att gå, utan är något som tillsammans med modet att resa sig upp behövs läras ånyo. Samtidigt är det så svårt att inte gå sönder. Likaså detta kräver en ständig förnyelse, en kontinuerlig anspänning som kan förleda en till att tro att det är något som rentav sker automatiskt, för att det ju faller sig så naturligt - nästan som att gå när man glömt bort dom första staplande stegen och alla fall och resanden det tog innan man hittade till stadig mark.
Omöjligt att vara hel. Omöjligt att inte vara hel. Jag faller mellan. Jag faller bortom. Jag faller. Fritt fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar