Två tyska ord für dein Sturm und Drang (metal-tappning)

When the darkness embraces me
I do not feel alone
When the darkness embraces me
I know I'm going home

- Embraced By Darkness, Saturnus

Först och främst - Sturm und Drang. Now that that's out of the way - let's get into word number one and some fucking Weltschmerz. Ett nytt ord! Som jag kan använda för att beskriva vad som är med mig när "inget är med mig" men jag ändå bölar och längtar och kvider och tvivlar och gör ont och vill bort och dör inombords för att livet suger. Ett ord som är way more geil än att säga "världssmärta". För att tyska ist kool, na?

Laying some Schopenhauer on your already heavy shoulders, och på polska to boot! Svåröversatt då den översta delen är ett talesätt, men typ bokstavligt "ålderdom inte glädje/inte ungdom heller". So cynic, much pessimism, and also Polish - for some reason.

Weltschmerz - är det the mental mensies? Är det en sväng av den bipolära dansen? Nej, det är weltschmerz, världsalltets vilja själv som tar sitt uttryck i våran vånda och ve. Weltschmerz är precis vad det låter som - världssmärta. Den där smärtan som man aldrig kommer ifrån, hur mycket man än puffar upp ens ego, eller hur liten man än gör sig. Smärtan som kommer från att finnas till som existentiell varelse, eller rentav från Varat självt, då verkligheten aldrig kan vara ett med Daseins sinne, för att in-der-Welt-sein (being-in-the-world) projicerar (geworfen Entwurf) önskningar på världen som den aldrig någonsin kan tillfredsställa. För att livet helt enkelt suger. (Jag Heideggeriserar Schopenhauer och Schopenhaueriserar weltschmerz-begreppet som fan nu, for the record)

 Ja, du ser - det finns t om smärta i att du inte förstår vad den här herren som ser så viktig ut försöker säga dig!

Varför weltschmerz? Jo, för att dasein (varandet) alltid är framför sig själv, tar ut saker i förtid, alltid är tidsbundet och aldrig nu (men alltid nu-nu-nu!), always already bortom den sanna, omedierade verkligheten (it's text all the way down) - förutom möjligtvis om vi knyter an till den grundläggande vitalism i livets och andens fenomenologi genom lidande, då vi förvisso fortfarande kommer vara olyckliga, men åtminstone kan dö (eller fortsätta lida) i övertygelsen om att vi åtminstone är en "människa av våran tid", eller minsann har nått sanningen mellan raderna. This shit right here är alltså the best case scenario. Varför? För att livet suger.

"Vem vill jag vara när jag växer upp?/Ett lik"

Några fler som nog håller med om att livet suger är Esoteric, som på deras skiva Paragon of Dissonance Doubt går ner sig rejält:

Stripping the soul
Unending questions driving me into insanity
Time took its toll,
Enough to ensure,
The mind cannot mirror the soul
With each tide,
The will corrodes further
Relentless grip,
Squeezing out the life,
Of this shipwrecked body,
Lost in the gallows of hopes and dreams...
Reality crumbles,
Shivering, as truth lay bare
- Loss of Will, Esoteric

Jesus titty fucking christ that's dark. Vi vill så mycket, men likväl brister viljan. The pleasure principle som driver den alltid viljesvaga människan (och viljan kommer innan intellektet, såklart, so just learn to live with it istället för att försöka förstå det logiskt) är aldrig realistisk, alltid utopisk, alltid hysterisk, alltid traumatisk, alltid åtföljd av och grundad i besvikelse, och om vi mot förmodan skulle lyckas överskrida den på något sätt så väntar där enbart mer lidande (och kastrationsångest, för att göra saker bättre) - åtminstone enligt Lacan. It's angst all around, basically. För att livet suger. Eller för att uttrycka det i metalspråk:

An ageless pain that forever prevails
Growing on me
I am breaking stones against the seasons
Breaking stones against the days
Ageless Fever - Remembrance

"Det kan inte bli värre?/Det kan det/Och kommer bli"

Såhär är det: that light at the end of the tunnel is just a freight train coming your way (som Metallica would have it); världen och dess Vilja är i konstant kris och den som kommer ikläm är specifika yttringar av den, såsom du och jag; tid är en plåga; frihet och lycka är inkompatibla; den mänskliga existensen är absurd; världsviljan har inget telos och universum är inte på väg någonstans (förutom sin säkra död) vilket gör det hela fullständigt meningslöst; människor är inget mer än små self-promulgating id-maskiner motiverade av deras basala Wille zum Leben (vilja att leva) ämnade att aldrig "vilja sin vilja" utan enbart göra det viljan vill eller följa den "tidsandans generella viljan" (der zeitgeist); den enda vägen ut ur alltihop är att förneka vår vilja till den grad att vi inte vill leva längre och gör slut på eländet; och sist, men inte minst - ingenting alls (dvs evig tomhet, aka forever alone).

"The facts as such/that you will all die" (på engelska, av någon anledning)

Sådan är världen, helt enkelt. So say we all.

Vi är nu redo för lucka nummer två, bakom vilken ordet Sehnsucht gömmer sig. Var bättre att ta avstamp än i Rammsteins klassiker med just samma namn, vars sista vers lyder som följer:

Sehnsucht versteckt/Longing hides
sich wie ein Insekt/like an insect
im Schlafe merkst du nicht/while asleep you don't notice
dass es dich sticht/that it stings you
glücklich werd ich nirgendwo/I'll never be happy anywhere
der Finger rutscht nach Mexiko/the finger slips to Mexico
doch er versinkt im Ozean/but it sinks in the ocean
Sehnsucht ist so grausam/longing is so cruel

Ja, inte trodde du väl att det skulle hjälpa din längtan att ställa in sig på sydligare breddgrader?

Further down, further down, Further South?!
Further down, further down,
Into oblivion ...
- Further South, Ahab

Sehnsucht är längtan i livet själv, det eviga letandet efter den omöjliga lyckan. Det är längtan i en vag dröm. Det är längtan tillbaka till en dröm som man väckts ur. Det är längtan efter en dröm. Every dream is infinite - there is no difference. Kalla det för Shangri-la, längta efter ditt Fiddler's Green, hoppas på att finna dig till ro i Valhallah, planera in slutdestination "Mexiko" - alla är de vad du har i åtanke när du drömmer om att hitta hem, och alla är de platser som du aldrig kommer att nå, utan enbart lidelsefullt längta efter. Vi skapar ord för denna gränslösa längtan, men vi kan inte fylla dom med den mening som dessa mytiska platser har i våra hjärtan - dom är en dröm vi hemsöks av men vars innehåll vi aldrig finner.

Nou...man...a.

Some dank zen wisdom for ya right there (in your face)

Lars Winnerbäck was onto something, även om han inte direkt är vad man skulle kvalificera som metal. We'll let it slip, just this once:

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt eller hur?

Tvivel, alltså. Ett intensivt längtande utan direkt innehåll som leder till en känsla av rotlöshet och vandrarlust. Tårar utan sorg. Sorg utan tårar. Sehnsucht.


_________________________________


Jag sitter och funderar ibland på hur fan jag pallade med band som Between the Buried and Me eller Dillinger Escape Plan förr. Ibland känns det som att death-doom/funeral-metal är det enda jag kommer palla lyssna på inom en inte alltför avlägsen framtid. Som att jag bara vill att allting ska sakta ner till det långsamma drönandet av Weltschmerz på en kyrkogård, eller Varandets sehnsucht i något mytologiskt Schwarzwald - mytologiskt för att jag ju faktiskt hatar att vara ute i "substans-baserade" skogar - hur jävla svarta eller metal dom än är så föredrar jag att sitta vid skenet av datorskärmen och stirra på skogarna som finns avbildade på skivomslagen till black metal-skivor. Det har inte alltid varit såhär. Hell, när jag började lyssna på nu-metal i högstadiet tyckte jag extremformerna av metal mest lät som kaos som försökte göra våld på mina sinnen. När jag sedan väl trampade omkring i dödsträsket och den kakafoniska förintelsen tedde sig mer som musik, så försökte jag mig på funeral metal, men det upplevde jag som alldeles för odynamiskt och tråkigt. Och nu är jag även där och vandrar. Nu är min själ på precis rätt plats för att bli störd och irriterad av alltför tvära svängningar i musiken, och då blir doom-death eller funeral metal utan alltför mycket thrashiga eller techiga komponenter precis rätt grej för mig.

När jag tänker efter så gäller det även för musik och film, och även grejerna jag själv producerar. Innan var jag mycket mer för meta-grejer, epistemologiska reversals, mysterier, det avant-gardistiska. Nu vill jag mest se disneyfilmer, rom coms, och blir inte särskilt engagerad över dom försök dåtida Ada gjorde för att i form söka disrupt diverse konventioner för det artistiska eller politiska värdets skull. Jag experimenterade en massa, och det var ju kul och lärorikt, men jag lyckades inte formulera ett bestående syfte, ett positivt värde, för detta experimenterande, och istället har jag landat i någonting annat än det extremt flytande. Något till synes mycket tråkigare. Koncept har blivit mindre intressanta för mig, medan förståelse och relationer har blivit desto viktigare. Konstnärskapet är experimentellt till sin natur, men jag värderar det statiska, grundandet, i större utsträckning, idag, och så även i mitt konstnärskap. Förr skulle jag säkert ha stört mig på en Ada som menar att det är viktigt att formulera ett syfte med ett experiment - det är ju för fan att kväva det redan innan det påbörjats! Idag förstår jag vikten av balans i livet mycket bättre, och värderar konservatism för vad det är - en stabiliserande och grundande kraft som är lika viktig som den dynamiska utvecklingen, och något sorely needed för en så dynamisk, sprallig och jäktad person som mig själv. Om jag inte pallar meditera eller sitta i tystnad så får jag försöka finna mig till ro på andra, lite mindre smärtsamma sätt än genom extremformerna zazen eller det eviga springandet bort från nuet.

Slutligen - The Dictionary of Obscure Sorrows är en underbar kanal som hittar på ord dom anser sig saknas för att beskriva nyanser av ofta bittersöta känslor, som exempelvis Anemoia: Nostalgia For A Time You’ve Never Known. Mm, so tasty, särskilt i kombination med sältan av tårar. But ain't nobody got time for that (förutom jag, because woe is me), så ut med dig nu och lev. Be like this here, google pictured, uh, noble savage (med brillor och allt) vetja: