Det här med speaking voice är väldigt spännande. Alltså jag pratar ju förhållandevis lågt, typ F2-B2, där jag läste att normen för män är runt C3, vilket innebär att jag verkar prata i lägre tonläge än genomsnittsmannen (särskilt när jag börjar knarra), men ibland så går jag lite högre upp i pitch, och gör min röst ljusare genom att prata mer "i masken" och i huvudet, vilket har väckt lite tankar hos mig. Ibland när jag sjungit mycket i huvudröst och mår bra och har gott om energi, så kan jag nämligen finna det rentav ansträngande att prata så som jag brukar prata, för att jag då upplever att mitt vanliga sätt att prata gör mig lätt andfådd för att luften bara åker ur mig. Detta att det känns som att det krävs en massa luft för att "brumma där nere" i kombination med att högre toner kräver just mindre luftflöde får mig att tänka att det är väldigt oekonomiskt att tala i bröstklang, which makes sense considering att bröströsten är den röst man använder för att skrika och ropa och tjoa och tjimma (och som jag, med gott om stöd, använder för att försöka kommunicera verbalt med när jag är på klubb, fast tanken slår mig att det måhända är ett feltänk då jag lätt blir trött i rösten och hes efter en utekväll, och kanske snarare borde försöka använda mer huvudröst och twang - eller bara inse att det hela är ett lost cause). Samtidigt är ju bröströsten likväl även talarrösten och därmed den röst man tjötar med när man har folk närmare sig än väldigt långt bort, och visst, när jag inte är sådär stimmig och stojig och allmänt glad i hågen utan snarare låg och håglös, då verkar allt annat än en släpig, monoton, och knarrig bröströst te sig som väldigt jobbig att vokalisera med. Oklart om detta primärt är något psykologiskt, och har med humör att göra, eller om det hela går att förklara mekaniskt/fysiskt och med koncept som cricothyroid och andra spännande begrepp från den lingvistiska kategorin av ord som så gärna vill vara en del av bodybuildingens fantastiska värld.
Rösten min "går ju ner sig" när jag är trött, och när jag är sjuk, och när jag talar med män, och när jag är socialt obekväm, och när jag faktiskt är socialt bekväm, och av andra anledningar, så det finns många komponenter som påverkar hur exakt jag kommer låta at every given moment, varav några säkerligen kan förklaras av den mest inbitna av hals-, öron- och näsa-specialisten, medan andra förmodligen kräver andra verktyg än de läkarnas diskurs har för att förstås på ett vettigt sätt. This is probably where I should actually start läsa på lite om hur transtjejer gör med sina röster när dom vill få till ett mer feminint sound, så får jag återkomma till ämnet i framtiden. Har jag tur så händer samma sak mig som med Mitch Grassi när han började sjunga högre och högre, nämligen att han lyssnade på sig själv från tiden då han sjöng lägre och fann det soundet obekvämare att producera än det skyhöga huvud- och falsettsjungande han hade gått över till. Annars får jag väl återgå till att vara en salty, squawking, twat - a girl's gotta be good at something, after all.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar