Jag har skrivit ganska mycket på bloggen om hur utbränd och trött jag har känt mig i tio år nu (i ett inlägg skriver jag om hur jag nyligen upptäckte att det faktiskt är för tio år sedan jag blev utbränd), och jag har använt mig av taggen #väggen ett par gånger nu, men jag tänkte ändå att det vore vettigt att dedikera några korta inlägg till ämnet; synnerligen när SVT:s edit: We can't do it har fått så mycket uppmärksamhet av folk i min omgivning - en omgivning som består av ruggigt många personer som lider av hjärntrötthet och andra konsekvenser av utbrändhet. Det här är ett tema jag kommer återkomma till även i framtiden, och beröra i framtida inlägg som kretsar kring idéer som återfinns i böcker som Alltings Mått, Framtiden, Långsamhetens Lov, och The Paradox of Choice (framtida länkar). För ett halvår sedan nämnde jag även Voxra, en antidepp jag at that time hade tagit I EN DAG och numera tar på maxdos, men som jag faktiskt aldrig kom tillbaka till på bloggen, trots att den har haft ganska god effekt. Eller ja, jag fortsätter numera att ta den för att effekten är bättre än sockerpiller men nog sämre än kaffe, fast det som var really cool med Voxra var månaden efter att jag hade ökat den till maxdos. Den perioden hade jag en sån otrolig koncentration som jag inte haft sedan, tja, typ åtta år sedan då jag käkade Voxra senast.
Under typ sex veckor av sommaren fick jag flera hundratals sidor skrivna med material till framtida inlägg på bloggen, material som jag velat få ur mig i flera år. Och då menar jag inte hundratals sidor av jumbled shit som jag redan har tusentals av på min dator, utan kanske 200 sidor av någorlunda bra grund för framtida skrivande. Strukturering av både text, och livet i allmänhet, kom plötsligt naturligt post-Voxra, och var därmed roligt, istället för att kännas som att banka huvudet i väggen. Tills några veckor hade passerat och jag plötsligt satt där med en jävla massa idéer och text som jag inte längre liksom kunde greppa. Svårt att beskriva det där, hjärntrötthet, och hur man kan öppna ett dokument och vilja böla för att man helt enkelt inte fakking förstår, och inte fan i helvete fattar hur fan man ska få en känsla av sammanhang, hur mycket man än försöker prata med sig själv, skapa en röd tråd, spalta upp rubriker osv. Det är fruktansvärt. And it's my life. Då var det la bara att kräla tillbaka till hålet jag kom upp från, vilket i mitt fall innebär att peta lite här och där på texterna jag påbörjade, men typ inte faktiskt skriva på dom på ett sätt som gör att dom kommer närmare deras slutstation, för att det tar för mycket hjärnkapacitet och viljestyrka.
Vad innebär det att gå in i väggen då? För mig har det handlat om att försöka vara en del av "väggen", eller snarare alla dom olika väggarna som finns i vårt samhälle som jag så gärna vill vara en del av, och således förminskat mig själv för att få plats i. Att gå in i väggen har för mig också blivit en konsekvens av att just vara en del i en vägg, då som "just another brick in the wall" - rotlös, och utbytbar. Och för att göra det hela ännu värre så har det ju inte varit en fråga om att gå in en vägg, utan om att kontinuerligt gå in i vägg efter vägg efter vägg, tills jag varit så utmattad att den enda vägen ut verkade vara att fortsätta gå in i väggar, eller faktiskt ge upp och således bli förstådd inför mig själv och min omgivning som en person som "gått in i väggen".
Ju fler väggar jag gick in i, desto mer drevs jag till att fortsätta på samma spår, och desto sämre blev min förmåga att skilja på vad som var bra, eller sant, för mig, och vad som var ett skapande av väggar för mig att rusa in i with all the self hate I could muster. Att gå in i en av dessa väggar gör jag när jag är så trött att huvudet snurrar, och jag lik-fucking-väl tänker att jag ska fixa massa saker nu nu nu, i rädsla för att jag inte kommer orka göra det senare, och i ångest inför tanken på att behöva fixa grejerna senare om jag vilar nu, vilket ju omöjliggör den vila jag egentligen behöver just nu. En vettig känsla av rum och tid, kairos, har med andra ord saknats i min värld som ständigt varit i en super-position av ett oändligt antal väggar som bara väntade på att krossas, och därmed krossa mig.
Förmågan att gå in i väggar har således för mig varit en form av oförmåga att anpassa mig till förändrade omständigheter - en form av anpassningsstörning som är en reaktion på stress som även förvärrade said stress. Jag har gjort så många saker i mitt liv av vana, för att jag fått för mig att this is who I am, och inte kunde tänka mig något annat, eller faktiskt kunde tänka mig det, men mådde så dåligt att jag liksom inte orkade förändra mig, eller rentav inte ville förändra mig och mina vanor för att jag ansåg att det var "vettigare" att göra något som i sig var "nyttigt", snarare än något jag kunde njuta av - om jag ändå inte kunde njuta av dom saker jag tänkte att jag gillade och borde njuta av, så var det ju lika bra att förkovra mig och försöka lösa världens alla problem genom att sitta och tänka - or so I thought. Istället för att försöka hitta tillbaka till glädjen, eller finna nya venues för njutning, gav jag helt sonika upp mitt liv för något slags kall, som, handen på hjärtat, inte gjorde någon skillnad för någon annan än mig själv, och förmodligen for the worse när det gällde mig (which in turn made things things worse for the world as well), då min besatthet att förstå universums gåtor blev en flykt och ett beroende som har tagit mer än det gett.
Jag är övertygad om att SSRI-preparaten jag tog under fem års tid (dom värsta ångest-åren i mitt liv, I hope to God) gjorde det desto svårare för mig att förstå vad jag egentligen behövde för att må bättre, snarare än lyssna till vad samhället eller alla introjekt jag hade inom mig ville att jag "behövde", eller tyckte sig "behöva" av mig. Avtrubbningen som kom med SSRI-preparaten försvårade för mig att utveckla min egen kompass så den kunde rikta mig åt rätt håll, snarare än in i väggarna, och i och med att jag varit utbränd så länge så är det väldigt svårt för mig att veta vad som är en konsekvens av utbrändhet, och vad som jag kan tänka mig är me "proper". Jag menar allt förändras ju när man har massa väggar omkring sig, från musiksmak till hobbies.
Dödsmetal är inte särskilt kul att lyssna på när allt låter som kaos, och att läsa romaner blir inte särskilt njutningsfullt när man bara blir ännu mer trött av skiten, så då får man lyssna på annan slags musik, konsumera populärkultur i annan form, och i slutändan - bli en annan människa. När jag är förkyld finner jag det inte särskilt njutningsbart att träna intervall-träning då det blir hostattacker och jobbiga feelings all around, men jag skulle ju inte därmed säga att jag som person plötsligt inte gillar att träna kondition bara för att jag är tillfälligt förkyld. Det blir svårare att besvara frågan vem jag är och vad jag gillar om jag är "förkyld i huvudet" i princip konstant i tio år, dock. Jag menar att bara rätt och slätt påstå att jag är den jag är när jag mår som bäst är ju önsketänkande, snarare än verklighet, för sanningen är den att sjukdom förändrar en i grunden.
Sjukdom and hardship kan dock även föra med sig positiva saker, om man kan vara öppen för det (something which is a subjective decision, snarare än något som ska pådyvlas en från hippie do-gooders som tycker världen är så jävla vacker och minsann tror att någon som mår dåligt kommer må bättre av att höra att det är en fråga om perspektiv). Ibland har jag det i mig att vara tacksam för det lilla jag har, och även för alla jävla väggar jag gått in i. Som Emil Jensen sjunger i Inte vackrast i världen, så är en vägg en bro på högkant, något som man kan overcome genom perspektivskifte, och tro. Både väggar och broar behövs för att man ska hitta sin egen väg; en väg som inte går ut på att gå in i väggarna, utan att låta dom signalera var ens gränser går; och inte går ut på att använda broar för att fly från sig själv, utan för att finna sig själv bland andra. Där man med hjälp av en vägg kan väga för och emot, förstå innebörden och vikten av gränssättningar, så kan man använda broar för att skapa vägar till andra människor, och inse hur viktigt det är att vrida och vända på saker och ting för att komma någonvart. Med hjälp av väggarna kan vi stå på oss, och när vi kan det kan vi använda broarna för att låta andra stödja sig på oss.
Jag fick höra av en person att det är ett vanligt fenomen att kvinnor när dom blir 35-40 år gamla får för sig att dom har nedsatt hörsel, när det i själva verket är så att deras nedsatta hörsel är psykosomatisk, och troligen en konsekvens av att dom helt enkelt slutar lyssna på människor i lika stor utsträckning - tröttnar på allt skitsnack och stänger av. Nedsatt hörsel som vettigt väggbyggande, liksom. Ditt inre barn vet skillnaden mellan vägg och bro, och skillnaden mellan (bra) vägg och (dålig) vägg, så lyssna till det, istället för samhället och de röster som förminskar din egen upplevelse av vad som händer inom dig och leder till att du tvingas slå dövörat till för att överhuvudtaget höra dig själv. Om du respekterar ditt inre barn och ger det näring, så kommer det att tids nog åter igen veta vilka broar som är värda att behålla, och vilka som behöver brännas. Att kunna ta saker med ro kräver nämligen att man tar sig själv och sina behov på allvar, hur orimliga dom än verkar, och oberoende av andras behov - so build walls, and build bridges, you crafty devil, you.
Nuff said. But since this is en polyptyk så behövs en lista på inläggen som ingår i den, thusly:
1. Vägen/Artikel - The Science of Stress and How Our Emotions Affect Our Susceptibility to Burnout and Disease
2. Väggen/Artikel/Forskning - #hållbarfeminism: Utbrändhet starkt kopplad till arbetsplatsen
3. Väggen/Artikel - Väggen reser sig - igen
Alla tre inläggen tar avstamp i artiklar och forskning (om utbrändhet), fortsätter med lite av mina egna reflektioner, spårar ut med hjälp av memes, osv - you know the drill.
________
BRONUS BIT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar