Väggen reser sig igen är en artikel där bland annat Marie Åberg, professorn som myntade begreppet "utmattningssyndrom", uttalar sig om samhällsepidemin som är "att gå in i väggen". Hon lägger fokus på arbetslivet, och underbemanning i privat och offentlig sektor. Enligt henne borde vi bränna däck oftare, som franskarna gör, snarare än sätta oss framför Rapport, muttra lite under näsan, bita ihop, gå till jobbet nästa dag som om ingenting har hänt, passa på att vara lite passivt aggressiva, och låta vår tystnad sätta sig i kroppen. Där hon tänker att vi har för få outlets för att hantera stressen i livet, så tror jag snarare att vi har för många outlets - outlets som enablar oss som samhälle att gå in i väggen då vi med hjälp av tanken på säg semester en gång om året, eller tanken på den kommande helgen då vi super skallen av oss, orkar ta oss igenom arbetsveckan, när vi i själva verket borde se till att göra veckodagarna mer njutningsfulla, och leva i nuet, snarare än i längtan. Tyvärr är det en ond cirkel, det här att vara allmänt håglös, och ju tröttare man är, desto mindre roliga och meningsfulla grejer orkar man att göra, vilket leder till ytterligare håglöshet. Det finns två primära skyddande medel mot stress, varav det ena är att uppleva att det man gör är meningsfullt, snarare än en transportsträcka mellan exempelvis helgerna som vi anser vara vårt "riktiga" liv, och det andra är socialt stöd - något man i sin stressade tillvaro verkar vara beredd att offra till förmån för mer TV som säljer drömmar och ideal vi kan må dåligt över.
Själv tror jag att två essentiella komponenter i vår förståelse av utbrändhet är 1) modern teknologi som möjliggörare av aktivitet och överstimulering, och 2) modern teknologi som existentiellt medel för konsumtion av fantasier, begär, och ideal, vilket innebär att kombinationen av de två blir dödlig - när vi omger oss konstant med bilder av liv som inte finns eller är få förunnat, blir tacksamhet svårt att känna, och man själv och ens egna liv verkar med ens fruktansvärt deprimerande och otillräckligt. Med hjälp av glödlampan och datorn och smartphonen kan vi se till att aldrig riktigt lämna vare sig arbete eller drömmarna eller en massa måsten och saker vi går miste om. Något som inte diskuteras i artikeln är privatlivets roll i utbrändhet, som jag misstänker har ett finger med i spelet, då vi ju alla upplever oss ha alldeles för lite tid för att lyckas lösa "livspusslet" (synnerligen kvinnor då, som tar mer ansvar för barn och hem än män gör). Även det här att betrakta vissa delar av ens liv som "transportsträckor" som bara ska avhandlas - helst igår - så att "det riktiga livet" kan börja menar jag är relevant att fundera över när man diskuterar utbrändhet i dagens samhälle. Vare sig transportsträckan är leksakerna som bara måste plockas in så att man kan börja vila, disken som behöver avhandlas innan man känner sig redo för att ha sex, eller maten som stresslagas så att man sedan kan avnjuta den utan att riktigt vara närvarande för det, så delar vi in livet i "måste nu" och "once upon a time in the future", istället för att vara närvarande i processen, och se livet för vad det är. Det handlar om den här känslan av att ens liv inte är ett tillräckligt liv (ännu), eller är ett oäkta liv. Att livet styckas upp och våra själar likaså.
Sedan menas det även i artikeln att "nåden består av god sömn", och även om en god natts sömn säkert är bra, så tror jag ju att det sätt som vårt samhälle är uppbyggt på i allmänhet är en större bov än det faktum att människor inte lyckas sova åtta timmar i sträck (vilket bara det ju är en jävligt konstig grej att göra, och synnerligen anta är naturligt och önskvärt - åtminstone om man ska se till hur människor verkar ha sovit förr i tiden). Det råder ingen brist på forskning som visar på hur bra powernaps eller pauser är för folk och deras kognition och välbefinnande, men det verkar likväl inte anses särskilt fint att powernappa, bara sådär. Sova efter maten. Blotta sig och sin mänsklighet och sin svaghet, och kanske rentav även sitt förakt för svaghet. Jag vet att jag i alla fall har skämts (och skäms) över mitt behov av att ta pauser "när man inte borde ta pauser", och jag tror ärligt talat att vår samhällskropp skulle må bra av att disciplinera sig lite mer till att lyssna på sina kroppar när de behöver vila, snarare än disciplinera sina medlemmar till att sova hela natten lång.
I artikeln står det att det "inte är de hyperkänsliga som löper störst risk att drabbas, utan de med en avtrubbad känslighet", det vill säga maskrosbarn. Det stämmer säkert, men jag skulle ju ändå mena på att det verkar vara en lite väl förenklad bild, då dom som haft en predisposition att vara hyperkänsliga ganska lätt kan bli avtrubbade. Alltså jag är ju both, då det faktum att jag är hyperkänslig gör att jag ofta blir avtrubbad då jag stänger av - både på grund av mina borderline-fasoner, och på grund av min allmänna högsensitivitet (som ju var en av dom sakerna som gjorde att min förra psykolog misstänkte att jag var autistisk). Och för att jag är nörd och tänker i tv-serier:
Ward i Agents of S.H.I.E.L.D kan förstås som en psykopat/narcissist som inte har några känslor eller empati, och att det är därför han kan vara dubbelagent, men jag tänker att han snarare wracks differentiering och jagstyrka (precis som jag), känner för mycket och avskärmar sig som en konsekvens av detta (och det faktum att han gör allt skit han gör för den person han hade gjort vad som helst för - han har definitivt förmågan att bry sig om andra, också, att döma av hans lika obsessive relation till Daisy som till hans parental figure), vilket leder till att han verkar kall, när han i själva verket har massor av feels.
Slutligen sätter artikeln fingret på något existentiellt jag tror är relevant för vår förståelse av själsligt mående hos folk idag, nämligen idén om att vi kan bli precis vad vi vill, om vi bara vill det tillräckligt mycket. Yeah because that won't make people feel like shit! Ovanpå de stigande förväntningarnas missnöje ska vi även tänka att allt vi inte har som vi vill ha är på grund av oss och våra brister, vilket jag tror leder till en hel del självhat som i sin tur leder till hat av världen och andra på grund av självhatets avtrubbande och cyniska effekt.
Som sagt - man bygger inte broar genom att lägga sig raklång och köra över eller låta sig köras över av andra, utan genom att stå upp för det sanna och goda, vilket även innebär acceptans av livets orättvisor, and calling out our culture on it's false promises and pathological positive thinking. Det är så jag undrar om inte Zizek hade rätt när han sa att vi vill ha kvar kapitalismen för att vi innerst inne vet att den är orättvis och contingent snarare än meritokratisk, och att vi inte vill ha en "rättvis" värld för att vi skulle gå sönder existentiellt om vi verkligen förstod hur medelmåttiga vi var, eller hur mycket vi hade erhållit oförtjänt in the pre-evolution times.
Arbetskultur i all ära, men i dagens samhälle blir det svårare och svårare att skilja på vad exakt "arbete" är för något, och vad exakt... ja, det där andra, vad det nu heter, består av. Jag börjar mer och mer se på det som ett komplext state of mind som är mycket mer än bara ett state of mind. Någonting som kräver ett "brett fokus", där existentiella teman som mening, kognitionsforskningens idéer om hur människor bearbetar tid, belöning, med mera, och sociologiska teorier om alienation, prekariat, mm, får plats. I detta breda fokus tänker jag vi ska se till att vi som människor får plats, and rise above the obstacles som vi satt upp för oss själva och vårt välbefinnande.
_______
BRONUS MEME!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar