Jag förväntade mig verkligen att gå ner i vikt när jag slutade ta kreatin, särskilt med tanke på att jag tar nästan 10g/dag och har gjort det i flera år nu. Men så verkar alltså inte vara fallet, och jag väger på stabila 68kg fortfarande. Jag har t om slarvat med maten och inte fått i mig 4500kcal/dag, så jag har definitivt inte gått upp i fett eller muskler heller, även om det i teorin skulle kunna kompensera förlusten av vattenvikt som torde komma med mitt dropping teh creatine. Jag har heller inte märkt någon skillnad vad gäller träningen, eller för den delen tidningsbärandet, så min slutsats är att kreatin - meh. Jag har efter 2-3 veckor börjat med det igen, mest för att jag har ett par kilo liggandes här hemma, och för att det är så jäkla billigt, men jag kommer minska dosen till 6g och kanske skippa det helt och hållet i framtiden.
Jag har inte skrivit särskilt mycket long-form här på bloggen den senaste tiden, och detta av flera anledningar. En är att jag gjort annat istället, som att känna mig som en flicka som inte kan sluta glittra (jag är fortfarande kär, alltså). En annan är att jag fått utlopp för mitt teoretiserande på annat håll då jag umgåtts en hel del även med andra än den jag kärat ner mig i (fast i ärlighetens namn så har det tagit ganska mycket tid att skriva fram och tillbaka med henne också). En tredje anledning är att jag haft mycket ångest mellan the bouts of love. Kanske är en bidragande faktor det faktum att mitt vikariat på tidningsbärarna tar slut och att jag därmed blir utelämnad inför en osäker framtid, men primärt har det handlat om att saker strulat till sig socialt för mig på lyftarklubben och att det har påverkat mig väldigt mycket. Jag ska inte skriva så mycket mer specifikt än så för chansen finns att det kommer strula till sig mer då, men ja, jag är inte särskilt bra på att hantera vare sig konflikter eller tanken på att det finns folk som stör sig på saker jag gör och säger. Det känns helt enkelt inte bra. Det kommer att komma ett inlägg om detta, alltså inte om specifika saker som hänt, utan om saker jag vill säga till klubbens medlemmar i ett försök att få mig och andra att känna oss mer bekväma med varandra, trots skillnader i åsikter eller sätt att kommunicera.
En konsekvens av att allt detta är att jag inte känt för att träna särskilt mycket senaste tiden, och även skippat dom flesta träningsdagarna. Jag var övertygad om att jag nu då skulle få uppleva träningsvärk - long time no see, old friend - men nä, ingen träningsvärk alls. Jag verkar vara immun mot träningsvärk these days. Och den kommande veckan ska volymen vara fortsatt låg då jag ska maxa sen, så jag misstänker att det inte blir så mycket träningsvärk in my cards den närmaste tiden heller. I ain't complaining, but I don't understand it either!
(insert meme om doms som inte handlar om hur jobbigt doms är - nope, picture not found)
Yeah no så ingen direkt uppdatering vad gäller träningen, alltså. Den kommer komma igång på allvar igen på lördag, efter att jag maxat, misstänker jag. Det känns ju ändå bättre these days, och om jag slår rekord så lär motivationen öka ännu mer till att göra en mindre comeback. Att jag nyss blivit arbetslös skadar nog inte då jag lär få mer ångest av allt jobbsökande, och träning gör mig mindre angsty.
En sak jag funderat på angående det här med att passera är hur det kommer sig att vissa ser mig som kvinna medan andra inte gör det. Att vissa ser mig som kvinna trots att jag inte passerar, och att vissa kanske inte ser mig som kvinna men könar mig socialt som kvinna likväl - och alla andra möjliga sorters kombinationer som finns. Jag har oftast tänkt att andra kvinnor ser mig som kvinna i större utsträckning än män mest på grund av att de är mer socialt considerate och fattar vad jag vill bli sedd som och väljer att ta hänsyn till det, men jag har på senaste tiden uppmärksammat att jag beter mig mer som en kvinna när jag är med kvinnor, och mer som en man med män. It's this whole chameleon thingy. Jag har också funderat på hur det kommer sig att älskare ser mig som kvinna i större utsträckning än icke-älskare. Är det så, eller är det bara en illusion? Obviously så är dom jag i någon bemärkelse väljer som älskare inte bara vem som helst, så jag har en bias mot att välja älskare som ser mig som just kvinna, men det kan ju handla även här om att jag blir mer flickig när jag är med älskare än när jag är med andra. Alltså jag blir ju manic pixie girl och overly attached girlfriend i ett - särskilt denna förälskelse. Eller så ser älskare bara min själ tydligare än andra, för att jag vågar föra deras beröring mot dess konturer.
Det är överhuvudtaget svårt att veta who moves whom i mellanmänskliga relationer, att förstå riktningar, kausalitet, gränsdragningar. Blir jag måhända kär i just personer som ser mig som kvinna, snarare än att älskare ser min kvinnliga själ tydligare? Har älskare verktygen för att nå min själ och därmed göra sig själva attraktiva i mina ögon, snarare än att det är jag som vågar blotta mig för älskare i större utsträckning? Which way does the cookie crumble? Man får tänka om, fundera i spiraler, cirklar - andra geometriska figurer än unilaterala linjer (något man även bör göra inom de mer positivistiskt orienterade vetenskaperna).
Jag lyssnade på ett avsnitt av Kropp & Själ
om högbegåvade barn och kunde inte låta bli att dra paralleller till mitt eget liv som barn. Det var väldigt mycket fokus på IQ i de reportage som ingick i avsnittet, där man snackade med representanter från Mensa och sådär. Ganska typiskt, liksom - vad man kan förvänta sig. Det jag saknade var en diskussion inte om barn som hade bra resultat i skolan, eller hade sämre resultat än vad man kunde vänta sig från dom för att de var högbegåvade intellektuellt men inte fungerade socialt eller i det svenska egalitära skolsystemet, utan en diskussion om de barn som var emotionellt i konflikt med omgivningens förväntningar om deras mognadsgrad. Liksom vi har IQ-test och nationella prov eller whatnot, men hur mäter vi den existentiella komplexiteten hos ett barn?
Det är såklart svårt att testa för något som inte ingår i the curriculum, men jag tror att det är i de "mjuka kunskaperna" som framtiden ligger om mänskligheten ska ta nästa evolutionära steg och utvecklas kvalitativt/
integralt. För att knyta det här om högbegåvning och mjuka kunskaper till min egen upplevelse som barn, så är det inte lätt att skilja på vad i min barndom var mental ohälsa, social missanpassning, eller högbegåvning. Säkert är att de alla hänger ihop och att alla delar behöver ses i relation till varandra och i sin helhet för att kunna förstås på ett vettigt sätt. Som ungt barn upplevde jag mig se saker som barn i min egen ålder inte gjorde, och även om jag inte hade tillgång till andras inre värld, så var jag övertygad om att andra barns inre värld skiljde sig från min egen på vissa sätt, mer specifikt på det sättet som mitt inre verkade mer komplext vad gällde att skapa representationer av världen (och därmed även andras inre världar). Jag upplevde i princip alltid att vuxna underskattade mig och osynliggjorde de delar av mig som inte passade in i deras tänkta representation av mitt inre som ett barn i en viss ålder och mognadsgrad, att vuxna inte "tog mig på allvar" - att vuxna i någon bemärkelse inte
respekterade mig. Jag tycktes ofta hamna i situationer där jag såg saker som jag fattade det inte var meningen att jag skulle se, eller visa att jag förstod, eller kommentera, vilket gjorde att jag bar på vissa av mina representationer av världen i ensamhet, vilket i kombination med dessa representationers natur resulterade i att jag började skämmas för min begåvning och det jag förstod genom den. Inte nog med att jag i någon bemärkelse deltog i det sociala spel som primärt vuxna sysslade med - de vuxna verkade inte ens vara medvetna om att jag gjorde det!
Jag tror att allt det här har gjort att jag numera finner
radikal ärlighet mot mig själv och andra så otroligt viktigt (även om jag fortfarande kämpar med att vara ärlig) och gärna skämtar om det sociala spelet än låter det pågå i det tysta, för att jag sedan barndomen upplever att tystnaden är dödlig, exkluderande, och stoppar det flöde av mänsklig interaktion som är så viktig för att relationer och individer ska vara sunda och förbli autentiska. Det här är varför jag finner brädspel med förrädarmekanik eller hemliga roller samtidigt jobbiga och eggande, för att de låter mig leka med oärlighet under socialt sanktionerade former. Det här är varför jag oftast umgås på tu man hand, för att det då är lättare att förstå varandra och det sociala samspelet, meta-kommunicera, gå djupare in i varandra - vara ärligare. Det här är varför jag så lätt faller in på "hetprat" snarare än "kallprat", och kan känna mig så otroligt tom när jag inser att en relation aldrig går förbi kallpratet; när jag inser att en arbetsplats inte är intresserad av att lära känna dess anställda; när jag inser att ens skolklass inte är intresserad av att mötas upp bortom skolplanen för att diskutera kurslitteraturen innerligt och utifrån sig själv, snarare än distanserat och korrekt. I want to peel away the layers så snabbt det bara går, visa mig naken och våga bli accepterad, helt enkelt. Det här är varför jag försöker att inte styra vänner eller partners och vad de ska kunna diskutera för saker med andra "within the circle of good faith". Detta gäller således även saker som jag berättat för dom i förtroende, saker som jag inte är bekväm med ska berättas genom tredje part. Jag bär en stark övertygelse inom mig att om någon upplever ett behov av att diskutera saker som är privata för mig med andra parter, berörda eller inte, så litar jag på att de har omdöme nog att bedöma om det passar sig eller inte, att de är mogna nog att ta ansvar för potentiell fallout när jag måhända blir ledsen och behöver tröstas, och att det är bättre att låta andra ha det förtroendet än att at the outset begränsa deras handlingsutrymme. You can't control a wave, but you can ride it, och vara reflexiv i din relation till andras behov av kommunikation och meta-kommunikation.
Min förmåga som barn att se andras inre och i någon bemärkelse därmed avslöja dom och ha information som det inte var meningen att jag skulle ha, gjorde i sin tur att jag började noja för att bli exponerad, vilket resulterade i att jag i början av mellanstadiet (när mina problem med min mentala hälsa skyrocketed) fick för mig att andra kunde läsa mina tankar. Jag menar om andra inte såg att jag såg dom, då kanske jag helt enkelt inte såg att andra såg mig! Eller så hade jag bara hittat på allting och hade enbart sett mitt inre och dess projektioner? Jag började tvivla rejält, både på mig själv och andra, och min verklighetsuppfattning tog sig en törn, varpå jag fick problem med dissociation, tvångstankar och ångest. Alltså i vissa perioder så satt jag liksom och rabblade nonsensord, eller hot, för mig själv och potentiella andra som läste mina tankar, inte helt olikt huvudkaraktären i
The Demolished Man som gick runt och tanke-sjöng på en låt för att dölja sitt inre från telepaterna i den världen han levde i. Någonstans här fick jag även för mig att andra var robotar, en tankekänsla jag idag kopplar samman med alienation och dissociation, men då inte hade verktygen för att förstå i en vidare kontext. Det närmaste en teori jag kom då var att jag var dum i huvudet bara, eller att jag var så mycket
mer än andra att jag helt enkelt kunde se dom
för vad dom var, en idé jag ursprungligen fick från vuxna och sättet de behandlade barn på.
I'm not saying att jag var så överlägsen alla andra att jag såg deras inre machinations och drog slutsatsen att de var determinerade och finita maskiner (även om jag var farligt nära att gå in i en sån narcissistisk och destruktiv syn på världen och omgivningen när jag mådde dåligt och exponerades för typ Nietzsche, och sedan även Satanism), jag menar mest att en aspekt av min alienation var att jag nog var väldigt mogen, högsensitiv, och inkännande för min ålder, i låg ålder, och att jag utvecklade en patologisk inställning till min omgivning på grund av min begränsade förmåga att möta min högt utvecklade förmåga att skapa bra representationer av världen med en lika högt utvecklad förmåga att skapa goda representationer av min egen inre värld och en oförmåga att skapa representationer av andra representationer som jag hade. Och det är väl inte konstigt, tänker jag, för vad skulle jag få dom reflexiva verktygen ifrån?
Det tog många år innan jag började läsa om systemteori, psykologi, andlighet och filosofi som utgick ifrån något annat än en klassiskt västerländsk syn på kunskap, och ännu längre tid innan jag kunde börja använda det jag läst för eget bruk. Nej, istället hittade jag ett sätt att gå in i mig själv, att dölja mig själv; för att jag var rädd för att tillintetgöras om jag visade mitt sanna jag; för att jag var rädd att sammanflätas med andra och därmed förlora mig själv om jag kom ut; för att jag behövde värja mig, inte ville bära andras känslor, andras skam, som om den var min egen. Jag tror att jag stängde av inte för att jag var kall och känslolös (som jag då ibland trodde, och började hata mig själv för), utan för att jag hade
för mycket känslor, för mycket känslospröten, och inte visste hur man skapar ett autentiskt själv med integritet utifrån de premisserna - inte visste något annat sätt att skydda mig själv på än att distansera mig, bli ett falskt jag, och göra andra till automata i processen.
After all, om jag inte ser mig själv som en riktig person, blir det så
mycket lättare att se andra som falska, och därmed skapa en värld där
man inte kan göra fel, vare sig mot andra eller sig själv - när allting är overkligt blir även handlingar och ansvar overkliga. Problemet är
bara att man förlorar mening och syfte i en sådan mortifikationsprocess, och lätt hamnar i en relativistisk eller nihilistisk återvändsgränd, vilket jag också gjorde, och förstärkte genom den litteratur jag läste, i min ensamhet - round and around I went. Elever som håller sig för sig själva och läser en massa är ju duktiga elever, tänker man. Jo, men dom kan även vara duktiga på att förgöra sig själva.
Tyvärr var det inte mycket som var vettigt i det jag sysslade med, även om det har gett mig en massa nya verktyg att laborera med, och även om jag gjorde det enda jag trodde skulle göra att jag mådde bättre. Kanske är det en onödig fråga att ställa sig ifall det jag gjorde var på grund av självkärlek eller självhat. Frågan är, som alltid, beroende av hur man väljer att skära tårtan som är universum. Även mina medmänniskor, som jag började känna mer och mer hat inför, kunde jag känna mindre hat inför (och därmed på ett sätt "mer" "kärlek") i takt med att jag genomförde en själens mortifikation på mig själv, stängde av inför andra och därmed kunde känna mig "tryggare". Ju mindre jag var rädd för att jag skulle skapa representationer av andra när dom gjorde bort sig (oh cringe), desto mer kunde jag umgås med andra och bibehålla några slags relationer med dom - även om det enbart var på grund av att jag stängde av och därmed mina känselspröt både inåt och utåt. Nu lyckades jag ju dock aldrig med det, och snarare blev alla interaktioner fyllda av en dubbel tension - att jag dolde mig själv och således kunde bli avslöjad, och att jag mustered all by strength till att inte känna men likväl gjorde det, fast då genom en hinna av masochistisk destruktivitet och ilska riktad mot omvärlden som hela tiden trängde sig på och inte lät mig vara en "god person" som inte hyste aggressioner mot said värld när den gjorde sig påmind.
Jag må ha varit relativt bra på huvudräkning och att förstå de saker skolsystemet presenterade för mig, men min sanna styrka låg alltid i att förstå komplexa, existentiella system - först intuitivt, och sedan även integrerat. Men jag saknade verktygen för att utveckla min potential, vilket bidrog till att jag hamnade snett så många år och nu lider konsekvenserna av det. Var är verktygen för att lära elever att leva autentiskt? Var i skolplanen finns det som slår an på det själsliga planet hos ungdomar, som lär ungdomarna att hitta sig själva inte enbart i relation till betygskriterier, sakkunskap och sociala hierarkier, utan även det existentiella, vårt moderna kapitalistiska samhälle, normer, det essentiella, det själsliga, och detta på ett reflexivt sätt? Att lära sig alla landskapen i Sverige när man under tiden funderar på allt från vad tid och rum är till vad det innebär att vara en människa jämte andra människor kändes lagom spännande för min del, och gjorde att jag kände mig som världens freak, och fick ta tag i det spirituella helt på egen hand, vilket ju hade sina klara nackdelar.
På samma sätt som det måste finnas ett sätt att hitta utrymme för de barn som vill ha matematik på högre nivå att bita i, så måste det finnas utrymme för en skola där spirituella frågor är en del av vardagen för
alla barn, och synnerligen för de barn som redan påbörjat den resan på egen hand. Man bör hålla utkik efter dom, för det är de barn som mer desperat och djuplodat söker efter mening och sin plats i världen än andra barn som även kan hamna i de djupaste depressionerna och förlora fotfästet så till den grad att de inte ser någon annan utväg än att ta livet av sig. Det är även dessa personer som kan vara farliga för sin omvärld när deras högbegåvning hijackas av patologiska försvarsmekanismer och ideologier. Att jag växte upp och blev ganska anti-auktoritär på grund av allt jag redan skrivit om (och mycket mer som jag inte skrivit om) är kanske inte världens största grej just vad gäller mig (även om det finns en fair share av patologi i mig också vad gäller den biten), men när exempelvis barn som tvingats till att känna in vem deras föräldrar var från stund till stund (och därför utvecklade en ohyggligt bra förmåga till att anpassa sig efter andras behov) blir vuxna individer utan bra, själsliga verktyg, då kan dessa barn bli både personer som följer alla auktoriteter som kommer deras väg, eller personer som inte tror på några auktoriteter alls och enbart väljer förstörelsens väg, som ett ytterligare led i deras mortifikation. Båda förstår förmodligen aldrig på ett autentiskt sätt deras egen historia i relation till deras känslor och åsikter, och projicerar således utåt, eller extrapolerar felaktigt utifrån det egenupplevda. Worse yet, måhända - dessa personer kan komma att låta så jävla intelligenta i deras rationaliseringar att andra börjar anamma deras sjukliga föreställningsvärld, och plötsligt har det blivit politik av bristande caretaking och lacking existentiell skolning. Which is exactly my point - man borde göra politik av existentiella frågor, och detta redan i tidig ålder.
Eller ja, det är en av flera poänger. En av poängerna var ju mest att berätta lite om min uppväxt och mig själv. Det har ju blivit en del sånt, ändå, som inte har vare sig med träning eller trans att göra. Jag antar att vi alla utvecklas, och således även denna blogg och vad den handlar om.
