Det kändes sådär innan själva maxningen då jag hade slarvat med maten dagen innan och under själva maxningsdagen (girlsbeforecurls som vanligt, what else?), men ja, då fick jag chansen att se hur långt man kommer på överdos av oxytocin. Det visade sig gå ganska bra, även om jag fortfarande var såpass förkyld att jag behövde svälja ner snor efter att jag lagt mig ner, men innan jag andades, när jag skulle bänka. Så nu vet ni det, liksom. Att det är det jag sysslar med när jag ligger där, liksom. Om jag inte fiser, dvs. Eller, ja, både och.
Även om jag är besviken över att the deadlift achievement var fuck all, så tog jag ju ändå 2.5kg mer sammanlagt än vad jag hade planerat, so there's that. Sett utifrån hur mycket jag har gått upp i vikt är ju även totalen fuck all, men ja - I was counting on it. Nästa gång ska jag ta mig fan maxa marken på en annan dag än böjen och bänken. Har hört att det skulle kunna ge en högre total. Själv är jag osäker om det verkligen är så för mig, då jag brukar känna mig ganska shleten dagen efter maxning, men ja, it's worth a shot. Jag vill ju mest maxa för att kunna öka vikterna jag tränar med, och då känns det rimligt att köra med rätt vikter, så att säga, snarare än att få ett nytt gym-pr av något tävlingssimulerat slag. Jag misstänker att mitt problem med marklyftet är just att jag blir ganska trött redan efter tre knäböj, och att denna tröttheten tar sig uttryck i att mitt grepp släpper när jag markar, vilket är vad som hände denna gång, förra gången, och även har hänt på tävling. Djävulskap är vad det är. This shit isn't supposed to happen, liksom, och särskilt inte då jag i princip inte körde med remmar ens när jag dubblade marklyftsvolymen senast och därmed borde få en massa greppträning på köpet. Jag kör ju t om kronlyft for fucks sake, what more is there to it? Ska jag börja klämma på captains of crush igen eller vadå? Känns ju lagom styrkelyftigt. Kan även börja maxningen med att marklyfta nästa gång, bara för att se om det blir någon skillnad, I suppose, och även om det inte kommer hjälpa mig inför tävling så hjälper det mig pinpointa ifall det är trötthet det handlar om, eller greppfail. Å andra sidan är kanske svaret likväl det samma - get a fucking grip!
Oh well, låt oss inte tänka på det och därmed inte lösa problemet some more, shall we (not)? Till maxningen then!
Jag började med en lätt 125:a till Cher, med ett djup jag hade önskat även på de andra knäböjen, men såklart inte fick. Till skillnad från förra maxningen där jag tog 130/135/140 och misslyckades på både 135 och 140, så kände både jag och de som var närvarande att 140 och 145 båda var godkända, trots att djupet kunde var tydligare below parallel. På 140kg hände något väldigt spännande som jag aldrig har fått uppleva innan, trots min buttwinkande knäböjsstil! Det blev någon slags brytböj, dvs ryggfällning. Kändes funky som fan, lite läskigt liksom, som att jag inte kunde få upp ryggen utan istället fick köra mer åt good morning-hållet på vägen upp. Man ser det ganska tydligt i de båda PR-försöken, och det kändes, kan jag säga! Men vikterna kom upp, och de närvarande trodde jag hade 150kg i mig, vilket jag också tror. Nästa gång blir det definitivt ett försök på 150kg.
Bänken kändes bra från början till slut. Eller hm på första försöket (78kg) hamnade jag ju lite fel när jag skulle pressa upp, varpå 80kg som var perfekt inte kändes särskilt mycket svårare. Det är möjligt att det finns något kilo till där också, så det blir nog ett försök på 82.5kg mot årets slut. 100kg - here I come!
And then there was only the deadlift. En trött rygg, och marklyftet. Alltid så jäkla trött rygg efter böjen och bänken. Kanske mest bänken, även om det faktum att jag numera använder bälte även till bänken skulle minska på ryggtröttheten, tänkte jag. Likväl, att marka känns aldrig vettigt när jag ska maxa. 160kg blev helt fel och var jättesvårt att få upp. 175kg blev sedan mitt första seriösa försök - vafan, lika bra att go all in, det var ju inte tävling eller något. Skiten kom nästan upp, men ja, greppet, as you know. 170kg kom dock upp ganska skapligt. Har inte så mycket mer att tillägga egentligen, förutom att jag försöker tänka på vid varje repetition these days på att "sit back", dvs tänka min mark mer som en böj och mindre som en stiff legged mark/good morning/brytmark, då jag har en tendens att använda ryggen i större utsträckning än benen. Den gången då jag tog 177kg och vägde 55kg var ju hemskt ur den aspekten, även om det kändes någorlunda lätt. Ibland blir jag förvånad hur dålig teknik man kan ha och ändå slå nya rekord.
Jag minns att jag för någon vecka sedan funderade på om jag skulle vara tyst när jag maxade i böjen och marken, om det skulle kännas konstigt att skrika, eller att tänka på huruvida jag skulle skrika eller inte. Som tur är började jag inte tänka på den sortens saker, utan såg mest till att få till det där adrenalinpåslaget som gör att jag typ får ståpäls och börjar skaka av ilska. Jag funderade även över om det är något särskilt man kan göra för att bli arg, förutom att sätta på musik och då så pass specifik musik att det är samma låt vid varje max-tillfälle. Jag försöker ju mest känna ilskan strömma genom kroppen, men tänker inte något särskilt som sådant, men när jag pratade med en person på klubben så visade det sig att denna tydligen tänkte på mer specifika saker när hen skulle maxa. Som typ skit i världen, eller saker som hen har behövt gå igenom. Undrar om jag skulle lyfta bättre om jag precis innan ett lyft tänkte att jag ska slå in skallen på alla som trakasserat mig genom åren. Fan jag vet inte det. Men kanske skulle hjärnan typ förväxla saker på något sätt, så att det ändå efteråt hade känts cathartic. Samtidigt är det ju lite läskigt med såna där tankar. Jag har haft väldigt många genom åren, och det slår mig nu att jag typ överhuvudtaget inte har haft dom det senaste året. Inga våldsfantasier, även om jag ibland känner min kropp spänna till när jag är mitt uppe i en fantasi där jag exempelvis marklyfter. När jag ligger i sängen och ska sova, exempelvis. För det är ju ett bra tillfälle att få adrenalinpåslag, tycker min hjärna. Kanske får jag ut mina aggressioner jävligt bra genom styrkelyftandet? Det upplever jag som troligt, även om det faktum att jag numera är en östrogen-driven organism kanske också är en trolig förklaringsmodell.
I ett avsnitt av Kropp & Själ om stresstålighet var en av gästerna Michail Tonkonogi, professor i medicinsk vetenskap med inriktning på idrottsfysiologi vid Högskolan Dalarna. Där sa han något som jag har misstänkt ett tag, nämligen att det verkar vara bättre för stresshantering att kombinera styrketräning och avslappningsövningar än att enbart göra avslappningsövningar. Han menade att muskler i sig själva även hanterar stress i någon bemärkelse, har enzym i sig som bryter ner vissa ämnen relaterade till stress, eller något sådant, vilket skulle leda till bättre stresshantering. Han gick så långt som att säga att vi är så stressade i dagens samhälle primärt för att vi rör på oss så satans lite jämfört med våra förfäder när dom sprang halva dagarna efter någon fyrbent varelse. Det kanske är lite väl förenklat, tänker jag, men det ligger ju någonting i det. Och det känns bra att få höra att styrketräning kan leda till bättre stresshantering, då det ute i samhället verkar vara yoga och mindfulness som är de självklara kandidaterna, grejer som inte alls har funkat för mig. Då lägger jag mig hellre på en spikmatta, knäböjer, foamrollar eller onanerar, thank you very much.
Kommande två månaders programmering då? Same same, but different. Jag och min sjukgymnast på Idrottskliniken kom inte längre än att dra slutsatsen att jag tappar känsel i mina fingrar/händer pga överbelastning, och det vill jag ju inte fortsätta göra. Nu har känslobortfallet minskat, men inte helt, liksom, och han varnade för att känselbortfallet kan bli permanent. Och det vore ju jävligt tråkigt. Så jag antar... att jag helt enkelt bara ska träna mindre? Jag tänker att det kommer lösa sig självt - jag kommer planera för att träna sju dagar i veckan, och så kommer det bli 4-5 gånger istället för att jag kommer prioritera att umgås med folk. Så får vi hoppas att det automatiskt blir tillräckligt lite volym för att mina stackars nerver i handlederna inte ska bli ledsna.
Sen tänker jag även att jag ska försöka korrigera min böj, alltså att jag ska börja ha stången jämnt fördelat över ryggen. Skillnaden är nämligen ganska brutal, att jag lägger stången kanske 3cm mer åt höger än vänster. Lägger jag å andra sidan stången rakt över ryggen så känns det fel, och som att det tippar. Jag vettefan om jag bara är sned, eller mer stark på höger sida, eller vad. Och jag vet inte heller om det här är något som bör korrigeras, jag menar mänsklig symmetri är en illusion i vilket fall som helst. Men jag vet inte förrän jag har prövat, liksom, ungefär som med det mesta i min träning. Så de kommande två månaderna kommer jag att försöka ha stången rakt på ryggen!
Jag funderar även på att testa att köra lite tajtare i böjen, igen. Nu har jag ju större lår och mage, så kanske tar det emot mer än förr, varpå det blir... lättare att nå rätt djup? Nä det låter inte vettigt, men jag ska se vad som händer om jag står tajtare, i alla fall. Gäller att vara med på hur ens kropp förändras och hur man bör förändra sin teknik i relation till den. Vad gäller böjen överlag så är det dubbel volym som gäller fortfarande, men denna gång ska den fördelas på fem olika knäböjstyper. 4/8 av alla reps kommer vara narrow, 1/4 vanliga, 1/4 sumo, 1/4 front, och 1/4 upprätta high bar ass-to-grass squats på 10% mindre vikt än narrow. 1/6 av narrow kommer vara pause squats, och 1/6 av narrow kommer vara box/half squats på 10% tyngre vikt. Lyssnade på styrkelabbets avsnitt om djupa knäböj och bara kände att vafan då, ok, half squats är nog inte så dumma, givet den forskning som verkar finnas på det hela. Makes lika mycket sense som kronlyft och bänk med bräda egentligen, och de två senare ser jag ju ofta på mitt gym. Jag har redan börjat med utgång, som det är en liknande tanke bakom också, nämligen att få "känna" på tyngre vikter oftare, utan att bränna ut sig totalt. Neural adaptation eller något sådant. Det tror jag på.
Kondition ska det också tränas. Då jag bara kan lura mig själv så länge och numera har insett att jag aldrig någonsin kommer köra ett konditionspass på gymmet, så har jag två alternativ 1) skaffa motionscykel för hemmabruk, eller 2) träna lite kondition varje gång jag är på gymmet. I opt for option 2, även om det i teorin krockar med mina styrkegains. Men jag kommer bara köra 10-15 minuter efter varje pass, så jag tror jag överlever. Och pga alla podcasts och artiklar jag läser som hela tiden påminner mig om hur livsviktigt det är med cirka 90 minuters cardio varje vecka så känns det som en vettig, långsiktig investering - även om jag blir klenare av det.
Jag har för övrigt fått en ny typ (före)bild vad gäller mitt hissing sound som jag gör när jag andas ut genom läpparna vid marklyft och knäböj - steampunk.
Istället för att tänka att jag är någon slags reptilian när mitt huvud håller på att sprängas av det höga blodtrycket, så tänker jag numera att jag är någon slags steampunk cyborg. En pneumatisk sak, som bara pressar upp skiten som värsta reliable maskineriet, även om jag inte riktigt litar på maskineri som visslar och ger ifrån sig ånga - såvidare det inte är vattenkokare. Men likväl - steel meets steel. Stål - hårdare än fjäll. Eller är det järn? Då blir det där den original iron man-grejen - (FeMale). Eller någonting helt annat:
Vader comes in, a joke doesn't come out - you can't explain that. Nä nu bara lallar jag. En intressant grej hände för övrigt när jag testade mig för könssjukdomar i veckan, när the lady in the white coat tittade på skärmen och såg att jag hade manligt personnummer. Hon bara: "Är du MtF (MaletoFemale)?" Och ja bara, "ja", och hon "du har inte opererat dig?", och ja bara "nä", och hon bara "....". That was that. Vilket ju var bra och skönt, då jag hört så mycket skräckberättelser om personal i vården som helt faller ur sin yrkesroll när dom förstår att dom har med en transperson att göra, varpå dom börjar fråga ut patienter om allt möjligt personligt och integritetskränkande, även när det inte har någonting att göra med anledningen till att dom är där in the first place. Vilket tyvärr är en del av ett större problem med hur man ser på transpersoner, något som Maria Ramnehill skriver om i Ett Transfeministiskt Manifest, som jag har läst och kommer skriva ett inlägg om någon gång. Jag brukar inte råka ut för det särskilt ofta, den här idén om att transpersoner är till för andra, förutom när folk går fram till mig på gatan och undrar om min sexualitet eller tar mig på skrevet (jepp, har hänt, fast bara en gång), men det är en intressant företeelse som jag om inget annat kan relatera till genom populärkultur och andra transpersoners personliga erfarenheter. Kanske är min förmåga att inte göra mig själv "tillgänglig" för andras trakasserier relaterad till min förmåga att inte titta mig omkring särskilt mycket. Jag var på min nya praktikplats, Malmö Taproom på Chokladfabriken, och träffade min granne. Som jag inte kände igen. Alltså personen som bor bokstavligt talat i dörren två meter från min. När jag är ute bland folk är jag väl så upptagen med mitt att jag inte ens kollar på mina grannar, i rädsla för allt möjligt. Eller liksom jag har ju snackat med grannens mamma, flera gånger, men ja, kön och allt det där...
Well that was uncalled for. Men likväl skönt.
Slutligen så har jag bestämt mig för att inte delta i distriktmästerskapen i novemeber, åtminstone inte som tävlande. Enda sedan jag skippade SM har jag varit glad att jag gjorde det, och har tänkt att jag hade känt mig väldigt obekväm om jag tävlat som Herre. Den känslan har inte förändrats, och jag har helt enkelt ingen lust. Det känns inte rätt vare sig att tävla som herre eller att visa mina bröst för folk vid invägningen. Inte heller är jag bekväm med att kodas man så pass officiellt så alla kan se det, även dom som annars inte hade förstått att jag inte är trans. Det har blivit viktigare för mig att bara ses som vilken kvinna som helst, och detta även i styrkelyftssammanhang. Hur jag känner i framtiden får tiden utvisa, och jag misstänker att om jag hade passerings-privilegier så hade det måhända varit mindre laddat, för då hade folk mest blivit förvirrade och tyckt det hela var absurt, medan dom nu snarare tänker ja men sjävklart, en sån - nu ser jag. Vilket jag inte är sugen på, även om folk inte lägger någon värdering i det. Så I'm back till att vara gymråtta, I guess. Men det känns ganska ok det också. For now. Nobody can take my gains from me, liksom, eller min dedikation för att nå dom. Att mina PR sen inte är officiella - well, I'm kinda used to things not being official by now. Jag tränar ju primärt för mig själv ändå, och det jag hade varit mest sugen på i tävlingssammanhang vore att vara en del av ett tjejteam, vilket jag ändå inte kan vara just nu, so meanwhile I'll just keep on getting stronger. Or fatter. Or just more me. In either case -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar