Artikel - Hur mycket testosteron tål damidrotten?

Länk.

– Men det är ändå inte hennes [Caster Semenyas] muskulatur som sticker ut mest med henne i allmänhetens ögon, det är att hon över huvud taget inte gör något för att minska det som vi upplever som ett manligt utseende.

Det här är ett återkommande tema i den heteronormativa matrisen - ska du vara kvinna/man så måste du vara kvinna/man fullt ut. Ge avkall på Det som anses maskulint om du ska vara kvinna. Sterilisera dig om du vill genomgå ett juridiskt könsbyte (inte de senaste åren, i Sverige, längre - som tur är). Vilja vara kvinna rakt igenom. Inte klä dig för könsneutralt. Bestäm dig, liksom. Och ska du som kvinna få vara med och leka med killarna så får du se till att ge avkall på delar av din kvinnlighet, gå med på killarnas jargong, klä dig som dom, vara som dom - basta som dom. Även bisexuella hamnar i kläm i denna dikotomins styrning. Semenya provocerar för att hon vägrar dölja sitt rätta även om det inte passar in i mallen, vägrar gå med på de riggade spelreglerna, vägrar vara något annat än sig själv. Semenya, du är fan min hjälte!

För att se hur vanligt hyperandrogenism är genomfördes en stor vetenskapligt studie i samband med friidrotts-VM i Seoul 2011. Då testades nästan tusen kvinnliga deltagare, och resultatet var slående Förekomsten av det medicinska tillståndet var 140 gånger vanligare än normalt.
/.../
Caster Semenya må vara överlägsen sina kvinnliga medtävlare just nu – men hennes tider ligger i samma spann som alla andra kvinnors resultat jämfört med männen. Inom friidrotten presterar som sagt de bästa kvinnorna ungefär 10 procent sämre än männen. Semenya ligger ungefär där också (hennes tid var drygt elva procent sämre än den manliga vinnartiden).

– Jag tycker det argumentet är konstigt, säger Carl Johan Sundberg.

– Man kan ju nästan säga att någon form av kroppslig avvikelse jämfört med normalpopulationen är en förutsättning för att ens kunna tillhöra den yttersta världseliten i idrott.

Tja, oberoende av argumentets merit så är det per definition en kroppslig avvikelse som definierar de absolut bästa atleterna från de nästan bästa - vad annars, en själslig avvikelse? Hey, we can walk down that path, men jag tror inte vare sig Carl eller de flesta andra är så intresserade av det.

Sista ordet i de här frågorna är långt ifrån sagt, men Håkan Olsson tycker att en sak ändå är solklar:

– Det här är idrottens, inte idrottarens problem. Det är väldigt viktigt att idrotten blir tydligare med det där. Som det är nu blir det enskilda idrottare som hamnar i kläm, säger han.

Ja, ja, ja.