Vi kan ju ta avstamp i det faktum att en nästan sexårig primärrelation tog slut en vecka innan jul förra året, att detta friade upp en väldigt massa tid, och att jag därför behövde öppna upp en outlet för all sorg och frustration. Till större delen innebar detta att gråta mig själv till sömns varje natt, men det räckte liksom inte. Även min praktik på Panduro tog slut i December, tillsammans med min tvååriga vistelse på Portalen (Jobb Malmö), varpå jag blev arbetslös och började söka jobb mer helhjärtat. I Januari joinade jag även Malmö Lyftarklubb (som huserar i Malmö Crossfits, aka "The Batcaves", lokaler), which makes three things happening at the same time - it's magic!
När jag började på Malmö Lyftarklubb var jag fortfarande osäker i vilken utsträckning jag tänkte styrketräna, och i vilken utsträckning jag ville göra mer crossfitrelaterade grejer. Jag frågade klubben vad de hade för planer att skaffa sig mer dumbells, kettlebells och sånt. Jag insåg att det inte var att räkna med, och jag var övertygad om att jag skulle sakna pullups, muscle ups och allt annat jag associerar med crossfit, men det har ju helt enkelt inte hänt. Faktum är att jag aldrig någonsin saknade dessa grejer när jag väl hade börjat - det fanns för mycket att lära sig, för många människor att lära känna, osv. Jag envisades med att köra tyngdlyftning i början, men insåg snabbt att jag saknade motivationen att hålla på med både styrkelyft och tyngdlyftning. Min träning blev väldigt snabbt väldigt minimalistisk jämfört med hur mycket olika bollar jag hade i luften innan.
Jag började sälja av alla mina träningsgrejer som ett ytterligare led i min övertygelse om att jag äntligen hittat rätt och inte längre skulle orka motivera mig till att träna hemma med vikter som inte vägde tresiffrigt. Samtidigt som jag slutade dabble i massa olika träningsregimer och typer av träning, så började jag experimentera mer med själva styrkelyfts-lyften. Jag hade redan påbörjat denna resa tidigare när jag på Crossfit 360 försökte mig på att "dreadlifta", dvs marklyfta med typ så krökt rygg som det bara gick. Tog 140kg och det kändes ju "bra", men jag insåg också att jag där hade nått en extrem som inte var optimal, varpå jag visste att jag nu hade prövat både helt rakt och helt krökt och nu skulle hitta någons slags gyllene medelväg. På lyftarklubben gjorde jag samma sak fast med min sumo stance, som jag tog ut till det mest extrema jag kunde, för att få lite variation på träningen och för att se om det kanske var något för mig, om jag bara lät min kropp vänja sig vid det. Även där insåg jag att jag behövde stå mindre brett för ett optimalt lyft, vilket för någon månad sedan resulterade i en mer narrow sumo stance än vad jag haft sedan jag upptäckte sumolyftet.
På det spåret fortsatte det. Min böj blev ju weird redan på 360 när jag började fokusera på styrkelyft, men experimenterandet fortsatte även efter årsskiftet. Fuck rak rygg, fuck the cue att titta upp, osv. Jag hittade min egen stil, och det gjorde mig starkare, motiverade mig och övertygade mig om att jag vet vad jag sysslar med, eller övertygade mig åtminstone om att jag ska tro på mig själv när jag upplever att något känns bra. I mångt och mycket så är min träning powered by love i mycket större utsträckning nu än förr, och mitt styrkelyftande har gått så pass bra som det gjort för att jag respekterar mig själv och min kropp mycket mer. Jag har fokuserat på mina styrkor, skippat saker som är tråkiga och onödiga (exempelvis stretching för stretchingens skull), och skitit i saker som gör ont (exempelvis overhead press). Där jag innan ofta mådde dåligt både under och efter träningen för att jag pressade min kropp så jävla mycket, så mår jag aldrig dåligt efter en träning nuförtiden - it's just not worth it. Om jag fick ont någonstans förr så pushade jag mig igenom smärtan, och klandrade mig själv både för att jag fick ont och för att jag pushade igenom skiten. Om jag hade en dålig dag fick jag desto mer lust att överbevisa mig själv och lassade på extra tunga vikter. Det var som att jag inte hade tillräckligt mycket självkärlek för att ta hand om mig själv.
Och det var ju inte särskilt konstigt - jag levde med en kropp och i en roll som jag vantrivdes med. Jag självmedicinerade fram till årsskiftet, och fick sedan för första gången på tio år sedan jag sökte vård, hormonbehandling sanktionerad av landstinget. En sådan till synes liten sak, men en stor seger för mig och min självkänsla. För första gången på väldigt länge kändes det som att det kanske skulle kunna bli något av mig själv ändå. Något att älska. Något att ha för att kunna älska med. Mina nuvarande hormonnivåer gör att det känns som att min kropp är gjord för kärlek, liksom generellt - I'm ready. Så jag började träna fler gånger i veckan, längre pass, men inte lika intensivt som jag gjorde förr. Plötsligt blev ju passen faktiskt ganska sköna! Jag tyckte om mig själv i dom, och efter dom. Istället för att köra till fail eller ha en rep "in the bank" efter varje set, så började jag tänka att det skulle passa mig bättre att inte köra mer än hälften av de reps som jag faktiskt skulle klara av - tvåor på en vikt där jag kunde köra fyror utan problem, och treor på en vikt där jag klarade minst sex reps. Åter igen körde jag på ett sätt som var ovanligt, men jag respekterade mig själv och mina unika förutsättningar tillräckligt för att lyssna på mitt hjärta snarare än normen.
Det faktum att jag hade joinat en ny och liten klubb där man kunde snacka med folk mellan seten hjälpte mig to pace myself och inte jump the shark som innebar att inte ha tillräckligt mycket vila mellan seten. Ofta tog jag med mig böcker, då jag tränade på tider då det kunde vara helt tomt i gymmet. Förr när jag försökte få tillräckligt med vila så var jag för rastlös för att faktiskt tillåta mig själv en minut eller två mellan seten, utan jag taggade till istället och tågade på som om jag hade oändligt med energiresurser. Which I did not. Det är väl delvis därför jag körde mycket On The Minute förr - då slipper man tänka på vila, för när man gjort två clean and jerks så hinner man andas ut sådär lagom mycket innan det är dags igen.
Jag tror inte man ska underskatta det faktum att jag börjat käka mer också, och har fått i mig 4000kcal+ sedan årsskiftet, vilket gjort att träningsvolymen varit förhållandevis enkel att hantera (särskilt jämfört med galenskapen som jag sysslade med förr). Jag har gått upp 10kg sedan jag började med hormonbehandlingen, även om fem av de kilona bara är 2-3 månader gamla. Det är inte konstigt att jag fått lite gains, snarare torde jag ju ha fått ännu mer än jag fått - om det inte vore för min hormonbehandling. Sen har jag slutat äta så jävla nyttigt också, vilket är skönt. Jag känner mig inte lika tyngd av att käka 500g pasta, som när jag försöker få i mig 1kg grönsaker varje dag, exempelvis.
Slutligen så är det relevant att styrkelyft inte är sådär superladdat för mig. Att lära mig dansa, sjunga, skriva, sånt som jag drömt om hela livet - dom grejerna är laddade med prestationsångest och kräver en massa övertygelse, energi, och självkänsla för att ta mig an. Styrkelyft? Meh, it just feels good, vilket innebär att det är lätt att hålla sig till, lätt att motivera sig till, lätt att fortsätta med även när det känns skit. Det vore ju jätteroligt om jag "lyckas" med något som jag inte drömmer om i den bemärkelsen som jag drömt om just dans, sång och skrift. Also a little bit sad. Vem vet, tids nog kanske jag känner mig stark nog att ta mig an nygamla utmaningar, dom som aldrig vill sluta göra sig påminda om att dom väntar där på mig, på andra sidan, tillsammans med mitt liv som kvinna och allt annat av godo, typ som en själsfrände...
Tillsvidare får jag ta saker ett steg i taget, och det senaste året har varit ett jävla steg framåt, liksom, både vad gäller träning och min transition. Det verkar ju helt absurt att jag varit inne i garderoben dom senaste åren, liksom, det känns så absurt och overkligt - vad fan sysslade jag med?! Tvivel. Rädsla. Framtiden handlar om att vara modig, alltså. To give birth to new possibilities. Som Nietzsche skrev - one needs chaos in ones soul to give birth to a star. Det handlar om att utforska det liminala, det monstruösa bortom kategorisering, och sedan hitta dess immanenta komponenter, införliva dom i ditt subjektvarande, agera på den vilja som din själ avslöjar - to know thyself. Att utforska der will zur macht. Det är grunden till allt. Build it, and all kind of gains, jenseits von gut und böse, shall come.
To the batmobile, then.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar