Vad jag gör på gymmet these days - en uppdatering och ett program

Jag styrkelyfter inte längre, och när jag får tummen ur röven ska jag få den här bloggen att avspegla detta faktum bättre, but for now tänkte jag nöja mig med en liten uppdatering gällande vad exakt det är jag sysslar med på gymmet - synnerligen som det jag sysslar med mycket väl kan land me a spot på någon gym fail compilation video på youtube, and I want to cover my ass, ergo splainy. Jag postade ett inlägg där jag gick igenom min träning och mina mål inför framtiden, och hur det kan se ut när jag är på 24/7, och här tänkte jag gå djupare in på mina gympass, för att jag ändå kände ett behov av att strukturera upp min träning lite mer då mina pass på gymmet började bli över två timmar och gjorde mig onödigt stressad.

Det jag sysslar med just nu på gymmet är allmän styrketräning (jag försöker rentav bli lite starkare igen, och hoppas att det ska gå att regaina den styrka jag förlorat med ganska lite tidsinvestering, om jag bara kör basic-övningarna runt 80-90% av mitt 1RM), men jag försöker ju också fixa min APT, do the splits, och bygga rumpa. Det här inlägget kommer fokusera primärt på rumpbyggandet, för att den delen av min nuvarande träning är den som jag har känt störst behov av att lära mig mer om - och som det är störst chans ger mig mina 15 seconds of fame on the laughing tube.

Det här med att bygga rumpa, bodybuilding, är ganska nytt för mig, likaså att använda "konstiga" maskiner för ett relativt specifikt syfte - synnerligen att använda dom på ett rather konstigt sätt. Min nya guru är the ass master and brofessor of all things glute, Mr. Bret Contreras-san, vars idéer om hur man bygger och stärker rumpan finns all over the internets, exempelvis i en artikel på t-nation där han ger en liten overview på "the what of the butt". I den artikeln nämns några ord som jag tänkte använda mig av här, nämligen 1) hip extension, 2) hip hyperextension, 3) hip abduction, 4) hip transverse abduction, och 5) hip external rotation. Lägre gluteus maximus involverar hip extension, hip hyperextension, och hip transverse abduction, medan övre involverar alla fem.

Bret nämner några principer i artikeln som är relevanta för att förstå mitt träningsupplägg (även om jag inte tänker gå igenom dom på detaljnivå): "the hip can hyperextend ten degrees with bent legs, twenty degrees with straight legs, and thirty degrees when forcibly pulled back." /.../ "the gluteus maximus muscles contract the hardest from zero to twenty degrees of hyperextension.". För mig innebär dessa principer att jag prioriterar att utföra övningar på ett sådant sätt att fokus ligger på gluteus, snarare än skinksträngarna, which basically comes down to att göra övningar med böjda ben. Bret går även  igenom några andra basic facts i artikeln ovan, most importantly att "the strongest joint action at the hip is hip extension/hyperextension", och att "a sprint activates 234% more mean gluteus maximus muscle than a vertical jump", vilket innebär att den som bygger rumpa vill göra övningar som "mimics sprinting", snarare än vertical jumping, och att namnen han ger dessa två sorters övningar är just hip hyperextension respektive hip extension. Med hans egna ord:

• Hip extension exercises that mimic vertical jumping have vertical or axial directional load vectors and include squats, deadlifts, and static lunges.
• Hip extension exercises that mimic sprinting have horizontal or anteroposterior directional load vectors, involve hip hyperextension, and include reverse hypers, back extensions, hip thrusts, pendulum quadruped hip extensions, and pull-throughs.

Givet detta borde jag (som vill bygga mycket rumpmuskler för att jag mest får oönskat fett på magen när jag äter mer mat ) alltså fokusera på hip hypertextension-övningar, but wait just a minute - there's a caveat:

"While the shape of the glutes are largely genetic, women still need to attempt to preserve the sexy A-shape as much as possible and watch their upper glute to lower glute ratio. The girls in the "good" category have a sexy A-shape and can perform all types of glute exercises. The girls in the "bad" category have well-developed glutes, but are losing their A-shape due to overdeveloped upper glutes. Their upper glutes are getting too big. These girls should avoid hip hyperextension, abduction, and external rotation exercise and stick to solely hip extension exercises." 

Med andra ord - jag som inte har en sån där jävla Grade A ass (A for you fucking lucky Assholes, obviously) utan snarare någon slags topsy-turvy V-shaped booteh, bör undvika att göra för mycket av just dom övningarna som är bäst för att bygga rumpa, och istället fokusera på the lower glutes och dom tre rörelserna som dessa utför.

I guess att denna fakta ger mig anledning nog att med gott samvete fortsätta köra supertunga bro lifts som kronlyft och halvböjar, istället för att fjolla runt med massor av reps quadruped (down on all four, butt up in the air) (like I just don't care, while guys stare). Och det är ju inte som att jag inte känner gluteus när jag står där med 100kg+ på ryggen eller i händerna - snarare är det just dessa övningar som jag känner absolut mest i gluteus när jag kör tungt och få reps. Men yeah, jag kommer ju köra allt jag bara kan likväl nu i början, och således även dom övningarna som potentiellt throws my ass game off and into the whack, och detta för att bygga upp någon slags vettig bas. Fan vet, det kanske rentav kommer se snyggt ut?

I vilket fall så är mitt generella upplägg för min (gym/rump)träning nedanför. Varje session kör jag en övning från basic-kategorin, en från listan med heavy hip thrusts, och så a little somethin' somethin' för överkroppen. Ovanpå detta så kör jag en Reverse Hyper/Kickback-övning, en Adductor /Abductor-övning, och en thrust/övrigt-övning. Jag hade gjort bent-leg back extensions (because my professor says I should) om jag bara kunde hitta något vettigt sätt att göra dom på, men senast det gick var när jag körde på Crossfit 360, so pass on that one. Och tänka sig - jag som har undvikit Smith machines typ helt och hållet i min snart åtta år långa lyftarkarriär, finner plötsligt att jag fucking campar vid den som om vore jag på ett LAN i början av 00-talet (excuse me my archaic frame of reference here), ofta nere på alla fyra med ena benet i luften som om vore jag i farten att pissa all over my turf (and terfs) - like all the time.

It's like all of a sudden - I'm a fitness chick! Yo I can get down with that - men inte i form av en massa ass-to-grass squats, utan åsnesparkar nere på alla fyra ad infinitum, och andra rörelser som otuktar (likt elvis höfter).

  In the words of Ella -

 

Eyvah the basic bitch's tredagarsprogram for moderate strength and a lot of butt - no but's, but a lotta butt-butt

BASIC
Mark (uppe i 147.5kg, PB 170kg)
Bakböj (uppe i 110kg, PB 145kg) eller Frontböj
Benpress

HEAVY HIP THRUSTS
Halvböj i smith-maskin (extension)
Kronlyft i smith-maskin (extension)
Leg Extension Machine Hip Thrust/Smith Machine Hip Thrust (hyperextension)

ÖVERKROPP
Bänk (uppe i 62.5kg, PB 80kg)
Clean & Jerk
Pull (lat pulldown, sittande rodd)

ASSISTANCE
Reverse Hypers/Kickbacks
Quadruped Smith Machine Hip Extension/Donkey Kick
Reverse Leg Press Donkey Kick
Quadruped Cable Donkey Kick (på bänk)
Cable Kickback (på bänk, ståendes)
Single Bent-Leg Cable Reverse Hyper Extension (över lutad bänk)
Single Bent-Leg Lying Leg Curl Machine Reverse Hyper

Thrusts
Standing Cable Thrust/Pull-Through
One-Legged Kettlebell Stiff-Legged Deadlift

Adductors/Abductors (Abduction/Medial Rotation/Hip Flexion of TFL)
Machine Hip-Adduction
Machine Hip-Abduction
Standing (Hydrant) Cable Hip-Adduction
Standing (Hydrant) Cable Hip-Abduction
(Rotating) Quadruped/Standing Cable Fire Hydrant (medial rotation)
Cable External Rotation (medial rotation)
Smith Machine Frog Squat (flexion)

Övrigt
Back Extension
Leg Extension (maskin)
Smith Machine Sissy Squat


On Off Days kör jag en assortment av övningar, most of which I cover i ett äldre inlägg, och videon däri, fast, ja, hemma då. Jag har band (för band squats, monster walks, mm), jag har kettlebells (för svingar, clean & jerks, mm), en dumbell (för allt möjligt), en pall (primärt för bryggor), och min egen kropp, vilket torde räcka gott och väl - även om det inte vore fel med en (competition) kettlebell som väger mer än 24kg for those swings, och den enda större som jag sett i 24/7-gymmen jag varit på är en på 28kg, i ett gym lite längre bort, så om du har insider info - don't be a stranger. Well, back to 2018 then, året då jag på allvar försöker få stor rumpa (samtidigt som jag undviker att bygga på magen).

Podcast - How to Be a Girl

 
How to Be a Girl is an audio podcast I produce about life with my transgender daughter. It stars the two of us -- a single mom and an eight-year-old "girl with a penis" -- as we attempt together to sort out just what it means to be a girl.

Barnen är framtiden, och dubbelt så när det kommer till trans, då nästa steg för transrörelsen och det som förmodligen kommer uppmärksammas mer och mer även utifrån, är just transbarn, och hur vi som föräldrar och samhälle ska förhålla oss till dom och deras önskemål. How to Be a Girl är väldigt intressant då det är en dokumentär-serie skapad av föräldern till ett transbarn, snarare än producerat för teve av ett helt team, det vill säga formatet i vilket vi är vana att se och höra (om) transbarn - if at all. Serien är även pågående, och har redan funnits i tre år, vilket innebär att vi får en inblick i förälderns och transbarnets liv, tankar, och känslor på ett "longitudinellt sätt" som vi sällan får chansen till annars. Vore sååå kul om serien fanns om 5-10 år och transbarnet tog över podcasten från mamma. Vore mindre kul om hon inte kände hon kunde göra något sådant för att hon om 5-10 år inte ville ta risken att röja sin identitet på grund av rövhattarnas potentiella backlash. But still, serien, idag, är fin, and I recommend.

Väggen/Artikel - Väggen reser sig - igen

Väggen reser sig igen är en artikel där bland annat Marie Åberg, professorn som myntade begreppet "utmattningssyndrom", uttalar sig om samhällsepidemin som är "att gå in i väggen". Hon lägger fokus på arbetslivet, och underbemanning i privat och offentlig sektor. Enligt henne borde vi bränna däck oftare, som franskarna gör, snarare än sätta oss framför Rapport, muttra lite under näsan, bita ihop, gå till jobbet nästa dag som om ingenting har hänt, passa på att vara lite passivt aggressiva, och låta vår tystnad sätta sig i kroppen. Där hon tänker att vi har för få outlets för att hantera stressen i livet, så tror jag snarare att vi har för många outlets - outlets som enablar oss som samhälle att gå in i väggen då vi med hjälp av tanken på säg semester en gång om året, eller tanken på den kommande helgen då vi super skallen av oss, orkar ta oss igenom arbetsveckan, när vi i själva verket borde se till att göra veckodagarna mer njutningsfulla, och leva i nuet, snarare än i längtan. Tyvärr är det en ond cirkel, det här att vara allmänt håglös, och ju tröttare man är, desto mindre roliga och meningsfulla grejer orkar man att göra, vilket leder till ytterligare håglöshet. Det finns två primära skyddande medel mot stress, varav det ena är att uppleva att det man gör är meningsfullt, snarare än en transportsträcka mellan exempelvis helgerna som vi anser vara vårt "riktiga" liv, och det andra är socialt stöd - något man i sin stressade tillvaro verkar vara beredd att offra till förmån för mer TV som säljer drömmar och ideal vi kan må dåligt över.

Själv tror jag att två essentiella komponenter i vår förståelse av utbrändhet är 1) modern teknologi som möjliggörare av aktivitet och överstimulering, och 2) modern teknologi som existentiellt medel för konsumtion av fantasier, begär, och ideal, vilket innebär att kombinationen av de två blir dödlig - när vi omger oss konstant med bilder av liv som inte finns eller är få förunnat, blir tacksamhet svårt att känna, och man själv och ens egna liv verkar med ens fruktansvärt deprimerande och otillräckligt. Med hjälp av glödlampan och datorn och smartphonen kan vi se till att aldrig riktigt lämna vare sig arbete eller drömmarna eller en massa måsten och saker vi går miste om. Något som inte diskuteras i artikeln är privatlivets roll i utbrändhet, som jag misstänker har ett finger med i spelet, då vi ju alla upplever oss ha alldeles för lite tid för att lyckas lösa "livspusslet" (synnerligen kvinnor då, som tar mer ansvar för barn och hem än män gör). Även det här att betrakta vissa delar av ens liv som "transportsträckor" som bara ska avhandlas - helst igår - så att "det riktiga livet" kan börja menar jag är relevant att fundera över när man diskuterar utbrändhet i dagens samhälle. Vare sig transportsträckan är leksakerna som bara måste plockas in så att man kan börja vila, disken som behöver avhandlas innan man känner sig redo för att ha sex, eller maten som stresslagas så att man sedan kan avnjuta den utan att riktigt vara närvarande för det, så delar vi in livet i "måste nu" och "once upon a time in the future", istället för att vara närvarande i processen, och se livet för vad det är. Det handlar om den här känslan av att ens liv inte är ett tillräckligt liv (ännu), eller är ett oäkta liv. Att livet styckas upp och våra själar likaså.

Sedan menas det även i artikeln att "nåden består av god sömn", och även om en god natts sömn säkert är bra, så tror jag ju att det sätt som vårt samhälle är uppbyggt på i allmänhet är en större bov än det faktum att människor inte lyckas sova åtta timmar i sträck (vilket bara det ju är en jävligt konstig grej att göra, och synnerligen anta är naturligt och önskvärt - åtminstone om man ska se till hur människor verkar ha sovit förr i tiden). Det råder ingen brist på forskning som visar på hur bra powernaps eller pauser är för folk och deras kognition och välbefinnande, men det verkar likväl inte anses särskilt fint att powernappa, bara sådär. Sova efter maten. Blotta sig och sin mänsklighet och sin svaghet, och kanske rentav även sitt förakt för svaghet. Jag vet att jag i alla fall har skämts (och skäms) över mitt behov av att ta pauser "när man inte borde ta pauser", och jag tror ärligt talat att vår samhällskropp skulle må bra av att disciplinera sig lite mer till att lyssna på sina kroppar när de behöver vila, snarare än disciplinera sina medlemmar till att sova hela natten lång.

I artikeln står det att det "inte är de hyperkänsliga som löper störst risk att drabbas, utan de med en avtrubbad känslighet", det vill säga maskrosbarn. Det stämmer säkert, men jag skulle ju ändå mena på att det verkar vara en lite väl förenklad bild, då dom som haft en predisposition att vara hyperkänsliga ganska lätt kan bli avtrubbade. Alltså jag är ju both, då det faktum att jag är hyperkänslig gör att jag ofta blir avtrubbad då jag stänger av - både på grund av mina borderline-fasoner, och på grund av min allmänna högsensitivitet (som ju var en av dom sakerna som gjorde att min förra psykolog misstänkte att jag var autistisk). Och för att jag är nörd och tänker i tv-serier:
Ward i Agents of S.H.I.E.L.D kan förstås som en psykopat/narcissist som inte har några känslor eller empati, och att det är därför han kan vara dubbelagent, men jag tänker att han snarare wracks differentiering och jagstyrka (precis som jag), känner för mycket och avskärmar sig som en konsekvens av detta (och det faktum att han gör allt skit han gör för den person han hade gjort vad som helst för - han har definitivt förmågan att bry sig om andra, också, att döma av hans lika obsessive relation till Daisy som till hans parental figure), vilket leder till att han verkar kall, när han i själva verket har massor av feels.

 

Slutligen sätter artikeln fingret på något existentiellt jag tror är relevant för vår förståelse av själsligt mående hos folk idag, nämligen idén om att vi kan bli precis vad vi vill, om vi bara vill det tillräckligt mycket. Yeah because that won't make people feel like shit! Ovanpå de stigande förväntningarnas missnöje ska vi även tänka att allt vi inte har som vi vill ha är på grund av oss och våra brister, vilket jag tror leder till en hel del självhat som i sin tur leder till hat av världen och andra på grund av självhatets avtrubbande och cyniska effekt.

Som sagt - man bygger inte broar genom att lägga sig raklång och köra över eller låta sig köras över av andra, utan genom att stå upp för det sanna och goda, vilket även innebär acceptans av livets orättvisor, and calling out our culture on it's false promises and pathological positive thinking. Det är så jag undrar om inte Zizek hade rätt när han sa att vi vill ha kvar kapitalismen för att vi innerst inne vet att den är orättvis och contingent snarare än meritokratisk, och att vi inte vill ha en "rättvis" värld för att vi skulle gå sönder existentiellt om vi verkligen förstod hur medelmåttiga vi var, eller hur mycket vi hade erhållit oförtjänt in the pre-evolution times.

Arbetskultur i all ära, men i dagens samhälle blir det svårare och svårare att skilja på vad exakt "arbete" är för något, och vad exakt... ja, det där andra, vad det nu heter, består av. Jag börjar mer och mer se på det som ett komplext state of mind som är mycket mer än bara ett state of mind. Någonting som kräver ett "brett fokus", där existentiella teman som mening, kognitionsforskningens idéer om hur människor bearbetar tid, belöning, med mera, och sociologiska teorier om alienation, prekariat, mm, får plats. I detta breda fokus tänker jag vi ska se till att vi som människor får plats, and rise above the obstacles som vi satt upp för oss själva och vårt välbefinnande.

 _______

BRONUS MEME!

Väggen/Artikel/Forskning - #hållbarfeminism: Utbrändhet starkt kopplad till arbetsplatsen

 
Närmare 700 personer svarade på Feministiskt perspektivs enkät #Hållbar feminism. Över 50 procent rankade ”brist på jämställdhet/demokrati och/eller patriarkala strukturer på mitt arbete” som den viktigaste orsaken till deras utmattning. 
/.../
På andra, respektive tredjeplats, över faktorer som bidragit till enkätdeltagarnas utmattning kom brist på ekonomiska resurser på mitt arbete och brist på ekonomiska resurser som privatperson. 

Länk.

Det är ingen hemlighet att det är primärt kvinnor som bränns ut, av för många olika anledningar för att jag ska orka gå in på dom, men vad finns det för potentiella lösningar för att färre kvinnor/personer ska bli utbrända? Enligt respondenterna till enkäten själva så är det viktigaste preventiva medlet mot utbrändhet på arbetsplatsen att den ska vara mer jämställd och demokratisk, och även att anställningsformerna ska bli tryggare. You can read the rest for yourself. En intressant grej som inte står med i artikeln är dock att kvinnor inte bara sjukskrivs mer än män, utan att risken för sjukskrivning ökar betydligt efter att andra barnet har kommit*. Dom som främst är i riskzonen är kvinnor med samma lön och utbildning som papporna, och som samtidigt tar ett större ansvar för barn och hem (dvs dom flesta mammor som tjänar bra med dolla dolla billz y'all). När andra barnet är sex år gammalt är risken dubbelt så hög att kvinnan blir sjukskriven snarare än mannen (in the hetero par-konstellation). Men, det har gjorts studier som visar att par börjar dela mycket mer lika på det obetalda hushållsarbetet när mannen varit hemma (pappaledig) med barn i mer än fyra veckor, which I think goes to say something. Shit vad jag får impulsen att skrika "obligatorisk pappaledighet för i helvete!" när jag läser sånt, men ja, ta mig fan om jag inte tror på det riktigt likväl. Ibland undrar jag om jag har en övertro på skolans möjlighet att påverka barn, med tanke på att jag hela tiden återkommer till skolan som någon slags lösning på saker och ting. Man this generation is fucked, liksom, så fokusera på nästa generation istället. Jag tror ju att kids är väldigt öppna för revolutioner av dom flesta slag, även om det hela försvåras av att dom lär sig saker av att titta på oss prehistoriska och matrixade icke-revolutionärer. One can still hope, though.

________


* Mamma pappa pengar, Jenny Rosander Ney & Johanna Ögren

Vägen/Artikel - The Science of Stress and How Our Emotions Affect Our Susceptibility to Burnout and Disease

Artikeln in question (tl;dr at bottom av detta inlägg) ställer intressanta frågor, och jag själv är övertygad om att vi i dom kommande åren kommer fokusera mer på den neurologiska aspekten av utbrändhet, depression, och det vi förstår som "mental ohälsa" överlag. Det finns ju redan lite studier vars ingång varit att undersöka huruvida man kan behandla depression om man riktar in sig på det immunologiska istället för säg KoBeTea the shit out of ens tankemönster - and the results are promising. Also: PTSD som något vi kan förstå som mycket mer brett än det krigsoffer/förövare upplever - preach it! Med större potential för komplexitet vad gäller samhällsstrukturer, tankemönster, och emotionell kapacitet, kommer faktiskt även en annan sorts känslighet som upplevs vara löjlig enbart utifrån dom gamla paradigm där den nya komplexitetens patologier förminskas the age old ways; "kids these days"; "back in my day, I had to..." - osv.
 

Look, the world you grew up in was different, you're wired a different way, så hold off on the judgment, thank you very much - you grumpy rhetoric strawman man you som Weird Al Yankovic förkroppsligar i When I Was Your Age.
 

Anyways - here's a tl;dr av artikeln ifråga:

The same parts of the brain that control the stress response … play an important role in susceptibility and resistance to inflammatory diseases such as arthritis. And since it is these parts of the brain that also play a role in depression, we can begin to understand why it is that many patients with inflammatory diseases may also experience depression at different times in their lives… Rather than seeing the psyche as the source of such illnesses, we are discovering that while feelings don’t directly cause or cure disease, the biological mechanisms underlying them may cause or contribute to disease. Thus, many of the nerve pathways and molecules underlying both psychological responses and inflammatory disease are the same, making predisposition to one set of illnesses likely to go along with predisposition to the other. The questions need to be rephrased, therefore, to ask which of the many components that work together to create emotions also affect that other constellation of biological events, immune responses, which come together to fight or to cause disease. Rather than asking if depressing thoughts can cause an illness of the body, we need to ask what the molecules and nerve pathways are that cause depressing thoughts. And then we need to ask whether these affect the cells and molecules that cause disease.
/.../
Since cortisol shuts down immune cells’ responses, shifting them to a muted form, less able to react to foreign triggers, in the context of continued stress we are less able to defend and fight when faced with new invaders. And so, if you are exposed to, say, a flu or common cold virus when you are chronically stressed out, your immune system is less able to react and you become more susceptible to that infection.
/.../
Stress need not be on the order of war, rape, or the Holocaust to trigger at least some elements of PTSD. Common stresses that we all experience can trigger the emotional memory of a stressful circumstance — and all its accompanying physiological responses. Prolonged stress — such as divorce, a hostile workplace, the end of a relationship, or the death of a loved one — can all trigger elements of PTSD.

POLYPTYK/Introducing - #väggen

 

Jag har skrivit ganska mycket på bloggen om hur utbränd och trött jag har känt mig i tio år nu (i ett inlägg skriver jag om hur jag nyligen upptäckte att det faktiskt är för tio år sedan jag blev utbränd), och jag har använt mig av taggen #väggen ett par gånger nu, men jag tänkte ändå att det vore vettigt att dedikera några korta inlägg till ämnet; synnerligen när SVT:s edit: We can't do it har fått så mycket uppmärksamhet av folk i min omgivning - en omgivning som består av ruggigt många personer som lider av hjärntrötthet och andra konsekvenser av utbrändhet. Det här är ett tema jag kommer återkomma till även i framtiden, och beröra i framtida inlägg som kretsar kring idéer som återfinns i böcker som Alltings Mått, Framtiden, Långsamhetens Lov, och The Paradox of Choice (framtida länkar). För ett halvår sedan nämnde jag även Voxra, en antidepp jag at that time hade tagit I EN DAG och numera tar på maxdos, men som jag faktiskt aldrig kom tillbaka till på bloggen, trots att den har haft ganska god effekt. Eller ja, jag fortsätter numera att ta den för att effekten är bättre än sockerpiller men nog sämre än kaffe, fast det som var really cool med Voxra var månaden efter att jag hade ökat den till maxdos. Den perioden hade jag en sån otrolig koncentration som jag inte haft sedan, tja, typ åtta år sedan då jag käkade Voxra senast.

Under typ sex veckor av sommaren fick jag flera hundratals sidor skrivna med material till framtida inlägg på bloggen, material som jag velat få ur mig i flera år. Och då menar jag inte hundratals sidor av jumbled shit som jag redan har tusentals av på min dator, utan kanske 200 sidor av någorlunda bra grund för framtida skrivande. Strukturering av både text, och livet i allmänhet, kom plötsligt naturligt post-Voxra, och var därmed roligt, istället för att kännas som att banka huvudet i väggen. Tills några veckor hade passerat och jag plötsligt satt där med en jävla massa idéer och text som jag inte längre liksom kunde greppa. Svårt att beskriva det där, hjärntrötthet, och hur man kan öppna ett dokument och vilja böla för att man helt enkelt inte fakking förstår, och inte fan i helvete fattar hur fan man ska få en känsla av sammanhang, hur mycket man än försöker prata med sig själv, skapa en röd tråd, spalta upp rubriker osv. Det är fruktansvärt. And it's my life. Då var det la bara att kräla tillbaka till hålet jag kom upp från, vilket i mitt fall innebär att peta lite här och där på texterna jag påbörjade, men typ inte faktiskt skriva på dom på ett sätt som gör att dom kommer närmare deras slutstation, för att det tar för mycket hjärnkapacitet och viljestyrka.

Vad innebär det att gå in i väggen då? För mig har det handlat om att försöka vara en del av "väggen", eller snarare alla dom olika väggarna som finns i vårt samhälle som jag så gärna vill vara en del av, och således förminskat mig själv för att få plats i. Att gå in i väggen har för mig också blivit en konsekvens av att just vara en del i en vägg, då som "just another brick in the wall" - rotlös, och utbytbar. Och för att göra det hela ännu värre så har det ju inte varit en fråga om att gå in en vägg, utan om att kontinuerligt gå in i vägg efter vägg efter vägg, tills jag varit så utmattad att den enda vägen ut verkade vara att fortsätta gå in i väggar, eller faktiskt ge upp och således bli förstådd inför mig själv och min omgivning som en person som "gått in i väggen".

Ju fler väggar jag gick in i, desto mer drevs jag till att fortsätta på samma spår, och desto sämre blev min förmåga att skilja på vad som var bra, eller sant, för mig, och vad som var ett skapande av väggar för mig att rusa in i with all the self hate I could muster. Att gå in i en av dessa väggar gör jag när jag är så trött att huvudet snurrar, och jag lik-fucking-väl tänker att jag ska fixa massa saker nu nu nu, i rädsla för att jag inte kommer orka göra det senare, och i ångest inför tanken på att behöva fixa grejerna senare om jag vilar nu, vilket ju omöjliggör den vila jag egentligen behöver just nu. En vettig känsla av rum och tid, kairos, har med andra ord saknats i min värld som ständigt varit i en super-position av ett oändligt antal väggar som bara väntade på att krossas, och därmed krossa mig.

Förmågan att gå in i väggar har således för mig varit en form av oförmåga att anpassa mig till förändrade omständigheter - en form av anpassningsstörning som är en reaktion på stress som även förvärrade said stress. Jag har gjort så många saker i mitt liv av vana, för att jag fått för mig att this is who I am, och inte kunde tänka mig något annat, eller faktiskt kunde tänka mig det, men mådde så dåligt att jag liksom inte orkade förändra mig, eller rentav inte ville förändra mig och mina vanor för att jag ansåg att det var "vettigare" att göra något som i sig var "nyttigt", snarare än något jag kunde njuta av - om jag ändå inte kunde njuta av dom saker jag tänkte att jag gillade och borde njuta av, så var det ju lika bra att förkovra mig och försöka lösa världens alla problem genom att sitta och tänka - or so I thought. Istället för att försöka hitta tillbaka till glädjen, eller finna nya venues för njutning, gav jag helt sonika upp mitt liv för något slags kall, som, handen på hjärtat, inte gjorde någon skillnad för någon annan än mig själv, och förmodligen for the worse när det gällde mig (which in turn made things things worse for the world as well), då min besatthet att förstå universums gåtor blev en flykt och ett beroende som har tagit mer än det gett.

 
Jag är övertygad om att SSRI-preparaten jag tog under fem års tid (dom värsta ångest-åren i mitt liv, I hope to God) gjorde det desto svårare för mig att förstå vad jag egentligen behövde för att må bättre, snarare än lyssna till vad samhället eller alla introjekt jag hade inom mig ville att jag "behövde", eller tyckte sig "behöva" av mig. Avtrubbningen som kom med SSRI-preparaten försvårade för mig att utveckla min egen kompass så den kunde rikta mig åt rätt håll, snarare än in i väggarna, och i och med att jag varit utbränd så länge så är det väldigt svårt för mig att veta vad som är en konsekvens av utbrändhet, och vad som jag kan tänka mig är me "proper". Jag menar allt förändras ju när man har massa väggar omkring sig, från musiksmak till hobbies.

 

Dödsmetal är inte särskilt kul att lyssna på när allt låter som kaos, och att läsa romaner blir inte särskilt njutningsfullt när man bara blir ännu mer trött av skiten, så då får man lyssna på annan slags musik, konsumera populärkultur i annan form, och i slutändan - bli en annan människa. När jag är förkyld finner jag det inte särskilt njutningsbart att träna intervall-träning då det blir hostattacker och jobbiga feelings all around, men jag skulle ju inte därmed säga att jag som person plötsligt inte gillar att träna kondition bara för att jag är tillfälligt förkyld. Det blir svårare att besvara frågan vem jag är och vad jag gillar om jag är "förkyld i huvudet" i princip konstant i tio år, dock. Jag menar att bara rätt och slätt påstå att jag är den jag är när jag mår som bäst är ju önsketänkande, snarare än verklighet, för sanningen är den att sjukdom förändrar en i grunden.

 

Sjukdom and hardship kan dock även föra med sig positiva saker, om man kan vara öppen för det (something which is a subjective decision, snarare än något som ska pådyvlas en från hippie do-gooders som tycker världen är så jävla vacker och minsann tror att någon som mår dåligt kommer må bättre av att höra att det är en fråga om perspektiv). Ibland har jag det i mig att vara tacksam för det lilla jag har, och även för alla jävla väggar jag gått in i. Som Emil Jensen sjunger i Inte vackrast i världen, så är en vägg en bro på högkant, något som man kan overcome genom perspektivskifte, och tro. Både väggar och broar behövs för att man ska hitta sin egen väg; en väg som inte går ut på att gå in i väggarna, utan att låta dom signalera var ens gränser går; och inte går ut på att använda broar för att fly från sig själv, utan för att finna sig själv bland andra. Där man med hjälp av en vägg kan väga för och emot, förstå innebörden och vikten av gränssättningar, så kan man använda broar för att skapa vägar till andra människor, och inse hur viktigt det är att vrida och vända på saker och ting för att komma någonvart. Med hjälp av väggarna kan vi stå på oss, och när vi kan det kan vi använda broarna för att låta andra stödja sig på oss.

Jag fick höra av en person att det är ett vanligt fenomen att kvinnor när dom blir 35-40 år gamla får för sig att dom har nedsatt hörsel, när det i själva verket är så att deras nedsatta hörsel är psykosomatisk, och troligen en konsekvens av att dom helt enkelt slutar lyssna på människor i lika stor utsträckning - tröttnar på allt skitsnack och stänger av. Nedsatt hörsel som vettigt väggbyggande, liksom. Ditt inre barn vet skillnaden mellan vägg och bro, och skillnaden mellan (bra) vägg och (dålig) vägg, så lyssna till det, istället för samhället och de röster som förminskar din egen upplevelse av vad som händer inom dig och leder till att du tvingas slå dövörat till för att överhuvudtaget höra dig själv. Om du respekterar ditt inre barn och ger det näring, så kommer det att tids nog åter igen veta vilka broar som är värda att behålla, och vilka som behöver brännas. Att kunna ta saker med ro kräver nämligen att man tar sig själv och sina behov på allvar, hur orimliga dom än verkar, och oberoende av andras behov - so build walls, and build bridges, you crafty devil, you.

Nuff said. But since this is en polyptyk så behövs en lista på inläggen som ingår i den, thusly:

1. Vägen/Artikel - The Science of Stress and How Our Emotions Affect Our Susceptibility to Burnout and Disease

2. Väggen/Artikel/Forskning - #hållbarfeminism: Utbrändhet starkt kopplad till arbetsplatsen

3. Väggen/Artikel - Väggen reser sig - igen

Alla tre inläggen tar avstamp i artiklar och forskning (om utbrändhet), fortsätter med lite av mina egna reflektioner, spårar ut med hjälp av memes, osv - you know the drill.

________

BRONUS BIT!

 Build That Wall från Bastion

More of that Earp queerness

Jag gjorde ett inlägg om det lesbiska paret i Wynnona Earp, och den som följt min instagram har nog märkt att jag fallit, hårt, för "WayHought", och likaså serien dom är med i. Jag gillar hela grejen, liksom. because "being an Earp" (ovanpå min redan långa lista av fandoms, där min primära förälskelse i BtVS/Angel gör mig till en Scooby first, Angelcake second, Whedonista third, and everything else -th) innebär att vara här och nu, när det händer. Det innebär att vara en del av tidsandan, och att mätta sitt begär efter zeitlust - I mean on top off just getting the experience of watching the awesomeness that is Wynonna Earp to begin with. Att vara en Earp innebär att vara där det händer, synnerligen om man (som jag) expanderar sin fandom till saker utanför själva tv-serien - exempelvis det web 2.0 har att erbjuda.

 

Earp-teamets presence i social media fick mig att skaffa twitter, for fraks sake - if that's not being a dorky, loving, fangirl - I don't know what is. And speaking of love, så har Katherine Barrell (som spelar officer Haught) transflaggan som header på sin twitter-sida; tre av tjejerna i Earp-teamet gjorde en AMA-tråd på subreditten Actual Lebians; och skådisarna/skaparna i/bakom Wynonna Earp åker till nördmässor inriktade specifikt på hbtq-communityn. The queer is strong in this one, through and through - bortsett möjligtvis från skaparnas egna sexuella identiteter och praktiker (fast att döma av vissas prevalens inom queer popkultur kanske det finns något där ändå, för i min värld så typecastas man inte som queer om man inte har någon koppling till queerkultur - särskilt inte om man är med i indieprojekt - fast det här är i och för sig mest en fördom från min sida). Teamet gör med andra ord mig och många andra queers väldigt glada över att dom finns och bryr sig om oss and actually really have started catering to us.

Hoppas serien inte går samma öde till mötes som Faking It dock, en annan tv-serie som jag älskar och har mycket queera element, blev canned efter tredje säsongen, är en av dom där "everything else" och således gör mig till en så kallad "Karmy". Tittarsiffrorna för Wynonna Earp är inte särskilt höga, och skaparen Emily Andras sa att serien blev förnyad tack vare den väldigt högljudda fanbasen, which is never a good thing (even if it is a really awesome thing - power to the fans!). Jag vet inte hur vanligt det är med tv-serier som inte får fortsätta tills skaparna känner sig färdiga med den, men det är svårt att inte bli konspiratorisk när så många progressiva serier jag följt har ställts in: Firefly, Dollhouse, Veronica Mars, Faking It, Agent Carter. I guess it's the fate of sci-fi/fantastiska tv-serier in general? Man kan ju hoppas att Wynonna Earp lyckas där Firefly misslyckades. With the whole wild wild sci-fi thingy, and, yeah - the not getting cancelled part. Att döma av hur många serier som gått på Syfy verkar ha haft låga tittarsiffror och ställts in, vet jag inte om det faktum att Wynonna Earp inte går på Fox (som ställde in både Firefly och Futurama) i det här fallet är bu eller bä för seriens fortsatta existens.

Två serier som jag älskar och klarade sig "ända till slutet" på Syfy var Warehouse 13 och Battlestar Galactica, so there is hope - även om jag bara hade kallat Warehouse 13 av dom två för "queer", och då i mindre bemärkelse än Wynonna Earp. Om en series queerhet nu spelar in i dess potential canceling. Det gör "det hela" mer spännande, som en följetong, om inget annat. Tanken på att jag kämpar i motvind och kanske får revansch som queer, när det retroaktivt visar sig att jag var en del av tidsandan och då kan skrika mig hes - "I was there!", måste jag erkänna är lite eggande. Det faktum att jag inte vet om Wynonna Earp kommer ställas in gör att hela grejen känns som något aktuellt och levande. Antar att this "grejen" förstärks av samma psykologiska mekanism som företag utnyttjar när dom skapar tillfälliga erbjudanden och således får folk att hetsa, och därmed konsumera, mer.

Det gäller väl mest att inte hamna alldeles för mycket i tidsandans hets - åtminstone bör jag se upp för det. Många är gångerna då jag tittat på en serie och upptäckt att jag enbart fortsätter titta på den för att jag är investerad i den och vill veta vad som ska hända härnäst. Men vad fan, om det faktum att jag blivit beroende av en serie är den primära anledningen till att jag fortsätter kolla på den, då vet jag att det är dags för mig att dra mig tillbaka, säga "yes I can!", dra mig ut - and can that shit.

När det kommer till Wynonna Earp så är dock serien något jag är investerad i med mitt hjärta, snarare än med min bristande impulskontroll eller min vilja att verkligen verkligen vilja tycka om det alla andra tycker om, which was the case with exempelvis Dr Who, och Breaking Bad - both of which I don't get - I mean not really. Wynonna Earp, å andra sidan, talar till mig på ett språk jag verkligen förstår, och detta på ett både intressant, och roligt, sätt. Humorn i Wynonna Earp är underbar på det där dräpande sättet, doing double work för att den är rolig, karaktärsspecifik/utvecklande, och ofta har mer än en betydelse - vilket liksom i BtVS kan få mitt skratt att fastna i halsen när jag inser det seriösa eller vackra i vad som verkade vara ett off the cuff-skämt. Jag kommer att ta upp ett exempel på said artistiska djup, which I'll tie in with the queerness of where I'm going - just you be patient, and watch.

I andra säsongen a Wynonna Earp blir our titular (anti)hero preggo (eller en "gestating bitch", som Bobo kallar henne), and the wary pop culture consumer should become apprehensive at that, which I, being a queer nerd, became. Dock kunde jag andas ett sigh of relief mot slutet av säsongen för att the bun in the oven hanterades på ett fräscht och intressant sätt - rather than any of the myriad of sexist ways that it could have been treated. Sure, the pregnancy gick väldigt snabbt (typ åtta månader gick på bokstavligt talat en sekund), because magic and supernatural jada jada, och i slutet av säsongen verkar det som att föräldergrejen var en grej blott för andra säsongen, snarare än något som vi, Wynonna, och hennes stora mage kommer fortsätta växa med i framtiden, som exempelvis Angel's faderskap i Angel som ju blir en integral del i stora delar av serien (både i tv-serien och sedan även serieböckerna), och detta trots att även Angel's son blev vuxen på några sekunder because television tropes. Om det nu inte visar sig att även Wynonnas barn får för sig att åldras supersnabbt post partum, så misstänker jag ju att Wynonnas barn är borta från serien for good, även om jag inte hoppas att hon och dom andra karaktärerna därmed glömmer bort denna karaktärsutvecklande händelse - då skulle jag faktiskt bli besviken. But the kid being gone, well - meh. Om jag skulle kräva att allt går som jag ville så skulle jag nog bli besviken på absolut allting här i världen, and that's not a good way of living. Och som the patron saint of nerdy pop culture - Joss Whedon, that is - har sagt, så vet inte ens the fan (of pop culture) vad det är den behöver, egentligen, so instead of bitching about every damn detail of a tv show, we should basically just get out of our own way sometimes and let the show go about it's own way. And get the fuck out of Whedon's creative process, obviously.

Hell, I'm not even sure att en liten infant i Wynonna Earp season 3 skulle vara särskilt intressant i slutändan (även om det i teorin låter som en cool grej ur ett feministiskt perspektiv), so let's leave it at that. Låt oss istället fokusera på the wins, one of which is hur Wynonna och Doc Holiday hanterar det här med potentiell föräldraskap (huruvida Doc är biologisk fader eller inte är oklart) och Wynonna's graviditet. There is of course the classic "amagad the water just broke!"-scene, och under denna sker följande utbyte mellan de två:

Doc: Contractions are 12 minutes apart. You're dialating.

Wynonna: You read the books?

Doc: The Wikipedia. 

Det som ger skämtet djup, och tyngd, är det faktum att det kräver kontext för att uppskattas som mer än ett roligt sätt att påpeka den moderna världens absurditeter, fäders typiskt bristande engagemang i föräldraskapande, eller det faktum att skämtet är roligt i sitt hetsiga och smått förvirrade upplägg så som det äger rum i serien. Jag menar why wouldn't Wynonna know that she's dialating? She's the one having the baby here, and she's actually experiencing the dilations directly! Who is Doc trying to inform, or calm down here - us? Himself? And what gorram "books" is Wynonna even talking about - finns det ett standardverk på mödravårdscentralen som Doc skulle ha tagit sig till eller vadå? Det som ger skämtet djup är att Doc's kommentarer behöver ses utifrån hans egna resa och relation till den moderna världen, of which he is basically a stranger to because he spent the good part of the 20th century (all of it, actually) i en brunn som en häxa kastade in honom i efter att ha gett honom evigt liv, which, by the way, dang. So you understand - Doc är inte så jäkla teknologiskt savvy, och har problem nog med att förstå att rosa inte längre anses vara en manlig färg - kulturen har förändrats minst lika mycket som teknologin under dom 130 år han spenderade ensam, i mörkret. I början av serien använder Doc fortfarande häst som transportmedel, men till slut går han över till bil - och färgar om den från rosa till röd efter att ha förstått att the times indeed have a' changed. Klädesmässigt förblir han en anakronism, men jag menar han vore ju inte samma karaktär om han slutade klä sig som en cowboy, eller - God forbid - blev av med sin cowboy-hatt, which at one point he actually does, and hilarity ensues.

Doc har så mycket karaktär att det faktum att han förlorar sin hatt inte hindrar honom från att göra "the tip" cowboys brukar göra med sina hattar när dom hälsar på kvinnofolk och yppar ett lågt "mam"

Doc's idéer om vad som anses vara manligt eller ej må vara utdaterade på vissa sätt, men samtidigt är han progressiv vad gäller andra, mer väsentliga, aspekter av hans maskulinitet. Det här med teknologi och manlighet är väldigt spännande, för samtidigt som män som grupp i princip styr den teknologiska sfären i dagens moderna värld (män 20-30 är dom som redigerar wikipedia och därmed skapar underlaget för nutidens kunskapsbas, en snedvridning som knappast är neutral, men inte särskilt diskuterad; inte enbart den nya underklassens män som sitter hemma och skriver skit på nätet har större informationellt kapital än kvinnor, utan även de män som lönearbetar med informationsteknik generellt gör det i större utsträckning än kvinnor; the tech giants, ikoner, och inspiratörer of today's world wide web är män som Elon Musk, Bill Gates, och Steve Jobs) och IT därmed är manligt kodat, så är stereotypen av den som sysslar med just informationsteknologi (säg, sitter framför en dator) den av en man som 1) inte är välvårdad som dagens moderna man ska vara, 2) inte har särskilt good luck with the ladies, och 3) inte är så jäkla lyckad i sin manlighet när det kommer till kritan - lacking both masculinity and character.

Doc är stilig, man han är också rugged, och man skulle kunna förvänta sig att hans "old ways" och problem med och distans till modern teknik skulle användas som ett sätt att förstärka hans maskulinitet, och jag bara väntade på någon scen där han skulle få syn på en modern rakapparat och undra vad det var för "devilry", eller få se en vibrator någonstans och fråga Wynonna eller någon annan om dagens män inte visste hur man tillfredsställer kvinnor - thus implying att han med sin vilda västern-attityd minsann hade stake nog och över annars. But nope - Doc börjar istället faktiskt anamma modern teknologi i dom fall då det erbjuds honom (av kvinnorna i hans liv), och när situationen kräver det. När han får en bil i gåva av Wynonna's syster så accepterar han den, men den blir inte en approprierad/uppdaterad penisförlängare - snarare tvärtom (åtminstone till en början) - soon enough ser vi Doc puttra fram i en överhettad bil, huvudet bakom styret, muttrande för sig själv. Likaså försöker han att lära sig använda mobiltelefonen, för att han vet att han med detta verktyg kan vara till större hjälp för Wynonna, och en bättre fader till deras barn, vilket liksom är ett cause värt att förändras och omformulera sin maskulinitet för, och detta trots att han presenteras som någon slags lone wolf från en svunnen tid (vilket också är varför en del av mig önskar att Doc och Wynonna skulle ha fått behålla barnet, så att vi skulle kunna få den där scenen där Doc går runt med sin son i en rosa carriage och mumlar något om tradition).

 

Doc är inte den enda som bär på en curse (vilket Earp-systrarna ju gör because "sins of the father"), och den förbannelsen som är hans bristande tidsanda vilken tar sig uttryck i problem med modern teknologi drabbar inte bara Doc, utan även dom omkring som interagerar med och är beroende av honom. När en fastbunden Waverly försöker ringa Doc med hjälp av Siri får Siri för sig att Waverly vill ringa Holiday Inn, varpå Wynonna kallar Siri för en "stupid bitch" och systrarna tvingas hitta en annan lösning på problemet - vilket är ironiskt, givet att mobilen ju skulle vara "lösningen" till att börja med (en paradox vi alla är bekanta med vad gäller teknologins konstanta löften om att förenkla våra liv som vi snarare upplever som mer komplicerade ju mer teknologi vi omger oss med). Men om Doc inte har tidsandan så har han definitivt tidslusten, eller åtminstone lusten till Wynonna och att vara en bra person för henne och hennes familj. Givet Doc's tidsliga härkomst är det admirable att han kan se sig som jämlik med, eller rentav underordnad, både en dominant, svart man från militären (Dolls, som Wynonna har som chef och älskare), och en hands-on taking no shit kvinna som Wynonna, och detta inte för att Wynonna är Doc's föredetta bästa väns avlägsna släkting och att han då känner något slags patriarkalt ansvar jämte Wynonna, och inte heller för att Wynonna är "a good shot", vilket ju vore typiskt för en viss sorts maskulinitet som bygger sin identitet på prestation och därmed enbart respekterar andras expertis på vissa stereotypt manliga områden (med tanke på att Doc Holiday anses vara den bästa duelleraren i Earp-universumet vore det väl typiskt om han fann Wynonna som jämlik på grund av hennes fantastiska gun play). Nej, Doc går inte in i dom mansfällorna, och han går heller inte (helt) in i fällan som är att cock-fightas med Dolls över Wynonna - but we're getting ahead of ourselves now.

Speaking of getting ahead - det är ju precis det som händer med Wynonna's graviditet, vilket på ett sätt parallels den moderna världen som liksom sprang forth från ingenstans on Doc, men samtidigt levels things out to some degree mellan Doc och Wynonna då dom i och med the untimeliness of the pregnancy därmed båda blir lika oförberedda på det som komma skall av den enkla anledningen att det sker så plötsligt. Att båda är lagom tagna på sängen förstår vi när Wynonna somnar i början av sin graviditet för att vakna upp till att plötsligt vara en dag ifrån att föda, och hon utbrister att "this was definitely not on WebMD!" Doc är inte den enda som letar efter kunskap på nätet mellan demonanfallen, med andra ord. Det är anmärkningsvärt att dom inte gör detta tillsammans (because complicated relationships, lack of clarity concerning fatherhood, och diverse lone wolf issues), men att dom trots detta ändå lyckas vara ett bra arbetsteam, vara någorlunda civil i triangeldramet som försigår, och försöker sitt bästa, om än på varsitt håll. Ingen av dom hade förväntat sig bli förälder till att börja med, och båda behöver deala med vissa aspekter av detta på egen hand.

Doc lekte rövare bland horor och cowboys på 1800-talet och hade aldrig någon tanke på att "settle down", medan Wynonna hade nog problem med att ta hand om sig själv, och fullt upp med att deala med sin family curse för att fundera på något annat än överlevnad, men båda upptäcker något nytt inom sig själva och varandra när Wynonna blir gravid. Där Doc inte har någon familj kvar överhuvudtaget, har Wynonna precis knytit an kontakten med sin lillasyster (som hon får reda på inte är hennes biologiska syster), och även nyligen sett sin storasyster som hon trodde var död dyka upp just to turn dark, vilket ledde till att Wynonna hjälpte till att döda henne. Med tanke på att Wynonna även dödade sin pappa som liten och nu bestämde sig för att lämna bort sitt barn because demons and Earp curse, är det inte konstigt att vi i slutscenen av säsong 2 ser Wynonna leta upp sin mamma - den enda biologiska familj hon har kvar, egentligen. Serien börjar ju med att Wynonna återvänder till sin hemstad, sitt ursprung, och när hon söker upp sin mamma är detta ytterligare ett sätt på vilket hon försöker förstå var hon kommer ifrån, och vad det gör henne till - en frågeställning även Waverly var pre-occupied med under andra säsongen, då det ju visade sig att hon inte är biologiskt släkt med sin syster. Doc å andra sidan vet vi inte särskilt mycket om, förutom att han är en bra man, här och nu, men måhända inte alltid var det. Han läste ju på wikipedia för att Wynonna och han hade ont om tid, men inte på det sättet en lat elev använder Cliff's Notes istället för att läsa bokhelvetet, utan som ett sätt att faktiskt engagera sig - trots alla odds. När både Wynonna och Doc har settled their scores i form av deras personal vendettas mot häxor respektive demoner, så öppnas möjligheten för något nytt upp, något dom kan utforska lika blint, och famlande. Jämställt. Det blir lätt så när två lone wolves som inte följer samhällets normer går ihop. Hell, Doc ger till och med upp sin odödlighet för Wynonnas skull, truly becoming her mortal jämlike. Doc är definitivt investerad i whatever it is han och Wynonna have going on, eller som han säger i sitt hasardspelande, gruffy, språk - "I'm all in".

För att gå tillbaka (eller äntligen komma till) the question of pregnancy, så kan, och brukar, graviditet på film gå fel på alla möjliga sorters sätt - eller inte hända alls. Som Lacy Baugher skriver på themarysue om hur Wynnona Earp hanterar graviditeten jämfört med annan populärkultur: "It’s not an accident that multiple supernatural stories (such as Rosemary’s Baby or Season 12 of Supernatural) feature a woman giving birth to the literal Antichrist. Pregnancy is something to be afraid of, and pregnant women are often portrayed as helpless victims. Here, pregnancy just adds another layer to Wynonna’s already complex character." Jepp - "with great belly comes great responsibility", som Wynonna säger.

Wynonna blir inte "mindre" av sin graviditet som kvinnor tenderar att bli on screen (i mer än en bemärkelse), utan hon får en förnyad motivation att bryta sin family curse, och ser på sin egen roll i världen från en annan vantage point än innan. Sen blir det även tydligt att Wynonna inte låter sig förminskas på grund av sin kvinnlighet och sitt mödraskap när man lyssnar på sakerna hon säger till människor omkring sig som oroar sig för hennes "condition" utan att ha frågat henne om vad som egentligen gäller och om oro överhuvudtaget är justified. Till Doc har hon följande att säga när han oroar sig för henne: “So you think that because I’m the size of a giant cheeseburger with a baby cheeseburger inside, and maybe a little hungry right now, that I can’t do my job?” När Dolls säger åt Wynonna att "don't come in hot" när dom ska göra en demon run, så säger Wynonna "Have you met me? I'm always hot". Och slutligen, när Wynonna träffar demonen som potentiellt, kanske, är pappa till hennes barn, och han börjar babbla en massa om hur saker och ting kommer att vara, så har Wynonna bara en sak att säga innan hon säger farväl till honom: “Guilty, sinner, forgiveness. You’re just another dude telling me what I’ve done wrong, and now I’m bout to do some right”.

Jag älskar hur medveten Wynonna Earp verkar vara gällande vad den är för något, och för vem. Att den är ansvarig för en massa fandom, och därmed även kan ställas inför, till svars, av denna. Premissen för hela serien bygger på att Wynonna Earp är ett svart får, en outsider, som säger saker som "prom, that thing people do when they're not institutionalized at 14". Det är hon och vi, liksom. The queers. Referenserna som droppas säger också något om seriens förväntade publik: "I wouldn't ask unless it was important. I'm talking Biblical, end of the world, Deep Impact, Armageddon, and season 19 of America's Next Top Model combined".

Där dom flesta kvinnliga huvudrollsinnehavare som har två love interests får se dessa slåss om henne (ibland bokstavligt) då de såklart är varandras motsatser eller bara svartsjuka/possessive, så blir Doc och Dolls istället vänner...ish. Subversiviteten ligger i detaljerna, really, och även om harsh things were said, så finns där en grundläggande respekt parterna emellan som är ovanlig att se (och slutet på den tredje Bridget Jones-filmen räknas tyvärr inte, även om det var fint det också). Tonen för hela "triangeldramat" är liksom annorlunda, och även om båda männen är "gunning" for Wynonna, så är det liksom inte vilda västern all up in this bitch, utan mycket som är understated, och vackert, även om det är frustrerande att så mycket av spänningen och det subversiva hänger på att gänget aldrig riktigt snackar ut om saker, då ju alla tre är not very much people persons och verkar allmänt ovana vid intimitet och meta-kommunikation. But still - man kommer långt med någon slags grundläggande respekt, och detta även om ens negativa känslor inte kommuniceras bearbetade till dom involverade parterna, utan bearbetas på var sitt håll. (Där WyDocDolls, which I just made up, misslyckas, är WayHought ett underbart plåster på mitt kommunikationsfetisch-sår, dock.)

 

Ibland är det svårt, det där med queer. För det finns queer catering, som i Wynonna Earp och så finns det queerbaiting - och gränsen är hårfin. Supernatural har ofta påståtts queerbaita, och även Xena: Warrior Princess, som är en modern klassiker när det kommer till homosexuell subtext och queerbaiting/queer subtext. I Wynonna Earp är vissa queera element mycket mer in your face än subtilt hinted at för att man förstått att ens fanbase loves that kind of thing, och överlag verkar skillnaden mellan baiting och catering bero på just hur explicita dom queera elementen är. Man tänker väl att det inte är 2001 längre, en tid då Whedon kände sig tvungen att sandwitcha (tihi) in Tara och Willows första kyss mellan swathes av icke-action och otrolig sorg i femte säsongens widely acclaimed "The Body", och att det därmed torde vara mer tillåtet att öppna upp och visa queera relationer utan pardon i dagens media landscape. Att fansen rentav förtjänar out and proud queer characters, snarare än serier där det hintas en massa om potentialen till exempelvis homoerotik, men fansen får nöja sig med sina fantasier och sina icke-kanoniska noveller at the end of the day. Jag förstår det som att det som förstås som "queerbaiting" och därmed något dåligt/fel för vissa, blir en feature, the cherry on top, för andra. Vem tittar på Supernatural, slashar/shippar Supernatural, går på Supernatural-konvent, och lever och andas Supernatural? Women do - hence the "queerbaiting" i form av homosexuella innuendon mellan manliga karaktärer. Samtidigt som skaparna av Supernatural inte vill att huvudrollsinnehavarna som är bröder faktiskt ska ha något explicit sexuellt, och dom inte heller vill att Cas och Dean ska ha det, antar jag att dom vill göra saker lite extra roligt för sin fandom som dom känner ganska väl, vilket är varför dom ändå leker med tanken på att dessa relationer kan förstås som homoerotiska. Annat är det med The Legend of Korra som förvisso låter den romantiska relationen mellan Asami och Korra vara någorlunda "osagd" at the end of the day, men likväl låter den homosexuella subtexten vara mycket mer prominent och seriös än Supernaturals mer skämtsamma vinkningar mellan exempelvis Cas och Dean.

På ett sätt kan jag vara mer kritisk till exempelvis The Legend of Korra för att den inte går "all the way" då det som anses vara "queer text" är så pass tydligt hos fansen och förmodligen även hos dom själva, medan Supernatural helt enkelt inte handlar primärt om det som vissa så gärna fantiserar att den ska handla om, och då kan åtminstone jag uppskatta det faktum att skaparna ger oss just a pinch of queerness, snarare än inget alls. Visst hade dom kunnat se till att göra en serie om något helt annat istället, något mer queert, och visst hade Destiel kunnat hända, och fan vet, kanske skulle det kunna vara vettigt, men jag kan inte annat än att ta det hela med ro, och skratt. Men visst är det svårt, det där med queer. För det finns "queera personer", och så finns det "queera personer" - karaktärer som anses vara queera, men inte nödvändigtvis komplicerar saker nämnvärt eller är särskilt utmanande i sin framställning. Och sen finns det även karaktärer som inte är queera i "den klassiska bemärkelsen", men blir queera i sättet dom delar någon slags affinitet med queera personer i sin positionering och sättet dom är och agerar på. I en serie som Wynonna Earp där flatorna accepteras av "innegänget" (och homofobin i serien som helhet personifieras i en endaste, vidrig, karaktär), blir det queera elementet inom innegängets ramar dom personer som dom inte är villiga att inkludera, lita på, eller sörja - exempelvis demoner. 

Wynnona själv är ett supersvart får och hela premissen för serien är att hon kommer tillbaka till sin hemstad för att hon inte kan lämna den bakom sig utan nu måste bemöta sina "demoner", meaning the family curse/legacy as much as stadens invånare som tänker och alltid tänkt att hon är annorlunda, galen, trasig, och ovälkommen, eller med andra ord - queer. Samtidigt som Wynonna är det svarta fåret, så har hon ändå en slags queer familj där hon passar in, medan Rosita som är one of the good guys(ish) men även är revenant (demon) har mindre möjlighet att bli en del av "den queera gemenskapen" just på grund av hennes mörka och queera element som gör att hon, tja, inte kan be in her element. Det är Wynonnas utanförskapande av Rositas utanförskap som gör att Rosita bedrar den queera familjen (mer specifikt Wynonna, but it counts), och sen flyr fältet, snarare än något inneboende mörker i Rosita. Det ska bli spännande att se hur det där kommer utveckla sig, och om den queera familjen i Wynonna Earp är lika förlåtande som i exempelvis BtVS/Angel, där den som lovade bättring oftast fick vara en del av familjen - om den var det till att börja med. Mitt hjärta ömmar jättemycket för Rosita, och jag tänker att queerfamiljen kommer att ta tillbaka henne eventually då serien queerar demon-begreppet något så in i helvete (precis som Angel gör), vilket skulle göra det svårt för den queera publiken att fortsätta heja på Wynonna om hon blev för svartvit i sitt tänkande (plus att Rosita aldrig goes through med sina bedragande planer och därmed inte går över till the dark side utan enbart flörtar med den innan hon sticker iväg för att hon inte kände sig tillräckligt välkommen). Kommer hon tillbaka kan vi åtminstone vara säkra på att hon inte blir en queer Aesop. 

Nästan ännu värre (fast bara nästan) vore om Rosita blev helt jävla dark, för det skulle kunna vara problematiskt utifrån det queerperspektiv jag anammar. Då jag tänker att Rosita gjorde ett misstag på grund av sättet hon behandlades på och rädslorna hon bar inom sig snarare än "sin queerhet", så vore att göra Rosita dark ett sätt att låta "normisarna" vinna - åtminstone om dom inte blev medvetna om deras bidrag till Rositas going dark. Det vore som att ta livet av en queer, i detta fall Rosita, genom att förvägra henne det dom andra queersen fått finna i och dela med varandra. Det vore att inte låta Rosita existera i en värld där det queera gänget är queera nog att inse att det finns andra sätt än deras att vara queer på, utan istället skapa en värld där både Rosita och det queera gänget och deras värderingar, mörka; värderingar som utgår ifrån att enbart den som får en första chans får en andra chans, och enbart den som betraktas som "fiende" kan offras "for the cause", medan den som betraktas som "familj" besitter the sanctity of life som är förutsättningen för att behandlas med värdighet och förstås som ett unikt, icke ersättningsbart, och deontologiskt givet subjekt. 

Samtidigt är en queer familj en komplex familj, och komplex i bemärkelsen att dess medlemmar är inkonsistenta i sitt handlade jämte olika familjemedlemmar, och dom som är utanför den, because life, and not cardboard characters (or at least an imitation of life, rather than abstractions with lacking applicability/possibility for extrapolation). 

Överhuvudtaget behöver det som är komplext tillåtas en viss mån av inkonsistens, exempelvis i form av att besitta både ljus och mörker. Det är frustrerande med tropes som baseras på idén att "det queera elementet" inte får bli sullied, för att denna trope inte tillåter queera karaktärer att vara fully fleshed out och komplexa varelser som man kan relatera till och därmed även bli inspirerad av. Här behövs liksom en skvätt av "icke-queer" för att det queera elementet ska komma fram - den queera karaktären behöver bli smutsig för att bli konkret och därmed queer. Det är lite som med inkonsekvensen vad gäller hur man behandlar familj och icke-familj i säg Wynonna Earp och BtVS - då familjen är ett safe space kräver det en gnutta inkonsekvens och fascism för att låta dom queera elementen inom familjen förbli "queera" och icke-fascistiska. Queer handlar inte om gränslöshet och frånvaron av normer (även om vissa ibland verkar tro det), eller att alla ska samlas runt lägerelden och komma överens (hey, I just fulfilled the Kumbaya Law!), utan är snarare ett sätt att förstå den ständiga dialektiken mellan norm och norm-kritik, synlighet och osynlighet, inne och ute - ljus och mörker.

Jag tänker här att queerhet inte enbart har att göra med identitet, utan kan förstås som en fråga om vem som får vara "mörk". Dolls får vara en breathing fire lizard, något som inte ifrågasätts i serien, och detta kanske för att han inte är en revenant, inte "fienden", utan något queert... annat. Och Wynonnas syster Nicole misstänker ett tag att hon är halv-revenant, vilket det visar sig att hon inte är - något som känns som en cop out, vilka det finns många exempel på inom populärkultur. Wynonna giving away her baby is arguably one, och är därmed även ett missed opportunity att queera till saker på ett sätt som jag tänker vore helt i linje med Wynonna Earps artistiska integritet, till skillnad från Destiel (om jag minns rätt). Hey it's their writing process and they're probably going somewhere with this so who am I to judge, men ibland vill jag liksom hold them to it (and by "them" I mean tv-show writers, and by "it" I mean their cop outs). You don't get to chicken out när ni byggt upp något i en hel säsong, liksom. Den primära handlingen i Säsong 20 av South Park var det karaktärerna hade sagt och gjort på nätet (trollolololol), och när det som händer i slutet av säsongen är att nätet förstörs vilket verkar resolva allas (inklusive manusförfattarnas) problem - that's a cop out. 

 
När saker som händer i handlingen slutar vara en konsekvens av folks viljor och beslut, ett "because", och istället blir ett orelaterat "and then", deus ex machina style - that's a cop out. Som när Starbuck i Battlestar Galactica ska ge sig iväg för att döda Cain, och hon slipper göra det för att Cain bara råkar dö på ett orelaterat sätt innan Starbuck hinner fram. Hell, när varenda jävla hjälte någonsin slipper mörda någon för att dom ska vara heroiska och inte får mörkas --

 

Ibland så slipper hjälten mörkas för att fienden gräver sin egen grav genom att attackera hjälten när slaget är över och hjältens mord därmed blir "defensivt" eller ett misstag (Scar i Lejonkungen exempelvis), och ibland så bara löser universumet problemet själv, som i fallet med Starbuck (och kanske även Wynonna Earp om Rosita skulle bli dark). Det är alltså en fråga om att författarna inte ska få gräva sig egen grop för att sedan ignorera den och distrahera oss med the allure of the new, och det är även en fråga om vem som får lov att vara dark och ändå en del av gänget, en av the good guys, där dom två ofta faktiskt hänger ihop. 

 

I Kissing Jessica Stein dör ingen queer karaktär (as is often the case), men i slutändan kommer den ena halvan av det lesbiska paret fram till att hon inte vill ha sex med sin beloved girlfriend, and the two of them ends up as best friends istället, vilket i filmen är presented as a happy ending, men likväl kan ses som en form av cop out och rentav "lesbisk död" - and I'm not talking about the lesbian bed death, either. Thing is, filmen skrevs av huvudrollsinnehavarna, och det finns säkert massor av människor som kan känna igen sig i deras erfarenhet, och därför är filmen i sig queer enough, liksom. Det faktum att den "kör en cop out" är ett bevis för dess komplexitet och dess integritet, snarare än systematiserad homofobi. Konstnärers uppgift är att speak from a place of truth, och den vet vi ingenting om, egentligen (respekt av kontext utifrån välvillighetsprincipen skrev jag om nyligen på annat håll), så även om mitt lilla gay heart ömmade i slutet av Kissing Jessica Stein då jag ju ville ha ett happy ending för Helen och Jessica som par för att dom hade något så himla fint going on, och även om jag kan ha mina idéer om cop outs and whatnot, så behövs förmodligen den här sortens filmer lika mycket som full-fledged lesbian unicorn dramas för att komma bort från black and white thinking, för att sanningen inte alltid är en fairy tale, och för att dom som skapade filmen förhoppningsvis gjorde det utifrån deras sanning. 

Filmens slut får göra oss besvikna och likväl "vara" queer, för att vi breddar vår syn på queerhet, och queerar vår egen blick, snarare än ställer upp en lista på queera krav som vi tycker andra ska anpassa sig efter för att inte göra oss besvikna. Kanske är det okej för Buffy att ha ett one-night stand med en kvinna utan att det är något livsomvälvande för henne, blir till något som behöver politiseras (även om det såklart är politik), utan helt enkelt får vara ett one-night stand - you know, those things that straight women actually do with other girls sometimes, and is just fine and dandy to not make a big deal out of.
 

När vi kommit så långt att vi kan ta Buffys "ride on the wild side" som bortom queer, snarare än som en heteronormativ cop out och en dolk i hjärtat på den queera publiken, kan vi även börja se skådespelarna i Wynonna Earp primärt som människor, snarare än meningsbärande tokens. Queerheten i Wynnona Earp är relativt vit, normsnygg, ung, och smal, men den har även rasifierade huvudkaraktärer som Dolls (afroamerikan), Rosita (latino), Jeremy (indier), och Willa (native americanish), which makes it ripe for picking apart utifrån våra föreställningar om hur rasifierade personer bör eller inte bör presenteras på i populärkultur. Och vi kan tänka oss att Dolls är mörk som fan och att detta kanske på något twisted sätt gör det mer acceptabelt för honom att bete sig som/vara ett djur, men vi behöver inte, utan kan låta honom vara mörk på sina egna premisser, precis som vi kan låta Willa vara ond oberoende av sin hudfärg, eller låta Rosita vara revenant utan att koppla det till her being a latino. Ibland är även avpolitisering vettig ur ett politiskt perspektiv. 
 

Med tanke på var Wynonna Earp utspelar sig skulle jag vilja påstå att the cast ändå är förhållandevis blandad, och jag menar inte att detta är ett argument for cutting the producers och deras stereotypiserande slack, men jag menar att man inte kan både ha kakan och äta den, det vill säga inkludera massa rasifierade personer i serien och sen inte låta dom vara komplexa, och därmed mörka. En form av queer blick är således den som låter skådespelare/karaktärer få vara mörka utan att få sin mörkhet läst som en konsekvens av hudfärg/ursprung - just add it to the list of paradoxes in this queer world. Det är lite som att respekt kan innebära att säga ifrån när någon betett sig dåligt snarare än vara "tillmötesgående", för att man då låter den andra personen ta ansvar för sitt eget mörker, och därmed ger dom lov att faktiskt vara mörka, snarare än förstå dom som förda bakom ljuset, missförstådda, osv. Den blick som låter hudfärg vara en icke-grej, något osynligt, kan såklart queeras även den, och kritiseras på samma premisser som de gånger då en karaktär skapas, och sedan får sin queerhet tillagd i efterhand (character first, queer last), vilket leder till att karaktären i nästan alla bemärkelser blir "oqueer" (indication without distinction) och att dess queerhet därmed lider på grund av bristande komplexitet och förankring i den värld vi lever i och vill se speglad i vår populärkultur. It's this to and fro mellan text och subtext som queerheten handlar om, och there really is no right and wrong here, just the motion between the different types of making, and perceiving.

Innan vi avslutar för idag tänkte jag ge några exempel på queerhet som inte är kodad som queerhet utifrån identitet, eller explicit sexualitet, utan praktik, livsstil, och hållning, från annat håll än Wynonna Earp, because scatterbrain with some thoughts not worthy of own post (tankar som dock faktiskt anknyter till det jag redan skrivit om vad gäller queerhet sett som något mer, och fundamentalt annorlunda än, representation). Scar från Lejonkungen har jag redan nämnt, och tänkte ta upp igen. Han ser ut på ett visst sätt, liksom. Han är mörkare, och smalare, än dom andra, fluffiga, ljusa, lejonen. Han har ett ärr (för såklart ska den som är ond vara missbildad, överviktig, eller ful, på något sätt), och det ärret har till och med blivit hans namn och i någon bemärkelse den han är - men enbart på ytan, då vi ju aldrig får reda på hur det kommer sig att han har detta ärr, och vad det egentligen innebär. Scar umgås knappt med lejon överhuvudtaget (medan dom andra lejonen ligger i lejon-gropar och har lejon-gos), ses aldrig i någon slags familjekonstellation förutom som det svarta, grandiosa, fåret ("there's one in every family", som Sazu säger), och han syns definitivt inte med lejonhonor, utan hänger med hyenor istället. Alltså - so queer.

Campyness är ofta associerat med queerhet, av någon anledning, och jag undrar hur mycket av det "beror på bögarna", och hur mycket som beror på majoritetssamhällets diverse hegemoniska manövrar (which I'm not sure is en vettig motsättning, när jag tänker efter). Säkert är i alla fall att bögkultur <3 häxor, och att queers och transkvinnor på senaste tiden även dom gett sig in i the witch game, fast då med mindre camp, men desto mer wicca. Och så undrar jag om säg Adam West's Batman and Robin ansågs vara bögigt när det begav sig, eller om bögighet och campyness är något slags kodord för so much out of style that it becomes... kinda gay? That doesn't make sense, om vi ska förstå bögar som varelser med "the queer eye" och därmed stil. Kanske handlar det om homoerotik som först i efterhand kan avkodas och förstås som just homoerotik?

Ett annat exempel på hur queer kan handla om mer än representation utifrån identitet är sättet på vilket det som normalt sett inte syns kan queeras genom att synliggöras - något som kan handla om mer än dom diegetiska karaktärerna and in-verse stuff, utan även dom (arbets)villkor under vilka populärkultur kommer till in the first place. Att Wynonna blev gravid under andra säsongen var en konsekvens av att skådespelaren som spelar Wynonna blev det, och om man är cyniskt lagd - för att man inte kan göra sig av med en huvudkaraktär utan då istället tvingas inkorporera deras privatliv i form av exempelvis graviditet i själva serien, snarare än ersätta skådespelaren eller skriva ut hen ur den. När en skådespelare blir gravid brukar deras karaktärer ofta for whatever reason bli absent under en säsong, bli gravid på onaturliga sätt (som Dana i X-Files eller Cordelia i Angel), eller ser sin graviditet appropriated for comedic purposes (som Phoebe i Vänner - Lisa Kudrow var faktiskt gravid, men hade inte fullt så kul som Phoebes bärande av tripplets). Även om dom gör komedi av Wynnona Earps graviditet, så gör dom också seriös drama av det - albeit borderline sadistic drama. Ungefär som det är lättare att låta en disneykaraktär vara utan föräldrar än att böka runt med ännu fler karaktärer, är det lättare att ha en tv-serie där huvudkaraktären slipper oroa sig över sin unge, om inte hela serien då går ut på det och den relationen, som säg i Gilmore Girls. 

Slutligen, när vi ändå berört tecknad film och föräldraskap - god dammit Disney. I love you and I hate you, liksom. Dominerande mammor i exempelvis Disneyfilmer tenderar (i dom fall där pappan överhuvudtaget är närvarande/levande) att vara coupled med fäder utan någon som helst ryggrad, en dialektik som inte är helt oproblematisk, och började redan i Snow White and the Seven Dwarfs. Det är satan vad silverdukens heteropar måste vara under/över-funktionerande, istället för att vara harmoniserade utifrån sina styrkor och svagheter som aktiva vuxna. Queer the fuck up!

Alright - I'm done. To summarize: Wynnona Earp is awesome, mörker och queerhet är relativt och komplicerat, tropes skapas inte av enskilda verk, och när feminismen har "gjort sitt" så kan vi (the good guys) alla vara rövhål på massa olika sätt som inte är lika detrimental för de grupper, identiteter, och praktiker vi representerar eller associeras med, som fallet är idag.

  "Racism is also a problem, so be like Kung Fu Panda: white, black, asian."