Smärta kommer och går - ångesten består! Så har det ofta varit för mig, men jag tänker att det inte behöver vara så för alltid - om jag bara tillåter mig själv att känna smärta, öppnar upp mig för den som en skör blomma redo att torrknullas av Herren. Jag tänker ju att det är bättre att känna smärta än att bli arg eller stänga av, för att anger (eller ovilja att känna smärta) leads to hate, and hate leads to suffering and the dark side - som jag skrev i ett tidigare inlägg. Pain is inevitable, but suffering is optional och kan undvikas genom att man skiter i att göra försvarsmekanistiska kullerbyttor till förmån för ren smärta. Idag hände något som ledde till oväntat mycket smärta, förmodligen för att det är så laddat för mig, och för att jag väntat på att det skulle ske i typ tio år.
Idag snackade jag med en bae på tinder, och allting flöt på ganska bra, until this exchange:
Bae: Jag har haft sex med både män och kvinnor. För mig har det aldrig handlat om "gender" eller "body", utan om connection och intimitet, men jag älskar den kvinnliga anatomin.
Mae: Min anatomi är tyvärr inte särskilt kvinnlig. Vad gillar du med den kvinnliga anatomin?
Bae: Avsaknaden av kuk.
Mae: That's no good, för jag är transkvinna och har kuk - om man nu kan kalla det för det. Är det en dealbreaker? (Jag ställer frågan och jag blir lite rädd för svaret, men å andra sidan har jag ställt den frågan så många gånger vid det här laget att jag trots rädsla faktiskt förväntar mig att det inte ska spela någon roll)
Bae: Det är en dealbreaker.
Ouch. Jag förmodar att dom flesta nog inte skulle känna något alls över ett sådant svar, för att det ju inte har något med mig att göra, utan med baes preferenser, men jag har väldigt lätt för att ta saker personligt, och gjorde således det även här. Det kom en massa känslor på en och samma gång. Skam. Ilska. En känsla av att jag var värdelös, med en tinge av självhat. Jag kände mig förödmjukad och dum för att jag antog att det faktum att jag inte har fitty inte skulle vara ett problem för någon. Jag kände mig bortgjord, liksom, för att jag låtit något stiga mig åt huvudet, nämligen det faktum att min kropp duger som den är och att andra självfallet finner den attraktiv. Sen började dock tankarna.
Jag slås av tanken på att andra kvinnor måste ha känt likadant tidigare inför mina genitalier, men inte sagt något, och att jag nu är everybody's fool som gått runt och tänkt att baes everywhere want some of this. Jag tänker att detta är anledningen till att kvinnor slutar skriva till mig på exempelvis tinder när dom fattar what's going on (between my legs). Sen blir jag arg. Så jävla satans arg. Jag blir arg på bruden in question för att något jag inte kan ändra på inte passar henne. "Jag är oskyldig för fan!", bölar jag fram. "Jag har rätt att bli sedd som kvinna trots min anatomi!", tjuter jag desperat. Som om det spelar någon jävla roll huruvida det jag har att erbjuda är självvalt eller inte för henne och hennes sexuella preferenser. Som om min önskan att bli sedd på ett visst sätt ger mig rätt att tvinga henne att göra saker hon är obekväm med. Som om det hela handlar om att vara värdig, niceguy style.
Sen börjar jag intellektualisera skiten också, för att göra saker bättre. Jag börjar analysera min och baes interaktion istället för att känna smärtan som kom av den. Jag börjar ifrågasätta baes känslor och resonerande, och får lust att börja gräva i det hela, kanske påpeka för bae att hon är en lögnerska och ett satans horluder. Jag menar hur fan kan hon skriva att intimitet och "connection" är viktigt, att gender och body inte är det, och sedan fetdissa mig outright för att jag inte har fitty utan en oversized klitty?! I'm getting madder here! Mad as a fucking hatter! Mad as a fucking kangaroo court judge!!!!!1
Ganska snabbt börjar jag dock sansa mig, och hittar tillbaka till ledsenheten, skammen - smärtan.
Jag känner mig maktlös. Att jag inte duger. Bortslängd. Inferior. Jag hittar tillbaka till känslan av hopplöshet som jag bär runt på ganska ofta när jag inser hur svårt det är för mig med relationer - allt från att instigejta dom till att bibehålla dom, och detta oberoende av vad folk tror att jag har mellan benen. Jag finner känslan av att inte duga inför mig själv. Jag inser att jag är rädd för den könsdysfori som kommer fram ibland när jag väl låter mig känna efter hur hemskt det är för mig att ha penis. Wow vad ont det gör. Jag blir liksom lamslagen av den känslan för att jag är övertygad om att jag inte har något jag kan göra åt den (när jag i själva verket skulle ha kunnat spara pengar och genomgått underlivskirurgi för längesedan, kanske). Jag inser att könsdysforin upplevs av mig som ett oändligt hål när jag tillåter mig själv att känna efter. Jag inser att jag är rädd för vad jag skulle tänkas göra om jag lät mig själv känna den fullt ut. Jag tror jag kommer våga låta den smärtan komma först när datum för operation är satt, och att månaderna precis innan kirurgin kommer vara nästintill outhärdliga. Att det är därför det gör mer och mer ont ju närmare operationen jag upplever att jag kommer (which is why jag har börjat med gaffatejp-tucking), och att det inte hjälper att tänka att ett halvår inte är någonting när man väntat tio år redan. Att om jag bara tänker att underlivskirurgi är en omöjlighet, då upplever jag inte mitt behov av det som lika stort, ungefär som att bajskorven inte känns särskilt stor och på/utträngande när man är ute på stan, men att ens rövhål sedan från ingenstans plötsligt är fully dilated and ready när man med skakiga händer försöker låsa fast cykelhelvetet så att man ändå knappt hinner fram utan att plötsligt bli just a tad more inclined att boka den där tvättiden man har skjutit upp alltför länge.
Well, I certainly took care of my shit today och försökte respektera min ilska samtidigt som jag gick in så djupt i den att jag även fick känna lite andra, underliggande, känslor. Jag fick förvisso inte ligga, och det är ju en tragedi av googolplexian measures, men jag fick istället träna mig på att ligga lågt vad gäller ilska och ligga på vad gäller smärta - and that has to cunt for something.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar