Ada gråter. Ofta. Ju bättre hon mår, desto oftare gråter hon. När jag har en riktigt bra dag har jag nästan lika nära till tårarna som skrattet, även om jag mest gråter i mitt eget sällskap. Med tanke på att andra sällan får se mig gråta, tänkte jag det vore intressant att berätta om några av mina gråtanfall.
The saltiest place on earth would be the dead sea - if it weren't for my sorry ass, that is. Jag menar lyssna bara på this shit right here (therapy is all good and that, men att skrika känns bättre). It's like the opposite of best cry ever-snubbens gråtanfall - desperation, snarare än förskoning. Bådas utspel är dock någon form av catharsis, något som förlöser och läker. Och det är väl därför jag, och många andra, gråter. Det är även därför gråt för mig inte är lika med "ledsen" eller "olycklig", utan snarare tvärtom. Även om jag i teorin gråter över något för att jag är ledsen, så är gråten likväl något jag strävar efter genom att utsätta mig själv för upplevelser som leder till gråt, exempelvis musik. Många är gångerna då jag gråtit av lycka, och ofta är det ens svårt för mig att säga om jag gråter av lycka eller av sorg. I catharsis förenas de två - det saltiga blir det bittersöta. Och få saker får mig att skrika på tv-skärmen, en stund senare applådera och säga "oh shiiit!" över något snappy någon sa, skratta åt the rebuttal, och sedan gråta en skvätt över allvaret i det, som Buffy.
(Shoutout till Willow som också är jävligt bra på att gråta, för övrigt, and makes me tear up faster than my moodswings catch up to me and I start laughing again. Undrar om det hjälper att hon är söt?)
Catharsis är quite literally motsatsen till det en avtrubbad Patrick (we're on a first name basis by now) i slutscenen i American Psycho upplever - denna psykopat utan kontakt med sin, andras, eller världens smärta. Jag inser att det finns människor som i princip aldrig gråter men ändå inte verkar fullt lika bäng som Patrickk, och jag har ingen teori för att accommodate deras bristande uttryck av det bittersöta i livet - jag antar att dom har andra sätt att känna den, även om jag automatiskt är lite skeptisk till folk som inte har en väl utvecklad förmåga till att gråta, förmodligen för att jag associerar en sådan brist (!) med toxic masculinity och mitt eget mående när jag inte förmår mig själv att känna smärta. I guess those non-susceptible to tearjerkin' har annorlunda smaklökar än mig och att gråtande inte är deras cup of tea helt enkelt. Eller så dör dom sakta men säkert inombords.
En genre som at least gets my juices flowin' bara av att tänka på den är den med tonårstjejer i korta kjolar (#notpr0n) - ni vet, high school teen comedy romance dramas, som Twilight fast verkligen inte Twilight. Men serier som Buffy the Vampire Slayer. Veronica Mars. Faking It. Glee. Boston Public. Gilmore Girls. Och filmer som 10 Things I Hate About You. Lost And Delirious. Mean Girls. Heathers. Wait, Heathers? Det hade åtminstone jag reagerat på bara för en vecka sedan, då jag hade missat detta bög-kanoniska verk, och inte riktigt fattade varför Delta Work, Carmen Carrera, Manila Luzon och Raja i säsong 3 av RuPaul's Drag Race kallade varandra för "Heathers" hela tiden, implying att dom var queen bees of all that is important, indistinguishable from one-another, awesomeness being their essence - similar to how people called the popular girls in Mean Girls för "plastics".
Veronica är protagonisten som börjar high school och hamnar i samma skola som The Heathers, "the haves" som "flow above it all" och skiljer sig från mängden av "have nots" - you know, the type of girls everyone either wants to be, or fuck. När Veronica börjar high school är hon rädd för alla nya sociala koder som gäller och all den förändring som sker framför henne, varpå hon bestämmer sig för att försöka bli populär (i.e one of the Heathers), misslyckas, och träffar the outsider and bad boy J.D som bär på en massa ilska och har planer på att döda alla - in short, is completely unhinged. Veronica förstår som tur är efter ett tag att J.D är helt jävla off-the-wall batshit crazy trots att han är snygg och Veronica förälskar sig i honom, varpå hon försöker stoppa honom från att spränga skolan i luften och J.D offrar sitt liv för att se till att bomben han aktiverat i skolan inte gör den skada han tänkte ursprungligen. Skinny reenactment of the ending:
Öppningslåten, the overture till musikalen heter Beautiful and says it all vad gäller Veronicas ingång i skolan:
Ya know, I think there's good in everyone, but here we are first day of senior year.
I look around at all these kids I've known all my life and I ask myself: What happened?
/.../
College will be paradise
If I'm not dead by June!
But I know, I know, life can be beautiful.
I pray, I pray for a better way.
If we changed back then,
we could change again.
We can be beautiful...
/.../
Fight the urge to strike a match and send this dump ablaze!
Det är med andra ord inte så att Veronica inte hyser några aggressioner eller inte är desillusionerad vad gäller världen i allmänhet och high school synnerligen, det är mest det att hon, till skillnad från J.D, även har förmågan att se till det vackra i världen - hon lyckas till och med se det vackra i J.D, och få honom att förstå att han inte alls är "numb inside". När J.D och Veronica (fast mest J.D då, because he's the one cuckoo for Cocoa Puffs) börjar "off the glitteratis" och efteråt författar fejkade suicide letters (fast mest Veronica, då, because she's the one hungry for some ummah) så föreställer dom sig hur saker kan ha varit för dom döda(de) och får hela skolan att se deras liv (fast post mortem då, because they be dead as a dodo now) i ett annat ljus, något som leder till en nytändning för gemenskap, förståelse, öppenhet, och acceptans i skolan och hela communityt som det ingår i. Homofobiska fäder blir självrannsakande och erkänner sina egna homosexuella upplevelser, folk i allmänhet får större förståelse för sig själva och the Heathers, och Ms. Fleming bjuds in till ett tv-program i Shine A Light för att dela med sig av inspirationen som kom ur tragedierna:
Deep inside of everyone
There's a hot ball of shame
Guilt, regret, anxiety,
Fears we dare not name.
But, if we show the ugly parts
That we hide away,
They turn out to be beautiful
By the light of day.
Veronica hade förmågan att förstå att alla har en "Me Inside of Me" som dom inte delar med sig av (even the plastisc) vilket gjorde henne så duktig på att författa självmordsbreven ("Maybe Heather realized that in order to be happy she had to give up her power/And the only way to do that was death"), och ovanpå det förstod hon att "Fine, we’re damaged/Really damaged/But that does not make us wise/We’re not special, we’re not different/We don’t choose who lives or dies", något J.D förstår först i slutet, varpå han tar livet av sig. Musikalen igenom är J.D så inne på sitt enkelriktade spår att döda alla han hatar att han inte märker eller blir inspirerad av något han tolkar som ytlig opportunism och hyckleri - när alla sjunger "Heather died, so we could all be free" ser han inte potentialen till en nytändning, utan istället föds idén om att set the whole school ablaze. J.D skulle ha behövt lite Ink Spots i sitt liv, som sjunger "I don't want to set the world on fire/I just want to start a flame in your heart", något Veronica skulle ha diggat. Meanwhile, in one fry short of a Happy Meal-land, with J.D:
"We, the students of Westerburg High
Will die. Our burnt bodies may finally get through
To you. Your society churns out slaves and blanks
No thanks
Meant To Be Yours
/.../
Those are bombs. People are going to see the ashes of Westerberg and say there's a school that self-destructed not because society didn't care, but because that school was society. The only place Heathers and Marthas can truly get along is in Heaven!
To that, I have to say
... och inte för att jag inte tror på misty-eyed reconciliations mellan Queen Bees and "wannabees", best cry ever-style, utan för att sådana inte kommer till skott genom våld. Som Veronica säger åt J.D's lösning på hans problem i Dead Girl Walking (reprise) - "I wanted someone strong who could protect me. I let his anger fester and infect me. His solution is a lie, no-one here deserves to die (except for me and the monster I've created)". Veronica var rädd "not to make it to college", men hon hade förtröstan om att inte hela världen var en mörk och ängslig cul de sac, medan J.D var fullständigt övertygad om att high school var samhället i miniatyr - något han såg som ett helvete utan slut där det enda vettiga utfallet var ett dödligt sådant (with a twist of "ironic heaven"). Veronica sa till JD i Dead Girl Walking att "The world's unfair/Keep it locked out there/In here it's beautiful/Let's Make This Beautiful" men J.D hade inte tillräckligt med kärlek att förstå att det finns gott i världen och att det gäller att se till det vackra och vara tacksam för det lilla man har istället för att, planera, well, "high school blowouts" - the blowing to smithereens kind. Både Veronica och J.D pratar om Gud och att "our love is God", men det är enbart Veronicas Gud som är fylld av nåd. Där Veronica ser till att "make this whole town disappear" genom att göra gott och inte ge energi till allt det onda out there, väljer J.D att göra det genom att vara reaktiv och förgöra hela skolan och därmed på ett symboliskt sett hela samhället. Där Veronica vågar se in i J.Ds inre och säga till honom att "I wish your mom had been a little stronger/I wish she stayed around a little longer/I wish your dad were good/I wish grown-ups understood/I wish we met before they convinced you life is war/I wish you'd come with me" så har J.D bara ett kortfattat svar till henne - "I wish I had more TNT!"
Precis som Veronica växer i sin erfarenhet med J.D och blir "vuxen" i slutet av Heathers så är jag, Ada, all grown up nu (eller "cookie", som Buffy skulle säga) och förstår att massmord inte är lösningen på mina problem. Det kan verka som en ganska självklar slutsats, but believe you me when I say att jag i en annan kontext lätt skulle kunna vara en av dom som gick i Breivik & Co's spår. Men även om jag hade gjort en school shooting shindig och således tänkt mig vara färdig med mitt Lilla Jihad, då skulle jag ju ändå ha kvar mitt Stora Jihad, och att ta livet av mig själv kan väl knappast klassas som ett sätt att uppfylla det... åtminstone för en frisk människa, men dåvarande Ada(m) hade definitivt kunnat tänka sig att självmord var det enda sättet för henne/honom att uppfylla sitt magnum opus, för dåvarande Ada(m) tänkte att hon/han var på minus vad gällde sitt eget värde, varpå ett felo de se vore typ det absolut bästa sätt för han/henne att få bort "minus" från världen (se så god och passivt-aggressivt självuppoffrande dåvarande Ada(m) var!). För dagens Ada går dock den ekvationen ihop lika mycket as your mommas legs, which they don't, which means it fucking doesn't. Mass murder-suicide hootenanny = Win-win situation? That kind of thinking leads down the dark path, it does - not a good solution, it is. En bättre väg är då den som Veronica går, den som handlar om att förgöra monstret inom sig själv och pånyttfödas som en ny och bättre människa. "Away with our explosives, then! Away with our Destroyers! They have no place within our better world".
"Our love is God. Say hi to God." *kablooey*
*torkar bort tårar*
...
Seventeen (reprise)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar