"I don't know how to talk like a girl. Every time I try all that comes out is the voice of an annoying white bitch. Can I speak with the manager? This mimosa doesn't have enough booze in it. Is this buttplug 100% silicone? Maybe that's just who I am deep inside - an annoying white bitch. But of course I inevitably end up slipping back into the creepy crossdresser voice that I actually have".
Länk.
Paradoxen här är att jag verkligen dragit mig för att seriöst försöka utforska dom mer feminina sätten att prata på då det är så jävla smärtsamt att försöka, och så mycket mindre smärtsamt att helt enkelt inte reflektera över det hela, which is paradoxical because it leaves me with less feminization due to gender dysphoria - helt i linje med mitt butchiga sätt att presentera mig på stilmässigt. Jag skäms bara jag tänker tanken på att låta annorlunda när jag träffar folk jag känner, eller folk jag inte känner som jag inbillar mig kommer tänka åh gud vilken jävla bög, nu gör han sig till sig med den där äckliga annoying white bitch-rösten, det är så man får lust att hatknulla honom. And, once again, när jag skriver "folk" så menar jag egentligen "män", but by now I think you can just fill in those type of blanks... men å andra sidan gör jag det knappt själv, so I should probably just keep pointing that shit out. Min rädsla för män, that is.
Anywääääää, jag har remitterat mig själv till logopeden jag inledde ett samarbete med för kanske ett år sedan då jag remitterades dit because transvård och ganska snabbt bestämde mig för att strunta i den delen av transvården. Anledningen till att jag hör av mig till henne nu, ett år senare, är att jag tror hon kan hjälpa mig med min sång, indirekt, och för att jag verkligen känner att jag vill utforska den sidan av min personlighet mer, direkt. Alltså hade jag fått välja om jag ska låta som en tjej när jag pratar, eller när jag sjunger, så hade jag valt sången alla gånger, men nu är ju inte detta ett val, och med tanke på hur transtjejerna som tänker dom sjunger som tjejer låter i mina öron så är det inte särskilt realistiskt att tänka att jag skulle kunna låta så som jag tänker kvinnliga sångare låter, men jag skulle om inget annat kunna inkorporera vissa aspekter av min talröst in i sången, måhända. Hur det än är med den saken så hänger sång och tal ihop, och jag har fått höra att jag både sjunger och talar hårt, komprimerat, stängt, och tydligt, which leaves little room for tenderness, sensuality, and vulnerability. It means neither sexlinje-telefonist nor receptionist, men desto mer talpedagog - eller bara "man one oh one". Och lika mycket som sång och tal hänger ihop, så hänger tal och... the rest of it all, också ihop. Man kan trixa lite med något at one end of it, och få reverberations at the other end, lite som Contrapoint är inne på: "If you don't act like a man, how can you think like a man, and if you don't think like a man, how can you feel like a man?". And, mind you, it's not that I don't feel like a woman, it's--hm, that's interesting. Maybe that is exactly what it is, in a deeper sense. But yeah, train of thought - då jag lägger ner mycket energi på att göra mig själv "osårbar" är alla sätt att luckra upp mitt poserande bra sätt, och så även ett utforskande av sätten på vilka rösten och sättet jag använder den kan hinder and promote certain aspects of said posing. And I am pretty sure I do use my voice as cover (in more than singing). För att inte bli för utsatt. Like hey, I sound just a little bit gay, right - please don't shun me! I mean look at me, at least I'm better than them, right?
Underlivskirurgi är på vissa sätt mindre läskigt än röstfeminisering för att folk knappt ändå ser what's going on in my pants (yo I press down real hard on it, med två par trosor ibland), och när jag inte längre kommer ha någonting protruding down there (unless I get a real big, fat, monkey, that is) kommer väl folk bara anta att jag gör en flawless tuck, medan rösten... den jäkla rösten... oh deer lord, Bambi have mercy on us all.
Till saken hör ju då att rösten är så jävla relationell. Like I'm not gonna talk to myself when practicing it. Or, well, I probably will, but that is in and of itself pretty weird already - and that's without inviting the Disney camp magic of Mickey Mouse into my voice box for even more cringe worthy self care (jag hör redan mig själv säga ett tröstande "ho there, boy" till mig själv, som Mickey brukar säga till byrackan Pluto). For the same reason that I'm mostly alone in most of the things I do, inklusive sången, drar jag mig för att feminisera min röst för att den, i ännu större utsträckning än sången, kräver publik, och sina "offer". And sure, det gjorde min rosa period då jag hade the fashion sense of a five year old girl och exponerade alla för den (och mina hello kitty-trosor under kjolarna) också, but damn it, it just doesn't feel the same. The clothes I put on my body are perhaps just as intrinsical to and an extension of my nature and the nature of my self-expression and my expressing femininity as are the laryngial noises I make, but whereas clothing is deliberate, voice is automatic. Or at least it always has been for me (except for when I hold my tongue and such), but won't be anymore if I start to untangle the mess that it is. I'm afraid it's a can of worms of its own, one I haven't wanted to open for the same reason why my singing is fucked up these days - when I start getting self-conscious about an aspect of myself, things have a tendency to fall apart real quick due to the hyper vigilance and self-criticism that follows. Men universum har talat, och jag har lyssnat, och det verkar vara dags nu.
Bara för en vecka sedan fick jag psykbryt hos läkaren och blev sjukskriven för första gången typ någonsin, fick bra kontakt med min socialsekreterare, och fick en remiss skickad till utredning för borderline. Things are moving along, and I'm somehow crazy enough to have it make sense to start speaking like a lil' lady because of it. I höstas kommer jag förhoppningsvis be put under the knife, and so I think it's apt to do some trimming of my own for some good autumn c-c-c-c-combo action. Let's meet and greet this shitty vulnerability business head on.
I need to go up to this internalized femmephobia bullcrap and "Dear Man" it real good, be all up in its face like whaddap I got a big--
Good enough, nuff said, ha de gött haaaaaj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar