Låt att ta livet av sig till:
Länk. (Everybody's Gone to The Rapture Soundtrack - The Light We Cast) (I min brevväxling med Jessica Curry, kompositören, skrev jag att hennes musik hade varit en tröst för mig när jag i likhet med karaktärerna i Everybody's Gone kände att jag hade kommit vägs ände, och tröst kan ju vara både en uppmaning till att ställa sig upp och leva, men även en klapp på axeln som berättar för en att det är okej att dö)
Och ja, varning (eller motsatsen till det) för dankness slash suicidal ideation (remember kids -
Is it facepalm? Is it crippling depression? Why not both? Now available in "black is the warmest color" and "oh my god am I going blind?! No, silly, life is just really, really dark"
Alltså vad är meningen med mening, egentligen? Ständigt är jag där, på randen till avgrunden som är meningslösheten, och dess följeslagare tomheten. Jag finner min väg dit antingen genom förminskningen av allt jag gör till ett futtigt och meningslöst intet i universums stora hela, eller genom förstoringen av denna stund här och nu till ett allt av självtillräcklighet och min bristande viljestyrka att bära upp den. Å ena sidan inser jag att en känsla av att saker och ting är meningsfulla är det som driver oss människor, och jag gör således mitt allt för att finna en mening med saker och ting, men å andra sidan tyngs jag av att leta efter mening i vad som tycks vara en kontinuerlig frånvaro av den, eller i bästa fall en ständig jakt på den. Jag tyngs av att försöka känna tacksamhet när jag är arg på hela världen för min olycka och att den till råga på allt förmodligen är meningslös.
Jag, liksom andra, förstår primärt mening som något bortom det nuvarande (eller något som inkluderar men likväl transcenderar det temporala nuet) som vi kan använda oss av för att förstå det som är, har varit, komma skall, och alltid är. Mening ser till att vi kommer upp ur sängen, och får oss att genomlida och härbärgera det som annars hade sänkt oss fullständigt, en gång för alla. Mycket kan den människa som har hopp, och mening, ta sig genom. Som att uppfostra barn, exempelvis. För det är ju i ärlighetens namn jävligt jobbigt, och något som från stund till stund skänker bra mycket mer lidande (och mindre självrapporterad lycka, enligt studier) i form av sömnlösa nätter, stress, och allmänt jävulskap, än att inte uppfostra barn.
Likväl upplever föräldrar sig vara lyckligare än den vuxna genomsnittspopulationen, åtminstone över tid, like in general, eller bortom tid, rentav, and, like, specifically. Jag tänker att this is so för att mening är je ne sais quoi - arationell. Ens motivation för att göra mer än leva gör dom saker man företar sig som får en att känna mening större än livet självt, och därmed större än meningen med livet. Denna jouissance är inte en "lustprinzip", och kan rentav verka vara raka motsatsen ibland, men är i själva verket inkommensurabel med njutning, eller åtminstone bortom (by principle of transcending and including?) den och dess hedonistiska yttringar. Ibland har jag undrat om jag skulle bli lyckligare av att genomgå underlivskirurgi, och då har jag tänkt att jo, det skulle jag ju. Jag har även tänkt åh vilken jobbig fråga, kan jag inte bara nöja mig med att känna att jag vill genomgå underlivskirurgin? Andra gånger har jag muat frågan rakt av och tänkt vafan, är det ens relevant? Det är ju meningen att jag ska genomgå denna process - antingen för att det är den vägen jag valt, eller för att den encompasses en större sanning (och godhet/kvalitet/komplexitet) om mig själv och i förlängningen världen, än den nuvarande sanningen min förkroppsligade avatar uttrycker. Ibland kan jag bli trött på vårdens fokus på instrumentellt välmående, och jag tror att ett ensidigt fokus på det skapar mer problem än vad det löser, och gör att man liksom får tunnelseende vad gäller livet och dess mening ur ett fenomenologiskt perspektiv. Jag har länge längtat efter en mer existentiellt och andligt inriktad vård, men det är väl inte konstigt att folkhemmets institutioner har störst blind spot vad gäller just detta, med konsekvensen att insatserna är inriktade efter modeller primärt relaterandes till arbetsmarknad och civilsamhälle - brothers in arms när det kommer till den moderna konstitutionen. Vad går förlorat? Sanningen bortom nuet. Könsbytet bortom lyckan. Meningsfullheten utanför (snarare än trots) lidandets vara eller icke-vara. Jag menar tänk om min raison d'être är att jag bortsett från att vara en annoying white bitch även ska smärta i denna realization?
Många är gångerna då jag tänkt att jag borde ta tag i det där med djupandning, re-learn dom grejerna jag kunde instinktivt som spädbarn och sen har råkat glömma av på vägen när existentiella frågor forked my path (and tongue). Det är ingen slump att mina psykiska problem började just med tvångstankar om basala saker som andning och ätande, liksom, och förföljer mig ännu. Samtidigt har jag börjat och slutat lära om mig djupandning ungefär lika många gånger som jag börjat och slutat röka (eller försökt sluta äta godis), en jämförelse som är especially apt här och nu då både djupandning och icke-rökande är två saker jag känner mig especially motiverad till att inkorporera i mitt liv as of right now, och detta inte för att "må bra" eller ha ett gott liv - vilket man skulle kunna tro vore skäl nog -, utan för att båda skulle hjälpa mig att sjunga godare.
Det är som att lycka och livet självt inte är skäl tillräckligt starka för att motivera mig att göra "det som är bra för mig" eller världen (eller "rätt"), utan att det behövs något som inte kan kvantifieras eller förstås inom ramen för dess maslowianska hierarkier för att det "ska bli barn gjorda" (även om man även kan förstå den sortens extraordinära "motivationer" som but the emergence av ett nytt steg på behovs-trappan).
For a more humoristic effect, imagine the bottom part being much smaller and further away from the top two "circles"
Motivationen att lära mig andas på ett sånt där "vettigt sätt" så att jag blir en mer lugn och harmonisk person är kanske inte motiverande nog om jag inte har något underliggande, utöver, bortom, detta "harmoniserande" som grund och skäl för andningen. Något mer
Så vad fan är sången då, en distraktion from the existential void? En distraktion fram tills att jag förhoppningsvis får behandling i form av DBT eller MBT? Är det yolo? Är det kanske snarare ett unexamined självbedrägeri, en fantasi om att leva ut ett icke-levt liv? En önskan om att bli ung igen? Jag är fullt medveten om att jag vill börja om livet - det har jag velat göra enda sedan jag blev 15 och upptäckte att det skulle bli svårt som fan att göra något vettigt här i livet då jag mådde så fruktansvärt dåligt, blev relativt cynisk vad gällde mina chanser att faktiskt "bli något" eller "göra något av mig själv", och började söka mig tillbaka till ungdomen genom nostalgi (tvspelsberoende here I come!) och fantasier om specifika situationer i min barndom som i efterhand har kommit att symbolisera händelser då saker och ting kunde ha blivit annorlunda om jag bara. Om jag bara hade vågat mer. Om jag bara... ja - om jag bara hade vågat mer. Så mycket ryms i det ordet. I den meningen. Så mycket smärta. Så mycket sorg. Så mycket ånger. Så mycket självklander.
Jag är fullt medveten om att jag är 30 år gammal och utbränd sedan tio år tillbaka, vilket innebär att jag på grund av min sena start i livet i kombination med mitt brända minne och dåliga inlärningsförmåga (och allt annat som kommer med me being me och har blivit värre med åren för att jag inte lyckats sluta med mina diverse destruktiva upprepningsmönster) har väldigt lite chans att få lukrativa jobb som för mig kommer kännas meningsfulla, och detta oavsett talang, jävlar anamma (which I have lots of), eller hur mycket energi jag lägger på något. Oavsett om jag gör det "som är meningen". Det är ju svårt nog att armbåga sig fram i världen även om man har alla förutsättningar för det, är ung, har talang, bra psykologisk funktionalitet, bra stödsystem, är självsäker, osv. Vad finns det då för chanser för mig, egentligen? På så sätt har jag inga illusioner. Samtidigt är det ju drömmarna om det totalt absurda och osannolika som driver mig, eller åtminstone har jag vissa drömmar (som att bli sångare i musikaler) ovanpå lev för dagen-attityden där jag bara utforskar sången för sin egen skull, och dessa drömmar är en viktig förlängning av mitt "dagliga bröd". Kanske är detta som sagt drömmarna om ett liv icke levt, men dom är likförbannat ändå här, denna morgon, och även nästa, och detta när jag inte upplever att det finns så mycket annat. Och dom drömmarna kräver att jag sjunger för att hållas fast. För att hålla fast mig - i mening, och i livet. Det kan te sig löjligt, vad en person kan uppleva att dom behöver för att inte ta livet av sig. Men någonstans så finns det ju saker utan vilka livet lika gärna kan kvitta, och det får vara okej det också - hur löjligt det än ter sig för någon annan. Det får vara okej att veta vem man är, och därmed veta när det är dags att ta farväl. Det får vara bra nog att veta när det är dags att göra vad man verkligen behöver, och när det är dags att göra det man helst vill slippa, men likväl gör, just för att slippa - i allmänhet, då.
Även om jag inte kommit särskilt långt karriärmässigt eller har många vuxenpoäng, så har jag ändå kommit en bit vad gäller mina självmordstankar. Ja inte att dom är färre då, men att deras karaktär har förändrats, på ett liknande sätt som min self-mutilation har gjort det. I tonåren ville jag ta livet av mig till arg hårdrock (Korns Issues=big favorite) och kunde skära sönder armarna i ångest-självhat-massmordsvrede, medan jag nu snarare sitter med rakbladet och shushar mitt inre barn och säger att det är okej, mamma ska se till att allt blir bra, du aldrig behöver lida mer. I mean, that's progress, surely - om inget annat så en progression av min psykiska sjukdom. Förr ville jag slungas in i en död fylld av blod och smärta, och helst ta med mig så många jag kunde på köpet, because you tryina fuck me life yeah fuck you I'll fucking show you I'll fuck myself up haha yeah didn't see that fucking coming now did you you fucktard boom I'm fucking dead fuck yeah. Nu vill jag vaggas in i döden, gråtmilt och accepterande. Förr hade jag så mycket att bevisa att jag inte ens kunde lämna döden ifred från min vilja att göra ett avtryck, medan jag idag är som mest redo för döden när jag känner mig som mest till ro med "mitt totala misslyckande i livet" och att världen och alla varelser i den faktiskt inte behöver mig vid liv, utan kommer leva och växa och bli quite alright ändå. När jag känner att det inte finns något meningsfullt jag kan göra för världen för att jag inte har någonting att komma med som den inte redan har, och att detta är okej, och rentav en bra sak, för det innebär att allt det goda, och all den kärlek jag har inom mig finns i överflöd and thus releases me from the bonds that is life. När jag känner mig färdig, liksom. När jag känner att jag lärt mig den viktigaste läxan av alla i livet - att lära mig att dö.
Sedan ungefär nyår har jag funderat på självmord väldigt mycket (reds anm. Jag började skriva på den här texten i typ februari men har inte orkat med den mer än att jag återkommit till den då och då dom senaste månaderna och klottrat ner någon enstaka mening här och där, men det bör sägas att jag mått mycket bättre dom senaste tre månaderna). And let me tell you, när jag säger att jag tänkt mycket på att ta livet av mig, då vet man att det gått åt många timmar åt slentrian-självmordsplaner, att googla saker med ord som "ideations" och "suicide" som en del av frasen, stunder med rakblad i handen och numret till akutpsyk framme, och fetischistic and vicarious taking pleasures in and of sweet sweet self-annihilation. Jag har låtit mig själv fascineras av dödens "funktioner" ur diverse perspektiv (biologiska, sociologiska, filosofiska), betänkt allt från konkreta självmord till abstrakta filosofiska tankeexperiment som avdramatiserar and makes absurd the thought of both death and life, och jag har sett tecken på att det vore rätt för mig att ta livet av mig överallt. Det känns som bäst inom mig när jag accepterar döden och att jag kommer ta livet av mig, och när jag påminns om denna känsla när jag ser skönhet i det sköra lilla, som goda gärningar, ett leende, en vacker komposition, och även när jag ser skönhet i det svindlande stora, som universums spatiotemporala och multiversala oändlighet, allt otänkbart som finns där ute, och allt underbart som universums varelser kommer få uppleva när jag är borta.
Excerpt from a phantasmatic exchange with a suicidal person
"Look at the sky, isn't it wonderful?"
"Indeed - it's a good day to die."
"But think about all the things you have yet to accomplish, and can gift the the world with!"
"Look around - isn't there enough people accomplishing things, beauty enough to go round, and gifts about to be given?"
"But your friends, aren't at least they worth living for?"
"They are indeed worthy - and would therefore be even better friends to those who actually want to live, and would be even more worthy living for to those who appreciate their friendship."
"That's crazy-speak, and you, mam, are mad as a hatter!"
"It is so, and precisely why I cannot accept the gift of life that is bestowed upon me in good faith, and thus must act most decisively in order for there to be no misconceptions concerning the matter."
"Not only are ye yonkers, but ungrateful to boot!"
"I'm grateful for knowing that I am ungrateful, and for being able to see the truth of my existence, which is nil, and soon to be less than so, while all of the world is infinitudes upon infinitudes of wonderful skies, remarkable gifts, friendship larger than life, gratitude for all of the aforementioned - and the occasional madman who in their frailty makes the world even more beatific."
När jag mått dåligt har jag funderat på att ta mitt eget liv, och stundvis funnit tröst i det, och stundvis känt att "usch fyfan vad deppigt - så kan vi ju inte ha det", och när jag mått bättre och känt mig mer levande, i dom stunder då jag kommit ur apatins förtrollning och har förundrats över att världen faktiskt finns (which is reason enough to celebrate when all of life seems ethereal) snarare än är något långt från mig och mitt tunnelseende (både bildligt talat, men som något av en faktisk, sensorisk upplevelse jag känner när världen ter sig vidvinkligt overklig för mig), ja i dessa stunder har jag fantiserat om självmord och upplevt ro, då jag inte längre känt mig tyngd av (personlig) mening, utan istället tänkt att jag kan dö i fri medan världen kommer fortsätta och allt kommer bli bra - utan mig. Like I can be ego and think to myself "oh for fucks sake look at that slammin' broad, ten outta ten, I'd sure like to hit that, but oh gee, I can't, woe is me, death becomes me", eller så kan jag avbryta tankekedjan i mitten och istället se glaset som halvfullt - "ooooh but someone is hitting that! My man, good for you, high fives all around, and now - I'm ready to hit the ground!".
Samtidigt som jag alltså har upplevt en del compersion (sammankopplad med min egen död, for some reason, which bears a twisted similarity to that weird combination of heart-wrenching love and excruciating sense of guilt som jag kunde känna inför min mamma som yngre när hon hade däckat framför teven i soffan och det för en gångs skull inte låg svordomar och irritation i luften mellan oss och jag därmed kunde tillåta mig själv att släppa garden och våga älska) det senaste halvåret, så har jag likväl känt mig väldigt frånvarande större delen av tiden, död inombords på ett sätt jag inte varit på i tre år kanske, sen jag började med hormonbehandlingen. Kanske är det detta som stoppat mig från att ta livet av mig, för att tomheten likväl rymmer en vilja att känna, en vilja att känna att världen har mening, även om mitt fortsatta liv inte har det. Apatin inom mig rymmer paradoxalt nog en icke-beredskap att dö just för att livet blir meningslöst och döden med ens blir en tomhet jag strävar efter att fylla med en mening som jag ständigt försöker söka upp så att jag åter får känna att jag är verklig, att världen är verklig, och att världen kommer fortsätta finnas även om jag inte gör det (på samma sätt som, åter igen with the mommie dearest issues, jag kunde känna mig trygg som barn att gå och lägga mig medan mamma var uppe, och vakna och redan höra mamma fixa och dona i köket).
När jag berättade för min nuvarande läkare att jag såg mening med mitt självmördande så tyckte han att det lät väldigt narcissistiskt, att tro att min död skulle spela någon roll, ha ett syfte, vara meningsfullt. Samtidigt ger det gamla vägen för det nya konstant, om det så handlar om mikrokosmosens "själviska gener" som ordnar sig på sätt vilka möjliggör "genetiska idéformers" multiplicering across genbärare på "altruistiska" och i förlängningen suicidala sätt, eller våran kosmos och dess själv-replikerande människo-artefakter som låter sina barn vandra on the dead bones of their parents by, you know, letting their children co-opt their meaning making systems and priorities by lovey-dovey, or other, means (/memes).
Vi gör det som är rätt, för arten, familjen, klanen, samhället, nationen, världen - universum. We take one in the hiney for the team, liksom. Och alla actanter tar mer eller mindre livet av sig själva hela tiden, partiellt, konkret, abstrakt, fenomenologiskt. Och det är ju inte som att det spelar någon roll även om vi tänker att vi är skepp urgröpta ur aristotelisk form och därmed en och samma person across time and space (snarare än en infinitude av processuella existenser och icke-existenser) - precis som Englands fascistiska styre i V for Vendetta så prevailar universum oberoende av enskilda yttringar av världsviljan.
Effekten av att tänka på den här sortens saker mycket är att man avdramatiserar självmord väldigt mycket, något jag gjort det senaste halvåret till en grad som stundvis skrämmer mig, när jag liksom "snap out of it" och plötsligt förstår självmord som större delen av samhället ser det större delen av tiden, och inser att jag är farligt nära att vara väldigt okej med att både ta livet av mig själv, och i förlängningen, stundvis, även andra. Det kan lätt bli så om man inte ser någon mening med livet, eller snarare förstår mening på ett utvidgat och annorlunda sätt som är helt yonkers när man är på ett "normalt" humör, and makes complete fucking sense när man är på ett annat.
Det finns en dubbelhet i berättelsen jag hörde om en person som var på ett silent retreat och tog livet av sig där för att denna efter ett par dagar upplevde sig uppnå buddha-natur och i sin extas och vilja att "bli ett med allting" (eller ja, oklart om personen resonerade så dualistiskt, eller riktigt så överhuvudtaget, but never mind) liksom bara kastade sig in i döden, helt utan rädsla. "I'm a golden God!", liksom. Å ena sidan låter ju detta fan-fucking-tastic, som att den personen verkligen nådde upplysning och att detta resulterade i total upplösning, and hey, no harm, no foul, för i denna upplysning och upplösning förkroppsligade denna före-detta människa universums buddha-natur och dess sanning/mening. Å andra sidan är händelsen oroväckande, och får "normalt funtade" människor att vilja förstå vad som föranledde ett så drastiskt beslut som det vi i tingens värld förstår som "självmord", och detta så att vi kan slippa oroa oss för att andra skulle göra samma sak, eller, gud bevare, vi själva skulle sluta tyngas av materians fascistiska meningsbygge och få för oss att kasta oss ut i alltets extatiska likgiltighet och upplysta intighet.
När man är deppig och söker efter mening är Erlend Loe en väldigt bra författare att läsa för att lätta på ens existentiella tyngd och avdramatisera den med lite humor, och det faktum att jag läst alla hans böcker innebär, well - put two and two together, liksom. Gör Vad Du Vill handlar om en suicidal 18-åring som tampas med mening, precis som huvudpersonerna i alla Loe-böcker, inte minst min och många andras svarta favorit Naiv. Super.. Såhär beskrivs boken på bokus:
"'Vi störtar. Älskar dig. Gör vad du vill. Pappa.' Med detta meddelande på sin mobil förändras livet dramatiskt för 18-åriga Julie. Hela hennes familj omkommer i en flygolycka i Afrika. Plötsligt är hon ensam."
Gör vad du vill? Men vad vill egentligen Julie? I början blir hon självmordsbenägen på ett väldigt Palahniukanskt vis och utsätter sig för riskbeteenden som att flyga med de flygfirmor som har sämst track record vad gäller lyckade flights, men hon störtar liksom aldrig, and cursed with both life and existential freedom tvingas hon därmed till att ställas inför frågan vad hon ska göra med bådadera. Vad för något som hon skulle kunna göra, och skulle vilja göra, och som på ett värdigt sätt skulle kunna bära vikten av imperativet från hennes döende pappas sista ord. Om det finns något alls som skulle kunna balansera uppmaningen och dess dramatiska tillkomst. Julie får svindel.
Plötsligt står vår protagonist utan familj, med en massa pengar, hela livet och världen framför sig, och en uppmaning som inbegriper att hon ska förstå vad det är hon egentligen och verkligen vill. För det räcker ju inte att bara göra ett flippant "anything goes", utan för någon som ska göra det den Will gäller det att följa sina drömmar, och göra sitt eget liv till det man will it to be. Vilket jävla ansvar, både jämte andra, och sig själv. Gör vad du vill är rätt. Gör vad du vill med denna gåva. Gör vad du vill med ditt liv. Gör vad du vill som är meningsfullt. Vilken papa bear-tjänst.
Människor har utvecklat en jäkla massa sätt genom historien för att orka med frihet, including att partially avsäga sig friheten genom att inte betänka den, låta sig innordnas under någon annans begränsning av den, eller genom att helt enkelt inte bekänna den altogether. Ett sätt som jag vill ta upp här är att behandla val och beslut som vad (i dubbel bemärkelse) baserade på värderingar of all kinds rotade i tacksamhet och grundade i mellanmjölkens lagom och fostrandets good enough. Att förstå frihet som ofullständigt antagande följd av tillräcklig approximering ytterligare beskärd av probabiliteter bortom ens kontroll, och slutligen normerad genom ens egen sannolikhetslära. Om man vill bli en Gud som kastar tärning, menar jag, snarare än ämnar att försöka kontrollera och maximera skiten ur hela skiten och blir ständigt anspänd och besviken. Men jag kommer att skriva mer om det här i framtiden har jag tänkt (om jag inte tar livet av mig, menar jag - "place yer bets, place yer bets!"), så låt oss gå raskt vidare till ett sätt att hantera den existentiella bördan som bygger på det vi redan gått igenom, nämligen en nihilism där allting är good enough as long as det faktiskt är rotat i über-värderingar normerade och approximerade und so weiter. Med ens blir gör vad du vill till gör vad fan du vill, och det är ju skönt. Att leka rövare och slänga sig med svordomar like there's no tomorrow, menar jag. För fan.
Sätter man ribban riktigt lågt kan man maximera lycka (eller what-have-you) genom att helt enkelt leva efter "51/49-devisen" (which I actually just made up, but still gets quotation marks), which means att så länge man gör saker som man misstänker (enligt 51/49-devisen, såklart, ad infinitum) är åtminstone lite bättre än alternativen, och att tiden man lagt ner på att komma fram till said alternativ och dess innebörd likaså är in the ballpart of goodish probabilities, så har man come out on top of things, vilket torde vara bra givet att "if you're under him/you ain't getting over him". Spruce up this laissez-faire decision making med lite lazy-faire acceptance så har vi plötsligt ett alldeles för komplicerat försök till skämt och även en parafrasering av tolvstegens Let go, Let God. Lo and be-LOLd:
Woo-w(h)oo Buddha nature
(I exercise my free right to not exercise my freedom and blame all bad puns on melancollies of the soul.) Men min poäng är i alla fall att om man gjort lagom tvivelaktigt vettiga saker och livet likväl suger, then that's what life is, and we can proceed from there (straight into the grave, presumably) (oh God I'm like a parody of myself). När jag väl har kommit så långt (ner) i min "realism" kan jag känna en stor frihetskänsla, stundvis, men en frihetskänsla som inte förlamar mig, utan en frihetskänsla som innebär att jag kan ta mig friheten att bara titta på tv-serier hela dagarna, which, one might argue, är förlamande i sig, but let's not open that can of worms och låt oss istället vila i hur skönt det är att inte göra ett skit och inte må skit över det faktum att man alltså inte slösar bort sitt liv och inte nödvändigtvis för att livet inte är värt något, utan för att det är värt lagom mycket precis som det är när det inte är helt åt fanders. Att mina ansträngningar är värda lagom mycket, trots att dom inte är to the max, och kanske precis just därför. Att jag är värd lite sådär lagom, precis som jag är, om jag bara anstränger mig litegrann. It's enough taking life's frickin' arrow to the knee right out the bat when coming outta momma's cooch - man behöver ju inte vrida om den (the arrow, that is - I'm afraid there's not much to do concerning the cooch at that point because it gets twisted real good yoo). Och om man sen nöjer sig med att vara lite lagom övertygad om att pilen man fått i sig är tillräckligt för att man ska ta livet av sig själv - even better!
Det är en bekväm tanke, stundvis (the one out of left field om självmord, då) (damn it var kommer alla dessa sportmetaforer från?). Bekvämt att tänka att jag gjort tillräckligt, och att jag övervägt det här med självmord och hur jag ska göra för att inte vilja ta livet av mig, och har gett det en jäkla massa år nu, mer än vad någon rimligtvis skulle kunna kräva av någon ("tried for thirty years/seems like three hundred/could you ask as much from any other man?"), och därmed borde ha kommit fram till en slutsats gällande livets vara eller icke-vara som är måttlig, skälig, och läglig. Jag vill befrias från mina idéer om mening och att göra något vettigt, eller göra något av mitt liv, eller vara produktiv, att göra något viktigt, eller att det finns något som jag "bör" göra för att ta tillvara på mitt liv, för att inte bli bitter, och för att ha ett syfte med min existens. Jag är så trött på det för att det ta mig fan elludes me or burdens me time and time again. Att återgå till jorden verkar så jävla skönt alltså. Sett ur det perspektivet är döden inte längre något drastiskt och frånvänt, utan den stora utandningen efter att man har deliberated "det här med livet" länge nog och är villig att sätta punkt och återvända till "jorden", eller med andra ord - bli de-liberated. But then again...
Jag antar att det är delvis därför jag återkommer till självmordsfantasierna dagligen, för att jag inte kan bestämma mig för om jag bör leva eller inte. När jag får huvudvärk kan tankarna gå "ojrå - hjärntumör, måhända?" för att illa kvickt ila vidare till ett självgott och triumphant "jesus tittyfucking christ the gee to the oh to the dee embodiment of the holy spiritish - tog din Goda tid att ge mig ett förkroppsligat life sentence, did we?!", som om Gud/livet vore högklackade och maid-outfittade frugan min som jag bossar runt och nyligen skickade ut på ett ärende till med våra tre barn släpandes efter sig medan jag satt hemma i en stained wife-beater framför porr-televisionen med en mistress mellan benen och blev arg på waifun för att hon inte svarade i telefonen snabbt nog efter att jag panikringt när jag höll på att komma då jag fick dåligt samvete av att bedra henne och på något sätt tänkte att om jag i alla fall pratade med henne över telefonen medan jag bedrar henne like nothing at all så var min affär och mitt vidriga beteende just detta - void, null, ingenting. And who we that do this maneuver be?
Okey that anti-joke paraphrase might need some work--och i stunden jag tänker detta, traskar mina tankerävar raskt vidare till "herregud vad störd jag är, är väl lika bra att dö? Eller är det hjärntumören som spökar igen, måhända?"
If I'd like some brain with that? What a stroke of genius - don't mind if I do!
I fantasierna faller jag fritt, blir dödad i skolmassakern (kanske rentav instigejtar den), blir misshandlad av folk ute på klubben, på stan, i hemmet, ja överallt, dör jag, blir dödad, och ser tecken med mitt sjätte sinne på att jag borde dö eller i själva verket redan är död som om jag vore värsta Mr.Night-ickespoiler-twisten. Efter en lång string med förkylningar (och tydligen hade jag 10 gånger mer än vad jag maximalt borde ha på både lever- och njurvärden i mars, något min endokrinolog upptäckte men som jag inte längre uppvisat på två provtagningar sedan dess, och aldrig haft tidigare, so fuck knows om mina "förkylningar" hade något med det att göra, eller om det var ett sånt där kvant-event/glitch in the matrix) har jag även börjat se min hysteriska läggning i relation till min kropps oförmåga att fungera som jag vill att den ska fungera som en bekräftelse på att jag borde sluta kämpa på som denna "Eyvah" och låta mig själv bli del i en mer evolutionärt stabil livsform, säg dom där likmaskarna som man baserade in nihilo-teorier på back in the day. Ibland tänker jag alltså rentav på sakernas tillstånd bortom min död, i form av krälande evertebrater, eller så funderar jag på saker som i tur får mig att tänka på Metallicas For Whom The Bells Toll (vilket i sin tur (alla står vi i kö, but that's alright, allt i sinom tid - även paranteser inom paranteser) ju är en parafras på John Donne's Devotions Upon Emergent Occasions), det vill säga kyrkornas själaringning. Ja att det slår mig att jag ju för fan inte är medlem i Svenska Kyrkan, och att jag därmed inte tillhör någon församling, och att min själ följaktligen inte kommer ringas ut efter att jag dött, which for some reason fick mig att överväga att gå med i Svenska Kyrkan - men sen kom jag ihåg att detta åtagande skulle involvera både att skriva ut saker och att frankera dom, och att, ugh, getting tired just from describing the process.
Also - ugh, hard copy? Ska jag behöva handskas med bortom-binära materialiteter för att få min jäkla god-forsaken själaringning? Anyway (eller ska jag börja säga "segue", because that's what my "anyway" is... segue?), det har slagit mig att allt mitt meningssökande kan ses som ett försök för mig att söka efter bevis på att jag förtjänar att lida - en conviction som skulle implicera en mening med lidande, en, ja, double conviction. Min mamma återkommer ibland till tanken att hon dödade någon i något av sina förra liv och andra snarlika utom-/bortomjordiska idéer, medan jag ofta situationerar min texas sharp shooting och letar efter subtext i möten med människor jag möter och jämför mig med här och nu. I dessa människors ansikten och handlingar vilka jag läser in saker i och projicerar på nosar jag efter samhälleliga ledtrådar som ska ge fällande dom vad gäller min status och därmed rättmätiga lycka - man vill ju inte vara naiv (men inte heller cynisk). Ja eller så går jag mamma-vägen fast med mindre hokus pokus-termer och gräver efter bevis på min socioekomiska indictment i den evolutionära stratan för kompletterande belägg på att jag är ett programmeringsfel som borde raderas. Jag menar något måste ju vara fel på mig om jag känner mig som en hemsk människa och en miserable pile of sekret... But enough talk - have at you!
"Like, whaaat-eeeveer, daddy won't leave me hangin'!"
Samtidigt som jag stundvis lever som om jag skulle dö (like, okey you know what I mean - I don't really think I'm immortal here, jeez) och därmed planerar för och försöker förstå min död, så lever jag även "för dagen" som om vare sig döden eller mening fanns (zuhandenheit, obviously - because at least my pretentiousness is neverending). Jag lever för dagen i dom stunder då jag känner att jag redan har fått min chans, att jag fick den för många år sedan, och har förstört mitt liv i 20 år nu genom bitterhet, hat, och cowardice, och inte kommer amount to anything anyway because it's too fucking late, which makes everything I do going forward som det där extralivet på nollan i tv-spel som man inte förväntade sig och för en gångs skull kan leda till tacksamhet - om man nu inte bara ragequittar direkt när man trott sig förlora det sista "naturliga" livet och således förlorar även noll-livet för att man av någon anledning i stundens hetta glömde bort att standarden for these things är zero-based numbering, vilket bara leder till ännu mer bitterhet. Och om skiten inte leder till tacksamhet så leder det åtminstone till att man känner att man kan göra vad fan som helst - festa supa knulla haaaaaj.
Just för att det är skitsamma vad jag gör i livet då jag ändå är för sent ute för att bli bra på det gör att jag kan känna frihet till att sjunga, exempelvis. Oh who am I kidding - hela tiden påminner livet mig om att det kanske, måhända, inte är för sent ändå, som när jag träffade en person som sjunger som bas på Malmö Opera och började sjunga när han var 28. Agh fock mae laif, staap givin me 'ope, willye? Jag som bara vill leva för dagen, liksom. Go all Tyler (not the yonkers kind--actually he kinda yonkers as well, come to think of it, and a creator, of sorts, as well) on this mother: "It's only after we've lost everything that we're free to do anything". Yeah I wanna be the bad boy who's all like in'shallah and shit - som vi, inte, säger i kyrkan, fast å andra sidan tillhör jag rent formellt Islamic Center i Malmö lika mycket som Svenska Kyrkan, så why not?
Det är en sanning med modifikation att jag bara vill leva för dagen, dock. Ungefär som allting jag skriver här är en modifikation med sanning (och det omvända, då). För jag vill ju att folk ska säga rätt saker om och till mig, och detta till och med efter att jag dött, which is very icke-närvarande of me. Ibland verkar det bara som att vissa saker enbart kommer äga rum när jag väl är död, vilket är varför döden är så lockande. Me finding ro är en sådan sak. En annan är upprättelse, faktiskt. Bekräftelse. Ja inte på att jag borde ta livet av mig då, utan i bemärkelsen att jag vill bli trodd på, och vill ha bekräftelse på att jag inte pinkar så illa ändå, i slutändan (och under tiden). Att andra ska erkänna att jag anstränger mig som fan för att hitta hopp och mening och en vilja att leva, och att det faktiskt är så jävla illa som det är, och att det varit det så jävla länge som det faktiskt varit. Att folk verkligen ska kunna tro mig när jag säger att jag ibland tror att jag är en person inne i personen dom interagerar med, och att detta kanske är en förklaring till att dom inte ser min enorma smärta. Att folk ska fatta att detta inte bara är vad det innebär att "vara människa" och att alla har det så, egentligen, and oh em gee vad den tanken gör vare sig att jag känner mig bättre till mods, eller mindre ensam, då jag ju känner mig okej med att dö delvis just för att jag tänker att andra ändå ska leva kvar och tycka det är ganska najs, men om andra inte känner så utan är precis som mig och jag inte kan se detta, well, då är jag en ännu mer störd och inåtvänd person än vad jag redan tror att jag är, which in turn gives me the solipsistic chills då jag är stolt över och stödjer mig på min depressiva realism och min tro på att min verklighetsförankring är skapligt Alban.
Lika mycket som jag vill ha bekräftelse på att ha rätt (både i sak, och i mitt lidande), och att ha rätt att ha rätt på mitt eget sätt (uh yeah MC turn up the heat and drop the beat) så vill jag bli förstådd. Many a times har jag känt ett trängande behov att göra färdigt vissa texter som jag börjat skriva på (like I'm Hamilton, like I'm running out of time) så att jag liksom kan göra mig själv förstådd inför mig själv before I check out, and also leave behind something for others to check out så att likaså dom kan förstå mig (och kanske även checka sina egna assumptions gällande livet efter att ha druckit my kool-aid Tee). Oj satan - ett minne dök just upp!
Jag minns att jag någon gång i högstadiet påbörjade mitt livs kanske största emo-projekt (many of those in the top ten are from that wonderful time), ett projekt som var något slags spel jag ville skapa genom textdokument och lösenordsskyddade mappar, där man bara kunde komma vidare i spelet och få läsa mer text skriven av yours truly genom att besvara frågorna knutna till dom lösenordsskyddade mapparna. Jag tänkte att jag skulle göra färdigt det här spelet, skapa en hemsida med en timer och få folk att märka den på något sätt, och när timern gick ut lägga ut spelet på nätet samtidigt som jag tog livet av mig under live-sändning. Åh det skulle bli så fint! *tindrande ögon* Det skulle bli värsta grejen, folk skulle samlas på forum på nätet och fascinerades över mina självbiografiska texter och det smått makabra faktumet att dom läste mina tankar om livets meningslöshet och självmord och faktiskt behövde försöka förstå min världsbild för att kunna läsa vidare, och att dom gjorde detta med vetskapen att jag ju faktiskt dött nyligen, och rentav till och med hade sett mig dö. I detta dank scenario skulle det vara en bonus om folk tog livet av sig efter att ha spelat mitt spel, såklart, because that counts as making a mark (and being both understood and feeling less lonely - or at least imagining oneself to feel that way, somehow).
Suffering, not facepalm! Suffering, true suffering, I says! Oh what do you know about true suffering?! Nobody understands me - oh, the suffering! You mustn't let go of my hand, woman!
Förstådd har jag velat bli länge, med andra ord. Och bekräftelse har jag velat få at all costs, even if the price to be paid would be my own life (som i emo-fallet från högstadiet, men även mer generellt då jag är villig att utstå mycket self-inflicted lidande för att få försäkran från andra om att jag duger). I en bemärkelse skulle man kunna säga att jag biografiskt sett har velat ha bekräftelse synnerligen efter (eller bortom) mitt liv då jag knappt vågar "publicera" något nu när jag faktiskt lever, och är rädd för att skapa konst i relation till mig själv som person och det liv jag lever, instead opting for anonymity, non-promotion, and other forms of detachment and compartmentalizations of "work", "life", and, "art" - if I didn't, då skulle jag ju behöva stå ut med sårbarheten det innebär att truly put myself out there in the world, få kritik för delar av mig som jag ser som, ja, delar av mig, och även ställas inför the emotional fuckery det kan innebära att beblanda saker som vänskap med smak och åsikter och preferenser and all of that jazz. I can barely sort myself out, so navigating that emotional shitstorm waiting to happen always seemed like a rather tall order.
On top of förståelse och bekräftelse på min intellektuella förträfflighet och artistiska fiffighet, så har jag även velat få bekräftelse på att jag liksom gjort tillräckligt. Att jag är tillräcklig, och detta utan mina eviga konstnärliga projekt som det aldrig "blir något av" (which makes them a failure in so many ways - jag menar jag får inte ens the shallow self-confidence from their completion and the lavishing praise that might follow upon it, utan får i "bästa" fall "the world doesn't understand me and they never gave me a chance and they don't deserve to gaze upon my trüe work of art and I don't want their approval anyway"-sentiments, making the whole project a b u s t).
Bakom allt detta jäkla jäktande efter att bevisa någonting ligger ett djupt behov av att bara få höra att jag duger, och att jag mina ansträngningar är respektabla, och giltiga. Jag vill kunna känna och tro att andra inte tycker jag är otacksam för att jag är hysterisk, och för att deras försök att "nå" mig är in vain (om man tänker typ post facto-konsekventialistiskt, which I'm not really sure even is a thing, except for as a psychological attribution error/fallacy). Jag vill bara få vara vila i det absurda i att ha mat för dagen och tak över huvudet, men ändå inte vilja leva. Jag vill att någon ska säga det jag säger till mig själv på min imaginära självmordsbegravning: Du ville verkligen leva. Du brann för livet otroligt mycket, men livet brände dig, gång på gång. Du försökte verkligen stå pall, men kom ofta inte ens upp ur sängen, och jag såg ditt lidande. Du orkade ofta inte utföra saker dom flesta tar för givet, och andra såg inte hur svårt det var för dig när du väl var uppe och igång, men jag förstår, och jag lägger ingen värdering i det. Du upplevde ofta att du inte nådde fram till det andra använder som utgångspunkt för deras liv, och det är okej. Du var inte otacksam eller dum eller ond, utan du kämpade på och gjorde det bästa du kunde. Det bästa någon kunde ha förväntat sig. Du gjorde ditt bästa även när du inte ens förmådde att bli glad när andra ville dig väl, eller slog ifrån dig det goda i ditt liv. Du litade inte på människor, du hatade mycket, men dina känslor var giltiga, och du var okej. Du levde, och nu är du död, och du är, och har alltid varit, och kommer alltid att vara, okej.
_____
BRONUS BIT!
The Sunset Limited är en film som handlar om två personer som sitter i en lägenhet, där den ena nyss har försökt ta livet av sig, och försöker övertyga den andre om att lämna honom ifred så han kan försöka igen, medan den andre försöker övertyga den första om att han inte ska ta livet av sig. Min favoritgenre "filmer där några personer snackar på en begränsad yta" (som i Before-trilogin, The Man from Earth, eller God on Trial) när den är som bäst (och mest suicidal).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar