"Something else"

Idag var jag för första gången på vårdcentralen som jag numera måste få läkarintyg från när jag sjukar mig på tidningsbärarna. Innan har jag bara sjukat mig liksom, men jag var på ett "rehabiliteringsmöte" hos dom för några månader sedan då jag hade sjukat mig tillräckligt ofta förra året för att hamna i just den åtgärden. Där fick jag reda på att jag ett halvår framöver måste skaffa mig sjukintyg redan från första dagen som jag sjukar mig, which is what I did today. Men ja, jag fick det mest pga sympati från läkaren, vilket inte är första gången. Mest tydligt och nedslående var det när en läkare sjukskrev mig i en månad men menade att jag egentligen inte var deprimerad, och att jag inte skulle söka upp henne igen. Det där att jag har fått höra att jag inte är deprimerad är inte heller något nytt - senast hände det när jag sökte vård på vårdcentralen Sorgenfri då psykiatrin i Malmö menade på att jag inte hade tillräckligt stora psykiska besvär för att vara hos dom. Då fick jag höra (på vårdcentralen) att jag bara behövde "tro på mig själv".

Idag fick jag inte höra just det där, men jag fick höra att jag inte har några förkylningssymptom och borde söka mig till psykiatrin, eller byta jobb om jag tycker jobbet är tråkigt. Och det stämmer ju, och jag ifrågasätter inte läkaren som undersökte mig vad gäller förkylningssymptomen. Det jag inte får ihop är hur vissa läkare menar att jag har psykiska bekymmer, medan andra menar att jag inte har det (tillräckligt). Ja det är väl inte mer än att dom är människor som drar olika slutsatser, men för mig är det likväl tröttsamt att bli bollad med stolarna till och från. Jag funderar på om jag helt enkelt behandlas på det sättet för att jag inte har en tillräckligt tydlig linje själv. Liksom står på mig, eller vet vad jag ska stå på. Stå för. Jag överväger att hädanefter sluta säga att jag är förkyld när jag upplever det som att jag är förkyld, för enligt både den här läkaren och en läkare jag träffade i Lund vid något tidigare tillfälle så är man inte förkyld längre än 2-3 dagar, vilket innebär att det jag har 7-8ggr om året är något annat, och då jag inte har feber så är det inte heller en infektion. Så vad fan är det då, är frågan. "Inbillning", är jag rädd att dom ska tro. Lättja. Men om det nu är något psykologiskt, då måste jag finna något ord för det och låta en psykiater sjukskriva mig nästa gång, för jag menar det måste väl vara en lika viable anledning till att sjukskriva sig som att ha förkylning? Ja det är ju delvis därför jag alltid säger att jag är förkyld, för att det låter som en sak man får säga. Som något viable. Något man kan få sympati för. Något andra förstår. Något andra inte ifrågasätter. Men det kanske är något annat, och jag kanske borde nämna det vid namn istället för att defaulta till det förväntade.

Så vad ska jag dra till med? System fail? Utbrändhet? Gå in i väggen? Akut depression? Nervsammanbrott? Kanske ska jag utgå ifrån vad som faktiskt händer i min kropp när "something else" tar plats. Vad jag känner när det händer. Ok, first off - magen kollapsar. Det spelar ingen roll hur rent jag äter, den beter sig väldigt konstigt, och det syns. Nätterna blir ganska konstiga, och jag får mer ångest på natten, men det är en väldigt specifik ångest som bara kommer med detta system fail. Drömmarna blir konstigare, mer febrigare (fast jag har aldrig feber), och jag kallsvettas en massa. Jag känner mig snurrig i huvudet, och ibland får jag en känsla av att jag ska falla till golvet av ren utmattning. Om dagarna (och nätterna för den delen) fryser jag mer än vanligt, och ibland fryser jag trots att jag har varma kläder och sitter innanför täcket. Jag har ont i halsen, ögonlocken är tunga, jag är trött, men trött på ett väldigt specifikt sätt då jag ibland rentav kan bli manisk och börja sortera massa saker i lägenheten, exempelvis. Likväl är kroppen seg som fan, och jag har ont i massa leder och huvudet. Överlag är jag ganska svag - på vägen hem från vårdcentralen tänkte jag lämna in "den gröna lappen" till soc, men dom hade lunchstängt så då gick jag till second hand-affären och skyfflade omkring lite kläder. Bara efter en stund av klädesbläddrande så var min arm satans trött, på ett sätt den inte blir när jag inte är "something else". Och det handlar liksom inte riktigt om en gradfråga heller, utan jag upplever det som ett helt annat state of being än "det vanliga". Alltså även när jag var som mest utbränd och hade ont i lederna konstant, när det var så jobbigt att ta sig upp för trappor att jag kunde bryta ihop och gråta - även då kändes det inte som det här "something else".

 (yeah, I wish - det var inte mycket laughs när jag var som mest utbränd inte)

So where does that leave me? Jag vet faktiskt inte, men jag kommer ta upp det med min psykolog när hon kommer tillbaka från semestern. Det är tydligt att jag inte kommer få någon slags bekräftelse på mina fysiska symptom, och det kanske kommer vara lättare för mig att tänka mig det hela som något annat än förkylning. Det kanske även kommer hjälpa mig i arbetslivet - man kan ju hoppas. Jag var förkyld jävligt ofta (alltså som vanligt, liksom) när jag praktiserade på Emmaus och Coop, och jag använde det som anledning till att stanna hemma när jag kände mig förkyld, men min psykolog menade ju snarare (precis som läkaren jag träffade idag) att folk i min ålder kan gå till jobbet när dom har en vanlig förkylning - att det liksom inte är en big deal. När jag prövade dra psykisk ohälsa-kortet istället å andra sidan så menade min psykolog att jag hade mått bra av att gå till praktiken trots att jag mådde dåligt (som om jag inte redan hade prövat att göra precis det hundratals gånger tidigare i livet). Hm, verkar som att det är en kombination av att ge namn åt "something else" och att ha vårdpersonal omkring mig som liksom jag inte tror att saker blir bättre av att push through som jag behöver för att det här med att kunna få vila ut faktiskt kan bli verklighet utan att jag känner mig jäktad varje gång.

Helgen var för övrigt najs, även om ganska så fylld med aktiviteter, både i form av alkohol, klubbande, bioande, och dejtande. Här bör dock påpekas att "something else" inte har en direkt koppling till alkohol då jag t om har varit nykterist i långa perioder av mitt liv men likväl inte blivit mindre drabbad. Men ja, för mig känns det konstigt att det skulle vara så att jag varit "för aktiv", eller något, den senaste veckan, och därför fått det här sammanbrottet. Jag har inte mått sämre den senaste tiden, heller, och skippade t om en träningsdag för att sova ut efter klubbnatten. Dagen efter klubbandet mådde jag bra, sen hade jag ett jobbigt nattpass, fick förkylningssymptomen, fattade inte, varpå det blev värre och passet mellan måndag och tisdag var skitjobbigt. För mig är det svårt att se hur det hela är kopplat till mitt psyke, men det kanske inte är mitt jobb att förstå, heller.

För övrigt nummer två - inatt hade jag den första natten sedan mitt vikariat på tidningsbärarna där jag drömde om någonting annat än tidningsbärande. Alltså seriöst, så mycket mardrömmar involverande tidningsbärande som jag haft dom senaste veckorna, man undrar ju vad fan min hjärna håller på med. Inatt sov jag min första hela natt sedan vikariatet började och jag minns att jag kramade både fina katter och fina människor i mina drömmar. Det var, well, fint, och jag ser fram emot att sova fler hela nätter i framtiden, särskilt med fina människor. ^^