Idag är det Prideparad i Malmö. Det är ju bra. Notice my enthusiasm.
Det är inte så att jag inte gläds åt andra. Verkligen.
Mest exalterad idag blev jag när det började regna som fan. Hah, där får ni, era glada människor, tänkte jag.
Nä ok, riktigt så schadenfrudisk är jag inte, men jag är inte heller särskilt glad å andras vägnar (det är för övrigt precis sånt här som får mig att tro att jag är narcissist ibland - why can't I muster up some damn enthusiasm for the happiness of others?). Nåja, det kanske inte är det bästa att klandra sig själv för att man inte är glad när man inte är glad - det är så man blir deppig på riktigt (det hjälper även att undervärdera sin egen sadness).
Well, så what about Prideparaden? Mitt icke-deltagande har inget med politik att göra, allt det där om att staten och kapitalet sitter i samma båt, att pride är fascistiskt och whatnot. Nej, istället handlar det om något som är inom mig, djupt inne, och klöser. Att jag blir obekväm av stora folkmassor. Att jag blir obekväm av att gå i demonstrationståg. Att jag inte gillar uppmärksamheten det för med sig, och de inbillade potentiella konflikterna som följer därpå. Det handlar om att jag denna dagen helt enkelt inte känner mig särskilt stolt. Att jag saknar the spririt. Inte har the oumph. The nerve. The spunk. The balls. Chutzpah. Det är inte tillräckligt mycket fitta i mig, så att säga.
Och åter igen så har min brist på stolthet ingenting att göra med att jag som vit priviligerad politics blabla white mans burden blabla politics. Nej, jag känner helt enkelt inte stolthet när jag gått i parader tidigare ungefär på samma sätt som jag inte känner mig stolt när jag går runt i klänning på stan själv (även sånt här får mig att tänka att jag är narcissist - hur är det möjligt att inte dras med emotionellt på denna awesome dag när queers tar över gatorna och rejoicar like it's that parade from last year?). Kontrasten mellan mig och dom andra gör det hela bara värre och gör att jag känner mig som jag gjorde på fester innan jag började dricka alkohol - alienerad. Idag kan jag gå på fester utan att dricka och finna det hela ganska angenämt, men demonstrationståg, nja, där behöver jag fortfarande min fifth of vodka om det ska gå vägen. När jag nu då stannar hemma istället för att gå, ja då känner jag mig å andra sidan som jag gör när det är midsommar eller någon annan högtid och jag inte vet var jag ska ta vägen - jävligt ensam. Där har vi den igen, ensamheten, min konstanta följeslagare. Kontrasten, den eviga hedonistiska följeslagaren som gör att man onekligen jämför sig med sin peer group och graderar sin upplevda lycka utefter sin egen placering i said group. Hade jag inte varit queer och haft queervänner så hade jag ju knappast känt mig ensam under paraden - I just wouldn't have given a shit (or bother, as it may be).
It is what it is. Insha'Allah, and such and such. Nu ska jag istället fokusera på klubben ikväll, man får ju passa på att ta sig ut när man har den här existentiella edgen och smått självdestruktiva sinnesstämningen going.
Nästa år kanske jag prioriterar paraden framför något annat och förfestar med mitt röda vin innan utgång. Då får jag se till att hitta en självklar plats i någon del av tåget tills dess, bara. Eller så går jag all epiphany up on this motherfucker och inser att that kind of thinking bara hindrar mig från deltagande - ain't gonna be ett naturligt place för mig förmodligen, det är bara att välja något och stick to it. The perfect is the enemy of the good and all that jazz.
För övrigt så var det aldrig min plan att skriva så jäkla mycket om mina existentiella, själsliga och psykologiska problem när jag startade upp den här bloggen. But it happened, so there you go. Folk har ju faktiskt visat uppskattning för det också, so I guess I'll just keep on writing while the writing's good, så får vi se vad som händer sen när min psykolog kommer tillbaka från sin tvåmånaders semester. Jag har å andra sidan aldrig trott på den där devisen att man måste välja mellan att gå i terapi eller att vara en konstnär - I mean I've done both, like always.. Maybe I'm just doing therapy wrong? Would explain why I still need to go to therapy. Or maybe I'm just not doing art? Meh -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar