När det kommer till tidningsbärandet och sömnen så upptäckte jag ganska snabbt att det på det stora hela inte kommer fungera om jag inte tar sömnpiller. Så nu gör jag det varje dag och tänker inte mer på det - vikariatet är ju ändå bara en månad. Alternativet är att vissa nätter sova fyra väldigt dåliga timmar och vissa kanske sex timmar, alltså de nätter då jag är så slut att jag faktiskt sover lite mer. Så nä, fuck that - sömnpiller all the way. Då funkar ju träningen i alla fall, och det betyder mycket för mig, considering att it's what I got going for me right now. Men hade jag haft något annat så hade ju inte det heller fungerat på fyra timmars sömn. Tidningsbärandet fungerar överlag ganska bra, och jag har enbart haft ett pass där jag var trött som fan och mådde dåligt för att det var så fruktansvärt krävande av mig. Inte för att det faktum att jag känt mig mindre trött än vanligt under passen (att jag tar sömnpiller varje natt och även dricker kaffe under passen har nog med detta att göra) har gjort mig till en bättre tidningsbärare, dock. Varje natt, nästan, gör jag något misstag och misslyckas med att leverera en tidning till någon. Förvisso är det ett stort distrikt med över 300 tidningar, men likväl känner jag mig så jävla kass när det händer. Massa tankar kommer, som huruvida jag kommer fixa något jobb, någonsin, eller om jag bara kommer hamna på gatan eller psyket till slut. Det är så fruktansvärt frustrerande att jag inte gör de saker som jag tror mig göra. Som när jag delar ut alla tidningar i en trappuppgång, och sedan kommer ut med en tidning över, eller dagen efter får reda på att jag inte levererade tidningen till någon i said trapphus. Vad fan är det som händer, liksom? Ibland kan jag dubbelkolla och vara helt säker på att jag gett tidningen till alla i en trappuppgång, för att dagen efter få reda på att nej, så var inte fallet. Ibland läser jag ett namn, levererar en tidning, och dubbelkollar sedan och upptäcker att det var fel person jag levererade till. This is the kind of shenanigans min hjärna håller på med.
But I push through, och försöker övertyga mig själv om att jag inte är en sämre person (alltså sett ifrån ett rättsligt och mänskliga rättighets-perspektiv) för att jag utför i princip alla arbeten, och relationer, och typ allt annat, dåligt. Jag försöker tänka att staten/kommunen förhoppningsvis inte hangs me out to dry, och att vi gemensamt till slut kommer hitta någon sysselsättning som jag inte antingen mår jättedåligt av eller utför extraordinärt dåligt. Och att meanwhile--
Vad gäller mitt generella mående så brukar somrar vara svåra. När jag var i grundskola-åldern så var allting mycket enklare, och jag hade ett socialt sammanhang på ett sätt som jag inte haft sedan dess, en brist som genomgående påverkat mitt mående och känsla av trygghet och sammanhang. Nu är det sommar igen, och arbetsförmedlingen släpper mig, min psykolog tar två månader semester, vänner åker på semester och skit, en relation har mer eller mindre gått i kras, en ny relation var inte något jag kunde lita på så mycket som jag hade hoppats på, jag bytte kön till kvinna på tinder och slutade få matchningar helt och hållet, och ja, det är sommar och jag tänker alltid att sommaren är en bra tid för att vara ute och ha skoj... vilket nästan aldrig händer, för att jag inte gillar att vara ens utomhus på stranden eller i en park, själv.
Med andra, inte själv - jodå, sommaren är härlig. Men ensam, nä - då blir kontrasten mellan expectations and reality bara desto större, och alla jävla söta kärlekspar blir som nålar i hjärtat mitt. Och själv är jag ju, till väldigt stor del. Därför blir sommaren vad den blir, och därför mår jag som jag mår. Jag skulle ändå säga att det är ett mirakel att jag inte deppat ner mig så fullständigt att jag inte ens orkar träna, so progress, även om det probably är ett chemically-induced progress i form av östrogen och testosteron-blockerare (kanske lite väl reductive och cyniskt av mig, när jag tänker efter). Men ja hela den grejen, transitionen, bidrar också till mitt mående - på både gott och ont. Nu vill jag ju dela med mig av det jag går igenom på ett helt annat sätt än när jag bara mådde skit över min dysfori, men jag vill primärt göra det med romantiska partners, men i mycket större utsträckning än vad jag har möjlighet till just nu. Samma sak med könsuttryck som val av kläder - helst vill jag ju gå runt i klänning och vara allmänt flickig, men jag blir ofta så obekväm av det om jag är ensam ute att det inte är värt besväret. Om jag är ute med någon annan, well that's another story altogether. Då känner jag mig confident på ett helt annat sätt. Jag blir helt enkelt en annan person i sällskap.
Så vad gör jag för att känna mig mindre ensam? Jag kan inte säga att jag kontaktar alltför mycket folk, faktiskt. Någonstans på vägen (ganska nyligen) gav jag upp, känns det som, då jag ändå fick intrycket av att folk överlag inte hade tid för mig. Men jag tränar ju, varje dag, och nuförtiden på tider där andra faktiskt också tränar. Jag facebookar, vilket hjälper. Och så gör jag det gamla vanliga, lyssnar på podcasts, tittar på serier, osv. Omger mig med skuggor av substanser. Umgås med spöken. Följer ekon. Och dom lämnar spår i mig. Dom ekar i min själ, och blir således substantiella. So for that I'm thankful, även om det såklart är svårare att göra något åt sin misär om man har något att trösta sig med istället. Som facebook. Eller ett gosedjur.
Men träningen går ju i alla fall bra. Det är lite som min variant av "vi hade åtminstone tur med vädret". Något käckt att dra till med när man mest vill lägga sig ner, face down. Men ja, dagarna då jag har tunga marklyft (dvs tre dagar i veckan) känns ibland som vilodagar, medan dagarna där jag knäböjer tungt (fyra dagar i veckan) alltid känns som träningsdagar, vilket gör att jag inte upplever det som att jag tränar varje dag, även om jag uppenbarligen gör det, och aldrig mindre än två timmar. Varje dag känns hanterlig och jag känner mig ganska utvilad dagen efter, vilket är det viktigaste. Inte en enda gång denna eller förra veckan har jag känt att oh fuck, inte mer, även om jag fick mitt första halsont och även väldigt trötta tidningsbärarpass två nätter sedan. Vad det än var så verkar det vara över nu.
En incident som är värd att nämna som hände för två dagar sedan är att jag fick reda på av en person i klubben att en hel del folk tydligen klagat på att jag gruntar i princip under alla mina working sets. Och det var en jobbig sak att höra, av flera anledningar. Jag har ju känt att gymmet är mitt ställe, någonstans där jag kan skrika och ha mig, go ape, och att det är ok. Men tydligen har då folk klagat, och stört sig på det, och dom har inte ens tagit upp det med mig, utan istället gått till någon dom förmodligen anser har auktoritet i klubben, och klagat inför denna. Det ger upphov till en fråga - varför tog dom inte upp det med mig direkt? Var dom rädda för att jag bara skulle glo på dom, ta ett djupt andetag, och sedan ge ifrån mig ett avgrundsvrål? Var dom allmänt konflikträdda? Det ska handla om 7-8 personer, och då tänker jag att det är ett problem, alltså på riktigt, för då måste ju åtminstone dubbelt så många bara ha skitit i att ta upp något med vare sig mig eller någon annan. Och det är ju oroande. Själv har jag inte stört mig på andras skrik alls, snarare då mer på den allmänt höga musikvolymen som leder till ännu högre samtalsvolym. Det faktum att jag inte irriterar mig på andras skrik men att andra irriterar sig på mina skrik sätter igång mina paranoida tankebanor - är det just specifikt mig och mina skrik som folk irriterar sig på? Är det det faktum att jag så självklart tar den platsen jag gör på gymmet? Är det rentav någon slags transfobi inblandad i det hela? Hatar folk på klubben mig egentligen?
Det som gör hela situationen desto jobbigare för mig är att jag blir rädd att jag har overstepped någon slags social boundary, någon slags social regel som jag abusade sönder för att jag inte förstod dess mer subtila nyanser. Liksom jag tänkte ah, här är ett gym där folk skriker och använder magnesium - då gör jag det. Att jag då inte förstod att det i denna sociala kod även fanns en sub-klausul som säger att man inte får adhere to the rules helt och hållet, så att säga. Det är som det här med att ta emot gåvor som man egentligen ska säga nej till, eller dylika sociala regler - my brain has the dumb. Men det är inte bara så jag tänker - det vore rentav en lättnad - nej, jag tar det one step further och tänker att detta att jag tagit för mycket plats och inte kunnat läsa av situationen och personerna involverade i den är en bekräftelse på att jag är en narcissist och som en följd av detta är isolerad och olycklig för att jag har problem med att förstå omvärlden omkring mig. Kanske rentav inte vill förstå den utan bara köra över den med mitt empati-oförmögna och uppblåsta ego. Skamkänslorna tar över ganska rejält i sådana här situationer, och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dom. Vem ska jag ens be om ursäkt till, liksom? Ska jag be om ursäkt? Borde inte jag be om ursäkt först när jag fortsätter med ett beteende som inte är önskvärt? Eller har jag gjort fel redan för att jag inte varit tillräckligt attentiv vad gäller andras välmående? I just don't fucking know. Den enda vägen framåt verkar vara att fokusera på framtiden och att börja med hissing istället för growl - that I can do, även om jag misstänker att jag kommer sakna vrålet, och när jag har tränat de senaste två dagarna har jag känt mig dämpad och lite skamsen när jag lyft utan att vråla. Men vem vet, jag kanske vänjer mig.
I värsta fall får jag börja träna mer på tider då det inte är något folk där, men jag misstänker att den lösningen också kommer göra att jag känner mig skamsen och således inte är särskilt produktiv i slutändan. Tillsvidare får ni hålla till godo med min senaste video där det vrålas friskt. Det kommer fler, när jag lyfter riktigt tungt, eller riktigt ensamt. Och vem vet, kanske kommer det komma något gott ur allt väsande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar