Vecka 32/33 - kreatin, FFS, ekonomi, sjukgymnastik, jobb, transinkludering, kär och galen

Det har inte blivit särskilt mycket uppdateringar vad gäller min träning på senaste tiden. Först var jag ju förkyld, och resten av veckan gäspade jag mig igenom träningspassen. Alltså vikterna kom upp, och det var inte så jäkla jobbigt heller, men jag var allmänt trött och ville bara sova och sova. Vilket är precis vad som händer efter something else. Kanske underlättar det att jag hela tiden går upp i vikt, och numera väger 68kg. Klart som fan vikterna kommer upp lätt och träningsvolymen känns hanterbar när man väger 5kg mer än när man påbörjade programmet två månader sedan. Om några veckor maxar jag och då förväntar jag mig personbästa i hela skiten, varpå jag kommer kunna träna utifrån mitt sanna max. Jag funderade faktiskt på att sänka mitt kaloriintag när jag skaffade mig vågen och upptäckte hur mycket jag gått upp i vikt, but decided against it. Alltså mest är jag rädd för att fettet ska sätta sig på fel ställen om jag går upp för snabbt, men jag har egentligen ingen anledning att tro att det skulle vara på det viset. Sedan ville jag även inte gå upp i vikt alldeles för snabbt för att jag redan börjar ha kläder jag gillar väldigt mycket men som känns obekväma att ha på mig för att de är så tajta. Sen tänkte jag att eh, jag mår bra och jag har lår-daller, vilket är awesome, och förhoppningsvis får jag även rump-daller and then it will all be worth it. Det är ju inte som att jag behöver anstränga mig nämnvärt för att äta de 4500kcal jag äter idag, snarare har jag fått hålla tillbaka ibland när jag känt mig sugen på att äta mer. Ja, sugen, för hungrig är jag ju knappast. Ibland har det dock även funnits dagar då jag inte fått i mig 4500kcal, dagar då jag varit väldigt aktiv och inte hunnit med att äta fem gånger, utan istället käkat fyra gånger och nöjt mig med det.

Angående vikt så väger jag 68kg, och min första vecka utan kreatin på säkert fyra år har inte resulterat i någon viktminskning eller något annat märkbart, men jag ska köra utan kreatin i någon vecka till för att vara säker på huruvida den gör något med (vatten)vikten eller inte. Bra att veta hur man kan manipulera sin vikt and stuff inför tävlingar, tänker jag. Just nu känner jag bara att vafan, maybe it was all a waste of money. Har lagt så jävla mycket pengar på kosttillskott sedan jag började gymma, alltså runt 50000kr sammanlagt tror jag. Numera lägger jag mycket mindre än på den tiden då jag testade allt som kunde testas, men det är ändå en hel del pengar som går åt bara på protein, fiskolja, kreatin, vitaminer, och sånt. Jag förstår att jag förr i tiden ville testa allting för att se hur det skulle påverka mig och mitt mående (måendet var faktiskt prio ett många gånger, där jag ofta såg träningen som en förlängning av mitt generella mående) men just nu känns det bittert att jag la ut så mycket pengar på alla dessa kosttillskott. Det känns bittert specifikt för att jag har börjat kolla, igen, på det här med Facial feminization surgery (FFS). För kanske fem år sedan var jag på en konsultation hos en kirurg i Malmö som gällde ett nose job, men jag gick aldrig vidare med operationen dä jag kände att det var skitsamman för att jag tänkte att jag ändå inte kunde leva som kvinna och skulle dö i en hög av skit på gatan, osv. Istället la jag 35000kr på tatueringar. Go figure. Men nu är jag där igen, och svär åt mig själv att jag inte sparat pengar under alla dessa år för den här sortens ingrepp. Jag hade för fan t om massa pengar som jag åkte till japan för några år sedan med. Och köpte träningsgrejer för. Och kosttillskott. Och det kanske var bra ändå, i slutändan. Just nu har jag dock svårt att inte vara bitter över det, för den här sortens operationer kostar upp mot 200 000kr.

Ja för 200k får man inte enbart ett nose job, utan får även göra något med käken och pannan, vilket är de två områden som brukar spela mest roll för folk om de vill se mer kvinnliga ut, och förmodligen även är mina problemområden. And where am I gonna get all that moola from? Well... fuck knows. Jag har försökt räkna på det, och ja jävlar vad tid det kommer ta om jag börjar spara nu. Alltså seriöst lång tid. Svårt att beräkna exakt då jag kommer bo själv om ett år eller så, varpå min hyra kommer gå upp typ 1000kr i månaden, vilket även innebär att den tusenlappen som jag tänkt att jag kan spara varje månad kommer gå upp i rök bara sådär. Jag räknar inte med att jag kommer orka jobba mer än halvtid även i framtiden, och räknar även med att socialen/vården inte kommer hålla med mig om det, vilket innebär att jag kommer leva på en halvtidslön, och att spara pengar på en sådan medan man betalar 1000kr mer i hyra än nu, och sen även 700kr till csn varje månad... fuck. Är det ens rimligt att börja fundera på att spara pengar under sådana omständigheter? Well, that's the kind of thinking that got me into this shit to begin with - hade jag börjat spara när jag var arton och innerst inne visste att jag är kvinna trots allt som samhället sa, så hade jag inte varit i den här sitsen till att börja med. Och om tio år vill jag inte vara i precis samma sits igen, liksom. Livet är inte över när man är 40, får jag väl räkna med, och då är det lika bra att jag börjar spara. 1000kr/månaden blir 12000kr/år, och över 100k på tio år. Frågan är om det är värt att leva superfattigt i tio år för det här. I'm willing to try it out.

Det är faktiskt så jag seriöst överväger att komma ut för min mamma, och kanske även pappa (fast det känns jobbigare av någon anledning, vilket är lite weird med tanke på att jag har bättre kontakt med honom these days än mommie dearest) så att jag kan be henne/dom om ekonomisk hjälp. Grejen är att hon fortfarande köper mig en MASSA skit som jag inte behöver och bara dumpar hos henne eller ger bort ändå, so might as well put those money to good use. Alltså jag vet inte ens vad det är hon köper. Eller jo det gör jag ju, obviously, but it's hard to put into words, which is why I put it into the miscellaneous category, aka skit - sånt som jag inte har särskilt stor nytta av. Konstiga tavlor, tallrikar, märkeskläder, godis, mm. Hon har alltid gjort det och kommer förmodligen att fortsätta med det, trots att jag på olika sätt berättat för henne att jag mår dåligt av det. Har hon råd att köpa mig massa saker hon tror att jag behöver, då skulle man ju kunna hoppas på att hon för en gångs skull lyssnar på mig när jag ber om något jag verkligen behöver, och lägger alla dom pengarna hon just nu lägger på att köpa saker jag inte behöver på något jag skulle vilja ha och inte klarar av att fixa på egen hand. Men ja frågan är vad hon ens tycker om det här med att jag anser mig själv vara kvinna, liksom. Det hänger på det. Jag kan ju alltid påminna henne om problemen hon hade med att jag inte klädde mig tillräckligt kvinnligt när jag försökte leva som kvinna förra gången. Att jag kan utnyttja hennes dikotoma världsbild och min egen övertygelse om att jag är kvinna och inget mittemellan för att få henne att förstå att jag på allvar vill leva 100% som kvinna. Hon kommer fortfarande inte fatta varför jag vill leva med kvinnor om jag vill "bli" kvinna, eller varför jag kommer fortsätta träna styrkelyft som kvinna, men eh, you can't have it all.

Jag överväger att gå in i någon sån där no buying year för att se hur mycket pengar jag kan spara på det sättet. Alltså typ allokera någon hundring i månaden eller något för non-essentials och se hur svårt det blir för mig att leva så. Då blir det inget jäkla protein, liksom. Bara där sparar jag in 250kr i månaden. Jag lär ju inte få ett banklån till någonting överhuvudtaget med mina ekonomiska förutsättningar, så då får man spara in på proteinet. Och kläderna. Jag har redan sålt av mig alla träningsgrejerna och annat som är av värde, och det känns som fel väg att gå att börja rota i bokhyllan och sälja av mig mina serietidningar. Möjligtvis några brädspel, men summa summarum så blir det inte så mycket pengar av det hela ändå. At the end of the day så måste jag börja spara, eller hoppas att jag cashar in som fan på någonting. Börja spela lotto. Nä, att spara verkar vettigast i slutändan. Nu räknar jag för övrigt även kallt med att jag kommer få underlivskirurgi genom landstinget, men givet min tidigare erfarenhet av transvården så är ju inte det någon garanti, så att spara pengar for all sorts of eventualities är vettigt.

So, what else? Jag var hos en sjukgymnast på idrottskliniken här i Malmö angående mina avdomnade händer, där jag fick en löjlig övning att göra några gånger om dagen. Sedan kom vi även fram till att jag skulle minska böjvolymen med hälften, och dubbla markvolymen. Det har gått ganska smooth, och jag vet inte om det är träningsveckan i sig som varit förhållandevis enkel (svaret är nej, vad gäller total volym åtminstone) eller om jag helt enkelt finner marklyft mindre tröttande än knäböj, som jag tidigare misstänkt. Sammanlagt den här veckan skulle det bli 26000kg markande, och då räknar jag inte in de assistansövningar och speed work som jag lägger till i form av stiff-legged marklyft, snatch deads, mm. Jag skippade dock träningen idag, because meh, behövde fixa grejer här hemma, tvätta, sova ut, etc, men på det stora hela har veckan känts ganska ok träningsmässigt, vilket inte borde vara fallet om man tittar rent volymmässigt på hur mycket jag lyfte, eller mer specifikt, markade. Det slår mig dock nu att det var mer total markvolym den här träningsveckan än vad det kommer bli de resterande tio veckorna av mitt program, så jag råkade välja en jävla vecka att dubbla markvolymen! Redan nästa vecka kommer den bara bli 17000kg, liksom.

 Nope, nothing to "get" here, just a non sequitur

När det kommer till jobb så har jag gått med på två veckor till av att gå upp varje natt och dela ut tidningar. Need that cash, yeah? #Monie$beforehonie$ y0. Och när arbetsförmedlaren kontaktar en efter två månaders tystnad och enbart har praktikplats på restaurang som diskare med arbetstider 17-22 att erbjuda, yeah, no, då är jag nog villig att ge honom lite mer tid på att hitta något som faktiskt verkar vettigt och inte gör mig ännu mer socialt isolerad. Och nu får jag ju ändå behålla typ 90kr av det jag tjänar varje natt, vilket innebär att två veckors arbete blir 1250kr, om jag minns rätt från förra gången jag vickade på tidningsbärarna. Det enda som oroar mig är att jag käkar sömnpiller varje natt, och att när jag prövade utan för någon dag sedan så var det total sömnfail. Men jag tänker att den här skiten är begränsad, och mina valmöjligheter vad gäller att tjäna pengar är desto mer så, varpå det verkar vettigt att smida them cha-chings medan järnet är varmt - även om det innebär att jag knarkar propavan.

Slutligen så ska Malmö Lyftarklubb annordna ett styrkelyftsläger för tjejer. Jag ställde frågan till de ansvariga för lägret vad man menade med "tjej" i det här fallet, och fick till svar att man inte räknas som tjej om man föddes med "snabel". Efter lite påtryckningar från annat håll än mitt eget så ändrades svaret till att alla de som är kvinnor juridiskt får vara med, vilket fortfarande är diskriminerande, men ja, ett steg framåt, antar jag? Det här är bara början liksom, får jag tänka. Jag hann inte skicka ut inbjudningar till folk innan deltagarlistan fylldes upp, så det är kul att intresset är så stort, men jag vore såklart mer glad om lägret var öppet för transtjejer som mig själv också. Ja inte för att jag ville gå på lägret, det är mer riktat till folk som vill pröva på styrkelyft, men det känns alltid bättre att vara representant för en förening som har värderingar man kan stå för, än en förening som har värderingar som är sunkiga. Huruvida klubben som helhet verkligen inte tror på transinkludering är dock osäkert, så jag tänker att jag kommer behöva driva den här frågan på något årsmöte eller dylikt för att få klarhet i hur det ligger till. För att se om det kommer hoppa så många grodor ur folks munnar att jag inte ens kommer orka titta folk i ögonen efteråt eller vara medlem i klubben längre. Lite rädd är jag ju för att något sådant ska hända. Ibland händer faktiskt sånt, att man umgås och allt går bra, tills man verkligen går in på detaljnivå, och upptäcker att--oh my fucking god what did they just say? Men ja det är spökena som spökar igen, och jag hoppas på att dom kommer spöka mindre efter att jag vågat mig på att ta upp mina funderingar i någon mer formell setting/kapacitet.

(Aaand there's another one.)

Slutligen nummer två så är jag fruktansvärt, sinnessjukt, hopplöst, head over heels, läskigt, intensivt, jävla, kär. Och galen. I en person som jag träffat så lite att jag skäms för att ens skriva det här. Försöker ta mig igenom dagarna och inte fastna i den längtan som gör fysiskt ont och gör sig påmind varje gång personen lyckas ta sig igenom mina försvar och in i mina tankar och mitt hjärta och mitt kön. Alltså det är löjligt. Jag känner mig så jävla löjlig. Riktigt löjlig. Jag hoppas nästan min galenskap beror på att jag höjt östrogendosen och egentligen inte har något med personen ifråga att göra, för annars är det ju superläskigt. Att en person kan ta mitt hjärta och så fullständigt vrida om det, efter bara två möten, varav ett var på fyllan.  Oj, nu skrev jag visst ut det där pinsamma ändå. Oh whatever, I'm proud of my ability to love! But you know what, det är inte helt utan nackdelar and methinks I need some Taylor fucking Swiftin' to get through dagarna utan henne.