Sångförtvivlan

Jag har verkligen en co-dependent relation till sången* alltså - jag inte bara bestämmer mig för att ta en paus från den, utan aktivt rebellerar mot den genom att börja röka! Fake independence at its best - living the faulty notion that one becomes independent by not being dependent, like at all, and in the process becoming co-dependent in ones insistence on non-dependence. Behöver se till att inte dricka mig full och skrika sönder mina stämband om jag nu går på karaoke i helgen, som jag tänkt att jag ska göra för att utsätta mig för det värsta tänkbara - scenskräck och andras judgment när min sångteknik och sång är som sämst, så att jag förhoppningsvis på något opposite action-sätt måste sluta bry mig om att sätta prestige i mitt "framträdande" och istället bara försöka hitta flow and a good time genom good company och att se andra som "bara sjunger" och inte har fuckat upp sin relation till sång något så förtvivlat. Nu har jag ju varit i processen att ta bort massa stödhjul jag använt mig av i min sång (genom att minska kompressionen, inte belta/twanga så mycket, osv) och nu har jag blivit så hypermedveten och micro-managing i relation till min sång att jag inte ens vet hur man sätter tillbaka dom jävla stödhjulen, och det verkar bara bli värre för att jag visst i denna process lyckas spänna på helt fel ställen och därmed förvärrar mina diverse problem både genom muskulära spänningar och allmän ångest - because that's apparently how I roll.

Det har blivit en obsession att försöka förstå min sång, och ju sämre sjungandet går, desto mer obsessar jag och försöker korrigera min bristande teknik, både när jag sjunger och när jag inte sjunger då jag istället läser på om sång, och ju mer jag fokuserar på att förstå och korrigera (dvs ta bort diverse stödhjul som underlättar att göra vissa saker men även pekar på brister och i bästa fall ger mig en idé om vad jag ska göra för att få bättre glid på min sweet ride), desto mer sekundära förändringar sker som jag inte är medveten om där och då, och förmodligen fortfarande inte är medveten om. När jag försökt modifera vowels till att bli mörkare (because formant tuning, vowel migration i relation till pitch, och lättare övergång till head voice genom vissa vocal tract shapes) har jag make a the kermit (retractat tungan), och när jag försökt fixa det så har larynxen i sin tur skjutit upp istället, och så har jag försökt andas in sången för att korrigera detta (och annat, då jag i mina försök att inte komprimera lika jävla hårt förlorat förmågan att göra det jag tänkte var "flow phonation", varpå fokus på inalare la voce verkade vara en bra idé), och så har jag spänt på andra ställen, osv, och i hela den här processen har jag glömt bort att fundera på vad jag faktiskt gjorde RÄTT i första början, och detta just för att jag inte funderade på det lika mycket och nu inte kan backtracka för att man ju inte kan recalla minnen som man inte sparade till att börja med särskilt lätt. Visst höjdes min larynx för mycket ibland även förr, och visst tenderade jag att pusha min breath, men ibland lyckades jag ändå få till det någorlunda, liksom, utan att tänka på att tungans mittenparti skulle vara mot insidan av dom övre tänderna (och när jag började tänka mer på det så slutade jag öppna munnen lika mycket, och då försvann artikulationen, vilket gjorde att mitt ping försvann, och så försökte jag göra ljudet mer brassy och komprimerade för mycket med twangen varpå jag försökte göra sången luftigare varpå stödet försvann eller så lyckades jag försöka belta/curba luftigt vilket ju är dåligt för stämbanden, osv osv).

Jag blir helt jävla galen på hur svårt allt det här är och hade ingen aning om att det kunde bli så här svårt. Liksom jag förstår att man hela tiden hittar nya nyanser och kan förbättra sin craft in i det oändliga, men jag trodde inte att det skulle vara så att jag hela tiden sitter och gör samma saker som jag gjorde när jag började, ännu mer, rentav, just för att jag inte får den jävla tungan att slappna av, inte lyckas stabilisera larynxen, inte lyckas komprimera mindre utan att förlora resonans, osv. Och nu har jag två sånglektioner av fem kvar med min sånglärare, och känner mig helt jävla uppgiven över att jag inte verkar lyckas med någonting och inte vet vad jag ska göra åt det hela, då mina övningar inte verkar ge resultat utan bara gör att jag trasslar in mig. Jag skäms över det, rentav. Att jag lägger ner så mycket tid och energi på att bli bättre utan att komma någonstans rent praktiskt, hur mycket jag än tänker att jag förstår och oberoende av hur mycket jag än tränar mina frontade vokaler i kombination med specifika konsonanter ämnade att underlätta avspänd/hög tunga, eller försöker mig på holistisk imagery för att finna open throat och koppla bort den från larynx height eller the amount of titta upp som jag sysslar med för att disengedja sväljreflexen. Och om jag bara kopplar bort allt och försöker vara naturlig så verkar mina nya och dåliga ovanor hänga med! Noll sångglädje, med andra ord. Congratulations, Eyvah, you done gone fucked up a good thing for yourself again! This is why we can't have nice things, you know?

Fyfan. Jag behöver verkligen komma ut ur mig själv, liksom, och då det bästa sättet att göra det på genom sång är att få input från andra, låta andra styra en och korrigera en så man inte behöver vara fullt lika hypermedveten och trassla in sig, så är jag inte så glad just nu i mina tankar på framtiden då jag ju troligtvis inte kommer ha så jäkla mycket av den sortens input i framtiden. Måhända är det bästa just nu därför att bara backa, droppa hela skiten ett tag, och försöka hitta en kontext för sången där jag inte ens försöker sjunga bra medvetet, som exempelvis karaoke, bara för att rensa paletten, liksom - eller hitta något annat att fokusera på. Om jag hade haft en kör att gå till just nu, helst en helt ny kör där ingen skulle ha haft några förväntningar på mig alls, så hade jag gjort det, just för att komma utanför mig själv och ride the wave of singing communion bort från mitt eget jävla borderline-sjungande. Men den möjligheten finns inte för tillfället, så jag behöver nog bara en aktiv paus av något slag, både psykologiskt och stämbandsmässigt. Låta saker ha sin gilla gång istället för att tänka att jag kan lösa mina egna problem, som jag ju fått för mig att jag kan göra genom att bara kasta en massa ambition och tid på det hela, en dröm om self-sufficiency som ju brukar fungera sådär but I keep coming back to nonetheless. Now git! Begone with ye I says!

* Från Dr Dan's Voice Essentials: "what is a co-dependent vocal system? Well, the answer lies in the word ‘co-dependent.’ “The co-dependent vocal system is a type of dysfunctional helping relationship where one part of the vocal mechanism (e.g. the tongue), supports or enables another part of the vocal mechanism (e.g. the larynx) in the production of sound.”