måndag 23 juli 2018

Principer före personligheter

 

Jag gick på ett ACA-möte (den fina kvinnogruppen på kirseberg i malmö, much recommend, särskilt nu när jag inte är där särskilt ofta och därför inte har något emot om 50 människor en dag strömmar in och förstör den mysiga stämningen) för första gången på kanske ett år för några månader sedan (bortsett från enstaka möten på stadionkyrkan), och temat för kvällen var tolvstegens tolfte tradition som handlar om att sätta principer före personligheter. Detta talade till mig på ett sånt där synkronistiskt sätt, för att jag ju mer eller mindre slutade gå på möten och jobba med mig själv inom ramen för andlig utveckling just när specifika personer försvann ur mitt liv förra hösten, min steggrupp disbandades, och dom principer som är bärande för tolvstegsprogrammet och även ämnar att bära dom personer som är med i tolvstegens "moderna ekvivalens-gemenskap" (min term för det hela) med ens blev mycket svårare att följa och införliva i min vardag. Man "ska" väl inte behöva en slavdrivare för att leva enligt en princip, eller göra rätt för sig, eller tro, men vissa av oss är lite väl stygga för att använda vårt ego på rätt sätt. Om man inte har en stark övertygelse och inre motivation som blir/blivit till vanor och ritualer, så kan det vara svårt att "jobba på sig själv" för sig själv. Och kanske är även detta sätt att se på det hela en del av problematiken, nämligen att jag tänker att det jag gjorde när jag gick i steggruppen var att jobba på just mig själv, snarare än att se det som att jag utförde något kvalitativt, gott, för världen, för Gud, eller för att (det är en konsekvens av den jag är) .


Som om det inte vore nog att jag har svårt för att vara för mig själv (på fler än ett sätt) så har jag även väldigt svårt för att vara bland andra, känna gemenskap, och följa normerna i denna gemensamhet på ett balanserat sätt, där svårigheterna associerade med detta är beroende av vilken typ av gruppering och gemenskap det är frågan om. Jag kan ha svårt för att känna konkret gemenskap, här och nu, i mötet med en främling, eller i en församling, och till och med när jag träffar en vän, men jag kan även ha svårt för gemenskap som är mer abstrakt än så och bygger på identifikation av vad man är och vad för position man har i samhället och livet, exempelvis gemenskapen som mynnar ur att man känner sig som en hbtq-person, eller ett vuxet barn. Jag minns att jag fann det så ledsamt att jag bodde på Lunds Studentskegård, en separatistisk byggnad för kvinnliga studenter i Lund som bär historisk signifikans (och är en anakronism i dagens kvinnotäta [student]universitetsvärld), och att jag gjorde detta för att vissa av dom som bodde där liksom kände sig uppfyllda av kvinnokamp och deras egen del av den gemenskap över tid som ägt rum där, medan jag bara tittade mig omkring och inte kände något särskilt, förutom min egen tomhet eller rädsla över att inte belong. Åh Gud nu blir jag visst sådär okontrollerbart suicidal igen.


Här har Johan Asplunds begrepp "konkret socialitet" och "abstrakt socialitet" som beskriver olika samhälleliga organisationsformer knutna till det traditionella samhället och det industriella/postindustriella samhället, två begrepp Johan skrev om i Det sociala livets elementära former som jag stötte på i en text av Arne Kristansen (som var en eminent lärare på socionomprogrammet i Lund när jag pluggade där), varit till nytta för mig. Dessa begrepp har hjälpt mig att förstå det post-industriella Sverige och denna min längtan och nostalgi efter barndomens påtaglighet, även om det därmed inte innebär att min romantik efter gårdagen gör mig till en primitivistisk bakåtsträvare lika mycket som lite lagom konservativ, då jag upplever att vi behöver integrera dom traditionella värderingarna mer i dagens samhälle för ett mindre forever alone-liv. Så vad innebär begreppen? Låt mig rada upp några skillnader mellan dom två typerna av socialitet (konkret/abstrakt): emotionalitet/rationalitet, hedersord/avtal, oförmedlad/förmedlad, konflikt som uttrycksform/konflikt som organisationsprincip, unikhet/utbytbarhet, närvaro/frånvaro, ömsesidighet och subjekt/ensidighet och objekt, språket som brygga/språket som instrument. Jag tänker att både begrepp och fenomen som prekariat, utbrändhet, och fler personlighetsstörda personer är nödvändiga i en diskussion om dagens abstrakta socialitet, där fenomenologisk mening är det nav kring vilket di hele snurrar. Det är som att förnekandet av våra grundläggande "romantiska" och nödvändiga narcissistiska behov (mer om detta i framtida texter om Helena Granströms syn på barnet inom varenda vuxen och Alice Millers förståelse av vuxna barns potentiella perpetuation av skamfilande genom askes och "tough love") gör oss desto mer desperata efter bekräftelse, en längtan vars "abstrakta ruptur" öppnar upp för både patologisk narcissism och samhällets behov av att klassificera denna splittring som "individuell bristfällighet" genom vilken samhället hoppas desinficera det sår som är lika mycket crip-queert läckage från samhällets reva "i tiden" (framtida länk) som individens enskilda andeväsen.


Det kan vara lättare för mig att känna gemenskap som exempelvis ett "vuxet barn" när jag har konkreta personer knutna till den gemenskapen, men jag kan även ha lättare att känna gemenskap som exempelvis en gamer när jag rör mig kring och utanför "konkreta" och "peopled" gemenskaper, och istället tar del av gamer-kulturen på ett mer modernt, medierat, generellt, och (av)skärmat sätt. Det finns många olika sätt att känna gemenskap på och att faktiskt vara gemen, och ibland är det primärt genom principer, logos, som jag skapar och tar del av gemenskap, men även när så är fallet så finns det specifika personligheter/actanter/avatarer i form av specifika yttringar av "principerna" med i bilden, och jag knyter mig till dessa och de mer generella principerna och min identifikation med dessa och yttringarna av dom som en väg in i gemenskap, och för att bibehålla de relationer som utgör ordens skrivelser in flesh. När jag började gå i steggrupp så var det en väldigt specifik form av gemenskap som jag började relationera och relatera till, och jag la alla mina ägg i den korgen då jag slutade gå på vanliga, öppna, tolvstegsmöten, och därmed knöt mig själv till specifika personer ännu mer, och därmed gjorde min resa som vuxet barn och andlig varelse beroende av dessa. I och med detta gjorde jag mig själv väldigt sårbar, och jag har sedan dess försökt förstå huruvida detta var en vettig sak att göra, eller en dum, kortsiktig, gränslös, och icke tolvsstegs-kompatibel idé. För att om man utsätter sig själv för fara så gör man sig själv sårbar, right?


När gruppen was no more stod jag där ensam, och såg på medan andra fortsatte att bygga på det dom hade påbörjat i gruppen eller på annat håll genom att fortsätta arbeta tolvstegen för sig själva, med hjälp av en sponsor, och/eller med hjälp av dom vanliga mötena. Min motivation försvann med dom människorna som jag hade arbetat med i grupp, och jag kände igen den känslan som blev en konsekvens av "being abandoned" väldigt mycket, och detta trots att jag är van vid att göra saker som att skriva väldigt långa och invecklade texter som ingen annan någonsin får läsa (även om jag ibland har haft det i bakhuvudet att andra någon gång skulle få läsa dom och därför kunde anknyta till en Läsare, ett Vittne, som motiverade mig att skriva vidare) vilket skulle kunna få en att tro att jag inte är särskilt beroende av andras bekräftelse to get shit done, utan att jag besitter en oerhörd drivkraft och viljestyrka som förmår att vara en skapande och ambitiös människa trots my inherent inher...ness (involuntary hermiteism), which, by the way, is a wicked good oxymoronic borderline way to capture gränslandet som är "ofrivilligt frivillig ofrivillighet".


Men ja, min inre drivkraft är i själva verket jäkligt sviktande alltså, vilket är varför jag sökt gemenskap i så många olika former i mitt liv (men samtidigt undvikit dom - min självdisciplin är alltså ett symptom på min jagsvaghet), har velat ha gemensamma mål i grupp, har velat gå i gruppterapi, och även var med och startade steggruppen till att börja med. Shit, även om det finns flera anledningar till varför jag snittade på kanske 15 blogginlägg/månad förra året fram tills oktober då jag gjorde min största satsning på bloggen hittills och sedan dess inte har skrivit mer än ett inlägg i månaden (depression; ny flickvän; inläggen jag har velat skriva sedan dess är långa och delar av serieinlägg; jag satsar på sång), så är åtminstone en del av förklaringen till detta att det blev tydligt för mig där och då när intresset visade sig vara superlågt för den sortens inlägg som jag tänkte skriva mer av i framtiden (mindre än tio sidvisningar på flertalet av texterna, så hur många läste dom egentligen, 2-3 personer?) förstod jag att jag verkligen ville att bloggen skulle läsas av fler, eller att det åtminstone skulle finnas en rörelse mot fler läsare snarare än färre (som det hade blivit det senaste halvåret), och att det därmed blev väldigt svårt för mig att motivera mig att fortsätta "skriva för mig själv" publikt. Det var som att det inte längre räckte att skriva "to whom it may concern" när jag väl hade bestämt mig för att jag ville att andra skulle vara concerned över mitt inre liv och började fantisera om en läsarkrets - precis som jag började fantisera om gemenskapen i en tolvstegsgrupp. Så istället har jag spenderat våren (inte vintern dock because this) med att sjunga "för mig själv", vilket förvisso också tyder på en ganska stor inre drivkraft, men även detta en drivkraft bakom vilken ligger en dröm om att höras - det är bara det att den förläggs på framtiden istället, and god knows I'm quite good (in some cases) på delaying gratification och på att rentav plåga mig själv med denna förmåga like some sort of "psycho-wimp". (Insert picture of a razorblade pressing against an arm, a razorblade hanging on a thread from a carrot which in turn is hanging in a thread from a stick)


In any case: den som går upp varje morgon och ber till gud istället för att stressa ut i världen innan rastlösheten blir till ångest eller depp, återkommer under dagen till vördnad, och avslutar dagen i tacksamhet och stillhet istället för pasta och super mario maker på youtube - you got my respect and admiration (and envy).


Oberoende av hur jag kände eller "borde" känna eller agera efter att steggruppen disbanded, så kräver specifika problem specifika verktyg, och även om vissa problem blir större än vad dom behöver på grund av förväntningar och att man lägger in massa onödig mening i dom ("gruppen är det enda jag behöver och jag behöver den nu och det finns inget annat sätt men gruppen lämnade mig ergo har gud lämnat mig vilket bara bekräftar att ingen vill vara med mig och att allt är över och att jag är en hemsk människa som borde dö"), så är behovet av specifika kontexter för specifika ändamål och känslan av saknad eller förlust som följer på att inte lyckas skapa och bibehålla dessa specifika kontexter inte att förringa, något som till och med gäller wannabe Golden One's känsla av att inte få utlopp för sin... awesomeness i dagens Sverige. Men man behöver inte gå till extrema exempel som The Golden One eller mig själv för att förstå att dagens samhälle har problem, jag menar kolla bara på den generella alienationen (generell i dubbel bemärkelse) och hur ungdomar mår som en följd av hur vi organiserar och identifierar oss själva och varandra - generally speaking, I mean.


What I'm saying is that I'm not alone. I mean I am, but so are they. The kids, I mean. Alienation is my nation, osv. Jag känner mig inte särskilt rebellisk i min alienation dock, utan är snarare trött på livet som vuxen i detta samhälle där man ska jonglera specifika människor med generella principer och generella människor med specifika principer och fan och hans moster i en stor gegga av "principer före personligheter" men även motsatsen, liksom lite - ibland. Man ska såklart, of coooourse, ha I-thou-relationer med folk... but maaaybe bara låta sig påverkas av dom lite lagom mycket, och vara öppen för att dom, liksom allt annat, är förgängligt, och att yrket, partnern, fucking livet, kräver av oss att nomadera (monadera?) vidare som om inget tyngde ner oss eller spelade (någon beständig) roll. Som om vi alla var i fritt fall, oförmögna att vare sig stanna upp eller närma oss varandra.


Okey wow there's a lot to unpack there, så jag låter er stanna upp och låta er fantasi flöda fritt  om ni känner för det, medan jag istället går vidare genom att erkänna att jag såklart är en del av samhället och dess jongleringsakter både vad gäller att ha många bollar i luften och att ha många människor med i spelet - jag gör precis det jag anklagar "samhället" för att göra i för stor utsträckning, då det faktum att ingen kan ge mig "garantier" (för att göra ditten eller datten, eller, in the end - and I mean that in more ways than one - inte överge mig) leder till att jag inte vill ge andra garantier heller, utan istället sitter på min kant och surar, neither "skin in the game", nor game in my skin. Men nä nu ska vi inte vara såna.


Jag känner rentav att jag inte kan delta, och ha ett genuint utbyte med folk, för att det "existentiella etoset" är så överväldigande inom mig att jag inte vet hur man knyter band med dom (eller organisationer) som håller, utan liksom andra istället primärt (och i ännu större utsträckning) fokuserar på att enbart vara en garant för mig själv och dom principer, yttringar, och organisationer som jag står för, representerar, och identifieras med. Likväl kan jag inte göra annat än just delta i den oxymoroniska (och moroniska) ensamheten jag delar med många andra, en ensamhet där jag knappt ens är en garant för mig själv för att jag inte identifierat gränserna för jaget just genom min relationella flyktighet. Men likväl går jag ju runt med ett överväldigande begär efter att tas upp av en kult och bara få vila i dess motsvarighet till blodsbanden of ye olde days.


Indeedly-doo, dagens samhälle, och vuxenlivet, ter sig väldigt abstrakt för mig på många sätt. Saker var lättare som "liten". Då tid var mycket mer relativ (eller inte, like at all) och tyngde mig inte så jäkla mycket som dagens tidsanda, what with allt spretande både bakåt och framåt, and into the hypotheticals of what-ifs and could-have-beens. Barndomen var tiden då jag inte förstod att relationer var flyktiga, då jag inte hade upplevt sorg och saknad efter specifika personer, och inte ännu hade blivit en imperialistiskt lagd desire-machine som producerade självhat i överflöd. När jag inte förstod att mina föräldrar inte skulle kunna vägleda mig för alltid, och knappt förstod sätten på vilka dom vägledde, och manipulerade mig, ens då. När jag inte förstod att man växte ifrån vänner, och förlorade sig själv på vägen. När jag inte hade haft erfarenheten av att byta skola, och att saker förändrades radikalt för mig socialt, och själsligt. Och sedan dessa saker ägde rum, så har det varit omöjligt för mig att glömma dom, och desto svårare att känna samhörighet med andra som går bortom en generell känsla av att känna igen sig i folk och in i en känsla av att höra ihop. Jag har enbart haft den "genuina" känslan av samhörighet (som jag begär och föreställer mig finns där ute i världen i folk och samhället) stundvis, och även när jag haft denna relationella tillhörighet, har jag inte kunnat ta den för givet för att den varit borta dagen, eller timmen, därpå, när jag sjunkit in i apatin, tröttheten, eller ångesten. Jag har kunnat känna den mer abstraherad än i relation till en person, som när jag pluggade till socionom och kände mig som en "socionomstudent", eller när jag känt mig som "människa", eller "spirituell varelse", "vuxet barn", eller "philosophonaut", men den starkaste känslan av samhörighet har jag ju ändå känt i relation till romantiska partners, och när jag känner efter, enbart två stycken, varav den ena var en "summer fling", och den andra var min föredetta trolovade. This sad but true fact makes one (red: and by "one" I mean me, because one is the loneliest number, after all) want to either fall madly in love again, or puke (or kill oneself).


Rotlösheten jag känner som vuxen (och började känna som tioåring, which makes it a matter both of maturity och hur vuxensamhället är organiserat - och min egen omognad i relation till den organisationen) har att göra med den jagsvaghet jag har i relation till andra (och mig själv då), för "rotlös" i viss bemärkelse bör man ju vara i dagens samhälle, åtminstone i relation till personligheter i yrkeslivet och på annat håll där man klättrar och utvecklas och pånyttföds och kastar av sig det gamla då och då, där den romantiska kärlekens allt-i-allo-självfränden med dess förlängning barn 1, och barn 2, och barn 0.4, och därpå seriemonogamins garantier, får stå för tryggheten när alla andra aspekter av livet skiftar. Den önskvärda rotlöshet som idag karakteriseras av anpassningsbarhet och gör att folk förstår ad hoc-attityden utbredd i "det allmänna" och dess sociala rum som karaktär because villighet att get with the zeitgeist, blicka framåt, inte vara en stofil och stå i vägen för (ackumulationens/kapitalets) utveckling, osv, gör att jag känner mig som en varelse from the frickin jurassic period som bara vill tillbaka in i den evolutionära livmodern och stanna upp någons period... period.

This here is a period piece with fertile ground for--osv, osv.

Jag har förvisso ganska lätt för att identifiera mig med "rörelsen framåt", den dynamiska kvaliténs transcendens som stöter sig med det gamla och blir till i det samfund som tillber tillblivelsen, men det är inte samma sak som att finna sig i framåtskridandet och harmonisera det genom att bära rötterna inom och med sig (tänk kegel), och detta även i sätten man "anpassar" sig på och skapar sig själv ånyo jämte andra. Det är inte bara sin yrkeskompetens, sitt varumärke, och sina life skills som man förmodas kunna och bör bära med sig i sin toolbox/knapsack, utan det gäller att även ha sin självkänsla, värderingar, Iamness, och Gud med och inom sig, och dessa ska vara oberoende av praktiker kopplade till människor, för vips så försvinner dom för att plugga någonstans, jobba någonstans, bilda familj någonstans, eller bara vara någonstans, och detta någonstans någonstans som inte är härstans.


Jag undrar då (utifrån min micro-avatars föråldrade utvecklingsnivå som inte motsvarar det moderna samhällets makro-organisering) om vi inte dyrkar individualismen lite väl mycket när vi tänker att vi behöver stärka oss själva innan vi ger oss ut i samhället (gång på gång, snarare än once and for all, which would obviously be false), eller att vi och vår moral och den vi "egentligen" är primärt finns när ingen annan tittar på, och att vi därmed behöver "finnas för oss själva" för att "finna oss själva" och vår "frihet" och "självständighet" och "kärna" där, där bortom "personligheter", bakom "veils of ignorance", utan behov av den konkreta socialitetens "hederskultur" eller "mob mentality" - med antagandet att individen (och dess annexion i den civil-juridiska hegemonin) är den grundenhet utifrån vilken vi utgår och därmed förstår exempelvis observationseffekter som psykologiska fenomen/teorier vi kan applicera på subjekt vars beteenden "modifieras" och därmed ruckas från sin solipsistiska homeostas, snarare än "tvärtom", eller bara på ett annat sätt (som Hegel gör med "recognition", och Cuck Philosophy applicerar på "incels"). Bara i en värld där individen är i anomi för att den har så mycket motstridigheter att stötas med, är det rimligt att behöva vara ensam för att finna sig själv (not so, men det låter klatschigt). But verily, verily, I say unto thee: Jag kan segla förutan vind/jag kan ro utan åror/men ej skiljas från våg-partikel-superpositionen min/utan att en utomstående observatör fäller omdöme gällande min karaktär.


Jag tänker att "det individualistiska sättet" att se på människan är präglat av dom behov vi har i dagens samhälle, och dom krav vi ställs inför i dess organisering, snarare än är en evig sanning, även om jag också inser att jag har någon slags gränslöshet i mitt behov av "gemenskap" för att jag som sagt är jagsvag och har svårt för att "get with the times" som en konsekvens av detta, vilket gör mig mer alienerad än dom flesta andra, gör mitt behov av "abstrakta samhällsaktörer" som psykologer och andra som kan stärka mitt ego större än genomsnittspersonens, och därmed också gör att jag lättare kan stå och peka finger på det system jag upplever mig själv vara alienerad inom slash inte deltar i. Jag inser också att synsättet jag ställer mig frågande till ter sig "individualistiskt" primärt för en person vars ego är rotat i något som paradoxalt nog på vissa sätt är mer individualistiskt än systemet ifråga som observeras, det vill säga mer ego-fokuserat just på grund av att egot är mindre utvecklat och balanserat och därmed mer i spänning med sig själv och en omvärld vars ego-styrka är bättre harmoniserad med dess egna odifferentierade matriser och alla andra lager av komplexitet inom dom, och att denna egocentrism således har svårare att inkludera sig själv i the emerging new world order-gemenskap då den inte har hittat en helhet som kan rymma egot inom sig, utan istället väljer att beskära det genom att regrediera till romantic delusions that consist of variants on the Garden of Eve, eller börjar fantisera om svunna tider där man minsann visste personligen vem som delade ut breven till ens hushåll och därmed kunde känna sig både tryggare och mer hel (and incidentally, mer "svensk", vilket i förlängningen förmodligen innebar "mindre svensk", because frickin' kalles kaviar all over both figure and ground, making certain distinctions pop out less simply because there is less of them around). Jag menar personen med detta "ego" som jag beskriver är i grunden inriktad på organisering efter substantiella individer snarare än processuella "divider" eller flöden, which in turn makes them, ironically, more divided och "individualistisk" än systemet det kritiserar för atomism och anomi - inte helt olikt den queera blickens inbyggda icke-queerhet.


I see all of this, yet I can't seem to see the forest for the trees. Physician, heal thyself, hör jag mig själv säga, och begrundar ordspråkets många innebörder i relation till det ovan sagda. Att Jesus trodde han skulle få höra att han borde utföra mirakel i sin hemstad lika mycket som utanför den. Att ordspråket kommer från en annan tid med andra sätt att organisera samhällen på, men att predikan ser likadan ut för att synderna är de samma - fast ändå inte, liksom. In any case är det bra att vara självkritisk (ibland), och lösningsfokuserad (ibland). Hitta en medelväg till följd av en dialektisk förhandling, genom att exempelvis rota i det förgångna så man kan gå framåt, för att man inte kommer bort från skuggorna man har kastat och dess projektioner, utan at best kan förhålla sig "Hegelianskt" i relation till sätten man ser världen på och därigenom lära sig någonting som man kan applicera på vägen framåt. Jag har ju förstått att jag begränsade min emotionella investering i tolvstegsgruppen just till gruppen i sig, och likt en nyförälskad som slutar umgås med sina vänner slutade gå på dom öppna mötena och knyta kontakter där, för att jag tänkte att jag hade mitt på det torra. Hade hittat hem och nu inte behövde vandra mellan helhet och del, längre. Jag ville ju bara landa lite och få vila i det en stund. Looks like even if I can't seem to carry myself in this modern world, I certainly can carry my shadowy bullcrap som får mig att upprepa samma misstag om och om igen. Istället för en spiral som expanderar utåt är mitt inre en labyrint av snirklande slingor som jag vandrar omkring i och möter min egen spegelbild av at every dead end. Much individualistic analysis - skål på den, du unika individ som läste hela blogginlägget - I'm off to navel (and abyss) gaze without you meow.


________



BRONUS BIT!
Ett facebook-inlägg från 16:e maj 2016 som fejan tyckte jag skulle få se re-surface:

Jag tycker det är sorgligt att min psykolog och handläggare på Portalen fokuserade så mycket på individen när det kom till romantiska relationer. Att min förra psykolog menade på att jag inte behöver romantiska relationer för att klara mig och att det är skadligt för mig att tänka att jag behöver andra för mitt eget välmående. Jag tänker att jag snarare hellre inte lever överhuvudtaget om jag inte kan ha romantiska relationer. Då kan det inte vara en målsättning för mig att kunna klara mig utan dom. Det kan ju inte vara mitt mål att kunna klara mig utan det som jag lever för, hur mycket existentiella argument man än lägger fram för att frihet enbart är möjligt inom en ram ifall ramen ifråga skulle kunna raseras utan att man själv faller.

Och så min förra handläggare, som menade att man inte sörjer sitt ex när en relation tar slut utan att man sörjer att man inte får de behov tillfredsställda som ens ex tillfredsställde. Fasiken så solipsistiskt och ensamt - de man älskar mest är alltså här egentligen bara bundles of instrumentella och utbytbara behovstillfredställande enheter. Så fan heller - jag tänker sörja och gråta och skrika för att jag inombords känner att jag inte kan resa genom livet med mitt livs kärlek, och jag tänker inte take trust i att jag egentligen bara sörjer en brist på tillfredsställda begär inom mig själv. Jag sörjer faktiskt en riktig person, en riktig relation, riktiga begär som inte enbart fanns inom mig innan jag träffade Mika och som tillfredsställdes av hen utan begär och känslor som har skapats tillsammans med den person jag trodde att jag skulle leva med resten av mitt liv och som jag var övertygad om att vi skulle fortsätta utveckla så länge vi drog luft.

Jag är hellre beroende av andra och sörjer andra och är ensam tillsammans med andra i en värld där jag kan ha riktiga relationer med andra än att vara i en värld där alla är självständigt distanserade per automatik eller instrumentella monader. Att våga älska är att erkänna möjligheten till autentiskt utbyte, att veta att alla relationer är unika och en del av dig, och att sann förlust av relationer och dig själv därför är både möjlig och i princip en nödvändig del av livet. Det enda vettiga att göra när det gör ont i en själv i relation till andra är att sörja, inte att rationalisera bort ens sorg eller övertyga sig själv om att ens behov är existentiellt destruktiva. Så jag sörjer. När det gör ont, så sörjer jag.

3 kommentarer:

  1. Svar till Eli:

    Haha ja Kafka återkommer jag inte till så ofta nuförtiden, men minns att jag synnerligen fascinerades av parabeln "Before the Law" i Processen, såg på den lite som man kan se vuxna elefanter tro sig vara fångna när dom är fastkedjade till en liten påle för att pålen var för stor för dom att rucka som bäbisar och dom därmed har lärt sig att inte försöka när dom är vuxna och mycket väl skulle kunna göra sig fria (för stunden). Typ som när man upptäcker något bortom ens möjlighetshorisont och bara, men, men - får man göra SÅ!?  

    Hur tänker du att vänskapen nästan kan "mystifieras"? We against the world, i vår hemliga klubb här, typ?

    Du skriver att det är jobbigt när närheten begränsas och blir "instrumental" - hänger begränsningen och instrumentaliteten ihop på något sätt då, menar du? Att någon annan kan tröttna på din "gränslöshet" och mena att den är "instrumentell"?

    Jag liksom du (misstänker jag) är rädd för "det osynliga" i grupperingar. Det som inte kommuniceras rakt utan bara hänger i luften liksom, och retar lite, tills BOOM - plötsligt smäller det.... kanske, eller så bara tror man att det ska göra det närsomhelst men så gör det aldrig det, för att saker trycks ner istället för att komma upp till ytan. Sånt får jag mycket ångest av, hence att jag gillar människor och grupper med människor där man skämtsamt kan approacha subjects som annars förmodligen inte hade berörts på något sätt alls. Det är en anledning till att jag kan använda mig av sarkasm och sånt mycket, och exempelvis förklara för en manlig kompis att det är okej att jag tafsar på honom för att han är kille, därmed acknowledging att jag blivit medveten om mitt beteende och att det är okej att problematisera. Hade jag varit i en kontext då jag inte hade kunnat säga saker på dylika sätt så hade jag förmodligen bara tystnat och trängt undan mer saker, för att jag har så lätt för det, och så svårt för att vara öppen.

    Okej, RANT TIME! På eget bevåg.  

    Jag kan nästan vara motvals när det kommer till grupper som jag tänker jag "bör" identifiera mig med, så till den grad att jag i perioder (som nu) tvärvägrar att skriva att jag är "feminist" (eller "vänster") i mina presentationer på dejtingappar, och detta TROTS att det ger mig tydligt mindre likes när jag inte gör det, för att jag känner mig så himla begränsad när jag tänker att mitt primära värde på den erotiska marknaden är som "självutnämnd feminist". Det enda jag kommit fram till faktiskt verkar göra någon skillnad överhuvudtaget för fler likes är för övrigt just detta, att nämna att jag är feminist, and like, come the fuck on, vad är det folk antar om mig när jag INTE skriver det, och varför bryr sig inte folk lika mycket om saker jag skriver om integritet, andlighet, meta-kommunikation och romantik som om att jag skriver att jag är feminist?! What does this "feminist" even encompass? Jag förstår att det är navet kring vilket många hänger upp all the good things in the world, I guess att jag helt enkelt bara behöver använda andra, och fler, ord, för att beskriva det jag vill kommunicera, och att det inte är lika viktigt för andra som det folk lägger i begreppet "feminist".

    SvaraRadera
    Svar
    1. RANT del 2:



      Får intrycket av att folk ibland tänker att jag har mycket mer gemensamt med feminister än säg random people som inte kallar sig själva för feminister, och jag tror det är sant till VISS del, men jag tror också jag kan ha fina utbyten med folk som inte är det, och att det är mer fruitful för mig att se bortom den sortens epitet för att dom kan förleda mig att tro saker om människor och vad jag uppskattar hos dom jag vill ha som vänner och partners. Like honestly at this point it doesn't matter, christian, atheist, vänster, höger - vad folk än kallar sig kan dom vara "andliga" i mina ögon, eller ha vettiga värderingar. Och ja my not writing att jag är feminist gör ju inte plötsligt att folk som annars skulle fly för vinden at the sight of the word plötsligt lajkar mig (fast en person gick faktiskt på dejt med mig JUST FÖR ATT jag var en av få tjejer som gillade tjejer som hon hade sett på tinder som vare sig hade veganism eller feminism mentioned), så mitt motstånd är liksom futile, men det verkar jag skita i because I'm on a fucking crusade here!  

      Jag kämpar väl mot det faktum att jag (åtminstone i mina romantiska intressen) upplever mig vara en tratt som liksom kan tänka sig partners med massa olika sorters åsikter, åldrar, bakgrunder, mm (tänker jag då, i teorin, för jag har så begränsad erfarenhet vad gäller detta att jag skulle kunna anklagas för att vara naiv då jag ju mest dejtar jämnåriga, vita, långtidssjukskrivna akademiqeers from the gentrified parts of town) och är öppen för att träffa alla möjliga sorters människor, men att jag är som en tratt i motsatt riktning när det kommer till andras intresse av MIG, då det verkar helt otänkbart för 95-99% att ha något som helst intresse för mig, vilket innebär att jag "tvingas" till att enbart dejta en väldigt smal grupp av människor som jag inte upplever att jag valt aktivt alls i lika stor utsträckning som man skulle kunna tro (och andra förmodligen gör). Like seriously, jag kan i stunden jag lajkar någon på tinder förutsäga om det kommer dyka upp att "it's a match", just för att det är så himla förutsägbart vilka attribut andra har som är intresserade av mig.

      Radera
    2. RANT del 3



      Är jag så världsfrånvänd i mitt hela sätt att vara på, tala på, presentera mig på, och umgås och dejta på, att jag inte ens förstår hur mycket av en outsider jag är EGENTLIGEN? Jag minns när en psykolog berättade för mig att ett av dom problemen hennes klienter upplevde som störst var att deras position i samhället (som icke förvärvs-arbetande, eller åtminstone med ekonomi under genomsnittet) gjorde det väldigt svårt för dom att hitta partner, och att det först där och då gick upp för mig hur stratifierat samhället och sätten som individerna inom det organiserar sig på förmodligen är. Min värld hade varit så begränsad så länge att jag på ett plan liksom hade glömt bort att det fanns en annan (köttmarknads)värld där ute, den där stora majoritetsvärlden jag inte har tillgång till på grund av att saker som (kommunicerar) min psykiska ohälsa, ekonomi, transness, mm, inte gör mig attraktiv för dess medlemmar. Like, yeah, I get it, "you don't fuck down" (i status, in/outsiderness, osv), but damn, it still stings! Jag skulle kunna tänka att det hela handlar om "olika sorters" värderingar och grupperingar som är inkommensurabla snarare än vägda jämte varandra, but yeah I can't believe that in good conscience och får helt enkelt leva med the harsh truth.

      Vet inte om det är någon slags narcissism på gång här, att jag vägrar acceptera att jag är en super acquired taste och aldrig kommer besitta massa erotiskt kapital men verkligen vill ha det (och bekräftelse från ALLA på de!t), eller om det kanske handlar om att det blir tydligt i såna här situationer för mig hur begränsad min värld är och att det inte handlar om att jag är stängd i mitt sinne och min upptäckarvilja och mina begär, utan att det snarare är så att jag upplever det som att jag tittar in from the outside, men blir ignorerad. Jag undrar hur mycket av det beror på dom föreställningar människor har om mig baserat på att jag är trans och sånt, föreställningar som inte stämmer. Å andra sidan är jag ju ganska stereotyp också, gjorde ett sånt där "vilket parti ska du rösta på om vi ska pidgeon-hola dig demografiskt?" och då blev jag FI, och dom har jag röstat på ju, så ja, när folk ser mig tänker dom nog undermedvetet "remember what society taught you - don't stick your dick in crazy!" och deras heuristic för det kan mycket väl vara lika vettig som min heuristic "swipe left on people that have 'borgarsvin kan dra åt helvete' written in their presentation". XD

      Radera