Vad är en polyptyk? Ordet kommer från grekiskan, och är en sammansättning av poly (många) and ptychē (veck). Historiskt har ordet används i relation till pannåer (skivor på vilka man utför en målning eller fäster en bild), men jag tänkte go digital with this motherfucker och således göra en... god damn it, skeuomorph är inte ordet jag letar efter, men jag vet knappt om jag har ett ord för det jag vill uttrycka. Ett ord för när man gör något i en ny och kvalitativt tillräckligt annorlunda kontext för att den ursprungliga benämningen för dess förlaga doesn't even make sense any more, which in this case handlar om "veck"-delen, då den digitala världen inte har veck i den bemärkelsen som åsyftas på i ordet polyptyk, making ordet polyptik i relation till blogginlägg kinda anachronistic.
No matter. En polyptyk (eller polyfuck) är för våra syften något som består av flera delar, men bär relation till varandra. Jag kommer använda ordet för att benämna en serie (inlägg) av något slag, helt enkelt, och om det inte vore för att jag redan hade en hashtag som heter #seriespel, så kanske jag till och med hade skapat den för detta syftet, då jag gillar att förvirra folk lagom mycket, exempelvis genom att tvinga in dom i ett mindset där ords olika betydelser leder till förnyad förståelse av världen och de event orden söker ringa in. Men varför serier, och mer long-form writing, då? För att jag varit mer pigg den senaste tiden, och således haft både mer skaparglädje, och fokus, för att hålla lite mer saker i huvudet än jag vant mig vid (vilket styrt riktningen mitt skrivande tagit). Därför kommer det i framtiden vara mindre fokus på att rapportera vad som händer i sport- och transvärlden, och mer ett utvecklande av det nät av förbindelser som finns mellan olika inlägg och koncept på denna blogg (hence hashtags som är super-kontextuella för denna blogg och dess diskurs, snarare än hashtags som skulle hjälpa randoms att hitta hit genom google eller whatnot - fuck knows how things blow up).
Samtidigt så har jag en liten förhoppning om att ett fokus på serieskrivande skulle kunna göra att jag når ut med bloggen till fler personer, och får fler att faktiskt läsa det jag skriver. När jag idag tar ett inlägg och lägger upp en länk till det på fejan, då får inlägget inte 1-5 visningar (som det annars skulle ha fått), utan snarare runt 50 (tids nog). Hur många som faktiskt läser, och hur många som klickar på länken, möts av en wall of text, och tänker fuck this man - det har jag ingen aning om. Jag skriver primärt för mig själv, och har alltid gjort det, men jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig skrivit för någon annan. Oklart vem, exakt, men någon. Kanske en någon som inte "känner" mig, där jag då tänker mig att alla som läser min blogg nu är vänner och bekanta, snarare än "fans" i den vanliga, distanserade, bemärkelsen. Jag skriver bloggen på ett sätt som jag tänker ska göra den intressant även för andra än dom som vill veta hur det står till med mig eller vad jag hittar på, vilket är varför jag grundar det personliga i teorier och därmed något mer universellt, eller åtminstone mer allmänmänskligt. Eller ja jag gör det ju inte av den anledningen, utan jag gör det för att jag vill, men det torde nevertheless göra min blogg mer tillgänglig för gemene person (om vi för tillfället bortser från det faktum att mitt "grundande" är soaring up there med filosoferna och akademikerna snarare än genomsnittssvensken). Men faktum kvarstår - jag har, och känner mig fortfarande, stundvis ensam i mitt skrivande, och tänker att sådär "lagom långa blogginlägg" för mig att skriva är allt annat än lagom att läsa för människor som surfar på facebook och ser att jag postat ett nytt inlägg. Jag tänker att mina inlägg därmed hamnar mellan stolar av något slag. Hamnar mellan dom korta krönikorna på aftonbladet/videos på katter, och böckerna/tv-serierna eller vad det nu än är som man får syn på när man går igenom sin facebook-vägg och bokmärker eller gör en mental note av. En del av mig hoppas att folk faktiskt skulle ta sig tid att läsa mina inlägg i större utsträckning om inläggen var något man lägger åt sidan och tar sig an, snarare än klickar på, inte orkar läsa i stunden, men inte heller sparar till framtiden då det är tillräckligt kort för att framstå som inconsequential och ovärt att komma tillbaka till. Jag tänker mig att mina blogginlägg just nu är som kortfilmernas twilight zone - för korta för att förstås som film (med allt vad det innebär i form av exponering, var det kan visas, hur det kan finansieras, osv), och för långa för att blow up på youtube eller annat håll. The solution? Flera korta, relaterade, inlägg på en och samma gång?
Ibland har jag stunder då det slår mig att jag skrivit hela livet, och att jag värderar mitt skrivande väldigt högt, men att jag skriver i en fantasivärld som det primärt är en person som har tillgång till - jag. Bortsett från några enstaka texter, inlägg, och insändare, så har jag aldrig blivit publicerad. Och det är inte mitt mål (fast tanken på att skriva och publicera en bok som jag sedan kan ha i bokhyllan och ge bort till folk är faktiskt lite kittlande), men ibland önskar jag att mitt skrivande var mer av en dialog med andra, eller åtminstone gav upphov till dialog, må det vara "out there" in the world, eller inne i någons fantasivärld. Jag blir ledsen när jag inser att jag ofta skriver för en person som inte finns, nämligen 15-åriga, och 20-åriga, och 25-åriga Ada. Jag skriver även för Ada just nu, men mycket av min patos kommer från min vilja att erkänna mitt förgångna, och ge det och den Ada som fanns då rättfärdigande. Värde. Kärlek. Precis som jag får ut något av att mamma mina gosedjur (framtida länk - the nesting has begun) för att detta mammande är en kärlekshandling som är en förberedelse (in)för mina barn, får jag ut något av att mamma lilla Ada, då, och nu - även detta en rörelse riktad både bakåt, och framåt. Den någon som jag skriver för som förmodligen inte finns och aldrig har funnits, är inte enbart jag själv och mina spökjag, utan en riktig person av flesh and blood som är mottaglig för och behöver den kärlek mina texter är ett uttryck för.
I ett av värderingstesten jag gjorde (framtida länk) så framkom det att jag inte var särskilt intresserad av community service just nu, och det stämmer ju. Samtidigt så har jag ett stort behov av att få, och ge, kärlek. Kanske är det behov av att bli läst som en varelse av kärlek som vuxit sig större i takt med att jag lagt ner mer och mer tid på skrivandet dom senaste månaderna ett uttryck för ett behov av intimitet och sällskap, mer än något annat. Jag har ju umgåtts ovanligt lite med andra människor den senaste tiden, och gått in i mig själv och mina fantasivärldar istället, vilket torde leda till både sällskaps- och kelsjuka. I buy that. Men min längtan är samtidigt större, och något mer, än så. Det är en önskan om att andra ska värdera den gåva jag har och värderingar själv (i dubbel bemärkelse). Att andra ska vara mottagliga för den gåvan, och att jag ska vara mottaglig för att ge bort den gåvan, och finna ett sätt på vilket det möte där gåvan ges kan äga rum. Att gåvan ska ses som värdefull för andra, och världen i stort. Att den ska vara något mer än självupptagenhet och self-indulgence. För jag känner så starkt inför mitt skrivande, och om inte andra gör det, then what the fuck am I doing, and what does that inconsistency mean, annat än att jag inte är of service till någon annan än mitt egna, uppblåsta ego, och dess fantasifoster som exempelvis spökläsaren? And does writing about that really make matters better?
Ego is certainly a part of my wish att läsas, och synas. Det vore fint att ha en ung person som ser upp till mig, och jag försöker vara stolt över att jag känner så, istället för att tänka att det är pompous och creepy. På många sätt är jag inte mogen nog för att vara en förebild åt like anyone at all, men jag finner ändå tanken på att vara en "tant" åt någon, och därmed vara ett stöd och en förebild för någon på ett sätt som ingen varit för mig (förutom distant idols), tilltalande. Båda önskemålen (att vara och att "ha en personlig tant") är ett uttryck för mina längtan efter #ohana, även om jag inser att fans av en blogg knappast would constitute family, nor sate my desire for one. Men likväl. Det vore fint att vara förebild för någon. Att ha någon som tror på ordens makt och använder mina ord för att stärka sig, känna igen sig i, och använda som språngbräda för att även dom ge sig ut i världen, snarare än fortsätta leva i sina fantasier. Det vore fint att låta mina drömmar inspirera andra till att drömma, snarare än sova. Till att se, istället för att blunda. Våga, istället för att gömma sig. För denna någon som jag skriver till vet, liksom jag, vad det innebär att lida, och detta i tystnad, och ensamhet. Det är detta lidande, och styrkan jag funnit i lidandet, som mina ord är uttryck för, och som jag vill andra ska se sina egna, smärtsamma, kärleksfulla, uttryck i. Det är den patos som sprungit ur att överleva som jag vill ska bli mitt avtryck. Det fönster genom vilka andra kan se mig, och se ut mot världen, och in i sig själva, med.
Because of all of this, and more, prövar jag därmed ett nytt grepp - serieskrivandet. Det kommer måhända inte vara "a difference that makes a difference" vad gäller hur många som faktiskt läser min blogg, but at least it's a difference for me. A movement. Bort från något. Till något. Vart, och hur, det än hamnar, så är det en rörelse som innefattar skaparglädje och kärlek, och det i sig är värt resan.
___________
I'm kicking off this series med två polyptyker, both of which avhandlar "det gamla" på något sätt; kroppsfixerings-polyptyken gör det genom ämnesvalet, nämligen träning/dieter, det vill säga ämnen som det kommer varje mindre fokus på i bloggens framtid; och den gammelnya-polyptyken gör det för att den är baserad på gamla dagboksinlägg/texter, som jag kommenterar, och således sätter ny spin på. Enjoy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar