Parent rant

"Du är mitt underbara, härliga, barn - du är bäst Ada! Men inte på det där - det är du urkass på. Nej nej NEJ - inte det där heller! Nä, det där behöver du såklart hjälp med. Och det där förstår du dig inte på. Mommy knows best. Gud så bra du är på att lyssna på mamma!"

Se här - ett inlägg som liknar ett dagboksinlägg. Dear fucking diary... Huh, vid något tillfälle i någon konversation refererade jag faktiskt till min blogg som just dagbok och blev mäkta förvånad över detta, då jag tänker att dagböcker har lägre status än, eh, det finkulturella projekt som är mitt bloggande. Då utgår jag ifrån mitt eget skrivande och jämför hur mina dagböcker respektive mina bloggtexter sett ut. Dagböcker there's been a shit ton of, men dom har för det mesta bestått av eviga rants snarare än bearbetade texter som jag kunde vara stolt över - which is the case of mina bloggtexter. But once in a blue moon - and so here we are. Enter rant mode.

 
Enligt min mamma har jag alltid varit skitgrym på massa saker, och särskilt sådär generellt liksom, att jag bara rent överlag är bäst i hela världen och mest underbar av alla underbaraste skapelser. Förutom när jag är hemsk och kall då. Förutom när jag försöker mig på saker som jag uppenbarligen inte klarar av, of which det finns hur många som helst - och synnerligen när jag försöker mig på något nytt, gör något som irriterar mamma, eller går emot något min mamma tror om mig. Och vad jag än gör så blir det fel, konstant. Många är gångerna då jag tänkt på mitt liv som en komedi, och några fåtal gånger har jag faktiskt även börjat skriva på filmmanus eller noveller som vilar på premissen att sättet min familj interagerar på är djupt tragisk och tillräckligt absurd för att vara rolig. När jag kommer hem till min mamma och inte är hungrig är det ett problem, liksom. Hon blir irriterad. Sen när jag väl vill äta, då blir hon arg för att jag inte ville äta innan. Jag säger att det är lugnt, jag tar en macka eller något, men det går ju sig inte an. Allt ska hon ta på sig, och varje gång jag försöker hjälpa till med något så blir det bara fel. Även när jag säger att "yo mommie - I got this, lägg dig ner och vila en stund", så är hon oförmögen att släppa på kontrollen, vare sig det handlar om mat, städning, eller vad som helst egentligen. Konstant överfunktionerar hon och vill ta ansvar för minsta lilla, och sedan klaga på hur jag inte tar ansvar och inte är tacksam för allt hon gör. Hur exakt var tanken att jag skulle bli en välfungerande människa som inte såg fan på väggen konstant med tanke på att jag växte upp i en miljö där mamman min blev arg av att jag tog ut smör från kylen, för att smöret är gammalt och att jag borde ha frågat om smöret innan jag la det på mackan? Inte konstigt jag har haft konstant ångest i så många år med tanke på att jag fått lära mig att jag till och med när jag är vuxen inte klarar av att gå ner i källaren själv, för tänk om ljuset slocknar, och ja, jag har mobil med mig, men vad händer om du tappar den i marken Ada - VAD DÅ?! Ja då får jag väl för fan krypa runt ett tag i mörkret, jesus christ...

Det hela blir ju inte bättre av att min pappa förvisso inte är lika paranoid och rädd som min mamma, men att även han har fått för sig att jag är rejält oduglig vad gäller allt intellektuellt. Ja alltså inte på det sättet - jag är ju intelligent och kapabel, obviously (för att jag fick bra betyg...). men ja, jag tror aldrig han tagit min åsikt på allvar i någon fråga överhuvudtaget, utan det enda jag fått är motstånd, överlägsenhet, och det där jävliga nedlåtande leendet som är en klapp på huvudet följt av något i stil med "ge det tid, du kommer förstå". Enligt pappa är jag inte expert på någonting, ens dom grejer jag spenderat flera år att läsa om, som nutrition och träning, medan min pappa är expert på absolut allting. Så jävla sjukt att jag någonstans ändå har lite av det draget i mig, att döma av att ett ex till mig kritiserade mig för att inte erkänna hens expertis i vissa frågor. Så jävla ifrågasättande är jag, konstant. Men jag låter i alla fall andra vara experter på dom själva, vilket min mamma inte låter mig vara. Varje gång är det samma visa, liksom. Nej mamma jag vill inte ha fönstret öppet när jag sover över. Vad händer? Jag blir tvungen att stänga fönstret, ibland flera gånger om. Nej farmor, jag vill inte ha ett extratäcke. Vad händer? Jag får ett extratäcke över mig, ryter ifrån, och hon blir indignerad och jag blir the bad guy och skäms. Hur i helvete ska man lära känna sig själv om andra hela tiden anser sig veta vad som är bra för mig bättre än jag själv? No deal. Not anymore.