Ny spin på gamla anteckningar, del 1

1.

Så splittrade tankar, är det första som slår mig. Så mycket osagt. Så mycket som lett fram till formandet av dessa ord. Outvecklat. Outforskat. Många anteckningar från förr har jag svårt att tolka idag, för att det är så mycket skrivet mellan raderna i form av kontextuell exformation som jag där och då hade tillgång till, var närvarande i mitt medvetna när anteckningarna skrevs, men som jag helt sonika inte kan recall idag. Med andra ord - splittrat, måhända, men troligen mindre splittrat i mitt huvud där och då, än intrycket anteckningen ger, idag. Och anteckningarna må vara gamla, men tematiken är högst relevant - still. Allt det här med härbärgering, projicering, (age adequate) ansvar, osv, liksom. En ganska astute observation (if I do say so myself), att jag med min bakgrund där ingen någonsin bad om ursäkt, kan ha fått för mig att skuld är oförlåtlig och därför måste undvikas till varje pris, snarare än att skuld bör följas av ansvar, och omformuleringar av ens relation till den man står i skuld till. Att gå runt och tro att ingen kommer förlåta en för någonting har lämnat djupa spår inom mig, and the amount of förnekelse och obearbetad skuld det leder till om man inte vill se sig själv som ett rövhål (due to cognitive dissonance shenanigans) är inte att leka med. Better then to go the distance och utgå från alltid närvarande, potentiell skuld, och alltid närvarande acceptans, och förlåtelse.

2.

Att jag någonsin faktiskt skulle vara "utan skam" stämmer inte, men jag tänker att "skamlöshet" i anteckningen ovanför inte åsyftar på själva bristen av den känsla vi förstår som skam, utan en viss hållning. Jag har länge trott att jag behöver avslöja alla dom mörkaste delarna av mig själv för att inte vara "oärlig". Jag har liksom gått runt och tänkt att jag är skyldig för något, allt, och att det bara är en tidsfråga innan andra kommer på det, varpå jag föreställt mig att den bästa hållningen torde vara att vara så pass öppen att jag antingen skrämmer bort folk på grund av min gränslöshet och konstighet, eller ger dom anledning att stanna kvar genom att göra mig själv sårbar inför dom och inte ge dom någonting att "komma med" ifall dom skulle vilja skamma mig - 8 Mile style. Och då menar jag inte genom att bjuda på mig själv med autentisk sårbarhet, utan genom att med biktens kraft visa att jag är sämre än andra, underlägsen dom rentav, och att jag är villig att ge dom verktyg och information med vilka dom kan uppleva att dom har ett övertag jämte mig.

 Masochism - beating other's to beating you

Känner man sig rotten to the core hjälper dock ingen amount of bikt, och till slut blir man så desperat att man börjar framställa sig själv som värre än vad man faktiskt är för att få andra att spegla ens självbild rotad i självhat. Man rationaliserar det såklart - eh nä men alla tror dom är bättre än genomsnittet, så när jag nedvärderar mig själv, mina förmågor, min godhet, mitt värde, så gör jag det enbart för att balansera den inbyggda biasen som människor har när det kommer till självskattning. Att det faktum att folk som är deppiga är bättre på självskattning än genomsnittspersonen (och jag har varit deppig i 20 år, så jag är väl expert på depressiv realism by now) torde ha en påverkan på mitt beslut att köra "counter-biasing" rationaliserade jag såklart också - eh ja men det är ju precis den depressiva realismen jag förkroppsligar genom att medvetet tracka ner på mig själv, för mina omedvetna system går inte att lita på för jag är konstig och skiljer mig från andra deprimerade - och förresten så är jag inte deppig utan jag är bara bortskämd och utan disciplin och inbillar mig allting (japp, intelligenta människor är bättre än genomsnittet på att skapa rationaliseringar och inte märka dom logical fallacies som krävs för det).

När man till slut inte längre vet hur man ska framställa sig själv som sämre än vad man är utan att dra till med konkreta lögner (snarare än konfabuleringar och bristande välvilliga tolkningar), då finner man istället en ofalsifierbar tolkningsmodell av ens handlande och varande som en gång för alla får en att framstå som the lowest of lowly creatures, worthy only of damnation without mercy, and being pissed and spat on - allt du gör, Ada, det gör du enbart för din egen vinning, och därför kommer du aldrig kunna ha en genuin relation med en annan människa, för du är helt ensam i din egoistiska verklighet, och kommer alltid att vara det. Du kan försöka att bevisa mig fel, men det kommer du inte kunna göra, för det jag säger är sant, och kommer alltid att vara det.

so

and



and

That's the dank, existential, hole I've had to dig myself up from, and I'm digging still, but at least now I'm starting to not only see the light, but even enjoy the view - both of the outside, and the inside. Så nu ska jag komma med all min nyförvärvade självkärlek och vara sådär irriterande, har jag tänkt.

_________

Bronus Memes - can you dig it?