Jag hade ändå en ganska bra barndom, trots allting. Jag vet att ett viktigt steg i ens arbete med sig själv (kanske det första) som vuxet barn är att erkänna att ens barndom inte var tip-top, och att man har en massa obearbetade trauman som ett resultat av det. Men min barndom var ändå, all things considering, tillräckligt bra för att längta tillbaka till. It's a testament till barnets inneboende livsglädje, tänker jag, för jag vore wary att chalk min relativt goda barndom up to min familjs child rearing expertise. Fast till viss del så kan jag attribute min goda barndom till mina föräldrar, och det faktum att dom tog hand om mig på en massa sätt (var närvarande, gav mig mycket uppmärksamhet och materiell trygghet), även om dom inte förstod hur man skulle ta hand om mig senare när jag väl hade blivit min egen individ. But still, barndomen, you know?
Känslan av att gå upp på morgonen och inte vara så trött att jag ifrågasätter om jag överhuvudtaget vill leva; känslan av att inte ha ångest som gör det svårt att känna att någonting förutom ångesten är verklig; känslan av att slippa vara helt tom inombords - these are a few of my favorite things, och jag hade dom i överflöd när jag var barn. Som liten gick jag upp på morgonen, utvilad, och redo för att möta allt dagen, och livet, hade att erbjuda. När jag var liten så var världen naturlig för mig, och likaså bristen på rädslan att bli galen. Jag tog världen, och min plats i den, för givet. Jag bara fanns, på ett sätt som tett sig overkligt för mig sedan det slog mig att min familj inte var längre var platsen för mig, och sedan jag känt mig vilsen för att jag inte känner det finns någon plats för mig i världen överhuvudtaget. Som barn sprang jag runt med livsglädje i kroppen, bekymmerslös. Inte fan oroade jag mig för att bli hemlös, eller sjönk ner i ett svart hål varje gång jag kände efter och insåg hur fruktansvärt ensam jag var. Status var inte alls lika viktigt heller, back then. Något behov av romantiska relationer hade jag inte, så jag hemsöktes inte av en konstant längtan efter närhet (eller så fick jag den tillfredsställd av min hund och mamma). Saker, livet, var mycket enklare för mig, och jag var nyfiken istället för att kämpa mig igenom vardagen som om livet var ett jävla straff för något horribelt brott jag begått. Ibland känns det faktum att jag hade en någorlunda lycklig barndom som en fördel, och ibland önskar jag att jag aldrig hade haft minnen av att känna mig tillfreds, för att tanken på att det aldrig kommer bli så igen smärtar mig så. Here's to my fucking jävla underbara barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar