Triggervarning som fan: psykisk ohälsa (åtminstone för mig själv). Jag lyssnade på en podcast om hjärntrötthet, och kom på att jag har 800 sidor av dagböcker från Helgon i ett dokument på datorn som jag skulle kunna konsultera vad gäller min potentiella utbrändhet. Efter att ha sökt runt lite i dokumentet har jag kommit fram till att jag nämner någonting om utbrändhet överhuvudtaget i dessa dagböcker (2002-2009) först 2009, nämligen några dagar efter att jag påbörjade socionomprogrammet, och en vecka efter att jag hade påbörjat hormonbehandlingen med androcur-från-helvetet och östrogen. En annan sak jag dock upptäckte, och visst har glömt av med åren, är att jag började bli fruktansvärt, förlamande trött, redan 2007, och detta faktiskt även innan den gången jag överdoserade på massa piller - vilket ju skulle kunna vara en grej som fuckar upp ens hjärna, potentiellt. Men icke, då jag exempelvis skrev följande redan mars 2007 - "Jag försöker läsa kurslitteratur längre än en timme och inget alls går in i huvudet längre". Hjärntröttheten predates hormonbehandlingen, överdoseringen, och socionomprogrammet, med andra ord.
Baserat på detta drar jag en slutsats till, nämligen att 2003-2008 var en fruktansvärd period i mitt liv då jag skar mig mycket, tog antidepp, lugnande, och var allmänt suicidal. Saker blev periodvis bättre efter att jag flyttade hemifrån, men dom blev också periodvis värre, så till den grad att jag var nära många gånger att överdosera eller skära mig så djupt att det började bli läskigt, och till slut faktiskt tog steget och svalde alldeles för mycket grejer för mitt eget bästa. 2007-2008 var en period då jag mådde fruktansvärt dåligt, och det var också under den perioden då jag ansökte om att få gå en andra könsutredning, och väntade i 1.5 år på att få träffa teamet (vilket dom förnekade, men min dagbok minns - jag har ju för guds skull inte förfalskat flera år av inlägg bara för att få könsutredarna att framstå i dålig dager, men dom var så paranoida vad gällde alla mina motiv och min verklighetsuppfattning att dom till och med fått mig själv att ifrågasätta den stundvis). Jag förmodar att hjärntröttheten blev mycket mer prominent när jag påbörjade socionomprogrammet och var väldigt aktiv varje dag (jämfört med att sitta hemma och mest titta på tv-serier), och samtidigt tog androcur som förmodligen fuckade upp mig ytterligare. Där och då skulle jag har dragit i bromsen, om jag var vis nog. Men när #ShitKönsutredarnaSäger är shit som "nä folk mår jättebra av hormonbehandling, det är konstigt att du mår dåligt, det är ett tecken på att du inte är transsexuell" (so that's actually not a quote, just so we're clear) - then what the hell is a girl supposed to think, and do?
Good thing I know better today, och inte tänker låta andra köra över mig på det sättet. Det verkar som att jag behöver skriva det här gång på gång för att faktiskt hålla den självrespekterade lågan vid liv, istället för att låta andras åsikter styra bort mig från den väg jag behöver gå. Men ja, dagboksinlägg it var det. Här är ett från 2008, sådär lagom supermörkt som mina dagboksinlägg tenderade att vara på den tiden.
"Verkar som att det går snabbare att få vård om du klagar. Så jag har väntat i över ett år på könsutredning, medan vissa blir antagna efter tre månader, FÖR ATT DOM FUCKING RINGER OCH SÄGER ATT DOM VILL HA VÅRD SNABBARE?! JÄVLA FITTOR, JAG SKA DÖDA DOM! JAG SKA DÖDA! JÄVLA HOROR! mlöadfnmködgnkssdgnkl! Systemet är uppbyggt för att folk ska försöka ta livet av sig, alltså. Är det det som krävs för att få uppmärksamhet? Ska jag svälja alla piller jag har och gå dit och kräva snabbare behandling? Vad är det för jävla system, det är väl ändå dom människor som inte vågar säga ett skit som förmodligen mår dåligast, för dom orkar för fan inte. För helvete. FÖR HELVETE. Ett år av frustration och lidande, enbart för att jag vägrar att ta plats, för att jag tycker mig följa några regler, för att jag vill vara schysst mot andra, för att jag inte tycker att jag förtjänar något bättre än någon annan. Jag borde lära mig en jävla läxa. Jag borde bli en jävla egoist. För helvete. ah för guds skull jävla cplöjligt, jag låter mig bli övertalad om att jag inte är transexuell efter 45 minuters dialog, och nu är jag här 2,5 år senare utan könsutredning jesus fucking christ, jag är patetisk, jag borde skjuta mig själv, ni borde döda mig, varför hatar ni inte mig? För att jag inte utgör ett hot mot er, för att jag är så vek? Fyfan. Jag äcklas av mig själv."
En eller två dagar efter att ha skrivit dagboksinlägget ovanför proppade jag i mig massa olika sorters lugnande, skar upp armarna, och hamnade på psykakuten. Tyvärr fanns det ingen som kunde se det här utåtagerande beteendet som ett rop på hjälp and a call to listen to what the fuck I was trying to say, både i raderna, och mellan raderna. Idag finns jag själv för mig själv, så att det inte ska hända igen. Fast när jag skriver det inser jag ju hur sjuk jag är, fortfarande, för en hälsosam person har familj som är där för dom, snarare än försöker stärka sig själv för att slippa vara intim med andra. Men jag tänker i alla fall respektera mina behov mycket mer framöver, vilket nog kommer innebära att myndighetspersoner blir irriterade på hur jag vill prioritera saker och ting. För samhället vill att jag ska arbeta, och om jag kommer hem från praktiken och mår pyton, och avbryter praktiken då och då för att jag blir "förkyld" och inte orkar ett dugg mer, då tänker dom att det är värt det, och att jag ska ta i ännu hårdare - så har det varit hittills i alla fall. Men det är dags för mig att våga stå på mig nu, och ta den jävla hysteriska borderline-positionen och säga som det är - att om jag gör som samhället vill, då kommer jag att vilja ta livet av mig, och min största prioritet nuförtiden är inte att få ett jobb, utan att inte må så dåligt att jag överväger att end it all. Och om jag prioriterar på detta sätt, och står på mig, då kommer vissa saker framstå som till synes paradoxala, för det kommer innebära säg att jag vägrar gå på praktik en specifik dag, men samtidigt kommer träna eller träffa en kompis den dagen, och inte för att jag är lat, utan för att det är sakerna jag behöver då för att inte bli certifiable like fo realz y0. Det här kan förmodligen aldrig en frisk person förstå, lika lite som jag 2005 aldrig skulle kunna föreställa mig hur trött jag skulle vara några år senare, och även tio år senare. But it is what it is, och för mig handlar det faktiskt om liv och död, hur dramatiskt eller barnsligt andra än kan tycka det låter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar